Två år efter gårdsförsäljningen

Det är någonting i luften. För mycket koldioxid, helt säkert, om man hade orkat lyssna på den där långhårige gamle SVT-meteorologens utläggningar och tittat på hans diagram om »ppm i luften«.

Det är helt klart att den här kontinentala känslan påverkar en. Igår kväll borde jag ha ställt mig och diska, efter en mindre bjudning, men istället klev jag ut, hoppade på cykeln och drev bara planlöst omkring i kvällssolen.

Igår kväll borde jag säkert också ha börjat oroat mig över GIF Sundsvalls situation, efter att laget dragit på sig sin andra raka förlust i allsvenskan, men det är helt omöjligt att börja känna oro kring det här kontinentala lagbygget.

För GIF Sundsvall spelade just ut det lag som förväntas jogga hem den här upplagan av allsvenskan i höst. Om så inte efter noter så efter en tydlig taktisk mall, där det var den serieledande storklubben som kröp ihop och drog sig tillbaka, samtidigt som GIF Sundsvall dirigerade tempot, dikterade villkoren och – med lite mer effektivitet och mindre otur – borde ha vunnit med ett par bollar.

Det är faktiskt rätt osannolikt.

För två år sedan var det ju i praktiken gårdsförsäljning i centrala Sundsvall. Giffarna hade gjort en vår av sällan skådat slag, tici-tagit allsvenskan med storm och plötsligt stod intressenterna vid grinden och Urban Hagblom stod med mössan i hand.

Och jag minns att jag var glad att jag verkligen hade passat på att njuta — att jag exempelvis åkt upp och sett 5–0-utskåpningen av Östersund på plats — för jag minns att jag tänkte att det verkligen skulle dröja innan vi nådde de höjderna igen.

Seriens bästa mittfältare, Runar Mar Sigurjonsson, försvann iväg och ersattes av en matchotränad Maurizio Albornoz som säkerligen var i Nebez Kurban-drillat topptrim men som jag minns fick debutspela i vad som måste ha varit jättebalten Tarmo Neemelos gamla matchtröja. Pa Dibba, en spelare som (använd på rätt sätt) bevisligen kunde djupledsspringa sig till en allsvensk skytteligaledning, ersattes av den taffligt förklädde division 1-spelaren Joel Enarsson. Stefan Silva försvann iväg på proffsäventyr mentalt (rent fysiskt gick han ner som oombedd vänsterback) och verkar, att döma av dagens insats i AIK-tröjan på IP, inte riktigt ha hittat tillbaka än.

Urban Hagblom satt med sällsynt trumf på hand, men tvingades till att byta fem kort ifrån slaskhögen. Under ett par år hade klubben budgetbyggt upp någonting ur intet — och nu fick i princip börja om på nytt, fortfarande utan att ha en krona till övers.

Bara en spelare (Dennis Olsson) från den GIF-elva som förlorade mot AIK under den bedrövliga hösten 2016 fanns med från start mot »Gnaget« idag.

Och visst blev det förlust även den här gången, för andra matchen i rad, och laget är nu nere på en grådaskig tiondeplats i en ganska jämn allsvenska. Det är tabellmässigt långt till de (förvisso flyktiga) serieledarvindar som blåste under våren för två år sedan.

Men jag vill ändå hävda att dagens GIF-lag mirakulöst nog är tillbaka på samma höga nivå. Om inte högre.

AIK rullade in till Sundsvall som serieledare i allsvenskan, med tjugofem raka förlustfria matcher i ryggen och med en vetskap om att de inte förlorat på IP sedan Bala Garba fick några (skulle det visa sig: rättmätiga) snöbollar kastade efter sig vid segermålet i april 2003.

Men efter femton jämna inledningsminuter så fick de parkera sin mästarbuss strax ovanför eget straffområde, när Maic Sema slagit an tonen genom att låta skjuta fram en C-dur-klang i det bortre ribbkrysset.

När den extrainsatta vattenpausen kom efter en halvtimme måste den i Water Break-oinvigde åskådaren ha trott att Rikard Norling tecknat för time out.

Romain Gall fick — märkligt nog, sett till att han mötte serieledaren — alltid börja i princip stillastående mot ett lågt liggande och samlat AIK-försvar, men ändå hittade den till bredden formfyllde fransk-amerikanen vägar igenom. Ryck, knyck och sedan hade Bundesliga-backen dragit på sig en varning eller så hade ett inlägg letat sig fram till kryssribbeinspektör Sema.

På mittfältet sprang serieledarens spelmotor Kristoffer Olsson och gömde sig i jämförelse med David Batanero och Champions League-tempotestade Enoch Kofi Adu överglänstes av division 3-inhämtade spanjoren Juanjo Ciercoles.

AIK fick inte tag i bollen och det kan man ju vara lugn och trygg i, om motståndarlaget bara rullar runt den, så som Giffarna hade en tendens att göra härom året. Men det här var ett GIF-lag som gjorde sitt bästa för att dra isär ett lågt liggande topplag i djup- och sidled, som fick den tidigare så osänkbara AIK-kryssaren att ta in vatten.

Det sägs att IFK Göteborgs sportchef Mats Gren är och nafsar efter David Batanero (något jag dock vill avskriva som ett löst rykte hämtat ur en specifik del i den årligt yviga FM-koknings-process som Mats Gren verkar genomgå) och Romain Gall lär inte ha gjort eventuella mångmiljonsintressenter mindre intresserade efter sin insats mot serieledaren.

Men där det 2016 kändes helt givet att Giffarna skulle tappa nästan samtliga nycklar under sommaren så är det märkligt nog en lite annan känsla nu, två år, ett par miljonförluster och 42 arga ST-krönikor senare.

(När jag diskuterade läget med en fyndig vän så skrev han att någon borde »adla Urban, adla Joel och adla den som gav uppskov på elitlicensen«.)

Det är klart att det skulle vara tunga tapp om både Romain Gall och ytterligare någon säljs under sommaren och den som inte förträngt 2012-hösten inser att det inte är så långt ner till de negativa strecken.

Men som GIF-supporter borde man kunna finna en väldig trygghet i att Joel Cedergrens idé om en bollförande och passningsorienterad fotboll verkar överleva det mesta. Han kommer att få något nytt att jobba med, han kommer tänka om, och då får man faktiskt lita till att han lyckas igen.

Hans (och Roger Franzéns) GIF-lag kortpassade sig upp i serieledning i 4-4-2-tappning under våren 2016, fick bryta ihop och komma igen som 3-4-3-lag när ett på förhand bloggnedsablat kollektiv räddade sig kvar utan kval i fjol och i år har de stundtals 4-1-4-1-testat sig fram med alldeles för mycket Peter Wilson på defensivt mittfält — men nästan oavsett uppställning så lyckas man väldigt ofta skapa spelmässiga övertag på ett sätt jag faktiskt aldrig trodde skulle vara möjligt om man ville ha ett lag från Sundsvall i högstaligan.

Urban Hagblom har ju gjort det rätt bra sedan den där dystra fyndhörne-rotande sommaren 2016 och framför allt letts fram till rätt hyllor i de spanska delikatessbutikerna av Ferran Sibilla.  Men Jonathan Tamimi är verkligen ingen Eric Larsson, Linus Hallenius är en annan forwardstyp än både Pa Dibba och Stefan Silva och David Batanero må vara och snudda vid nivån som Rúnar Mar Sigurjonsson hade i sig — men han är en helt annan spelartyp, som gör att man måste balansera nästan hela laget på ett annat sätt.

Joel Cedergren har inte alls kunnat kopiera 2016 års modell utan tvingats bygga om, formera om, formera om igen, lyssna, ta till sig, upptäcka fördelarna i att variera ett rakare djupledsspel — och två år efter succévåren 2016 sitter nu Sundsvallspubliken där igen med ett lag som kan gå ut och följa en tydlig matchplan till punkt och pricka och därmed rulla ut AIK.

En Heraldi Rashidi-drömträff i 94:e matchminuten borde inte helt hindra de drygt fem tusen åskådarna på IP att känna stolthet över det faktumet.

Det kan förstås fortfarande gå åt pipsvängen, den vetskapen sitter i alla fotbollsintresserade medelpadingars ryggmärg, men i 0–1-förlusten mot AIK fanns det verkligen ingenting alls som tydde på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *