Rúnar-golare har inga polare

Jag försöker ju, så gott jag kan, hålla koll på GIF Sundsvall.

Och om inte ens jag lyckades förstå mig på årets lag så hoppades jag att hela det allsvenska etablissemanget skulle sväva i ovisshet, hela vägen in i november.

Men nej: ikväll tror jag Sören Cratz knäckte GIF-koden.

cratz
Titta på den där blicken. »Spelar ni sådär igen, då åker ni på spö«, säger den.

Jag tog den gamle Bajen-legendaren i hand utanför Tele2 Arena härom veckan. Jag hade nämligen letat mig dit tillsammans med IFK Norrköpings målvaktstränare Maths Elfvendal inför mötet mellan Hammarby och Giffarna. Elfvendal skulle scouta Hammarby å Janne Anderssons räkning. medan Sören Cratz skulle försöka lägga ihop det nyutgivna GIF-pusslet på tusen bitar (ett lurigt, ologiskt pussel där en pusselbit stor som Johan Eklunds lekamen ska placeras för sig, avskild, ett par meter bredvid de övriga bitarna).

Det verkar han ha lyckats väldigt bra med.

Redan från första minut klev IFK Norrköping upp högt och aggressivt för att stressa sönder den triad av bollrull som Giffarna brukar vilja etablera med en droppande Rúnar Mar Sigurjonsson mellan de två mittbacksfötterna. Den där triangeln som brukar lägga grunden till Giffarnas bollinnehavsfotboll, den som Elfsborg fick lära känna som en Bermudatriangel för knalleländsk topplagskaxighet; den som tvingade Boråslagets stjärnor bakåt i reträtt.

Norrköping klev upp med båda anfallarna (en tvåmannapress som GIF-försvaret brukar kunna lösa) men också med en inflyttande yttermittfältare – och då blev det omgående trassel. Giffarna har brukat kunna bredda med Ålanders högerfot på ena flanken, Fjolusons vänsterfot på den andra; med två vänsterfotade mittbackar gick det förstås inte alls att få till samma trygga spelbredd. Hemmauppspelen blev otroligt stressade på felvända mittfältare som panikskyndade hemåt likt brandmän mot en urspårad eldsvåda.

När Emir Kujovic knorrade dit 1–0 med bredsidan från 22 meter var det förstås märkligt – det är något man gör på frispark; inte i öppet spel – men fullt logiskt.

Norrköping hade redan börjat vinna boll tidigt och enkelt hittar oerhörda offensiva ytor mot ett GIF-lag som fortsatt ställde upp som ett gravt spelförande lag, bara med den lilla skillnaden att de den här gången inte tilläts ha boll.

Bristen på försvarsmässig aggressivitet syntes tydligt vid Kujovics icke-frispark till 1–0 (Jon Gudni Fjolusons ständiga fallande och djuptagande – inte bara idag utan hela säsongen!!! – är fog för ett separat inlägg), men spårade helt efter ledningsmålet.

Plötsligt gav enkel chipp skyttekungen Kujovic ett vardagsrum för sig själv i straffområdet och plötsligt delades det frikostligt ut Christoffer Nyman-frilägen; allt samtidigt som Giffarna – bollinnehavsvirtouserna!!! offensivcirkuskonstnärerna!!! – inte lyckades mobilisera två passningar inom laget.

I den 25:e matchminuten – efter årets fem sämsta GIF-minuter – tvingades hemmalaget GIF Sundsvall (det klumpar sig i halsen när jag skriver det här!!!) lyfta en inspark långt. 

LÅNGT!!! Som vore vi norrländska hedningar!!! Insparkar rullas kort på felvända innermittfältare – oavsett hur många jagande motståndare som gör anspråk på den; trasslar det får väl bollmottagaren bara klacktunnla sig iväg, det har man ju fått lära sig. Vi är väl, som sagt, inte hedningar!!!

Men idag räckte inte det offensiva förtroendekapitalet längre än i 25 minuter.

Och någon b-plan, det man så ofta beskyllde Sören Åkebys 2012-upplaga för att sakna, fanns inte i sikte. Den stackars centertanken Johan Eklund har stått på fel ben hela säsongen, som en (det här är en liknelse jag känner mig trygg i trots att jag aldrig sett programmet) Lasse Brandeby-figur i Let’s Dance – men utan den älskvärda karisman. Idag förlorade han nickduellerna mot den 178 centimeter långe farbrorn Daniel Sjölund och ett dylikt facit är svårt att bygga ett alternativt anfallsspel kring.

Och när det perfekta Robbin Sellin-inlägget med högerfoten väl kom i den 37:e minuten satt Eklund-nicken rakt i famnen på David Mitov Nilsson.

1–1 där och det hade varit match igen, förstås. Nu kändes det aldrig som någonting alls.

»Vi har ganska bra kontroll på det«, sa matchens lirare, mittfältsstrategen Daniel Sjölund och det var en summering så god som någon.

Visst; någon slutminutsskarv hade kunnat gå till rätt adress och kan Leo Englund vända bort Diego Lugano kan han vända bort Marcus Falk-Olander (det är ett gammalt uruguayanskt talesätt) – men nej, den här gråbleka insatsen var aldrig i närheten av att vara värd några poäng.

Det var segt, det var tafatt, det var idélöst och det var, vad värre är!!!, sönderläst.

Tacka vet jag det tidiga 2000-tal då en allsvensk tränare fick skicka skoterbud till Norrland för att försöka leta upp en VHS-kopia på »GIF-säsongen 1997« hos någon lokal loppis för att försöka få koll på vad de där norrländska hedningarna haft för sig.

Nu loggar (som jag förstått det) en Sören Cratz-figur bara in på WyScout.com, låter de säkerligen kollektivavtalslösa kodknackarna i Indien göra sorteringsjobbet med tusentals timmar oklippta fotbollsmatcher och klickar själv bara igång några noga utvalda, välsorterade klipp på hur Rúnar Mar Sigurjonsson vill starta spel.

Och så enkelt är en GIF-hemlighet utraderad.

Gefle kändes bara marginellt större och starkare av gammal vana; Norrköping som att de hade knäckt koden. Det är onekligen oroväckande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *