Uppsamlingsheat

Vid halv sju ikväll satt jag på knäna på och skurade och skurade plastgolvet med en liten tvättlapp, som en halvt objuden gäst som spillt rödvin på värdarnas vita matta. Kan det ha varit två liter svett som hann lämna mitt innanmäte under Friskis-passet och bildade ett eget litet flodsystem på plasten? Tre, till och med?

(I helgen fick jag en bild skickad till mig på en vän som sprang Lidingöloppet. Bilden var tagen två mil in i det tre mil långa loppet och min vän såg helt oberörd ut – som vore bilden hämtad från en reklamaffisch för Fredrik Pauluns nya gojibärsbelupna vetekli – och vad som nästan var rent provocerande var att hans relativt svårartade frisyr (som alltid måste orkestreras i en process som han själv kategoriserat som en »trestegsraket«) var helt intakt.

Jag är inte som den vännen. Inte alls. Jag tror att en av anledningarna till att jag verkligen ogillar löpning som träningsform är att jag ser så obönhörligt ful ut, redan kilometer ett. Rödflammig på rotmos och omgående så pass svettig att det som en gång var en ++-frisyr – men som nu bara är antika kvarlämningar – lade sig som en stripig hinna av hår över stora men inte tillräckliga delar av den främre fontanellen.)

Nåväl. De hann stänga och nästan låsa lokalen innan jag svabbat färdigt nu ikväll.

Det var vid halv sju, det. En halvtimme senare stod jag vid Willys snabbkassa, där jag – efter det sedvanliga tjutandet och hämtandet av en kassavärd – till slut bröt av halva blasten på en purjolöksstjälk för att lyckas bända ner den i min ryggsäck.

Och när jag hörde blasten brytas i tu vid snabbkassan – en halvtimme efter att jag suttit och svabbat ett plastgolv svettfritt med hjälp av en lätt fuktad tvättlapp –  så kände jag, hela vägen in i märgen, att jag nu officiellt var tillbaka i den gråbleka vardagen igen. Jag har inte ätit kassler på flera år nu, inte ens om tisdagarna, men där och då kändes det så mycket som en kasslertisdag att jag var tvungen att stålsätta mig och småspringa mot utgången för att undvika att mitt undermedvetna skulle vända, svänga förbi köttdisken och stoppa på mig en brynjeklädd fläskbit av gammal vana.

Jag är alltså tillbaka i vardagen och det brukar inte vara något att skriva hem om, det är man ju nästan alltid, men nu var det ju så att jag i fyra raka dagar var uppslungad i ett familjärt skirat smör.

Tillsammans med mina föräldrar var jag i Göteborg för att fira min syster som bara fyller 25, trots att hon hunnit åstadkomma så mycket mer än sin två år äldre bror.

 

Här kommer några slappa men fetmarkerat samlade spaningar från Göteborg som stad och helgen som helg:

Direkt när jag klev av tåget från Stockholm så såg jag en människa som jag med, tja, säg, sextioprocentig säkerhet trodde mig känna igen som en känd svensk artist. Och trots att jag inte brukar dra mig för att kliva fram och föreviga mig själv tillsammans med just artister så hade jag nog tyckt att en sextioprocentig säkerhet var alldeles för lågt för att sticka fram trynet och bedriva någon sorts artist-REVA i trängseln på en centralstation – om det inte vore så att jag har en vän som under det senaste året lyssnat på just denna svenska artists nyaste skiva på ett sätt som jag antar att egentligen bara människor med Aspergers syndrom kan lyssna på musik; om och om och om och om igen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Så för hans skull – Nåja, för att min contentskapande person insåg att det här var content som gjort för just hans filterbubbla och att jag därigenom skulle inkassera mig ett par välförtjänta gråtskrattsgubbar i chattgruppen så klev jag fram ändå.

»Ursäkta mig«, sa jag, strack fram en tass och ett halvt tryne i färdriktningen, »det här kan vara en jättekonstig fråga, men: är du [känd svensk artist]?«

Det var det!, nickade hen.

»Skulle jag kunna få ta en bild med dig?«, frågade jag, så artigt jag bara kunde, med den medelpadska storögdhet som fått andra svenska artister på selfie-fall.

»Njääääe«, får den kända svenska artisten ifrån sig, »måste du?«, frågar hen och hävdar att hen inte alls »fixat sig« och därför inte vill vara med på bild.

Jag berättar om min vän med den eventuella musiklyssnar-Aspergersen, förklarar att bilden bara ska vevas in i en enda chattgrupp (sant!), ja, jag rentav trugar och ber mitt i vimlet.

»Du kan få ta en bild på min rygg«, säger den kända svenska artisten och vänder sig om.

Den kända svenska artisten blickar in mot Subway-skylten på Göteborgs Centalstation och där står jag och försöker tafatt föreviga situationen. »Det här känns märkligt«, säger jag, men den kända svenska artisten misstänker att antagligen att jag bara säger saker för att få till en vändning av ansiktet, så jag får inget ljudligt svar.

Sedan tackar jag och går därifrån: en bild på en regnjackeklädd rygg rikare – men dessutom med en riktigt stark berättelse att chattledes delge min vän, som bara lär tolka händelseförloppet som att han lyssnar på Sveriges mest integritetsvärnande – och inte objussigaste!!! – artist.

 

Jag gillar Göteborg mer och mer för varje gång jag besöker staden. Förra gången, i somras, gillade jag bland annat hur snabbt jag fick ett hum om den centrala geografin (som jag inte fått under snart fyra år i Stockholm); den här här gången slogs jag av att jag såg så väldigt många vackra människor under helgen. Inte för att det inte finns vackra (alternativt snygga, jag lär mig aldrig riktigt de semantiska skillnaderna däremellan) i Stockholm, det finns det förstås i överflöd. Men det var någonting med de här göteborgskt vackra människorna, och jag ber på förhand om ursäkt för en trassligt underbyggd spaning här – men jag tror att jag kan ha lyckats sätta fingret på vad det var när jag passerade en av dessa människor på gatan. Det var nämligen gassande sol ute på söndagen, höstens överlägset finaste dag, men den här människan hade – trots sin närmast objektiva skönhet – någonting i sina ansiktsdrag som gjorde att det såg ut som att hen var mentalt förberedd på regn. Det kan ju ha varit vad som helst som gäckade den förbipasserandes kynne och fick ansiktsdragen att mulna, inte mycket, men några procent – men min spaning är att det kan ha varit det nästan alltid närvarande hotet om en regnskur. Folk i Stockholm av den utseendemässiga digniteten går med en annan pondus och lyster, ja, en annan schwung i såväl steg som i anletsdrag – som om ingenting kan komma i deras väg. I Göteborg är det, hur framgångsrikt vacker man än må se ut när man strosar fram i solgasset, aldrig långt till att ett vindpinande regn slår till en hårt över trynet, så att man plötsligt tvingas gå runt och påminna om en joggandes Erik Löfgren i all sin blöta rödflammighet.

Är det en mer folklig snygghet jag försöker beskriva? Kanske.

 

Hinner vi med en till riktigt slapp span–nej, det här kan knappt klassas som spaning. Hur som helst: mina föräldrar fick vara med på min systers 25-årskalas, där hon också samlat omkring tjugo av sina vänner, av vilka jag bara träffat högst ett par.

Och nu är ju inte jag officiellt ute på någon annan marknad än den lägenhetsbytande marknaden (för varje avsnitt av Tro, hopp och kärlek som jag ser – ju längre skjuts marknadslanseringen på), men tanken slog mig ändå att om jag hade träffat någon individ av konkret intresse på min systers 25-års-fest; ja, då hade jag behövt göra någon form av charmant intressemarkering gentemot denna individ – med mina föräldrar ståendes bredvid.

Vad hade varit den mest lämpade raggningsrepliken i ett sånt läge?, undrade jag direkt för mig själv och spånade en stund.

»Tjejen, är du en arvsjurist? – för jag vill göra en framfusig propå men känner mig hindrad av att mina föräldrar står här intill.«

Nej, okej, men gör det bättre själv då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *