Veckorna har gått, de starka GVFÖ-scenerna har kommit och gått, men Pirkt.se – denna analytiska fyrbåk i bloggmörkret – har tyvärr lyst med sin totala frånvaro.
Den rationellt färdighetstränade kåtheten har blomstrat, moderna bingobrickor för cancellering har letats fram, moderna män har visat sig emotionellt kapabla att utstå oerhörda prövningar för chansen att bli bowlingkompisar och majs har trätt fram som en omisskännlig del av det svenska midsommarbordet.
Det har tyvärr varit en tv-mässigt svag säsong, där inflationen verkar ha ätit upp SVT-fotografernas budgetmöjligheter att realtids-följa paren under deras mest diskbänksrealistiskt tarvliga stunder, men en säsong som ändå är väl värd att summera med den typ av svårgenomträngligt omfångsrika textmassa som blivit denna portals signum.
För kontext bör det först och främst konstateras att denna portals GVFÖ-analys-avdelning redan kommit ut med två längre texter av det yvigt spretiga slag som ChatGPT ännu inte lärt sig att bemästra. Efter det första avsnittet tippade jag utgången för samtliga par på ett flagrant felaktigt sätt baserat på en lång analys byggd på lösa hugskott från innan de sett varandra:
Sedan dess har det gått ytterligare fem avsnitt, så väldigt mycket stark tobak borde ju ha producerats under tiden, men under denna förlängda men samtidigt hårt budgetanfrätta SVT-säsong (mer om det senare) så tycker jag att flera avsnitt mest varit obegripliga transportsträckor utan tydlig riktning. Trots detta hoppas jag hoppas ändå att jag ska lyckas hälla ut innehållet ur Aladdin-askens båda lager för att sedan plocka ut de mest smakrika och analysvärdiga GVFÖ-pralinerna.
För nu när vi vet hur det har gått (tre ja och ett super-duper-nej) har jag tagit på mig uppgiften att försöka summera höjdpunkterna från respektive par. Vad kommer vi egentligen minnas när denna säsong läggs till handlingarna? Spänn fast era anti-intellektuella säkerhetsbälten för nu blir det åka av.
Jag hade länge lite svårt att sätta ord på varför jag tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt att titta på just Arvids och Idas inledande veckor som nygifta, då de båda gått runt som i en immig bubbla av galopperande kåthet. Redan vid den förra analysen, efter avsnitt fyra, summerade jag uppgivet att jag inte klarade av att se mer av dessa tonåriga nivåer av vad Ida i det senaste avsnittet valde att titulera pilskhet.
Det är ju, som vi alla vet, inget egentligt fel på kåthet. Jag har själv varit kåt. Några av mina bästa vänner skulle säkerligen då och då identifiera sig som kåta människor. Utan kåtheten vore vi alla oundvikligt förlorade. Hade min favoritförfattare Torgny Lindgren varit vid sunda vätskor hade han kanske kunnat skriva någonting finkänsligt, stringent och samtidigt roligt om att innerst inne i kåtheten vilar den allra yttersta nåden.
Vi behöver kåtheten. Den är livsviktig och det borde därför inte vara något större problem att se den få löpa amok under en tv-sänd en måndagskväll i veckan. Men ändå var det så jobbigt för mig att se Nato-paret förlusta sig i varandras stimmigt kåta blickar redan under de första avsnitten, när den initiala nykåtheten mellan två SATS-tränade kroppar i 30-årsåldern ändå får anses försvarbar.
Jag tror att jag har hittat svaret på varför det genomgående varit hela tiden varit så jobbigt. Jag tror mig ha hittat svaret på ungefär samma sätt som den här portalens analytiker brukar finna svar på frågor: genom en studie vars empiri till rätt övervägande del bygger på en The Office-scen jag tyckt varit kul.
Det är dags att lyfta begreppet rationell kåthet. Det är, vad det verkar, ett ännu outforskat fält som vi nu ska borra oss ner i med en slöslipad pseudovetenskaplig borrmaskin utfärdad vid någon av Linnéuniversitetets tröttare distansbaserade institutioner:
I det allra senaste avsnittet ballade ju kåtheten förstås ur fullständigt, när Arvid och Ida satt och avslöjade exakt vad de ville göra med varandra inför hela svenska folket. Det skulle tejpas för munnar. Det skulle smetas in i svennig grädd-carbonara. Det skulle pratas otroligt explicit om huruvida sädesvätska faktiskt lämnade penis under det senaste samlaget.
Något som försvunnit helt i den brännheta NATO-debatten är möjligheten att Sverige kanske inte får gå med i Erdogans militärallians eftersom vi har högt uppsatta individer inom vår militärmakt som sitter och berättar om sin ejakuleringstaktik i rikstäckande teve? Vi vill väl ändå att den ryska arméns informationstjänst ska behöva arbeta lite för att få fram komprometterande information om våra nyblivna kapteners sädeskanaler?
Det var kanske hela säsongens mest omtalade GVFÖ-scen där ute i stugorna, men vän av tv-ordning vill ställa frågan: behövdes den? Visste vi inte redan att Ida och Arvid sedan dag ett varit kåta i varandra på två tonåringars ostoppbara sätt? Var vi inte förbi det stadiet, efter att nästan varenda inslag från NATO-paret handlat om deras gemensamma virilitet (frånsett de fåtaliga klipp då Arvid gråter ut över att han inte får tillräckligt med egentid för att rädda svanar och kapa sekunder på sin Vasaloppstid på rullskidor)?
Att de pratar om sex och förtejpade munnar och ejakulationsstrategier är knappast nyheter, men om scenerna var bra för något (det är det oklart ifall de var) så var det för att exemplifiera ytterligare hur otroligt rationellt Arvid och Ida pratar om sin sprudlande kåthet. Titta på den här skärmdumpen och säg att hon inte lika gärna kunnat prata om något alldeles vardagligt?
Det ser, på hennes avslappnade sätt, ut som att hon lika gärna skulle ha kunnat avsluta meningen med ”det här med frukt i mat”. Samma sak med Arvid, som ju är den överlägset mest robotartade av de två. Den här meningen lanseras…
… med en rationalitet som om det gällde att de nyss konstaterat att de ska sluta ställa in höga glas innerst i den gemensamma diskmaskinen.
Många har förstås lagt märke till Arvids robotartade sätt (det här var en rolig tweet på temat), men för mig verkar hela Arvid som en person som har fått färdighetsträna sig till alla egenskaper. Han har lärt sig allting från grunden, noggrant och korrekt, och därför blir alla sysslor utförda på ett otroligt rationellt sätt – oavsett ämne.
Däribland alltså sex.
Redan efter det andra avsnittet avslöjade Aftonbladet att Arvids relation med mormodern inte bara sträckte sig till att han bor hos henne (hur kan vi inte ha fått klarhet i den situationen?) utan dessutom till att hon skickat iväg sitt barnbarn på sexkurs i de tidiga vuxenåren.
Det är, om jag tillåter mig att generalisera över vårt pryda och blyga svenska folk, inte den typ av relation som särskilt många lär ha till sin mormor: att det är tanten som via bulvaner lärt en att snabbt identifiera klitoris.
En av mina favoritscener ur amerikanska The Office är när karaktären Dwight (en närmast överdrivet rak och rationell figur som delar Arvids robotartade manér) märker att hans kollega Andy (en synnerligen pryd och väluppfostrad herre som kurtiserar damer med en parodiskt ridderlig höviskhet) är intresserad av samma nya kvinnliga kollega som han själv är intresserad av: receptionisten Erin. För att tydliggöra att han förstått denna intrikata situation så kliver han helt sonika fram till Andy, lutar sig fram i en förtrolig position, och förkunnar att han sett hur Andys kroppssignaler reagerat på kärlekskopplade sätt när han interagerat med den nya Erin.
Dwight har läst av situationen rent biokemiskt, och förkunnar att han noterat rodnad, vidgade pupiller och eventuellt också – här tar han sig vissa analytiska friheter, som den vältränade robot han är – att lite blod rusat ner mot penisregionen under det senaste samtalet.
Det är en magskrattsframkallande scen eftersom det är så oväntat att en sägning om blodtillförsel till penis samtalas om i de rationella termerna, i lugn konversation med en kollega vid skrivbordet. Det hyperrationella sättet att prata om sex är väldigt jobbigt att titta på – och därför, i rätt komedikontext, väldigt roligt.
Därför är det inte särskilt svårt att föreställa sig att Arvid och hans mormor skulle kunna ha ganska exakt samma typ av samtal, efter bröllopet, när mormodern noterat hur hennes väldresserade AI-son fått fullskalig pupillutvidgning vid blotta åsynen av den smärta SD-parlamentariker-kvinnan Ida:
Jag hade ju tidigare spaningen om att det inte skulle hålla längre när Arvid och Ida till slut skulle träda ut ur (det Karl Marx kallade) kåthetens rike och in i (det Friedrich Engels kallade) par-nödvändighetens rike; det rike där par vhar mycket längre till en kjollyftande snabbis än till att behöva hafs-slänga ihop en nöd-stroganoff på någon halvklämd burk tomatpuré innan bostadsrättsföreningsmötet.
Men på fyra-fem veckors giftermål var de alltså aldrig nära att träda ut ur detta enorma konungadöme till kåthetsrike de byggt upp för sig själva. Ida kunde inte få nog av Arvids svällande överarmar och hans mormor-finansierade sexkurskvaliteter i sänghalmen och Arvid kunde inte få nog av Idas snärta kropp som i inte för hög utsträckning förstörts av alkoholens kroppsliga skadeverkningar.
Det leder mig osökt in på nästa spaning, kring vad jag kommer att ta med mig från NATO-parets obekväma härjningar i årets säsong av Gift vid första ögonkastet.
I tidigare analyser på den här portalen har vi ju redan konstaterat att Arvid har en väldigt samtida syn på vikten av att hålla sin kropp i absolut topptrim. Hans fokus på att besegra Gunde Svans tider i Vasaloppet genom att rullskidestaka sig genom vardagen och hans vilja att försöka hinna köra ett varv i hotellets bicepscurl-maskin innan cava-drickandet på bröllopsresan ligger verkligen helt i linje med denna vår enda träningshetsande samtid.
Precis allt sponsrat eller algoritmiskt riktat innehåll jag får upp i mina sociala flöden – hur otränad jag själv än lyckats bli, efter ett decennium av icke-fotbollsspelande – är olika typer av tips på hur jag ska få min gamla lekamen i något typ av postmodern freakform. Den här reklamblaffan dyker nu för tiden upp intill varje interaktion i mitt Twitter-flöde:
Och de få gånger jag råkar klicka mig in i de ”sociala” kanaler som finns i Snapchat (en app jag bara använder för att kommunicera med min 88-åriga farmor) så möts jag av enbart innehåll av det här slaget, från konton som MUSCLE MADNESS och BODY SHRED:
Det är väl någonstans i den här samtida kroppsfixeringen vi har vår käre Arvid: en blandning mellan en ”Extra Bulk” Dobberman-hundkrake, den iranske Photoshop-hulken och den skenbart magrutelöse The Rock; en muskulär bjässe som samtidigt påstår sig krossa Gunde Svans gamla rekord i längdspåret.
Jag var faktiskt ute och sprang under något så oväntat och okaraktäristiskt som en fredagskväll härom veckan och runtom Södermalm så noterade jag hur folk satt på uteserveringar och drack öl och andra alkoholhaltiga drycker som utan tvekan – med Arvids terminologi – misshandlade deras kroppar. Jag kom då ofrivilligt att tänka på att jag där och då, när fredagslöparskorna var på och då RunKeeper-appen insamlande varje hurtigt steg jag tog, säkert skulle kunna klassas av Arvid som en ”kvalitetsmänniska”, likt honom själv; en sådan som med lätta steg springer ifrån alla dessa ”kvantitetsmänniskor” som satt vid förnöjda på deras ändor vid sina ölsejdlar.
Det är, i dessa pre-fascistiska tider där ett ganska nyss nazistiskt parti blåser i pipan som vår regering dansar efter, inte tankar jag vill behöva tänka; att kvalitetsmänniskor är de som Excel-arks-strukturerar upp en maximering av sin tillgängliga tid, och kvantitetsmänniskor därför skulle vara de som vill… tillbringa lite slötid tillsammans, utan särskilt mycket till mål och mening.
Arvid hade, vill jag mena, en väldigt samtida syn på vikten av att hålla sig i fysiskt topptrim och maximera sina prestationer i alla skeden av livet. Han företräder en Excel-arks-livsstil vi som egentligen är kvantitetsmänniskor, och bara vill ha det lite härligt avslappnat i detta ens enda jordeliv och då och då misshandla våra kroppar med avsmaksmässiga mängder alkohol, borde försöka motarbeta med näbbar och klor.
I tippningen efter det första avsnittet trodde jag ju att Ida skulle hinna tröttna på hans rullskide-maniska livsstil (som fortfarande känns otroligt par-inkompatibel!), men istället fick Arvid alltså inte bara inkassera ett otvetydigt ”ja” efter experimentets slut, utan han tilläts också ställa till en sociopatisk show som tvingade hela SVT-produktionen till att rigga ihop en av tidernas mest tydligt efterhands-konstruerade scener för att han med en militärdåres envishet skulle få göra saker ”på sitt sätt”.
Det enda jag vill ta med mig från det regelvidriga tönteriet är den samling rörliga Fredde Bohm-pixlar som vi nu kan använda som gif varje gång någon säger något i en gruppchatt och vi vill verka alldeles otroligt överdrivet skådespelar-överraskade:
Det är förstås väldigt lite som tyder på någonting annat än att NATO-paret är fortsatt tillsammans, men om det nu har gått nästan ett helt innan uppföljningsavsnittet spelas in och sänds så tror jag fortsatt att det finns en chans att de äntligen tvingats träda in i par-nödvändighetens rike.
De har ju, i alla fall enligt vad vi tittare fått se, ägnat fem veckor åt precis allt annat än de grådaskiga delarna av en parrelation. De har knappt varit hemma, de har varit ute och paddlat och semestrat närmast konstant, och hela samvaron har under säsongens gång varit djupt inbäddat i ett kåthetsskimmer av nyförälskelse i varandras väldigt samtida SATS-drömkroppar.
Vi vet väldigt lite om just den rationella kåtheten – det är ett ännu taffligt utforskat forskningsfält – men vi måste väl någonstans tro att även den kan falna?
Chans att de fortfarande är ihop: 80%.
Var ska man börja? Jag kan knappt klappa mig själv på axeln för denna min enda korrekta gissning, eftersom det så tidigt var så väldigt uppenbart att det här inte alls skulle kunna gå åt rätt håll utan nära nog spåra ur på fjolårets Axel- och Märtha-sätt.
Det fanns hopp för några korta minuter, precis efter att Sexolog-Kalle gjorde en blixtutryckning i bil och stod för årets psykologinsats då han fick Caroline att skärskåda det relationsmässiga bagage hon släpat med sig in i det här märkliga experimentet med stackars Agust:
Det kan vi ta med oss från denna säsong: insikten om att ifall du ser den här mannen sitta och diskutera din relationella situation utanför ditt hus…
… ja, då kan även den mest dödsdömda relation ha en liten chans att överleva.
Om du istället ser de här scenerna utspela sig på riksvägen utanför ditt hus så kan du känna dig rätt trygg i att det är något av det sista du ser innan din relation ryker all världens väg:
Den här bilden, från när Fredde Bohm gjorde hembesök hos Alex och Lina, hoppas jag att någon kan använda som meme-mall i framtiden.
Jag är relationsdöden. Jag har kommit för att hämta er.
Hur som helst: den gravt ointresserade Caroline och den ”knäppe” Agust, som hela tiden letade nya irriterande sätt att få fram en reaktion från sin katt- och Playstation-frånkopplade motpart, fick fin hjälp från Sexolog-Kalle – men ändå var det inte ens nära att kunna fungera.
För vad gjordes av dessa insikter som Caroline fick av Sexolog-Kalle? Ing-en-ting. Ganska snart var de förstås tillbaka i att hon hade ett fullskaligt ointresse för Agust och – vad det verkade – hela konceptet att gifta sig.
Redan i tidigare analyser har jag – precis som alla GVFÖ-tittare – slagit fast att det varit helt oförståeligt varför Caroline gått med på just det här konceptet, om det här var den insats hon var villig att erbjuda Agust, experimentet och oss tv-tittare. Hon verkade ju, för att vara krass, långt mycket mer intresserad av att spela Final Fantasy och klappa sina katter än att faktiskt lära känna Agust under de fyra-fem veckor de hade på sig.
Men det har hela Sverige redan konstaterat. Det här är inte portalen som vill slå in de allra mest öppna av GVFÖ-analytiska dörrar. Istället skulle jag vilja ägna mitt obegränsade talutrymme för att tala om en mindre och mer obetydlig faktor som jag tycker att produktionen felprioriterade kring, vad gäller årets säsong: vem av alla GVFÖ-deltagare som hade riktigt problematiskt taskig inredningsstil.
Den här nunan, som så ofta hamnade i den utseendemässiga Bockstensmannen-fälla vi flintifierade män över 30 lätt trillar i, blev ju nämligen vald till ansiktet utåt för fult inredd lägenhet:
Med viss rätta, ska sägas. Alex hade helt klart en ”ett rapsfält är ett rapsfält”-inredning med pensionärs-osande skinnsoffor, en chinsstång fastspikad i dörrkarmen (den man får hem när man beställer The Ungkarl Starter Pack) och en gaming-hörna med snurrstol av kommunkontormodell.
Men: såg inte SVT:s produktionsteam hur det såg ut hemma hos Caroline??? Låt en ungkarl leva och fokusera istället på vad det var för ett märkligt boende som Caroline hade skaffat sig i Kumla.
Jag vill först och främst säga att jag är en kattmänniska, men det finns faktiskt ingen fulare möbel i min tunna inredningsbok än den flervåningsbyggnad som är en katt-klös-ställning:
Det finns i mitt tycke ingen möbel som så tydligt får det att se ut som att man valt att bosätta sig inne i en Arket Zoo-butik i en större utanför-stan-galleria. Varje gång jag ser en tre- eller fyrvåningsbyggnad byggd för kattklösande, med små våningsplan som ingen katt väl någonsin har vilat sitt huvud mot???, så hör jag undulater pipa enerverande och ser uttråkade fiskar slumra i stora akvarietankar samtidigt som det doftar fränt av öppnade påsar med pellets och diverse andra djurfoder.
Caroline hade minst två sådana kattklätterställningar. Den andra ser vi i bild här, men för den arkitektoniskt lagda så är det knappast det vi reagerar på:
Nej, den som vet hur en modern lägenhet brukar se ut lär reagera på att de flesta lägenheter idag inte innefattar ett inglasat rum mitt i lägenheten. Är det ett övervintrat rökrum???
Det ser förstås perfekt ut som ett nischat parterapeutiskt samtalsrum i just det här fyra-veckors-skedet av hennes liv, men i alla andra kontexter än under just denna GVFÖ-sommar känns det som en taffligt planerad gemensamhetsyta i någon typ av gemensamt LSS-boende?
Och utanpå detta inglasade rökrum fanns en balkong som också var hårt präglad av kattnärvaron, med den typ av myggskyddstäta nät som får en att tänka på suicidriskbedömningar och andra tråkigheter:
Jag kan inte tala för Agust, men om jag just hade märkt att mitt skojfriska öppna-bildörren-i-farten-knep hade slagit bakut och orsakat oreparerbara skador i relationen, så hade jag inte velat få mitt håglösa stirrande ut i tomheten täckt av ett kattnät som min fullkomligt ointresserade fru valt att förstöra utsikten från sin balkong med.
Det är 2023, produktionsgänget: vi måste kunna tala om att även kvinnor kan ha riktigt ful inredningsstil. Allt för länge har chinsstångsmännen fått ha ensamrätt på den fula inredningsstilen.
Annars tycker jag att det var väldigt tråkigt att Caroline inte gav Agust en chans alls. Och jag måste bara lyfta det: men kan det ha varit en odör-fråga? Det är ju fullkomligt omöjligt att intressera sig för närhet med någon man känner en tydligt obehaglig doft från och Agust hade väl varken rinnande vatten i sitt hem – utan ett ”bajspalats” kompletterat med en antroposofiskt avog inställning till certifierade hygienprodukter? Det kan ha varit en förklaring, för annars var hennes genomgående ointresse så väldigt svårt att förklara – för hon verkade ju så väldigt lätt att gilla för alla andra som hon träffade. Hon verkade göra supersuccé hos Agust kompisar, när han inte var med, och under parhelgen gick väl varenda en i god för hennes charmighet – samtidigt som hon och Agust satt och grälade över mängden spiknubb man får placera i en hyrd träbalk.
Men till sist vill jag skriva några uppskattande ord om denne Agust.
Vi må tycka att det var lurigt att han lät en antroposofkvinna rikta någon typ av häxartad hostattack mot hans skrev under någon seans (och ännu märkligare att SVT inte följde upp det?), att han var mer än lovligt barnsligt beslutsam om att få bryta mot regler (herregud, kompromissa lite om att inte sabotera en hyrd stuga med yvigt spikande i träbalkar), men allt som allt tror jag att vi framför allt måste tacka Agust för att han visat upp ett nytt sätt att vara en heterosexuell GVFÖ-kille på.
Jag fick minst ett par tårar i ögongiporna när han under ett videosamtal med Alex förklarade att den då misslyckade Alex – som ett tag hade ungefär lika svårt att nå framgång med Lina som han har med att utröna vad ”hetta” i mat betyder – inte var sina eventuella misslyckanden. Om det här nu är hela Sveriges lägereldsteve nu för tiden så tycker jag det var väldigt fint att vi fick se två vuxna män våga tala med varandra om rädslan att bli bortvald och sårad. Och det var väldigt fint att se Agust bjuda på insikten om att Alex trots allt inte är sina insatser i ett märkligt giftermålsprojekt i teve – utan att hans eventuellt felaktiga handlingar och hans finlandsfärjeköpta dassböcker bara är aktioner av honom. Och att de kan man lära sig av och ändra på, om man vill.
Någon skrev häromåret en väldigt viral text om att han skämdes över att vara man när GVFÖ sändes härom året: att han inför sin dotter inte kunde stå för hur svaga männen var på att analysera och diskutera sina känslor. Någon borde – i rättvisans namn – skriva en omvänd text efter den här säsongen, där fokus läggs på att vissa män faktiskt verkar ha börjat lära sig tala om viktiga saker på ett konstruktivt och fint sätt (med någon de träffat en enda gång!!!).
Till och med när det officiellt tog slut mellan Agust och Caroline hade han sinnesnärvaro att titta henne i ögonen och lugnt och sansat formulera det här:
Detta alltså till en kvinna som av sin egen närmsta vän blivit beskriven som en ”surfitta” för sin tillbakadragna giftermålsinsats under säsongen, och som till slut – när hon vägrat dansa på bröllopsnatten, när hon knappt initierat en enda kram och när allt därför hängde på fallrepet och hon var tvungen att satsa precis allt för att ha en chans – erbjöd in sin make till att prova på att bli bowlingkompisar i en hall så gammal att den såg ut att sakna rörliga 3D-animationer vid strike.
(Det kan inte ha uppmuntras av Kumla kommuns PR-strateger att Caroline skulle ta med SVT-teamet till just den lokala bowlinghallen i tätorten som annars bara är känd som ett namn på ett fängelse. Det där ser ut som en skärmdump från någon elakartad Timbro-kampanj om hur livet var i Sovjet när de inte hade någon valfrihet och när ingen pigg entreprenör därför tog bowlingen till den 3D-animerade bildskärmsnivå den nådde på 1990-talet och sedan för alltid stannade vid. Bilden ovan ser ut som en kampanj så stark att den nästan skulle kunna få mig, en man som aktivt saknar Blåvits likartade men digra sortiment i butikshyllorna, att rösta för att privatisera vattnet och luften – om det är vad som krävs för att alla svenska bowlinghallar ska vara försedda med den där animerade kortfilmen när kägelfiguren gör en massa festliga upptåg vid strike, spare, split och ”gutter ball”.)
Det är otroligt starkt av Agust, att i hans skede ens följa med till den sovjetiska bowlinghallen för att ”testa” om de åtminstone kan bli platoniska bowlingkamrater i papper-och-penna-bowlingstaden Kumla. Får vi fram sådana män kan jag nästan tåla en antroposofiskt barnslig bortskämdhet i att få göra vad han vill alltid. Får vi fram män som hjälper andra män att bli duktigare på att uttrycka hur de känner så kan jag tåla nästan hur många skrevhostande seanser som helst:
Chans att de fortfarande är ihop: 0,0%.
Vad ska man säga?
Han var en kille. Hon var en tjej.
Det räckte.
Det här var gottpåse-motsvarigheten till det där Årsta-paret för några säsonger sedan, som också hade bestämt sig: de ville bara jogga runt Årstaviken tillsammans och var helt bergfast trygga i att SVT valt rätt eftersom de följde en särskild ”vi bor nära varandra, vi är i samma ålder, vi gillar båda att jogga – nu skaffar vi barn”-logik.
Det kändes som att Fredrik och Stina också bara hade bestämt sig.
Eller: Stina hade bestämt sig (hon skulle ju alltså ha påbörjat en skaffa-barn-själv-process om inte SVT ordnat fram en generisk kille), Fredrik hade… nog gått med på att det var klokast att göra slut, om det var vad någon annan verkligen ville.
För det var väl den enda konflikt som SVT-klipparna kunde försöka förmå oss att bry oss om: hur hon styrde honom med bestämd näve oavsett vad det gällde. Inte ens sin egen karamellpåse kunde han få rå över med någon typ av snask-agens.
Här kände han sig till slut tvungen att skämta om att det minsann inte blev några mintkakor, eftersom hon redan gjort hans snasksamling till sin, bara för att sekunden därpå ytterligare förgöra sin egen gottpåse ytterligare med några tantigt menlösa mintkakor.
Men man kan konstatera att sällan har ett så ungt par sett så tryggt gamla ut tillsammans så tidigt:
Det här är ju ett par som ser ut att ha fötts till att gå på Willys och storhandla ihop, och därför blev det också svårt för SVT att göra rolig teve av (mitt största glädjeämne kring paret var nog att jag fann att Stinas pappa var ganska lik Rod Stewart-imitatören ”Rud Stewart” som gäckade Sundsvalls Tidnings reportrar med sin spelade äkthet genom att gå runt på stan, inhyrd av en lokal entreprenör, under den medelpadska Rod Stewart-yra som uppstod i anslutning till världsstjärnans konsert).
Men det fanns ett guldkorn, så här i planera-inför-midsommar-tider, och det var från när de tillsammans skulle komma överens om storhandlingen inför denna svenska… kyckling-, majs- och champinjoner-högtid???
Det var nog den scen jag skrattade allra mest till, under årets säsong: när Stina förkunnar att ”det vi behöver köpa, inför midsommar, är typ kyckling”. Fredriks hjärna reagerar förstås säkerligen instinktivt – så som alla korrekt tränade svenska hjärnor bör göra – med att skrika ut ”kyckling???”, men eftersom han är otroligt tränad i att vara alla till lags exakt hela tiden så smyger han istället fram ett försiktigt ”eeeh… det kanske man inte behöver”.
Och nu var ju det här ett par avsnitt sedan, men som jag minns det så får hans invändning inte ens en reaktion från Stina, som istället ignorerar hans försiktiga men ytterst rimliga ”eeeeh, det kanske man inte behöver”-respons gällande midsommarkycklingen. Istället fortsätter hon utläggningen om vad som ytterligare behövs för att få sig en riktigt härligt genuin midsommar:
Det man behöver för en klassisk svensk midsommar av bästa snitt är alltså 1) kyckling, 2) majs och 3) champinjoner. Det här är en anrättning så fnösketorr att den skulle kunna få meteorologer att utfärda lokala brandvarningar.
I det här skedet, när Fredrik fått se sina kycklingifrågasättanden ignorerade, så börjar han istället titta upp i taket och försvinna iväg i de drömmar som tydligen kan igångsättas av att någon rabblar upp den torra tillbehörsduon ”majs, champinjoner” strax efter att samma person lyft det fnösketorra proteinet ”kyckling”. Plötsligt får Fredrik något alldeles drömskt i blicken och yppar att ”det vore gott”. Han har säkerligen gått in i diskussionen med en sund inställning om att det som ska köpas är någon typ av skärgårdssill (fuktigt och härligt) samt västerbottenspaj (poröst mjuk och ostigt krämig) och får det då kastat i plytet att hennes midsommarmat istället innefattar kyckling, majs och champinioner – och skickar iväg ett ”det vore gott” som svar på den fullkomliga kullkastningen av hans säkerligen traditionstyngda världsbild.
Den här portalen har ju tidigare försökt spekulera i hur lite som faktiskt händer i Fredriks hjärna när han vandrar runt och bara är en generisk kille. Tidigare har det tydliggjorts som allra tydligast när han för första gången fick gå runt i Stinas lägenhet och titta på saker, varpå han helt sonika bara sa högt allting han såg (en alldeles för lång utläggning om det finns här). Det verkar ibland vara rätt glesbefolkat på hjärnkontoret; tänk er en somrig underbemanning på ett mellannorrländskt sjukhus. Det fungerar precis på håret, om alla tillgängliga instanser överpresterar, och hela verksamheten balanserar precis på gränsen till att slå över till att visa upp pinsamma kvalitetsluckor.
Men det är någonting alldeles extra att inte ens reagera när man får sina grundmurade midsommartraditioner kapade av en Stina-döpt person som sett till hennes närhet till kycklingen på midsommarbordet kanske faktiskt måste visa sig vara ”Stinas kyckling”-Stina från den gamla Kungsfågel-satsningen. Han bara accepterar det. Han kan till och med drömma sig bort till en bilden av en smörbefriad kolv med majs och yppa ”det vore gott”.
När. Man. Inte. Gillar. Majs.
För en dryg sekund senare kommer bomben: han som just yppat frasen ”det vore gott” till tanken på kyckling, majs och champinjoner gillar inte majs. Det är, citat, inte hans favorit.
Om jag tar med mig en enda mening från den här säsongen så är det nog denna: ”Nej, men många äter majs.” Det är en mening jag vill trycka upp på en t-tröja; en tröja alla kan bära för att lyfta fram sambolivets grånade baksidor.
Många äter majs. Du kanske inte gillar det, Fredrik, och du kanske inte ser det som ett måste på ditt midsommarbord, intill kycklingen och champinjonerna, men många gillar majs. Många blir väldigt besvikna om de blickar ut över ett dignande midsommarbord, dukat med alla de härligheter vi förknippar med midsommar (grillad kycklingfilé, stekt svamp) – bara för att notera att det gula guldet saknas i dess gyllne kolv-form. Hur många midsommaraftnar har inte förstörts av att en förlupen ”men var är majsen?!”-kommentar?
Många äter majs, sa Stina. Och du sa, skulle hon ha kunnat fortsätta i riktning mot Fredrik, alldeles nyss att det lät gott.
Vi lever alltså i den allra mest sverigedemokratiska av tider, där fornminnesvärnande nationalkonservativa krafter styr nationen i den mest bakåtsträvande av riktningar, och samtidigt är det här vi har hamnat i diskussionerna om den kanske allra mest svenska tradition vi har? Vid diskussioner om majs, champinjoner och kyckling inför midsommarhandlingen?
Att de skjuter miljöpolitiken i sank samtidigt som landet torkar ihop till kyckling- och champinjon-torrt fnöske må kanske vara hänt. Att de sitter i knät på välfärdskapitalisterna må väljarna kanske förlåta. Men att det under deras regeringstid prånglas ut den här bilden av svensk midsommar kan nog visa sig vara det som till slut fäller den här Ulf Kristersson-regeringen:
Chans att de fortfarande är tillsammans: 95%.
(Säger man inte nej till majs som tredjeingrediens på inköpslistan inför midsommar, i egenskap av någon som inte gillar majs, säger man inte nej till något.)
Det här hade kunnat vara ett otroligt roligt GVFÖ-par att följa. Det finns ingenting negativt att säga om helyllekillen Alex eller den sunt tvivlande Lina eller deras helhjärtade insatser i programmet. De var ett alldeles utmärkt GVFÖ-par försedda med en alldeles precis lagom mix av kärleksfullt fina scener och den mängd svårartade skav som måste finnas för att bibehålla en nerv i tittningen.
Men här måste vi vända, till slut, oss mot tv-teamet som är ansvariga för att producera bra teve ur denna relationsmässiga guldgruva och lugnt och stilla ställa er frågan: vad fan höll ni på med?
Vad fan höll ni på med under hela den här säsongen? Var det inflationen som gjorde att inspelningskostnaderna skenade iväg? Var det klipparen som var onykter? Var det något annat?
Varför var det en så mycket sämre tv-produktion i år än tidigare säsonger? Varför fick vi inte följa paren under deras allra mest diskbänksrealistiska tystnader eller mest uppslitande gräl? Varför var nästan alla sekvenser av värde återberättat i efterhand och till och med re-eneactat i lökiga efterhandsscener?
Allra mest skulle jag säga att detta drabbade oss tittare medan vi följde den spännande relationsdansen mellan Lina och Alex: där hon, i egenskap av lite coolare och hippare, hela tiden förde hans lite, lite för töntiga person framför sig med danssteg som ofta var lite för svåra och nya för honom.
Det svängde ju hit och dit, precis som det ska när man följer ett bra och lagom skavigt GVFÖ-par som man hejar på – men man förstod ofta ing-en-ting av de rappa svängningarna.
Tydligast blev detta under en kväll där Lina och Alex hade ett bråk – om något, man förstod inte riktigt vad – som lät så pass uppslitande att det skulle vara i princip omöjligt att reparera.
Sedan händer något. Fråga mig inte vad. Men plötsligt återberättar Alex att precis när han är i färd att säga ajöss till relationen för gott så kommer hans coolare hälft in med…
… ett glas vin och två partyhattar.
Okej. Klipp till – vem annars? – deras legitimerade psykolog Fredde Bohm:
Nej, Fredde Bohm. Inte charmigt. Fullkomligt oförståeligt. I ett desperat försök att efterhands-skänka oss tittare någon form av förståelse så bjuder SVT:s kamerateam på ett försök att återskapa scenen från den först så olycksbådande och sedan så partyhatts- och kuddkrigsfestliga kvällen.
Det blev dock inte mycket tydligare vad fan det var vi följde för dejtingprogram när de här efterhands-inspelade slowmotion-bilderna kablades ut:
Jag hade gärna försökt förstå vad det var som räddade den här relationen (den hängde ju på en slappt ditskruvad chinsstång i en murket väderbiten dörrkarm!!!), men istället förväntades jag och alla mina medtittare bara acceptera att vi istället för förklaringar fick vi någon halvminut av vad som skulle kunna vara ett drogliberalt ungdomsförbunds reklamfilm för haschpsykosens positiva verkningar:
Vad fan var det som hände?
Har någon relations storbråk, där det verkligen känns som att ”nu går vi åt varsitt håll”, nå-gon-sin lösts genom att den ena parten kommer in iklädd partyhatt med två glas vin i näven, varpå man övergår till att puckla på varandra med kuddar?
Det må fungera hur väl som helst, enligt Fredde Bohms egensnickrade metodik, men det blir fullkomligt ointressant för oss tv-tittare eftersom man inte förstår nå-gon-ting. Det blir som att följa ett actionäventyr där hjälten klarar sig vidare via helt oförklarliga och ologiska plot holes som man bara förväntas köpa. Det är kännetecknet för riktigt usel teve.
”Vänta nu”, sitter man mumlade i soffan, ”skulle inte de där två skilja sig? De hade ju typ beslutat att de aldrig mer skulle träffas för en scen sedan?”
”Men de hade ett kuddkrig iförda partyhattar”, mumlar din partner som bara vill fortsätta slötitta på serien ni valt och inte reflektera över dess gigantiska manusglipor. ”Nu är allt bra igen. Du får bara köpa det. Han som spelar psykolog sa att det slutade så. Det är bara att köpa.”
Just kuddkrigsscenerna, inspelade i efterhand, var förstås det allra mest oförklarliga med Lina och Alex-relationen, men det här utmärkta GVFÖ-paret (med sin närmast perfekta mängd skav i relationen) har under hela säsongen fått lida av att filmteamet helt enkelt inte verkar ha varit på plats tillräckligt för att fånga vad det faktiskt är som har hänt när det svänger fram och tillbaka i deras relation. Så här var det så väldigt ofta:
”Nej”, satt man och sa i soffan, ”det gör inte vi heller”. Plötsligt var det bra, plötsligt var det uruselt, plötsligt hade det varit ett kuddkrig som man fick se arrangerat i efterhand i psykos-slowmotion.
Det gick inte ihop. Filmmaterialet lämnade mig gång på gång förvirrad.
Men trots det för tunna bildmaterialet som tvingade klipprummet att trolla med de efterhands-inspelande knäna så producerade det här paret mycket stark tobak; många starka scener att lyfta fram och stoppa under den GVFÖ-analytiska läppen.
Vi måste börja med dassboken med de olämpliga skämten: den som Lina lyckades leta fram i Alexs bokhylla så fort hon fick lite ensamtid i hans ålderdomligt inredda ungkarlslägenhet.
En sak kan man konstatera: Lina gick inte på det gamla Jojo Moyes-letandet när hon riktade sitt målsökande sikte mot bokhyllan hemma hos Alex. Ryggen på den där finlandsfärjeköpta dassboken kan inte ha verkat så lockande att hon på-måfå-ryckte ut den ur hyllan. Nej, här var det helt tydligt en individ som var på jakt efter att hitta fel hos den partner som hon redan börjat störa sig lite på, eftersom han inte lärt sig skilja på nyanser vad gäller rapsfälts skönhet.
Och vilken fullständig jackpott hon hittade:
Det är sällan man lyckas sätta dit någon på direkt råhet i bokformat, men här täljde hon fram en guldtacka när det gäller skäl att mygga av en dejting-tv-deltagare. En av mina favoritscener från säsongen var helt klart när hon rabblade upp på alla de sätt som den här dassboken lyckades vara problematiskt i en samtida kontext:
Det var som att hon fyllde i en cancelleringens bingobricka framför honom, så till den grad att han var tvungen att slå ner blicken när det framkom att den fulla bingobrickan även innefattade den allmänna nedvärderingen av svarta människor (kanske har sexismen och homofobin trots allt åldrats bättre än just den noggrant destillerade rasismen?).
Alex lyckades nästla sig ur det guilt by bokhylle-association-grepp hon låst fast honom i, men herregud vad jag kände för honom när han nervöst stammade fram att det var ”en fylleresa med killkompisar”. Man kunde verkligen se hur hela hans relationsliv passerade revy under ett par sekunder när han fortfarande såg ut att kunna ha ådragit sig ett rött cancelleringskort för den gamla sexism-, homofobi- och rasism-trippeln. Jag kan omöjligen tänka mig hur det skulle vara att veta att ens dejtingperson skulle visas upp på bästa tevetid på SVT, men jag hade inte velat bli ”han dassboksrasisten” med stora delar av svenska folket för att 2006 års version av ens kompis Mackan flabbat åt en skämtbok i tax-freen och bett en köpa med den.
Som tur är lyckades Alex samtala sig ur det. Man är, som Agust lärde honom, inte sina dassboksinköp som 24-åring. Man kan välja att (i ännu en sån där överdrivet teatraliskt riggad scen) slänga Mackans gamla dassbok i papperskorgen och gå vidare.
Men varför gick Lina på dassboksjakt i bokhyllan? Varför jagade hon runt med duttpennan för att kunna dutta fram en vågrät rad i cancelleringens bingobricka?
Här vill jag ge mig själv en sällsynt klapp på den GVFÖ-analytiska axeln – för det var ju så att hon genom hela programmet tyckte att Alex var lite, lite för töntig för hennes mycket coolare person.
Den ultimata bilden för det, undrar ni? Nej, den kommer inte från skinnsofforna i hans lägenhet. Inte från hans märkliga gubbkeps-, mönstrad skjorta- och khakishorts klädstil. Inte ens från faktumet att han på ett ingenjörs-autistiskt sätt gjorde en grej av att inte påstå sig kunna se skönhet i ting.
Nej, det här är skärmdumpen som förkunnar skillnaden mellan de lyckliga tu:
Lina beskriver, på ett så där samtida ”jag tittar på Sveriges Mästerkock”-sätt, maträtten de precis har suttit till näbben – och Alex ser ut som att han precis vaknat upp och plötsligt befunnit sig i en muntlig tentamen i grekiska på universitetsnivå. Han blir helt överrumplad. Vad fan menar hon?
Har är fin, Alex. Titta på det anletet och säg mig att det inte är en man med otrolig empati som där och då är orolig för att hans coolare hälft har bränt sig i gomseglet på grund av den temperaturmässigt heta maten.
Han är fin, Alex, men också i överkant fyrkantig – och att vid 39 års ålder inte känna till begreppet ”hetta” kopplat till mat gör att man nästan kunnat börja misstänka att han bott under en sten i snart fyra decennium (men den misstanken faller på att det inte finns någon yta på en stens runda former där man kan fästa sin chinsstång).
Det var hjärtskärande att sedan behöva se hur Lina försökte träna honom i att uttrycka sig om mat, under middagen som följde på ”hetta”-fiaskot:
Lina hade lagat någon form av paj, och när Alex inte egentligen ville säga så mycket mer än att det var ”gott” (denna fullt acceptabla standardsägning!!!) så vägrade hon acceptera att han inte åtminstone försökte uttrycka sig mer specifikt med fackmannamässiga termer.
Det kunde tydligen inte ens vara gott, utan det verkade nästan som att hon medvetet bakat in en ”luring” i pajen; någonting felande i pajkonstruktionen för honom att nosa sig fram till med den mat-smakar-näsa hon nu försöker träna upp så som man dresserar en jycke. ”Allting kan inte bara vara bra”, sade hon kyligt, som om han gjort henne en oförrätt genom att berömma matlagningen.
Till sist väste han fram att den kanske var lite väl ”mjuk i mitten” och lite väl ”hård på kanterna” – och då sken Lina upp, så som man gör när en hund utför det trick man velat i agility-parken:
Eller? Är det här att skina upp gentemot en älskad motpart?
De talade så mycket om hur de hittade fram till en så välfungerande kemi under de sista dagarna innan beslutet (som alltså blev ett ja, trots allt som blicken ovan uttrycker!!!), men just det här tyckte jag var några av de allra jobbigaste scenerna på hela säsongen.
Man ska inte behöva träna sin partner i att uttrycka sig initierat om pajdegskonsistens – och framför allt inte med den där stränga blicken riktad mot honom.
Om man råkar träffa en jättesnäll och fin kille som är 39 år gammal och aldrig hört talas om ”hetta” i mat – då får man försöka älska honom för det. Då får man försöka älska att han står utanför vårt moderna mat-tv-samhälle – inte försöka dressera honom som en stackars hundkrake genom någon typ av egenskapad ”Sveriges Mästerkock”-agility-bana.
Det är något av ett under för mig att den här genombistra nunan kan tillhöra någon som bara ett par dagar senare sade ”ja” till fortsatt samvaro med den partner hon känner ett aktivt behov av att fädighetsträna för att kunna visa upp på parmiddagar:
Han vill bara bli älskad, Alex: inte vara med i en talangjakt för vem som ska bli den nya jurymedlemmen i något matprogram i teve.
Och jag vet att jag hade fel i mitt inför-tips om hur det här skulle sluta (båda sa ju ja: både agility-tränaren och dennes hunsade hund), men jag vill ändå ge mig ett långsiktigt rätt för den initiala spaningen. Hon ansåg sig lite för cool för honom. Han ansågs hela tiden lite för töntig.
Jag tror att om vi nu på måndag har snabbspolat framåt ett helt år så kommer denna coolhetsdiskrepans ha spelat ut sin roll. En relation som hänger på en så skör ”åh, vi åkte go-kart och drejade ihop sista dagarna – nu kör vi!!!”-tråd har inte råd att ha en sådan upplevd coolhetsskillnad hängandes mellan de två. Man kan inte färdighetsträna fram en känsla av att ”den här personen kan nu tillräckligt mycket om att beskriva smaker för att jag ska kunna stå ut med den” och försöka placera detta under något typ av långsiktigt tättslutande kärleksparaply.
Chans att de fortfarande är ihop: 33%.
[…] Alex ifjol, IT-killen som trodde att ”hetta” i mat betydde att maten var varm, var en sån kille: den typ av kille som en modern tjej tvingas försöka träna upp som man dresserar en agility-hund. […]