Klockan är kanske halv fem, lördagen den 18 juli:
Och här sitter jag, på gräset i en park, tillsammans med den Hurula-gitarrist-kompatible norrbottningen Erik Häggström.
Det fanns tankar på att kunna se GIF Sundsvall–Halmstad på en liten mobilskärm samtidigt som Vasas Flora & Fauna gastade ut sitt österbottniska svårmod från scenkanten, men Internet verkade ha satt en spärr för sådan tvåfrontsångest.
Jag tror att jag valde rätt. Det känns så. Man lever bara ett tusental lördagar och jag är efterhandstacksam att jag inte stannade hemma själv i tevesoffan för att se Giffarna spela 0–0 mot Halmstad.
Inför matchen hade jag, om jag varit en spelets och dobblets man, kunnat sätta Patrick Mörks NEC Nijmegen-peng på att det skulle sluta just mållöst.
En Stojan Lukic-näve på ett Leo Englund-avslut, en Tommy Naurin-tass på ett avigt James Keene-höftskott; mycket mer såg det inte ut att vara? En hel del bollinnehav mot ett Janne Jönsson-lag som verkat hitta någon form av grundstabilitet (sex raka utan förlust!) och säkerligen var relativt nöjda med en bortapinne?
Det känns som en match man sett utan att ha sett.
Men kommentarsfältet står, som vanligt (ofta till begränsad nytta), öppet för analyser.
Den här ”inte minst”-formuleringen från Hallandsposten:
Jag föredrar en habil vädervinkel framför ”målvakt imponerade – bakåt!”-vinkeln.
Vasas Flora och Fauna var mycket bra, tackar som frågar. Att deras finstämdhet inte är som skapt för att spelas utomhus på en gratiskonsert där folk med barnvagnar gladlynt tar genvägar framför scenen kompenserades med råge av Mattias Björkas mellansnackscharm.
Joakim Nilsson-till-Nijmegen-soppan ter sig oerhört luddig från utsidan. Kom Jocke ner till Holland, märkte att hans potentiella lagkamrater satt och mulade rostmackor med jordnötssmör till lunch och vände på klacken?