I går avslutade vi Division I-säsongen.
På Vesthagens lövbeklädda ryamatta. Mot ett Vasalund i vita Selånger-tröjor.
Inget av lagen hade någonting att spela för – men en domare hade, uppenbarligen!, väldigt mycket att vara domare för.
Det har varit mycket bisarra takter från rättskiparna i år, åt alla håll och kanter (jag har själv undkommit flera givna varningar och åtminstone en frilägesutvisning), och nästan varje vecka har man tänkt att ”ja, men nu har vi åtminstone haft den sämsta domaren i serien”.
Och nästan vecka för vecka så har de, med ett konkreta undantag, lyckats överträffa varandra.
Och nu i söndags, förstås: crescendo.
Ojvoj. Det mest positiva med att säsongen nu är över är att det dröjer fem-sex månader innan man måste interagera med en fotbollsdomare på den här nivån igen.
Jag kan utan problem ta att man gör fel – jag tar uppskattningsvis hundra felbeslut per match – men jag har så oerhört svårt för årets ”vi diskuterar inte situationer på plan”-policy.
Så. Oerhört. Svårt.
Matchen? Vi fick, för en gångs skull, äga boll och rulla runt. Det var trevligt.
Vasalund kontrade in 1–0, Daniel ”Knosen” Andersson knosade till sig ett rött kort (via övergreppen ”ifrågasättande av horribelt, oförståeligt domslut” och ”frispark”) och även om Dennis Sjölén strax därpå knoppade in 1–1 på en finfin Per Nyman-inläggsfrispark så orkade vi inte riktigt hålla emot med en man mindre.
Jag skulle inte spela en minut – min högerfot är närmast invalid och jag var uppe och skrev hockey och åt kokkorv i Örnsköldsvik i lördagskväll – men spelade nittio.
Och direkt in i den andra halvleken halkade (?) jag och slungade min tunga kropp i backen med nackpartiet först. Jag ville byta men fick inte.
”Testa i alla fall”, sa man från bänken och så spelade jag resten av matchen med den hållning det anstår Quasimodos olycksaligt bemedlade bror som inte bara drabbats av en krum puckelryggshållning – utan även ett trassligt hårfäste.
I dag, en dag där jag nätt och jämnt kunnat vrida på näbben, kollade jag upp skadan med en sjukgymnast och tydligen hade ”disk i ryggen” hade ”kommit i kläm”.
Jag hade ju faktiskt nästan velat att någon kota i nacken varit bruten.
För det hade ju, när jag nu inte fick göra mål och leverera tidningscitat via min egen app, varit en ST-rubrik till eftermäle att lämna efter sig; ”spelade en halvlek – med bruten nacke”.
Inte minst för en mittback som under säsongen titulerats ”Marängen”.
Nåväl. Det om söndagen.
Kanske kommer det något övergripande om säsongen.
Bli först att kommentera