Hundra mot Wille Crafoord

Det var rätt länge sedan jag gick igång på något som Hurula gjorde (efter att ha tillbringat ungefär hela kalenderåret 2014 åt att skrika och yvigt fläka mig runt framför hans scener), men det här hade något:

Ifjol samarbetade Annika Norlin med fackförbundet Vision och skrev en låt om arbetsmiljö – och är det några samarbeten jag skulle vilja se fler av i dessa Malta-miljonernas spelbolagstider så är det just den typen. Progressiva artister som slår sig i slang med aktörer som vill ha en progressiv samhällsförvandling: fler hyresrätter, rimligare arbetsvillkor.

Jag är ju en av Sveriges lättas medsvepta människor – behöver väl i princip bara ankeldjupt innan jag faller som en straffsökande spanjor – men jag var nog inte ensam om att notera hur Feministiskt Initiativ verkade få hela kultur-Sverige att forma en smärre tsunami under våren och sommaren 2014.

Och det är väl inte så att det inte görs bra saker med faktumet att nästan alla artister vars musik man inte förväntas pumpa med näven till står till vänster – jag tycker bara att det skulle kunna göras ännu mer.

Man borde förstås utnyttja alla sin sidas styrkor till max och just på den här fronten så har väl vänstern säkerligen några hundra coola artister på sin sida – samtidigt som högern har Wille Crafoord, som gitarrklinkandes och iförd en sån där övervintrad Date Mike-keps kan sjunga välfärdskapitalismens lov.

Själv är jag varken cool, kulturprofil eller artistiskt kunnig på något sätt – men jag försöker likafullt dra mitt lilla LTZ-strå till stacken inför höstens val. I söndagens text försökte jag skriva om det Hurula står och indirekt-gastar om: bostadsbristen.

Jag försökte skriva en text om det orimliga i att man som 27-åring ska behöva gå omkring på Stockholms gator och ducka för imaginärt flygande mortlar.

Senare i veckan ska jag försöka återkomma med en recension av min egen nya Date Mike-personlighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *