Det är i djupled som poängen finns


Vi må sakna fem miljoner kronor.

Men vi har fem poäng ner. 

Jag hade valt att tro på SMHI:s vädertjänst, som till skillnad från flera av sina konkurrenter målade upp en bild av ett snustorrt Eskilstuna på måndagskvällen, vilket medförde att jag lämnade regnjackan hemma.

Jag hade inför matchen också valt att tro att den rejäle bakåtpassaren Carlos Gracia var det något tråkiga men korrekta valet på innermittfältet, istället för hans elegante men veke landsman David Batanero.

Jag trodde fel på båda punkterna.

När drygt tre minuter passerat hade inte bara regnet börjat strila ner över Tunavallens bortaläktare – nej, på den regnvåta plastmattan hade även David Batanero ordnat fram 1–0 för gästerna, med hjälp av en enda blick och en enda bestämd bollberöring.

Direktpassningen satt på snörningen hos en på-rulle-liggande Eric Larsson som lika iskallt som osjälviskt kunde servera Linus Hallenius öppet mål.

Jag tyckte Batanero i det närmaste diskvalificerat sig själv från fortsatt start-tjänstgöring i den allsvenska streckstriden efter dennes slappt tagna utvisning mot Örebro, där han såg ut att unna sig ett andra gult kort av ren bekvämlighet. Men en spelare som har den spelförståelsen och den stöten med vänsterfoten kommer förstås alltid att vara högaktuell för en allsvensk startelva.

AFC har den här säsongen lyckats med konststycket att sparka Pelle Olsson och ta in en tränare som ligger ännu mer kompakt och tätt med lagdelarna. Michael Jolleys gäng satsar precis allt på att så snabbt som möjligt få in bollen i djupled på blixtrande snabbe anfallaren Mohammed Buya Turay. Ett tidigt ledningsmål mot just den typen av hemmalag – som gärna lämnar över det spelmässiga initativet för att spela på misstag – borde förstås vara extra tacknämligt.

Ändå var det med en lättnadens suck man kunde gå in med bibehållen ledning i halvtid, efter att ännu ett Kristinn Sigurdsson-bolltapp (han blev utbytt i paus) mynnat ut i en AFC-frispark i kryssribban precis innan pausvisslan.

21-årige William Eskeleinen gavs inte direkt chansen att smyga sig in allsvenskan i sin egen takt, utan redan under den första spelminuten kryss-räddade han vad som nästan får liknas vid en rullande straff från Omar Eddhari.

Och värre skulle det faktiskt bli. I början av den andra halvleken stod Giffarna för vad som måste varit hela säsongens antagligen sämsta spelkvart. De orangeklädda hemmaspelarna började – kanske i en av det allsvenska äventyrets allra sista dödsryckningar – vinna varenda närkamp, återerövra boll på boll och komma i våg på våg på våg mot GIF-målet. Ett tag kändes det som att precis vartenda AFC-anfall blev farligt – samtidigt som ett gäng huvudlösa GIF-höns bara gav iväg bollen så fort de fick tag i den. Det var som att se tio blåklädda utespelare tillsammans krypa upp i en trojansk höna som blivit nackad och som nu huvudlöst sprang runt och yrade på konstgräset, helt utan mål och mening.

Och om jag hellre haft Batanero på innermittfältet i matchminut fyra så hade jag mycket hellre haft Gracia där när det blåste som snålast efter paus, när den förstnämnde lämnade W.O. i duellspelet.

Ett baklängesmål till 1–1 under den pressen (och gudarna ska veta att det var nära, exempelvis när Chidi Omeye lyckades tåa bollen utanför den första stolpen) och precis allt tydde på att GIF Sundsvall skulle falla rakt igenom den sörmländska plastmattan.

Det var Marcus Danielsson som hade tagit kaptensbindeln efter Tommy Naurin, men han är på mer gott än ont mer av en sansad högskoleekonom än en fradgastänkande gallskrikare – och nog saknades under den här perioden någon som samlade laget för att skrika saker och ting till rätta.

Först när Danielsson fick springa ut i omklädningsrummet blev det bättre. En kollision med en AFC-back tvingade tyvärr ännu en GIF-kapten att byta, men det andrum som uppstod då AFC-backen blev liggande räddade nog dagen för gästerna.

Den värsta pressen avtog, kalabaliken upplöstes och man kunde äntligen se tecken på mönster i GIF-spelet igen. Men det var – precis som vid 1–0-målet – först när mönstret bröts som det gav resultat.

Romain Gall tittade upp, såg ytan och snirklade fram en utsökt utsida till Jonathan Morsay som man trodde hade tråcklat sig ur alla former av lägen då han smäckert Cruyff-nästlade sig tillbaka och serverade Hallenius sitt andra.

Hallenius första mål föregicks av fyra bollberöringar under omkring femtio tillryggalagda GIF-meter; på det andra räknar jag – från att bollen lämnar Galls fot – till sex stycken på omkring samma snabbt vunna halvplan.

Hur imponerande ett tålmodigt bollrullande än kan vara så är det när det går undan i djupled som det händer. Mot ÖSK, mot Sirius och mot AFC.

Nio raka poäng i allsvenskan. Det kan knappt Joel Cedergrens allra närmsta familj ha vågat tro på efter debaclet hemma mot Kalmar den 21 augusti.

Men vad som känns nästan precis lika ovant är att GIF Sundsvall i år tagit tio av tolv möjliga poäng mot det som (av allt att döma) blir allsvenskans två jumbolag. Det har inte varit några solklara och imponerande segrar, men för en som är uppväxt på lika delar havregrynsgröt och oförklarliga GIF-genomklappningar mot »lättare motstånd« så kommer det alltid vara mer än nog att göra precis tillräckligt i den här typen av matcher.

»Vi älskar William« skrek vi när en 21-åring från Stockholm (som var en lynnig Eddhari-utsida ifrån att få hålla en välförtjänt nolla) hade vaktat ett allsvenskt GIF-mål i en dryg timme.

Nödvändiga uddamålssegrar i elva plusgrader och strilande regn för människor närmre varandra. Det gör saker med människor; får till och med gamla och vanligtvis analoga sportchefer att ge sig på en GIF-gif.

Fem miljoner kronor lyser fortfarande illrött i bokföringen, men en tisdagsmorgon i slutet av september får man försöka lägga debit och kredit åt sidan och passa på att njuta av att fem poäng plötsligt skiljer GIF Sundsvall från kvalstrecket.

Hur de fem miljonerna ska trollas fram vet nog ingen (annan än PR-geniet som smidde ihop denna PowerPoint), men de ytterligare typ fem poäng som lär krävas för sportsligt säkrat kontrakt ska tas precis så här: via denna kämpaglöd, denna gnetighet och via detta nyfunna djupledsspel.

Tre plusbetyg:

William Eskeleinen! 

Kajs son måste ha allsvensk fotboll i DNA:t. Där andra 21-åringar som slängts in ouppvärmda vid 1–0-ledning och allt att tappa hade tassat in nervöst så chanskastade sig Eskeleinen huvudstupa mot första krysset och räddade vad som såg ut som ett givet mål i första matchminuten. Ser liten ut, men upplevdes som stor och rejäl – speciellt under den kaosartade period då AFC fick måtta in inlägg efter inlägg.

Eric Larsson! 

Förstår ni hur sällsynt det är att GIF Sundsvall rivstartar matcher i allsvenskan med ett tidigt mål? Förstår ni också hur sällsynt det är att GIF Sundsvall har en högerspringare av vilken man kan förvänta sig att han ska äga sin kant, både defensivt som offensivt? Hade alla gånger gjort 2–0-målet i ett tidigare skede om Linus Hallenius inte gått på eget avslut efter att en överlappande och frisprungen Larsson gjort bort ett par brandgulingar.

Eric Björkander! 

En lite bortglömd anledning till de tre raka segrarna är att Eric Björkander, som spelade sig in i U21-landslaget under våren men som såg ut att ha tappat det mesta under sensommaren, är tillbaka i högform igen. I en match där både Noah Sonko Sundberg (som bjöd på AFC:s bästa läge) och Marcus Danielsson (som balanserade på slak straff-lina) uppträdde yvigt var Björkander alltid där det behövdes. Han är ju varken särskilt lång eller särskilt grov, men han kompenserar det med en bland mittbackar sällsynt ettrighet med sina rappa fötter. En Listerlandets Ricardo Carvalho, om ni så vill.

Ett minusbetyg:

Kristinn Sigurdsson.

Nej, det blir helt enkelt inte bättre. Det sker ingen utveckling. En trevlig man nedanför mig på bortaläktaren kastade ur sig analysen att Sigurdsson »har för korta hälsenor«, vilket ska ha till följd att han inte kan varken springa eller skjuta som han ska. Nu kan jag för lite om hälsenors längder för att uttala mig, men någonting är det. Precis som den i år pånyttfödde gamm-Kristinn lufsade runt med knäont under sitt första halvår i klubben så är det uppenbart att ny-Kristinn inte är samma hundraprocentiga spelare som han som (enligt samstämmiga Youtube-videor) flöt fram på Island ifjol.

2 thoughts on “Det är i djupled som poängen finns

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *