På väg hem mot min stad, mot mitt lag

Jag promenerade hem från universitetet igår. Jag brukar försöka göra det när solen skiner, men den här gången lurade jag mig fram via en ny liten skogsväg som slingrade sig förbi något luddigt laboratorium utslängt mitt i skogen och som övergick i en grusväg så smal att jag höll på att bli överkörd av en skåpbil som fraktade småsnask till Selecta-automaterna och som till slut letade sig ut till ett vattenbryn. Sedan kunde man bevisligen promenera därifrån, längsmed vattnet och nästan hela vägen hem till mig. Jag vandrade med solen gassande i nyllet och det var som att ännu en liten del av Stockholm öppnade upp sig för min lokalsinneligt begränsade hjärna, som att minnes-synapserna från den gången jag gick där och den gången då jag gick där sammanfogades och bildade någon slags helhetsbild över var det och det och det låg och hur allt hängde samman.

Jag tänkte att när det blir lite varmare, då man inte längre behöver gå och dra axlarna upp mot öronspetsarna för att hindra kylan från att sippra in utan kan unna sig att okynnes-strosa långsamt till skolan – då ska det här bli min väg. I vår och sommar ska gå den varje dag, göra den till min.

Jag tänker ofta så, när jag har solen i trynet, ett leende över näbben och precis lyckats utöka den icke-gråa delen av min personliga Stockholmskarta med någon promilles promille – men i samma sekund som den tanken slår mig så drabbas jag också av insikten att jag aldrig kommer att kunna känna den här staden på det naturliga sätt som jag känner min hemstad.

Jag sköt den här bilden från höften på en halvsekund, lite för att inte vara en sån som sitter och fotograferar ett tågfönster men mycket för att alla bilder – höftskjutna eller noggrant planerade – hade fyllt samma funktion. Det är vitt och det är blått, det är alldeles oerhört krispigt, och det känns nästan oförtjänt mycket som att jag är på väg upp till Norrland.

Jag ska ju bara till Sundsvall. Detta mellannorrländska mellanting som jag alltid känner att jag behöver nyansera bilden av när någon introducerar mig som vore jag först och främst »norrlänning«.

»Ja, jo«, skruvar jag mig, »alltså, jag är från Sundsvall«. Med eftertryck, som att ett Sundsvall sagt med eftertryck skulle säga någonting för gemene stockholmare, som om det direkt skulle nåla dit en röd knappnål 38 mil upp längs kusten i deras inre mentala Sverige-karta.

Det gör det ju inte, för de flesta. För alldeles för många är den övre halvan av den mentala Sverige-kartan i princip avkapad. Precis som den allsvenska fotbollskartan var regelmässigt avkapad en bra bit in på femtiotalet, då fotbollslag från norra Sverige helt enkelt inte fick kvalificera sig för spel i den högsta serien.

GIF Sundsvall var första klubb att bända upp Norrlandsfönstret och genom min och mina jämnårigas uppväxt så satte klubben staden på kartan genom sin allsvenska representation i Sportnytt och Fotbollskväll, så till den milda grad att många i min ålder ändå hasplar ur sig någonting om »Giffarna« när man nämner sin hemstad.

Ja, under det tidiga 2000-talet kablades Sportnytt-bilder efter Sportnytt-bilder ut av Sundsvall som en stad med ett fotbollslag som kämpade stenhårt, som spelade på en veritabel jordåker dit absolut ingen ville åka och där en vänsterback kunde spela allsvenskt med ett närmast snusförvridet anlete och en spelstil som skulle kunna tituleras anti-modern. Om jag flyttat till Stockholm för femton år sedan är det mycket möjligt att jag inte hade skruvat på mig.

»Ja, jag kommer från Norrland«, skulle jag kanske sagt, »såg du inte hur kargt ›Fimpen‹ rensade till inkast igår kväll?«.

Sedan dess har ett antal nyckelfigurer varit med och förvandlat bilden av GIF Sundsvall som fotbollsklubb. Jag tänker på aktörer som Gefle IF, individer som Sören Åkeby, Arí Skulason och inte minst på en omkring 50 000 kvadratmeter stor plastmatta. När Urban Hagblom ska hämta hem yttermittfältare åker han ner till Stockholm och träffar en Simon Helg-figur på ett fik, inte upp till Västerbotten och träffar Jon Ericsson i en bivack.

Det är ett annat lag än det jag började heja på, helt klart.

Men precis som i början av 2000-talet så har laget nu lyckats hålla sig kvar i allsvenskan flera år i rad. Och var det faktumet att laget spelade tufft och hårt som jag föll för? Låg någon del i stoltheten över att vara GIF-supporter i Idrottsparkens Robert Wells-konsert-förstörda grässtrån?

Var inte det som jag var allra mest stolt över var att ett lag från min lilla stad kunde mäta sig med de största klubbarna i Sverige? Att min klubb gjorde det absolut maximala av sina ytterst begränsade resurser? Att den kämpade i en motvind av samma styrka som den snålblåst som alltid tycks vina (i alla riktningar) mellan gränderna i stenstan – men ändå höll sig fast med näbbar och klor?

Jo. Jag vill nog hävda det.

Den som följt fotbollsutvecklingen det senaste decenniet – eller bara noterat att mer än hälften av de allsvenska matcherna spelas på konstgräs – har noterat att det blivit extra svårt att inkast-rensa sig kvar i allsvenskan. GIF Sundsvall har ställt om, byggt isländskt, byggt spanskt, byggt passningsskickligt och spelförande – och det har (med viss nöd och viss näppe) hållit i tre raka säsonger.

Och inför 2018 ser det sportsligt bättre ut än på länge. David Batanero kan – för att tala Urban Hagblomska – bli en attraktion i allsvenskan, Romain Gall har alla möjligheter att explodera, Linus Hallenius lär fortsätta bära offensiven på sina hemvändaraxlar och David Myrestam ser ut att kunna växa ut till en försvarsgigant framför den iranske VM-aspirant som Urban Hagblom hittat i en »bortskänkes mot avhämtning«-annons.

Och alldeles nyss presenterades Maic Sema.

Det finns alla förutsättningar att klara sig kvar för även en femte säsong i allsvenskan.

GIF Sundsvall kämpar fortfarande med ytterst begränsade resurser, spelartruppen är åter igen relativt hemvävd (Dennis Olsson, Jonathan Morsay, Peter Wilson och Linus Hallenius kommer alla att kämpa om startplatser i GIF-ikonen Joel Cedergrens elva) och det är precis samma klubb som förr: den anrika förening som grundades 1903 och som var först av alla att springa igenom Norrlandsfönster och öppna upp vår landhalva för allsvenskt fotbollsspel.

Jag har inte varit riktigt nykter kring GIF Sundsvall sedan senhösten 1999, det ska jag villigt erkänna, men jag tycker att en nykter blick på uppräknade faktorer ovan borde ge vid handen att förutsättningarna är bra och att läget är ljust.

Men det – konstpaus för dramatisk plot-twist-effekt – är det ju inte.

Det är ju kaos, kris, panik. Klubben ser ut att ligga och förblöda ihjäl ekonomiskt. Läget är liksom inte detsamma som på det tidiga 2000-talet – och inte för att mittfältarna nu kommer från Katalonien istället för från Norge, utan för att det diffar 6,3 miljoner kronor i den ekonomiska balansen.

Klubben kan gå i konkurs. Allra minst förlora elitlicensen. Så illa är det, av alla siffror att döma.

Och jag vill så gärna kunna hålla på GIF Sundsvall om femton år också. Jag vill kunna jämföra framtidens upplaga av spelartruppen med denna spanskinfluerade passningsperiods lag.

Snart är tåget framme – snart kommer det att göra kanske hela Sveriges fulaste stadsentré genom att rulla förbi Kubal-skorstenarna – och jag ska i en hel veckas tid få gå på de gator som, till skillnad från nyupptäckta vägar i Stockholms innerstad, alltid kommer att vara mina på riktigt.

Det kommer att blåsa snålt, jag kommer att ha haft med mig en för tunn jacka och jag räknar med att det sitter plywood för ytterligare något butiksfönster i den allt mer spöklika stadskärnan. Kanske kommer jag leta mig ut och bli serverad en öl för 75 kronor av någon som kallar mig »maestro« och med ens förstå varför jag skruvar på mig när någon frågar mig om jag är från Norrland, för ibland är Sundsvall så stockholmskt att även riktiga stockholmare skulle bli illa till mods.

Jag gillar verkligen inte allt med Sundsvall, alltså verk–lig–en inte, men det är min stad.

Och jag gillar verkligen inte allt med hur GIF Sundsvall sköts, är helt med på bilden av att klubben till stor del har sig själv att skylla och har skarp kritik att rikta mot både det ena och det andra – men det är och kommer alltid att vara mitt lag.

De närmsta dagarna ska jag prata med spelare, med ledare och med andra involverade i och runt Giffarna och försöka få svar på varför det inte är hela Sundsvalls lag.

För det börjar bli väldigt bråttom att bli det.

6 thoughts on “På väg hem mot min stad, mot mitt lag

  1. Igenkänningsfaktorn är total, får gåshud när jag läser detta inlägg då det exakt beskriver vad jag känner för staden och laget. Oavsett vart i världen jag är så är Sundsvall min stad och Giffarna mitt lag.

  2. En av Sveriges fulaste stadsinfarter är äntligen på väg att förändras i positiv riktning. E4-bron, Norra Kajen och Inre Hamnen skriver om Sundsvallskartan och det var fan på tiden. Lite trist bara att man numera knappt besöker stan överhuvudtaget. Giffarna är något man bara ser på TV. Undantaget var 0-0-matchen mot AIK i höstas. Klart godkänd insats!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *