I fredags fick jag ett förpillat härligt samtal.
Vid åttarycket på morgonen, när jag vandrade ner mot stan med en klasskamrat, så kom jag att tänka på att ”just det, kvällstidningarna brukar ju ringa tidigt på fredagsmorgonen om man fått praktikplats”.
Den där direkta, konkreta ångesten slog mig förstås med ens.
Jag tittade på mobilen, såg att ljudet var avstängt, slog därför på ljudet – och två minuter senare så ringde telefonen.
Och det var Aftonbladets rekryteringsansvarige som ringde.
Ojvoj: jag blev så överväldigad att all, precis all!, min tankekraft gick åt till att försöka att inte låta så överväldigat glad och häpen – så till den milda grad att jag inte alls tog in instruktionerna om det returmejl jag skulle skicka.
Men det löste sig. Jag ska göra min praktik på Sportbladet i vår.
Ojvoj.
Och jag vet vad ni tänker.
”Huuuur är det möjligt?”
”Huuuur lyckades han lura på Sveriges förnämsta sportredaktion en så uppenbar olycka?”
Genom att spela på sina få sympatiska karaktärsdrag.
Direkt i ingressen! Innan de slitna klyschorna tog vid.
Det gick förstås inte heller att utelämna det faktumet i faktarutan:
Visst: jag är kanske inte helt ärlig i upplägget här. Egentligen hade informationen om skalpvegetationen långt mycket viktigare – och borde därför hamna högre upp – än världsliga saker som ålder och hemvist; saker som inte säger någonting om ens människas väsen.
Nåväl. Summa summarum:
Jag kommer att spendera min vårsäsong på Sportbladet. Det ska bli väldigt roligt, hade jag tänkt att se till.
(Om nu inte Sandnes Ulf* ringer och bjuder in till ett vintrigt provspel?)
*= Reservationen gäller enkom Sandnes Ulf.