< Namnlöst bloggutkast >

”Giffarna, dom som inte vunnit en match under försäsongen, kommer att spela ut Örebro, dom som slagit ut Elfsborg och Malmö i cupen, på bortaplan i allsvenskan – med Chennoufi på innermittfältet, med Leo Englund på topp och med en Robbin Sellin som flyger fram som salig Niklas Hult och ligger bakom allt.”

Om så den allra mest burduse av schamaner ens mjuggspekulerat i dessa termer för en månad sedan hade hen förstås blivit direktavstängd av sitt fackförbund.

Även fyra svenska humormän i grupp – en dynamik känd för sitt »man måste få skämta om allt (helst våldtäkter!!!)«-vurmande – skulle oroligt börja fundera kring frågor om ansvarig utgivare om denne schaman dragit spekulationen framför deras podcastmikrofon; så kontroversiellt bisarr hade spådomen varit.

healer

Jag förstår inte. I hela min uppväxt har jag matats med svaga allsvenska bortainsatser, så till den milda grad att jag rent personligen blivit en svag bortamänniska och känt mig svag, rädd och hågsen så fort jag tvingats lämna min hemmaborg.

Giffarna har genom åren alltid känts allsvenskt tafatta, uddlösa och på uppenbart planlös vift så fort bussen rullat förbi Njurunda-bommen. De allsvenska säsongerna 2003 och 2005 tog man noll bortasegrar. Noll! 2001 nöp man en, 2004 och 2008 och 2012 två – på hela säsonger, alltså.

Men när klubben nu smugit sig upp i allsvenskan utan vare sig pompa, ståt eller nyförvärv, med miljonskulder på banken, utan någon uppenbar särprägel; ja, då har man blivit ett sånt där lag som verkar leda bortamatcher redan i spelartunneln. Ett lag som fyller den genomsnittliga årskvoten för GIF-bortasegrar på två omgångar.

Jag förstår det inte. Först Åtvid (som inte är så usla som man misstänkte; i söndags spelade de ut Falkenberg) och nu ÖSK. Utrullning, effektivitet, ett par måls ledning: wam bam thank you mam.

Giffarna ledde bokstavligen när jag slog på teven. En trasslande pendeltågstrafik gjorde att det blinkade 0–1 när jag väl lyckades veva igång teven i den fjärde matchminuten.

ElaineGETOUT

 

Robbin Sellin nyttjade ÖSK-försvarets farsartade bjudning (man misstänkte nästan att någon spelsyndikalist i Sydostasien satt och drog i marionettdockorna) på absolut bästa sätt – genom att ge bollen till Pa Dibba.

»Ger man honom ett friläge så gör han mål«, förklarade Sellin för de okunniga CMore-gynnarna som aldrig hört det gamla allsvenska djungelordspråket.

Nu var det ju faktiskt inte bara jag som inte trodde att Robbin Sellin skulle göra 1+2 på allsvenska bortaplaner under våren; Giffarna ville ju skeppa honom till Sirius, Brage, Erikshjälpen eller vem som nu ville ta emot honom mot portobetalning. I en allsvensk trupp skulle den fjolårsbenbrutne spjuvern nämligen inte ha något att göra, basunerade klubben, och även om jag tyckte det kändes hårt så blev jag inte särskilt förvånad.

Nu skar den lille dalmasen – som tagit sågningen från den egna ledningen på det bästa sätt man någonsin kan ta en sågning från den egna ledningen – gång på gång som en spisvarm kniv genom en rumstempererad Becel-bytta och ja, jo, nog trodde vi att han skulle kunna springa igen efter sitt benbrott (redan Sören Åkeby såg ju att han var rapp) men att han dessutom (väl i allsvenskan??? efter ett knappt års skadefrånvaro???) lagt sig till med ett sista-moment av högsta allsvenska snitt kan ju omöjligen förklaras.

larry2

 

Jag stod på en bussparkering efter Grimsta-genrepet (1–1 mot Superettan-mittengänget BP) och pratade med Adam Chennoufi om hans kringflackande försäsong. »Du ska väl egentligen inte vara en av två innermittfältare i  en 4–4–2?«, frågade jag och »nej«, det skulle han väl inte: det hade bara blivit så: under midvintern, senvintern, vårvintern och olyckligtvis också i genrepet (på grund av ett Lars CK-bortfall).

Och han är ju ingen innermittfältare i ett 4–4–2, det är han ju egentligen inte. Och idag möter han Robert Åhman Persson och Nordin Gerzic, som väl mellan sig har personligt material för en hel Best of Allsvenskan-dvd; rutinerade allsvenska rävar som torde äta upp en liten ålidhemsk snurrfintare utan presspel över nittio minuter.

Men trots att hans individuella insats inte är mycket att skriva hem om så funkar det ju. ÖSK åt inte upp Giffarna på mittfältet. Det var Giffarna som, kollektivt, var det bättre laget. Med Adam Chennoufi som en av två innermittfältare – med fem startspelare på skadelistan.

 

Det funkar ju, av någon anledning, och jag har så svårt att komma på någon annan rimlig förklaring än den att Roger Franzén och Joel Cedergren fått de här spelarna och den här truppen – som nätt och jämnt nöp avancemanget ur Starke Arvids händer i höstas och som sedan gick plus-minus-nollade genom vintermarknaden – att tro så oerhört på sig själva.

Tro på att man leder redan i spelartunneln, på att det ska blinka för GIF-ledning om folks pendlar trasslar i ens någon minut. Han hade inga avancerade analyser efter matchen, Joel, mer än att allt fungerat jättebra. När kommentatorn påpekade att det var den bästa starten i en allsvenska för ett GIF-lag sedan 1988 sken han upp – men bara precis lagom mycket.

»Det här är en fantastisk grupp att jobba med i med och motgång«, sa Cedergren lugnt och stilla. Och det är nog där man får börja nysta.

 

RonKÖPA
Cedergren och Franzén visste att man inte skulle kunna skyltfönsterpeka på allsvenskt etablerade kvalitetsspelare i vinter. Man fyllde den viktigaste luckan (vad bra han var idag igen, Krogh-Lars), fyllde ut träningsgruppen med division 1- och division 3-förvärv, fäktade bort även de mest sensationella Freddy Adu-förfrågningar och har sedan uppenbarligen fokuserat på att svetsa samman den här gruppen så till den milda grad att de nu som nykomlingar, utan tvivel eller skam i kroppen, försöker spela ut alla lag.

Det funkade, ehm, inte mot MFF och föll isär i en halvlek mot Häcken, men totalt sett så har de uträttat underverk med det här spelarmaterialet.

Nykomlingar brukar kunna öppna serier starkt, men då brukar det väl vara genom hårt arbete, tuffhet, entusiasm och allmän jävlighet? Giffarna kan liksom unna sig en teknisk Adam Chennoufi-lösdrivare på ett obalanserat innermittfält – och ändå komfortabelt rulla ut lag på bortaplan.

Någonting har Cedergren och Franzén gjort väldigt rätt i vinter; någonting som gör att GIF-laget inte stukas av att nyckelspelare efter nyckelspelare faller ifrån under matchdag. Det spelar ingen roll om Johan Eklund sträcker nacken när han ska scrolla i Netflix-tablån i bussen eller om Runar Mar Sigurjonsson låter sig besegras av en skämd falukorvsring på Gävle Bro-vägkrogen på vägen ner: de elva GIF-blå som kan stå upp i spelartunneln verkar fullt ut tro att man kommer att hämta hem tre poäng.

Som om de fått Confusions-strofen »om vi troooor på oss själva, får vi igeen det tusenfalt« över hjärnbalken.

 

7 poäng efter fyra omgångar är förstås mer än jag någonsin hade vågat hoppas på.

Det är lika många som nykomlingskollegan Hammarby. Om vi bara haft en handbollskommentator som fystränare – typ låtit Robert Perlskog köra lite spänst med grabbarna – hade vi nog kunnat dela på rubrikerna.

8 thoughts on “< Namnlöst bloggutkast >

  1. Livet är bra härligt idag… Du summerar matchen och läget kring Sellin på ett alldeles strålande sätt som vanligt!

    Men allt detta fina spel är ju bara enligt planerna, glöm inte klubbens långsiktiga målsättning, var det inte ligavinnare och Europaspel om något/några år? Då är detta bara början… Det vore inte mer än rätt av styrelsen att få med oss på tåget att detta är heeelt enligt planerna! ;)

    Härlig dag idag!! :)

  2. Precis som alltid, förbannat kul att läsa och då bryr jag mig inte mer om Giffarna än gemene följare av allsvenskan.

  3. Härligt! Noterade du vilken av bakklövarna Helg använde för att finess-skruva in bollen i bortre gaveln? Personligen är jag fortfarande i chocktillstånd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *