Du måste tvinga mig ut

Jag har allt att skriva om och jag har inget att skriva om.

I måndags började studierna igen. Vi ska läsa om »hållbar utveckling« och kursen formligen rivstartades genom en filmvisning av »Darwins mardröm«, som genom en liten historia om fisket av nilabborre i Tanzania lyckas måla hela den världsliga näringskedjan i fyra nyanser av svart.

Det var som att se en omvänd Hans Rosling-föreläsning, där han istället för att tala om hur bra allting går runtom i världen berättade om det kolossala mörker som miljontals människor genomlider för att vår konsumtion ska kunna upprätthållas. En föreläsning där han till slut fått sätta sig på huk på scenen, sträcka sin pekande näve ner mot Gapminder-skärmens absoluta nederkant för att förklara att »HÄR, precis när vi inte trodde att det kunde bli mycket mörkare, så finns det ytterligare en nivå av mörker«.

Jag, som tidigare var väl enkelspårig i min pessimist kring jordens framtid, är efter den filmvisningen nu intersektionell pessimist.

På den efterföljande diskussionen pratade min klasskamrat Simon om »paradoxen i paradoxen«, angående filmtiteln, och det var som att det började värka i bakhuvudet mitt; som att jag i realtid kunde känna fysiskt hur vad som tidigare varit ett hålrum plötsligt fylldes med nya synapser.

Det var, efter en sommar av trevlig men hjärnmässigt icke-expansiv verksamhet på TT, en härlig känsla.

Vi har börjat 09.00 varje morgon och på fredagen kändes det som att jag var inne i vardagsgängorna igen. Jag slog på vattenkokaren till äggen, fyllde på med kaffe i filtret, hällde upp vatten, slog på bryggaren och gick in för att duscha samtidigt som vattnet kokade klart och kaffet bryggdes färdigt, för att spara tid (vilket känns bra för stunden, men olidligt deppigt att återge så här i efterhand, när man tänker efter, och kanske är det så man tar sig igenom vardagens små deppigheter: man får aldrig någonsin stanna upp och tänka efter). Men döm av min förvåning när jag sticker ut den nyduschade näbben i köket igen och får se hela köksgolvet fyllt av kaffe.

Jag hade, för första gången i min kaffekokarkarriär, inte ställt dit kannan. Kaffet hade runnit rakt ner på plattan, svämmat över och runnit ner på bänken och vidare ner på golvet. Och jag gör sådana mängder kaffe också (ungefär hälften av gångerna nynnandes på »GJORT FÖR MYCKET KAFFE SEN DAGEN DU STACK/FORTFARANDE HÄNDER DET ATT JAG DRICKER UPP ALLT«). Det var ett hav av kaffe; nästan stort nog för att jag skulle kunnat söka tillstånd för att slå upp en liten tax-free-butik.

Jag har alltså en bit kvar till den där riktiga vardagsformen. Men man vill heller inte bli alldeles för bra på vardag. Jag har en mycket god vän som är föredömlig vad gäller vardagseffektivitet och som en gång – när han tyckte att jag återsåg lite för många Seinfeld-avsnitt samtidigt som diskberget i mitt grävlingsgryt på Teg växte sig högre för varje besök – gav mig handboken »Få det gjort«, men han är också ett levande bevis på att det är en slippery slope. Hans små stegvisa landvinningar var imponerande till en början, då minuter tjänades både här och där, men ganska snart hade han eliminerat mjölk ur sin dagliga grötportion och innan det var över så hade även sylten fått stryka på foten av effektivitetsskäl, vilket gör att han nu startar dagen genom att med en beslutsam robotnäve sleva i sig vattniga havregryn ur djuptallrik.

Sommaren är slut nu. När jag i eftermiddags slevade ner Popaganda-armbandet i sopkorgen tillsammans med lite potätskal så var det officiellt.

Jag hann – om vi säger att sommaren började när skolan slutade – resa till Kroatien, jobba i två månader på TT, åka till Way Out West, resa till Milano för att träffa min syster, inse att i princip hela staden Milano var stängd på grund av semester, se Como-sjön (som med tanke på mina överdrivna förväntningar inte vara mer än +++!!!), resa med det världsarvsskyddade alptåget Bernina Express, inse att Schweiz har dödshjälp inte bara för människor utan också för studentikosa ekonomier, tillbringa en vecka i Paris och till sist hann jag alltså avsluta sommaren med att inte kunna hålla mig ifrån att köpa sig till en tredje Säkert!-spelning för året.

(Spelning och spelning: den på Dramaten var en spelning, ja, även den sena på Way Out West, men Popaganda bjuder ju tyvärr mest på små munsbitar av olika artister. Jonathan Johansson, som gjorde den kanske bästa spelningen av alla, fick ju nästan elkabeln urdragen ur sin gitarr av en arg roddare när han tänkte bjuda på ytterligare en låt.)

Det var inte min allra bästa sommar någonsin, det tror jag inte, men då förväntningarna inte direkt var på någon »Summer of George«-nivå så är det inte den här känslan inför att septembers grånad har tryckt in sin stora höstkänga i dörrspringan:

Det var en bra sommar, ja, kanske till och med en mycket bra sommar. Jag har hunnit göra mycket, se mycket, till och med veva mycket. Det borde därigenom också ha varit en stark sommar för portalen Pirkt.se, då mycket av det som genomlevts varit väldigt content-vänligt, men ändå har den här plattformen stått och trampat vatten under sommarmånaderna.

Och de stora publicistiska frågorna – vad är innehåll??? och hur privat kan innehåll göras??? – är ännu obesvarade inför hösten.

Jag tror på hösten, jag tror att mörkret och de konkret icke-spännande höstkvällarna kommer att tvinga fram starkt innehåll (vad ska man liksom göra av en blanktisdagskväll i oktober?), men jag vågar inte lova något. På frågan om Pirkt.se kommer bli bättre framöver så svarar jag som den fria världens högste ledare gör på frågan om det kommer utbryta ett världsutplånande kärnvapenkrig inom den närmsta framtiden:

»Vi får se.«

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *