Gycklarrebus

I veckan fick jag det inget annat än ärofyllda uppdraget att genomföra Aftonbladets Vi Fem-enkät som ska pryda huvudtidningens baksida, intill en krönika – kanske denna: där Ronnie Sandahl (!) berättar att han döpt sin son till Harry Kane?

Jag tror att just denna Vi Fem-enkät var den där jag nattetid tvangs ringa och väcka Peter Siepen i dennes skönhetssömn. Men är det någon i det vi känner som Kändissverige som man ska ringa och väcka för ett starkt citat om ormskinnsboots – ja, då är det helt klart Peter Siepen. Jag tror att han förstod.

Nåväl. Jag gick som sig bör ned till centralstationen med en fotograf.

Efter att ha ställt frågan till en äldre man och antecknat färdigt så ser jag att en golvnasare från E.ON. tittar på mig. Rakt på mig.

Han stirrar från goda femton meters håll och tycks ha gjort det ett bra tag.

Sedan, gott folk, sedan börjar rutinen:

Först applåderar han åt mig. Sedan följer han genast upp detta med en tumme upp-gest. För att fullfölja rutinen med en klämkäck pekning på mig.

Jag rynkar ihop näbben till russinform och vänder mig om i tron om att det står någon precis bakom mig som han kommunicerar med på denna svårtydda gyckelska.

Men icke.

Så igen: rutinen börjar om. Blicken på mig, applåden, tummen upp, den klämkäcka peken.

Jag måste, flera dagars funderande senare, fortfarande söka hjälp med att tyda denna gycklarrebus. Vi tar den därför igen.

Först:

applause

Sedan direkt: 

emmatumme

Och så avslutningsvis:

gycklarpek
Hjälp mig nu. Låt mig sova om nätterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *