En dag så blir det idag

Festligt jubileum, 2–0-ledning, serieledning och närmast vilopuls. 

Så kan man ju inte följa en GIF-match. 

 

Jag kan förstås inte längre skriva att ”jag var orolig” inför en match.

Jag gör det alltid.

Det är en GIF-match; det ligger förstås i sakens natur att vara orolig. Det hör till. Det finns Premier League-fotboll att äta popcorn till ett knapptryck bort.

Jag föddes in i oroligheten.

Men jag såg Ängelholm kriga ner Hammarby på sin domedagsstudsande gräsmatta i förra omgången, och för första gången sedan dalaupproret kom GIF Sundsvall till start utan skyttekungen Johan Eklund som lika gänglig som given uppspelspunkt längst fram.

Då blir man, för att travestera Svennen, orolig.

Då blir man jävligt orolig. 

 

Men Firma Franzén/Cedergren prioriterade norrländsk teknik före fysik intill Pa Dibba och efter knappa halvtimmen hade Adam Chenouffis rappa fötter påpassligt petat in 2–0 efter ett mönsteranfall.

Jag hade vilopuls och Tilde hade förberett hemmagjorda tapasrätter till pausvilan. Inte ens norrländskt sympatiska tapasrätter – typ små blodkorvar och kargt paltbröd; nej, där satt jag och formligen förlustade mig i allsvenskt doftande grillpaprikor och kontinentalt osande bläckfiskringar.

Kan ni ens klandra mig?

Hemvändande Polen-proffs chippade till språngnickande PEC Zwolle-meriterade kollegor; det var stoj och gamman, jubileumsfirande och serieledning.

 

När de grillade paprikaångorna lagt sig och det var dags för andra halvlek på svårspelade Ängelholms IP – där det som främst skiljt lagen åt varit en pigg, djupledslöpande islännings initiativ – så var plötsligt Pa Dibba borta.

Där satt man, litandes till en informationsknaper webbsändning, och undrade ifall tränarduon lyckats ådra sig svårartad arrogans på blott femton minuters serieledning.

Det hade man inte: Dibbas baksida hade brustit – och GIF-stabiliteten med den.

 

Plötsligt räckte det med en nyckfull färdballad för att helt friställa Moestaphas tunnare men likvärdigt rappe lillebror, det kastades in en ytterligare mittback (som det görs) och sedan satt man där.

Som man sitter där.

Jag hade en dataskärm på sofflocket, lite till höger om teveskärmen, och när Kevin Walker satte 1–0-straffen i det vänstra krysset så plingade datorns öppna livescore-sida dit GIF-målet redan innan han påbörjat ansatsen.

Det enkla hade varit att under matchens slutskede rest sig upp och stängt ner sidan, kanske hela datorn, för att undvika negativa : poängtapp ska tas emot

Jag valde istället att tillbringa matchens sista tio minuter med en hand för min högra ansiktshalva, blockandes den utbasunerande dataskärmen, som ett hemgjort halvstängt huvudlag.

 

Det dansades på mållinjer ett antal gånger, det skreks, det svors och pulsar rusade. Inte ens med hjälp av en utvisning, ett halvdussin frilägen och ett Leo Englund-öppna mål kunde man få finna frid.

Men det höll.

Det är det det ska göra när man går in i höstar: det ska hålla.

GIF Sundsvall är ett lag, en förening, en supporterskara som vant sig vid att tappa 3–0-ledningar på hemmaplan i sommarvärme; sköra 2–1-ledningar på bortaplan i höstvindar tappar vi i frukostfilen.

Men inte ikväll.

Man kan ifrågasätta hur man misslyckas med att stänga matchen, hur man sträcker ut näven för att bjuda upp Ängelholm till en hjärtskärande mållinjevals; men jag somnar som serieledare i Superettan, med den enda tanken:

Inte ikväll. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *