På väg åt rätt håll

Ibland är skott av den kalibern att man känner i hela kroppen att den där är på väg upp i krysset, redan när den lämnar vristen.

Jonathan Tamimis 1–0-skott senast var, öhum, inte riktigt ett sådant.

Men jag tror att ibland kan man på ungefär samma sätt känna att en säsong är på väg åt precis rätt håll, redan i omgång två.

Och att Giffarna dominerade hemma mot de regerande mästarna, en rätt vanlig +++-kväll där allt verkligen inte stämde, var en tydlig sån indikation.

Jag hade inte särskilt mycket att skriva hem om efter att ha sett premiären på plats på IP. Jag hade skrivit så mycket inför densamma, det familjära umgänget hade bortprioriterats tillräckligt, GIF-tecknen var slut.

Och när det spelas fredagsmatcher – som senast mot Malmö FF – samtidigt som solen gassar en hel vårdag så är det ju så väldigt lätt att man – i egenskap av halvledig student – råkar fastna på en uteservering i någon timme och att det medför en dävenhet som lägger sig som en hindrande hinna över all skrivmässig verksamhet.

Men det enda jag egentligen verkligen ville ha skrivet efter den oavgjorda premiären var att GIF Sundsvalls innermittfält fick ÖSK:s dito att se riktigt dåligt ut. Giffarnas spanska duo rutinerade lagkapten Nordin Gerzic gav ett av de mest otränade intryck jag sett från en innermittfältare på IP sedan Donatas Vencevicius lämnade ett rökmoln efter sig var han än lufsade under säsongen 2005. Gerzic försökte spela med samma höga svårighetsgrad som han gjort runt de allsvenska mittcirklarna i ett decennium, vilket var lite som att se en övergödd katt försöka kränga sig igenom en gammal kattlucka som den vuxit sig för stor för. Han blev av med bollen gång på gång, tappade och tappade, och jag tog för givet att det berodde på att han var slut och att nye tränaren Axel Kjäll bara vägrat inse det.

Sedan dess har samme Gerzic spelat nittio minuter mot både Norrköping och Trelleborg – och ÖSK har tagit fyra av sex möjliga.

Och efter MFF-insatsen i fredags – där Juanjo och Batanero höll jämna steg med Bachirou/Svanberg första fyrtio och direkt överglänste Svanberg/Lewicki sista sextio – så kanske man kan dra den växeln: att Nordin Gerzic nog inte plötsligt blivit väldigt dålig, utan att han i premiären helt enkelt mötte ett ovanligt bra allsvenskt innermittfält.

Linus Hallenius bedyrade ju inför säsongen hur han inte bytt Juanjo och David Batanero mot någon annan mittfältsduo i hela serien. Jag vill väl inte helt ge honom rätt i den spaningen riktigt än, men efter två omgångar framstår hans utspel inte direkt bisarrt.

Det ska dock bli väldigt spännande att se hur de spanska bolltrillarna kan styra och domdera när de nu förväntas göra det, hemma mot Trelleborg. Nu när deras bolltrillande förväntas leda till fler konkreta målchanser (det har, trots allt, varit rätt tunt om sådana hittills), när bolltempot ska bryta ner ett Trelleborg-försvar som höll nollan borta mot Djurgården och när tre poäng… plötsligt känns som en mindre nödvändighet.

För all positiv stämning till trots: GIF Sundsvall står på två poäng efter två omgångar – ett enda slumpmål mot ÖSK följt av en planenlig och odiskutabel förlust mot MFF hade ju varit att föredra, tabellmässigt.

Men känslan är onekligen positiv. Där finns en upplevd framåtrotation i det här kollektivet, ett grundspel att tro på, en kontinental mittfältsduo att luta sig mot åtminstone under vårvarma brisar och samtidigt… ytterligare växlar att lägga i.

Jag minns när MFF besegrades med 2–0, säsongen 2004, och hur Giffarna stod för en närmast prickfri defensiv insats – samtidigt som »Herminator« satte precis allt framåt.

(Mina minnen av det ena målet justerar upp avståndet på »Herminator«-nicken för varje gång jag tänker tillbaka: nu tror jag att det var omkring 30-35 meter som den tjurnackade västerbottningen satte pannan till Mattias Nylunds skruvade vänsterinlägg, varpå nicken skruvade sig bort från en mjukbyxesnubblande Mattias Asper och in intill den bortre stolpen. Tiden stod stilla, minns jag, under de sekunder som bollen trevade sig mot bortre!)

Nu kunde, ja, kanske till och med borde Giffarna ha besegrat svensk fotbolls storhet – efter en helt vanlig bollrullar-insats. Det var knappast så att allt stämde senast (det bjöds på frilägen och en i övrigt fin Juanjo tappade både markering [1–1] och boll [1–2] på målen), men ändå lommade folk hem ifrån IP lite besvikna över en pinne mot MFF.

Nu ska tre poäng bara tas, när jordåkers-vana nykomlingen Trelleborg kommer på besök till IP:s plastmatta. Denna typ av matcher har ju alltid sammankopplats med en viss ångest i GIF-leden (»styra matcher? nej, men inte ska väl vi!«), men den här säsongen känns det verkligen helt okej inför den typen av match.

Tempot borde kunna skruvas upp, TFF borde kunna tröttas ut, Linus Hallenius borde få riva och slita sönder sin målnolla.

Giffarna är obesegrade, har rullat ut Malmö FF – och för en tisdag så har klubben inte ens behövt känna sig som den ekonomiskt mest krisande fotbollsföreningen i mellersta Norrland.

Vi får passa på att njuta i några timmar till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *