Giffarna kan skada alla lag i serien

Marcus Danielson har gjort sex säsonger i GIF Sundsvall och vet bättre än de flesta hur klubben vill spela fotboll.

Ändå stod han och blickade tomt ut i luften i den 81:a minuten.

»Vafan, sådär har vi ju inte gjort tidigare«, måste han ha tänkt efter 1–1-målet.



Det sker en vändning från den ena till den andra kanten, det 1–0-försvarande Djurgårdslaget får flytta på sig i sidled, sedan får David Batanero bollen på mittplan.

Han byter inte kant igen, han rullar inte i sidled, han är alls inte lugn och tålmodig; blicken är vänd framåt, han liksom spritter av offensiv iver. Han tar bollen framåt, väggspelar med Juanjo, innan han med två snabba touch och spelar upp på en felvänd Linus Hallenius.

Och ett par sekunder senare står Danielson där, med händerna i sidorna, med blicken på en tom punkt i luften. Han har haft hela den här seriens armada av offensiva stjärnor i sin ficka under den här säsongshalvan, med råge överglänst Premier League-proffset Jonas Olsson i Dif-backlinjen och visat hela allsvenskan varför vi i Medelpad höll honom som en av svensk fotbolls bästa mittbackar under flera säsonger.

Nu går han beslutsamt upp i rygg, fast förvissad om att Linus Hallenius ska spela bollen tillbaka till kreatören David Batanero, att det kringrullande Giffarna ska göra ännu ett omtag.

Två GIF-beröringar senare ligger bollen i maskorna vid Andreas Isakssons vänstra stolpe. Linus Hallenius har geniklackat i djupled, Peter Wilson har tajmat djupledslöpningen perfekt; som om han väntat sig att en i åttio minuter grovjobbande Hallenius hade en liten utvilad Dennis Bergkamp inuti sig.

Totalt är det sju bollberöringar från att David Batanero får den på mittplan. Två, ett, två, ett, ett – i ständig rörelse framåt.

Det är, i det lilla, en väldig skillnad från tidigare säsonger.



Förra säsongen förlorade laget knappt borta mot Djurgården, i en spelmässigt jämn match där jag så tydligt minns att Djurgårdens tyngd genererade så väldigt mycket mer i målchansväg än Giffarnas envetna rullande. Nu var det ett Europa League-kvalande och således lite tröttkört och roterande Djurgården som kom till spel utan renodlad anfallare, utan konkret uppspelspunkt, utan klassiskt hot i straffområdet. Tino Kadewere var både skadad och såld (han gick ett ärevarv innan matchen, så som man gör när man inbringat 20 miljoner till en klubb där man trots allt bara gjort tretton mål över två och en halv säsong) och Aliou Badji vilades.

Djurgården bombade alltså inte in inlägg, som i fjol, för de saknade både straffområdeshot och inläggshot (Melkemichel ställde upp med idel egentliga mittbackar i fyrbackslinjen). Istället ville det traditionellt tunga Dif-kollektivet utmana Giffarna på en match om bollinnehavet.

Den här matchen blev jämn. Väldigt jämn. Djurgården lyckades etablera visst tryck under vissa perioder, men precis lika ofta så fick Giffarna fast bollen i sitt tiki-taka-trillande och då hade Djurgården i regel fem-tio jobbiga minuter framför sig.

Det var inte lika varmt som mot Kalmar senast – där känslan var att man lika gärna kunnat spela »första målet vinner«, eftersom det tedde sig omöjligt att något av lagen skulle orka orkestrera en comeback i värmen – men det var på precis samma sätt en match som kändes som att den skulle vinnas av det lag som till slut fick in första målet.

Aliou Badji kom in strax efter paus och med honom kom tyngden och det raka Dif-spelet. Och till slut målet. GIF-spelarna fick undan nästan alla inlägg som kom in (Carlos Moros Gracia måste ha utgjutningar i pannan efter allt han nickade undan), men istället gick hela trebackslinjen ner i en lika oförklarlig som gemensam NREM-sömn under ett tiotal sekunder när Badji helt sonika fick springa in 1–0 på en Dif-rensning från egen backlinje.

I det läget hade nog ingen tidigare GIF-upplaga rest sig.

Men sju snabba och beslutsamma bollberöringar senare så hade Peter Wilson – som gjorde sin bästa match på väldigt länge – alltså rullat dit 1–1 och en poäng till Sundsvall.

Som kunde – nej, borde, ha blivit tre.

Den fint djupledslöpande Wilson (som också såg osedvanligt stark ut med bollen) serverades ytterligare ett friläge av Hallenius, men rullade bollen precis utanför bortre stolpen.

Den vilt kämpande GIF-kaptenen borde kanske ha fått med sig två assister från sin storstilade härförarinsats – men han borde definitivt haft med sig en straff:

GIF Sundsvall spelar mer katalanskt än medelpadskt på väldigt många sätt, men den som vill se att laget fortfarande besitter några grundmurat norrländska karaktärsdrag kan titta på klubbens kaptens aktion ovan.

Man blir varm i det gammeldags karga GIF-hjärtat när man ser Linus Hallenius stå på benen inuti ett allsvenskt straffområde samtidigt som Jesper Karlström gör sitt yttersta för att få in en käpp i varenda en av hans ekrar. Men GIF-kaptenen bibehåller kontrollen, driver vidare och vänder bort Nicklas Bärkroth – men i det läget går det faktiskt inte att stå längre, när Dif-yttern kommer med det gamla släpbenet och flyttar hans fot några bestämda decimeter i sidled.

Men Mohammed Al-Hakim signalerade varken för hockeytecknet för »slewfoot« eller för straffspark – han bara stod där och manifesterade med hela sin stopptidsinsats hur mycket som krävs för att få någonting av värde med sig i slutminuterna borta på Tele2 Arena:

Ett par minuter senare var det dags igen. Dif-kaptenen Jonas Olsson hade svårt mot GIF-spelare i alla olika längder idag (tittar man igenom highlights-paketet så är han snubbligt involverad i nästan varje GIF-chans), men när han ställdes mot den tvärhand höge debutanten David Haro Iniesta så blev det direkt dråpligt. Den lille spanjoren bara vandrade in, sprang sig enkelt förbi Olsson som var ungefär ett långt älgkliv efter då han fick snilleblixten att tackla »axel mot axel« i ett läge där det skiljde ungefär en halvmeter i axelhöjd mellan honom och den 28-årige pojkspelaren, vilket gör att den gänglige Dif-backens axel sväller ut och spiller över både armbåge och rakt utsträckt hand:

Men även om jag två gånger om skrek mig hes efter en straffspark i slutminuterna så är det inte Mohammed Al-Hakims insats (eller ens faktumet hur enkelt det är att bli hyllad som en supertalang som svensk domare, bara man utstrålar officerens hårdhet, har frontat ett par Försvarsmakten-träningsvideor och besitter ett jämnrakat skägg) som jag tänker ta med mig från den här GIF-matchen borta mot Djurgården.

Jag tänker fokusera på Marcus Danielssons tomma blick efter att David Batanero suttit fart och använt Linus Hallenius finkalibrerade klack som djupledsverktyg. Jag tänker ta med mig de sju rappa kvitteringstouchen, den första halvlekens sista tjugo minuter, hur planens gigant Juanjo gjorde spelmässig slarvsylta av Kevin Walker över nittio och hur tydligt det här laget har utvecklats sedan i fjol, vad gäller att översätta fint bollrullande till konkreta målchanser.

GIF Sundsvall anno 2018 är ett lag som inte bara kan rulla boll mot alla andra lag i den här serien – det kunde de tidigare upplagorna också – utan nu kan de dessutom skada samtliga motståndare genom detsamma.

9 thoughts on “Giffarna kan skada alla lag i serien

  1. Klockrent Erik! Det enda jag inte håller med om är att ”det inte var lika varmt som mot Kalmar”.
    Det var det med råge! Jag var på båda matcherna…

  2. Jag gillar även Olssons instinktiva reaktion vid målet när han inser att Wilson kommer bli helt ren. Han bara släpper fötterna och dråsar i backen. Jag tror att hans fotbollshjärna efter alla år automatiserat att när inget annat finns kvar, när du inte når att dra ta i tröjan ens så fall ihop där du står så kanske det kan bli avblåst. Han gör ofta så och jag tror inte han tänker, det bara händer.

    • Hade faktiskt läst den där och håller med artikelförfattaren om en punkt: ”För att tala med partiprogrammet handlar det om ‘stora och djupa grundläggande samhällsförändringar’. Det är ingen underdrift.”

      Medan artikelförfattaren tycker att detta är någonting skrämmande så tycker jag – och omkring tio procent av den svenska väljarkåren – att det faktiskt är dags för stora samhällsförändringar och uppskattar att ett parti vill stå för dem. Igen. För motsvarande djupa och grundläggande samhällsförändringar har ju genomförts under de senaste 30 åren – men genomförts av nyliberala högerideologer och inte minst gjort Sverige till ett skatteparadis för de rika, utan exempelvis förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt.

      Vänsterpartiet vill inte ha en diktatorisk stat som i Venezuela, Jonas Sjöstedt vill inte bli envåldshärskare (med reservation för att jag kan ha missat någon intervju); läser man partiprogrammet så vill Vänsterpartiet först och främst föra tillbaka Sverige till en tid innan nyliberalismen satte sina thatcheristiska klor i landet. Ett ökat skattetryck för de rikaste (sänkt för låginkomsttagare: läs gärna skatteprogrammet och återkom om vad som låter dåligt i detta) och en utökad välfärd där alla skattepangar går till vård, skola och omsorg till skattebetalarna (obs: ej kunderna) och inte till skatteparadisplacerande aktiebolag.

      Många svenskar… vill ha det så. Jag är överraskad att de inte är ännu fler.

      (Sen finns förstås risken att ett 10-procentsparti som vill höja skatterna förvandlar Sverige till Sovjet, om de får minsta inflytande. Det får vi inte glömma bort. Om detta må vi berätta. Låt oss istället samarbeta över alla gränser för att undvika V-inflytande och ge SD nån kulturministerpost så att barnen lär sig dansa en mazurka spela nyckelharpa i skolan och så att tidningarna kanske slutar skriva så förbaskat kritiskt om Sverige.)

      • Drar du ingen slutsats alls av att socialism aldrig fungerat som ekonomiskt system någonstans någonsin. Standarsvaret man får då är jo men det var ju inte rätt/riktig socialism/kommunism men nästa gång då blir det fantastisk 🙄

        Sedan är det lite förvånande att man i partiprogrammet antyder att man kan tvingas använda våld vid övertagandet lite revolution light o några kapitalister kanske måste avrättas men man är ju absolut inte kommunister…

        • Du får gärna citera stycket där man ”i partiprogrammet antyder att man kan tvingas använda våld vid övertagandet lite revolution light o några kapitalister kanske måste avrättas men man är ju absolut inte kommunister”. Har inte hittat det.

          • Du bevisade precis min poäng. Du är engegared i v men har ingen koll på partiprogrammet. På er hemsida kan man klart o tydligt läsa ”Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen.” Hoppas du orkar bemöta denna fakta och inte bara låtsas som att det regnar.

          • Erik vart tog du vägen? Du frågade efter citat, fick det o sedan blev det väldigt tyst 🤐

  3. Man kan tro att Al-Hakim fått mycket kritik från förra helgen när han blåste tre stycken straffsparkar i en och samma match. Igår var tydligen Al-Hakim vaccinerad mot att blåsa för straffspark oavsett hur tydligt det än var. Vaccinationen var onekligen effektiv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *