Min nya klädkollektion

Förra tisdagen hade vårt lag Gruesome FourFourTwosome premiär i Stockholms-Korpens södra sjundedivision, efter ett år i Sundbybergs-Korpen där laget inte bara bestals på belysning under säsongens slutomgångar (euforin efter den heroiska 2–0-segern mot de seriesegrande gamla kroaterna i Kroatien Team i säsongsavslutningen förtogs något av att lyset slocknade med ett par minuter kvar) utan även på uppskattning för det fyndiga lagnamnet (skriver man gång på gång att någonting är fyndigt så kommer folk tids nog att uppskatta dess fyndighet), då de ansvariga för tabellen och spelschemat helt sonika valde att förkorta det till enkom »Gruesome«.

Hur som helst: vi spelar nu ute på Farsta IP, premiäromgången gick mycket bra, vi besegrade planenligt Hoyzer Boyz som hade lite att lära oss rent fotbollsmässigt men som inför och efter matchen gav oss en uppvisning i hur det ska se ut vid sidan av planen — med klack, banderoller och med en hemsida mer ambitiös än flera allsvenska klubbars.

Det enda orosmolnet hängde över förberedelserna, då det i Stockholms-Korpen är krav på tröjnummer – vilket fick vårt administrativt krånglande kollektiv att ta till tygtejpen. Allt gick bra, till slut, men hela projektet såg ett tag skakigt ut då en renrakad man stod på en idrottsplats i söderort och fipplade med tejp till vad som för en stund såg ut att kunna mynna ut i ett hakkors:

Annars var det en mycket fin premiär. Patrik Dokk, som syns ovan men som är mest känd på denna portal som det flintifierade ansiktet utåt för »att åka på gulblå« (att få sparken från en fotbollsklubb på Football Manager), stötte in en balja (antagligen efter en av de bandylovar han, märkligt nog utan bakgrund i bandysporten, har tagit in i fotbollsportens löpschema), jag smög dit en tvåa innan den samiskättade dribblern Erik Häggström visade att han besitter norra Europas mest tänjbara ljumskar då han stod för en tvåfotsdribbling som förflyttade honom ett par meter i sidled innan han ordnade slutresultatet 3–1.

(Pirkt.se ska nog inte bli portalen som redogör för alla Gruesome FourFourTwosomes förehavanden, så den snäva, snäva läsarkrets som har egenintressen i att få läsa matchrapporter gör nog bäst i att gotta sig medan chans finns.)

Det enda problemet med inledningsomgången var ett faktum som egentligen var känt på förhand: att matchen spelades just ute på Farsta IP.

Sedan knappa två veckor tillbaka har jag valt att inte förnya mitt SL-kort för att istället cykla överallt.

För den som vill känna sig rörlig och fri under sommarmånaderna finns det nog bättre känslor, för den som vill vara konstant orolig över att lukta lite, lite, lite svett så finns det garanterat ingen bättre. Jag har ju inte bott i de inre delarna av den här staden under någon längre tid och det känns som att jag fortfarande lär mig hur vägar och områden hänger samman för varje gång jag fäster min Silicon Valley-haklapp runt halsen och susar iväg.

Jag tror att årets hittills allra härligaste känsla måste ha varit när jag hämtade min cykel i Huvudsta och sedan rullade förbi St. Eriksplan, längsmed Odengatan och sedan hem till det nya område som jag börjar lära mig att kalla hem. Och då har ändå våren och försommaren varit fylld till bredden med härliga ögonblick; lediga stunder man till viss del velat redogöra för – som för att skicka en uppmuntran till allmänheten att säga upp sig för att börja plugga riktigt slapp humaniora!!! – men som jag inte direkt känt att jag behövt beskriva i detalj, då alla som sett min fysiska uppenbarelse på sistone har kunnat läsa av att jag är en person som till fullo kunnat dra nytta av solskenet.

(När jag skrev att jag skulle sticka ut näbben i dagens tjugofemgradiga hetta fick jag den här smädande Tanning Mom-gifen skickad till mig av en vän och lagkamrat:

För att lugna den del av läsarkretsen som oroar sig för mitt väl och ve kan jag lugna med att jag försöker hålla koll på om mina många födelsemärken börjar koka över i sina utkanter.)

Till saken: jag tänkte att det inte skulle vara några problem alls att cykla till Farsta IP inför premiären – under den något naiva föreställningen att allt som ligger söder om söder »ligger strax bakom Gullmarsplan«.

Jag bara tog sikte på den enorma globen i fjärran, cyklade och cyklade, tänkte att strax där bakom, förbi Gullmarsplan, där ligger planen.

Det gjorde den inte. Jag cyklade och cyklade och cyklade. Cyklade fel och cyklade rätt igen. Över stigar och små idylliska gatstumpar där Astrid Lindgren kunde ha valt att förlägga sin Bullerbyn, om hon bara tagit berättarteknisk höjd för att väva in hur alla belånade föräldrar konstant lusläste ekonomisidorna i jakt på nyheter om amorteringskrav.

När jag till slut klev av cykeln gjorde jag det med en cowboysk hjulbenthet mellan benen, med bedövande smärta i hela sittmuskulaturen och med glykogendepåer som ekade tomma.

Det är »bara« 1,5 mil mellan mitt hem och Farsta, det är väl egentligen ingen strecka för en cyklist, men jäklar vad jobbigt det var, för en vars cykel är enväxlad och vars egen cykelform i vårvintras var så usel att han i princip höll på att välta ett helt åbäke till cykel på ett spinningpass.

Det blev svettigt, flåsigt och allmänt ovärdigt – men det var tur att det var inför en fotbollsmatch ute i Farsta. Dylika scener vill man inte ska utspela sig i mina centrala kvarter där jag försöker att smälta in.

Därför har jag – efter en inledande veckas konstant cykling med icke-förlåtande jeans- eller manchestertyg om benen – kommit fram till en lösning. Inspirerad av alla kvinnor jag mötte längs cykellederna, så lätta och luftiga i sina fladdrigt och yvigt vida byxor eller kjolar, så klev jag med bestämda steg in på Stadsmissionen och började rota bland de riktigt vida, tunna, ja, rentav fladdriga kostymbyxorna.

För fyrtiofem kronor hittade jag ett par riktigt luftiga. Något italienskt gammalt märke. Som nya.

Fyrtiofem kronor! Det tog mig ungefär tre-fyra lätta, avslappnade cykeltramp vid premiäranvändandet av den flygiga byxan – högt uppdragen i midjan, åtsnörpt av ett bälte, upprullade för att blotta ett par rent salafistiskt kodade anklar – för att slå fast att det här var ett av mina bästa köp någonsin.

Man behövde knappast vara någon Jan-Emanuel Johansson- eller Barbara Bergström-figur för att se en affärsmöjlighet här. Alla vill cykla sig igenom den stockholmska sommaren. Alla känner hur svetten börjar lacka i uppförsbackarna – och ingen vill någonsin känna det klibba mot byxbenet.

Tanken slog mig genast att köpa upp mängder av gamla vida, fladdriga och hittills sett värdelösa kostymbyxor för en billig penning för att sedan märka om dem med ett nytt och läckert varumärke – specifikt nischat mot mjuggsvettande cyklister. Inte lycramännen, nej, de unga män som vill glida fram med lätta tramp och känna vinden i håret eller över skalpen och inte behöva oroa sig för jeansframtvingade odörer. Affärsidé: klar, målgrupp: klar, men för att verkligen lyckas i den kapitalistiska konkurrensen behöver man ju ett slagfärdigt namn.

Och till och med det har jag.

När jag tänkte på vilken typ av byxa det var jag hade köpt så tänkte jag att det var den typen av byxa som det aldrig hade uppstått några oklarheter kring om de hittats slängda på en stallbacke. »Vems är det här?«, hade någon ung novis till hästskötare på, säg, Mantorpstravet kanske frågat när han lyft upp de rekordvida byxorna – och genast hade han visat sin okunskap.

»Det ser du väl«, hade någon garvad gammal travkusk suckat, »det är ju Lufti Kolgjinis«.

Jag vet att han heter Lutfi, med t:et före f:et, men jag tror att blotta åsynen av ett par så luftiga byxor hade kunnat få det konsonantförhållandet att förändras för alltid. Folk hade noterat byxornas luftighet, tänkt på vilka i travvärlden de kunnat tillhöra, och så helt sonika råkat försäga sig på ett oåterkalleligt självklart sätt.

Ja, hade ett par så pass yvigt luftiga byxor hittats på en stallbacke, någonstans i trav-Sverige, så hade Lutfi Kolgjini varit tvungen att en gång för alla göra det efterlängtade bytet. Han bör ju heta Lufti, det är ett mycket bättre namn, ligger mycket bättre på tungan.

Och sedan, när jag strategiskt placerat ut ett par av mina nya byxor i Mantorpsbanans grus och fått travprofiler att börja så mycket på frågan »är det Lufti?« att Lutfi (sic!) inte orkar ta debatten utan helt enkelt omfamnar det – ja, kan han vara ansiktet utåt för min nya kollektion med luftiga byxor för manliga cyklister:

Lufti Kolgjini.

Fotnot: Jag hade den enda lilla namnmässiga ordvitsen i huvudet och tänkte att jag kort skulle redogöra för den – pang, pang, pang bara: tvåtusen rappa – men så blev det en smärre matchrapport för ett korplag, en essä om avståndet till Farsta Strand och ett inlägg så yvigt utdraget över 9 000 tecken att det till slut måste ha gränsat till det oläsliga.

Men jag tänker att om jag någon gång i tiden kommer att skriva någonting verkligt bra, någonting som är precist och språkligt skickligt samtidigt, så är det dessa yviga och planlösa vevningar – detta evinnerliga smattrande som jag antar att jag gör när alla andra hinner lyssna på alla poddar och se alla streamingutbudets serier – som kommer att ha legat till grund för det. Till dess får ni ha överseende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *