Driv för att inte orka

Så här känns det. Visst har man ett egetansvar för sin egen dum-i-huvet-ighet, men resten av februari-Sverige då?

Idag vaknade man upp till notiser om att SMHI, Trafikverket och ungefär alla med tillgång till en myndig stämma och en plattform uppmanade en som stockholmare att stanna inne. Om detta kan man tycka vad man vill (konstpaus-parantes för att alla medelpadska män som någonsin manövrerat en snöslunga ska hinna skrocka syrligt) men för oss som faktiskt bor i staden och som är i besittning av en rejäl dunjacka så bidrar faktumet att det svenska samhället inte längre kan hantera rätt vanligt februariväder till att man får känna sig som en Ola Skinnarmo-äventyrare när man drar upp dragkedjan upp över näbbpartiet och ger sig ut i de tio minusgraderna och det ganska nätta snöfallet.

(Rejäl dunjacka, ja: jag borde verkligen försöka hitta något sorts mellanting mellan den här typen av vinterjacka:

Och den här typen av vinterjacka—

—som fått en deltagare på en polarexpedition att skämmas lite för sin överdådiga försiktighet inför sina kollegor.)

Det är kanske det enda bra med den globala uppvärmningen: att förväntningarna på det svenska, eller åtminstone stockholmska vintervädret har förskjutits så pass åt det varmare hållet att varje dag som nu omsluts i en rejält krispigt vinterskrud ger varje kotte som tar sig utanför dörren chansen att känna sig heroisk.

Jag tog mig till en klasskompis för att skriva hemtenta, jag tog mig till ett möte med Lärarförbundet Student, jag tog mig hem. Allt med en känsla av att jag för varje taget steg, för varje frostbelupen meter jag skar mig igenom med de blottade delarna av mitt torra tryne, visade upp ett väldigt driv.

Nu sitter någon och skakar på huvudet, men teorin om att det krävs driv att göra nästan vad som helst i februari månad har någonting. På vägen hem såg jag nämligen en människa som utstrålade driv medan hon plockade hem en hämtpizza från sin lokala pizzeria; en gärning som vanligtvis – åtminstone en blankonsdag vid femrycket – utstrålar ett tillfälligt brist på driv.

Men gärningen som vanligtvis utstrålar att »just den här kvällen ger jag upp, matmässigt« och som inte sällan utförs i ett par jag-har-varit-hemma-och-vänt-och-bytt-om-till-mjukisar-mjukisbyxor tvingades nu, i februarikylan, utföras med det driv som man vanligtvis bara ser hos Ted Talk-konsulter som varje dag är uppe och joggar vid 04.30.

Kvinnan som kom cyklandes förbi mig på vägen hem var nämligen klädd från topp till tå i en längdåkningsmundering, hon kan till och med ha haft en balaklava under mössan och hjälmen, och hon cyklade i full fart över snön med hämtpizzan placerad på styret framför henne samtidigt som hon höll i den lilla burken med pizzasalladen i näbben. Antagligen hade hon bitit fast lockets ena kant mellan tänderna, men riktigt säker på den balansakten kan nog bara en som dresserar sjölejon i trynmässiga bollkonster vara.

Det var ett i sanning imponerande driv hon utstrålade, med båda de grovt handskbeklädda händerna på styret och blicken fäst i fjärran.

Det är kanske februari sammanfattad: en månad då man behöver ett oändligt driv för att orka inte orka laga någon mat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *