Trasslets Telegrambyrå

Jag var utsänd till Grimsta när AIK drog igång tävlingssäsongen med 4–0 i cupen mot Landskrona. Det var väldigt trevligt att vara TT-utskickad på svensk fotboll; att få sitta och verkligen ge sig hän åt matchbilden och sitta och fila på en sportslig matchvinkel i nittio minuter.

Jag hoppas att jag blir TT-utskickad en del på fotboll i vår och sommar. Det är något av ett drömuppdrag.

Men i rollen som utsänd från Tidningarns Telegrambyrå ligger ju en viss förväntan att texterna är någorlunda trasselfria. Att man inte skickar ut en sinnesförvirrad persons tankefragment ut på TT-linan, att texterna ska kunna läsas och uppskattas av gemene hen, att det finns fler än en norsk skogskatt-pseudonym att blidka.

Det gör att jag, i egenskap av Voltaire-ikon för allas rätt att veva ut sina Dickson Etuhu-åsikter, behöver en ventil för allt jag hinner samla på mig under matcherna.

Och tänka sig: här har jag en bortglömd portal som ligger och skvalpar i etern. För tillfället toppad med gamla pingisnyheter, brutna löften och virriga gudsfunderingar, som vore den ett skötebarn av en gravt alkoholiserad och metanolsynskadad redaktör.

Här ska mina samlade anteckningar efter matcherna ut, tänkte jag.

Mycket, nej, marginellt nöje.

Imponerade – trots bortglömd tvättlapp

Fotboll

(Trasslets Telegrambyrå)

Det var ett på nätpappret brandskattat Landskrona Bois som gästade Grimsta i lördags. Det nydegraderade division 1-laget hade, enligt den officiella hemsidan, bara elva spelare i truppen. Visst är det tungt att behöva släppa spelare som Andreas Dahl och Surprise Ralani – men jag undrar om inte det mest underskattade tappet vid degradering från Superettan är den oundvikliga förlusten av en webbtekniker.

Jag var på plats en dryg timme inför match, så nervös var jag inför att få alla teknikaliteter att fungera (spoiler: det fungerade ändå inte). Men jag är förstås också en ung man som uppskattar att bevittna en division 1-lags uppvärmning.

Jag noterade att Mikael Dahlgren var tillbaka i svartvitt, efter att ha varit lojal längs högerkanten i Ängelholm i flera år, och han såg så obeskrivligt oteknisk ut i sina Copa Mundial. Han stod och slog passningar med en gymnastiklärarvikaries karisma och jag tänkte att det kanske, kanske kunde vara så att mitt länge envetna Copa Mundial-användande drog ned min fotbollsspelarutstrålning något oerhört.

Finsmakarna minns ju den fyra ord korta men smärtsamt konkreta analysen av mig från Umeå FC:s Svenskafans-sida inför superettasäsongen 2012:

”Ganska begränsad som fotbollsspelare”. 

Hade ett par rappare, vita skor räddat mig undan den sågningen? Det är inte omöjligt, efter att ha sett den egentligen rätt fine Mikael Dahlgren stå och se ut som en komplett novis på en företagskick-off.

Nåväl. Det om Landskrona, som mot AIK hade ställt elva spelare och en webbtekniker bakom boll – om de kunnat.

Låt oss istället, efter några tusen tecken, tala om årets AIK. Nebojsa Novakovic stack ut näbben i januari och kallade årets trupp för den bästa han sett, vilket betyder att det här skulle vara den bästa AIK-truppen på arton år.

Mycket av det baseras säkerligen på att den gamle Premier League-profilen Dickson Etuhu ska gå in och vara en fysisk best på samtliga allsvenska mittfält.

dickson
Och ja, jo: det är i sanning imponerande att lyckas få sina magrutor att synas – definierade! ruta-för-ruta! – genom matchtröjematerial.

Och det finns säkert något gammalt husmorsknep som säger att man aldrig ska dra förhastade slutsatser om en halvårsvilande nigeriansk 32-åring efter en enda cupmatch mot division 1-motstånd, men det är precis vad jag tänker göra.

Pirkt.se tänker i år ge sig in i förhandsgissandet, sprida illa underbyggda osanningar och spendera säsongen 2015 med att, likt en allsvensk Pac-Man, tugga i sig felaktighet efter felaktighet.

Jag vill börja med en Dickson Etuhu-analys.

I engelsk fotboll vigs – nej, vigdes???, den tiden kanske till och med är över – ofta en mittfältsroll åt en stor, fysisk innermittfältare som i stort sett uteslutande ska vinna boll och göra så lite som möjligt annat. Kanske knoppa in en och annan inläggsfrispark per treårsperiod.

Dickson är en av dessa innermittfältstyper som gjort karriär på att vara stor och stark. Och han är stor, väldigt stor!!!, och väldigt stark: han satte åt en liten stackars Landskrona-knodd så att han tvingades byta. Och väldigt elak stundtals: när Landskrona-knodden låg kvar och åmade sig ställde sig den väldige Dickson över honom och gastade ilsket innan han fick ledas bort av rättskipare Johannesson.

Han gjorde med andra ord det han alltid gör, det han alltid gjort: det som lett honom upp till Premier League och sedan vidare till en avtynande Championship-tillvaro.

Jag tror bara inte att det kommer att räcka särskilt långt på ett allsvenskt innermittfält. Inte ens om Andreas Alm nu planerar att spela 4–3–3 i år har man råd att i allsvenskan unna sig en mittfältare vars enda uppenbara egenskap är att vara stor och stark.

Hade det funnits en given plats för en jättestor, rent fysisk innermittfältare på ett allsvenskt innermittfält så hade dels Gefle haft en under samtliga Pelle Olsson-år (det hade dem inte), och så hade Prince Eboagwu – den störste spelare jag någonsin mött, då i Åtvidaberg – inte varit kontraktslös efter misslyckade sejourer i Brage och Syrianska.

Dickson var långsam, tafflig med bollen och tog en del märkliga beslut mot Landskrona. Visst, han tog fram bollen med fart ett par gånger mot division 1-motståndet – men han gjorde det på samma sätt som en i grunden oteknisk mittback tar fram bollen.

Nigerianen Seyi Olofinjana, 34, vände tillbaka till Norge (där hans karriär tog fart 2003) i somras efter tio år i engelsk fotboll. Trots sin Premier League-rutin och sina 48 nigerianska landskamper i bagaget gick IK Starts värvning helt under radarn.

Anledningen till att värvningen av den inte ens hälften så landslagsmeriterade Dickson Etuhu – klubb- och fotbollslös sedan i somras – ses som ett kap och som, typ, ett lyft för allsvenskan är att det är AIK som har gjort den.

Det blev förresten sju matcher för Seyi Olofinjana i Tippeligan under hösten och inget särskilt ståhej. Nu är Seyi kontraktslös igen.

En jag däremot tror på är HBK-nyförvärvet Johan Blomberg. Jag hade nog aldrig sett honom live tidigare, ty när jag såg honom på uppvärmningen fick jag för mig att någon AIK-materialare struntat i den ”Endast handtvätt”-lapp som Halmstad fäst i honom och istället både nittiogradat och torktumlat honom. Han var så överraskande liten och späd.

Men med en dylik högerfot och frekvens på påkarna behöver man inte ha någon Dickson-storlek; 27-åringens känsliga tass låg bakom tre av fyra mål.

Där har vi ett AIK-nyförvärv som lyckats gå under den mediala radarn, trots att man inte bör fnysa bort sex mål och sex assist i ett gråblekt 2014-Halmstad.

Även nye högerbacken Haukur Hauksson var en trevlig bekantskap, inte bara till namnet. Han bedömdes tidigt som ”GIF Sundsvall-kompatibel” av Sportbladets utsände Oskar Månsson och det var väl ett fint omdöme bara det, även om det är oklart ifall han menar ”kantig”, ”bottenlagslämplig”, ”Abubaker Tabulask i sin spelstil” eller ”Mats Barkemosk”. Men jag tyckte nog han var AIK- och topplagskompatibel mer än något annat; han hade alla de där Gretar Steinssonska kvaliteterna man vill ha hos en isländsk ytterback. Haukur Hauksson hade den där fysiska funktionaliteten, med bara ett litet frågetecken för inläggsfoten.

Men nej; att det här AIK-laget skulle vara något i hästväg bra, rentav en Malmö-utmanare, ger jag inte mycket för.

Noah Sonko Sundberg och Haukur Hauksson är två namn som bankar på namnelvedörren, men att de över en hel säsong skulle utgöra en halva av allsvenskans tätaste försvarslinje har jag svårt att tro på.

För att AIK ska kunna gå bra på allvar lär man behöva behålla Nabil Bahoui över hela säsongen – vilket är föga troligt; inte ens nyrika MFF kunde ju hålla energidrycksfingrarna borta ifrån Mini-Foppa – och samme Bahoui lär också behöva ta ytterligare steg i sin produktivitet och göra en 18-19 baljor och ett dussintal assist. Jag tror nämligen inte på någon produktivitet från den kantige norrmannen Fredrik Brustad heller, det vill jag göra klart. Och tunne Niclas Eliassons genombrott skulle jag inte ta cyanid på.

Där: tusentals tecken som inte reservationslöst hyllar och haussar allt svartgult.

Jag kanske får anledning att återkomma till just det – det ständiga lyftandet och haussandet – under våren.

2 thoughts on “Trasslets Telegrambyrå

  1. Lysande, läste den korta notisen från Tidningarnas Telegrambyrå i ST, tacka vet jag Trasslets Telegrambyrå. Hoppas du får chansen att se alla lag, inte bara hufvudstadslagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *