Gift vid första ögonkastet: En inledande analys och tippning efter premiäravsnittet

Kommer militärkarriäristen och den sverigedemokratiska EU-parlamentariker-kvinnan att klara sig? Kan han som ser ut som att han kan härma minst 120 olika fågelsorter saxa sig över sexighetsribban? Hur mycket skinn kan man ha på en näsa?

Frågorna är många, men allt vi vet är att SVT äntligen tuttat fyr på en lägereld för oss att samlas kring. Pris ske Gud eller Nato, eller vilka högre makter som nu vill oss väl.

Här kommer säsongens första samling yviga spaningar från Gift vid första ögonkastet – med unikt icke-initierade förhandstips om hur det går för de fyra paren.

Vi måste förstås börja med att ta oss an det första avsnittets framlyfta stjärnpar: militären Arvid, 34, och mäklaren Ida, 35. Tidigare säsonger av GVFÖ har alltid med ett inledningsavsnitt som lämnat en med en känsla av antiklimax, då premiären alltid tagit slut utan att man fått ta del av ett enda giftermål och ett enda blickutbyte mellan deltagarna. Men inte denna gång. I det nya och förlängda formatet (det blir tio avsnitt istället för bara åtta!) fanns det plats för SVT att klämma in ett högaktuellt giftermål mellan två företrädare för de två grenar som är tänkta att skydda vårt samhälle framgent: Arvid från militärmakten (som med Natos atombombsvälsignelse ska skydda oss mot ryssen!!!) och Ida från mäklarsamfundet (som med bländvita leenden och skickligt insålda planlösningar ska försöka skydda den uppblåsta svenska bostadsbubblan från att orsaka ekonomisk samhällskollaps!!!).

Denna högaktuella fusion mellan samhällets två bärande grenar kommer således också föräras med den längsta och tyngsta analysen i denna fullmatade efter-avsnitts-analys.

Vi får lov att tänka på att den här säsongen spelades in under sommaren 2022: bara månader efter att Ryssland klivit in militärt i Ukraina och utlöst krig i vårt närområde. Därför är det kanske inte så konstigt att SVT, i ett försök att skänka lugn till tv-lägerelds-massorna, ägnade de första minuterna åt någon typ av militärisk mjukporr, där Arvids barbröstade och vältränade militärkropp zoomades in i utdragna badscener som spelades upp i slow-motion, som vore det tv-shop-reklam för ett nytt abtronic-bälte.

Kanske tänkte SVT-producenterna att om den svenska regeringen inte hunnit lägga två procent av BNP på försvaret under våren 2023 så kanske de här militärmusklerna på bästa sändningstid i public service skulle kunna skrämma bort ryssen ett litet tag till.

Eller så berodde det helt enkelt bara på att det var allt som Ida verkade bry sig om: att hennes man hade armstyrka nog att ge en svartbjörn på nosen. Hon berättade om dessa drömmar om en björnstark alfahanne precis samtidigt som hon i bild klippte ner strimlor av bacon i en torr och icke-upphettad stekpanna, på ett sätt som osökt fick mig att tänka på det här gamla Jimmie Åkesson-citatet:

Jag har alltid tänkt mig att Jimmie – på sin allra mest belevade blekingska – ber kyparen om att få klippa några skivor bacon över den vegetariska lasagne som skandalöst nog serverats köttfri, likt det sverigedemokratiska alternativet till en parmesanrivning med zestjärnet.

Och någonting i Idas baconklippande och samtidigt drömska tal om att få sig en karlakarl med gammeldags väldig björnbringa fick mig att tänka på henne som en modernt nationalkonservativ kvinna.

Det… och ögonen. De onaturligt blått lysande ögonen bara osar en okänd parlamentariker från SD eller KD (om där nu finns någon skillnad kvar) som plötsligt slängs fram i riksmedias skandalösa ljus efter att något gammalt seminazistiskt groll grävts fram.

Det där är, i min tolkning, en ”varför i helvete ska David Baas från Expressen dyka upp med utskrifter från mina gamla trollkonton just precis nu när jag blivit EU-parlamentariker”-blick.

Men Ida är inte EU-parlamentariker för varken SD eller KD, utan mäklare.

Och det bekräftar istället en spaning jag haft sedan tidigare: att den svenska bostadsbubblan bara till en viss del kan förklaras av historiskt unika nollräntor, statligt finansierade subventioner av räntekostnader och ROT-avdrag för utrivningar av årsgamla kök.

En så extrem bostadsbubbla som den svenska – där husägare i Stockholm alltså tjänat 1 000 kronor per dag, varje dag, i tio års tid – måste ha fler orsaksfaktorer, och där tror jag att en bortglömd förklaring är att alla mäklare är gamla nischade högstadiesnyggingar som Ida. Varenda mäklare av kvinnligt kön ser ut som en variant av GVFÖ-Ida: en högstadiesvincool och högstadiesvinsnygg tjej som peakade i popularitet i 9B. Och nu när alla dataspelskillar och nördtjejer som pluggat industridesign respektive pol. kand och blivit med lukrativa övre medelklassjobb ska till att köpa bostad – ja, då står de gamla coola tjejerna och killarna från högstadiediscona där och säljer in sina öppna planlösningar och sina lockpriser.

Jag tror att femtio procent av den svenska bostadsbubblan är uppblåst av Riksbanken och Regeringskansliet – men den andra hälften är att ingen gammal dataspelskille eller nördtjej vill vika ner sig i ett budkrig inför de svincoola Ida- och ”Mackan”-figurer som numera alla arbetar som mäklare och orkestrerar budgivningarna. Högstadietöntarna som tagit omvägarna till coolheten vill med sina nya monetära muskler få revansch på mäklartuffingar som Ida.

Hur som helst: om det är någon som borde gilla en blond, normsnygg mäklare med onaturligt SD-blå ögon så är det väl en militärkarriärist som nu – efter år av ”självutveckling” – vill beta av målet ”kärlek” i det välstrukturerade Excel-ark som är livet?

De två liven vävdes också på ett synnerligen arrangerat sätt samman av SVT:s producent.

Berätta gärna för mig om det riktiga stockholmslivet. Berätta för mig om yviga svartklubbar och gömda hål-i-väggen. Men berätta inte för mig om det turistiga Stockholm: det som går ut på att hovra runt klassiska turistfällor. Jag har sett det, jag har upplevt det – och jag har ändå aldrig spontansnubblat in i en beriden vaktparad i Kungsträdgården.

De röster som skriker högst om att vi genast måste sälja ut den svenska yttrandefriheten för att Erdogan ska tillåta oss gå med i Nato kanske ska först ska se över hur mycket vår militära förmåga ökat ifall vi bara inte låtit den beridna högvakten göra inhyrda specialinsatser åt SVT för att få till en snygg men hundraprocentigt riggad GVFÖ-scen.

Vi får inte veta varför Arvid vid 34 års ålder har bosatt sig hos ”tillfälligt” hos sin mormor (kan någon någonsin ha flyttat hem till en två generationer äldre släkting utan att verkligen betona just tillfälligheten i arrangemanget?), men klart är att det inte limmar särskilt väl med hans övriga personlighet.

För Arvid är nämligen en man som påstår sig ha ”självutvecklat” sig själv till en sådan grad att han nu hittat ett sätt att ”optimera sitt liv” via ett utförligt kalkylark på sin datamaskin:

I ett klipp säger han att han i sin yrkeskarriär håller på att avancera till en kaptenstitel – och att han nu ska avancera även i livets gradbeteckning, där han improviserar fram ett nytt civilstånd:

Från civilståndet Stilig Man™ ska han nu äntligen få avancera till äkta make, som vore det en privatpersonlig befordran han förlänats av SVT-producenterna.

Och visst verkade allt nästan perfekt under det första avsnittet. Mäklar-Ida unnade sig att krydda sitt lilla inför-tal med vad jag gissar är alla militärmäns absoluta favoritlitterära stycke: Bröderna Lejonhjärta-citatet om att man måste våga göra vissa saker, annars är man bara en liten lort. Jag kan bara tänka mig hur ”fan att Astrid aldrig fick Nobelpriset ändå”-tanken snurrade runt i Arvids huvud hela eftermiddagen:

Och vigseln går förstås till historien som den kanske satsigaste och tvivelsutan mest tidsenliga i GVFÖ-historien. Där stod den blonda svenska mäklarskönheten och trängtade efter en snart Nato-ansluten och björnarmsbeklädd stridspitt som kan skydda henne mot ryssen – och så rider han in på en vit springare iförd fullskalig militärmundering.

Visst blev det stelt när han inte kunde kasta sig av hästen i någorlunda tid (eller var det en utstuderad taktik för att få hälsa från ett enormt höjdmässigt övertag???), men allt som allt verkade hon förstås hänförd av att hennes björnarmsman också hade gradbeteckning på kavajslaget. Hennes kompisar – som alla också såg ut att kunna nasa iväg en halvtaffligt planritad Vasastan-etta för fyra och en halv miljoner – skrek och grät rakt ut.

Militär-Arvid var så skakad att han lagt sig till med en nervositet som inte funnits med i hans Excel-kalkyler inför dagen, men han löste det genom att omfamna de mäklarkvinnodrivna känslosvallningarna genom att ”shit”-verbalisera hur mycket han älskade det:  

Bra energi, bra förstablickar på varandra, bra och rejäl kyss: allt verkar ju förstås upplagt för succé mellan två individer som verkar se detta som nästa steg på den ”självutvecklande” karriärstrappan.

Men, frågar sig vän av kärlek framför ordning: går tvåsamhet och parrelationer att inlemma i vad som verkar vara en Toyota-industriell syn på framgång och utveckling?

Det finns, som man brukar säga, inget ”vi” i ”lean production”.

Det är skillnad på att jobba strategiskt och överlagt mot ett nytt individuellt personbästa på rullskidor och på att ouppvärmd tvingas post-gräl-slänga ihop en tisdags-stroganoff på någon gammal maläten bråte från grönsakslådan och en halvt genomklämd tub tomatpuré.

Jag tror att om nu Arvid inte bara vill bocka av fru och barn i sitt lyckooptimerande Excel-ark (det är mycket möjligt att det är allt han vill) utan verkligen trivas i den nya relationen så kommer han att tvingas till en typ av oordning som hans militäriska bädda-sängen-fetischism kan få väldigt svårt att hantera.

Det ser ut som en perfekt rågblond och nynationalistisk fusion mellan de två yrkesgrupper som ska rädda vårt samhälle från den stora kollapsen (militärkaptenerna och Notar-mäklarna), men jag tror att det kommer att spricka och jag tror att hans maniska självutvecklingsfokus kommer att vara orsaken.

Det går inte att ta sig an Agust och Caroline utan att tala om den stora duvhöken i rummet: Agust obönhörliga likhet med den där mannen som varit med i TV4-morgonprogrammen för att berätta om alla fågelläten han kan imitera.

Nej, det är inte så mycket ansiktet utan själva det yviga och naturnära sättet och frisyren och mängden fjädrar i bild per ansiktscapita. Och i fågelviskarlikhetens kölvatten lär det – om jag lärt känna min GVFÖ-dramaturgi genom åren – följa en viss svårighet med att osa björnarmsstark sexighet inför motparten.

Jag lämnar nästan in bricka till GVFÖ-analys-kommissarien efter säsongen om det inte visar sig vara det här parets stora och svårlösliga följetong under säsongen: faktumet att Agust har så väldigt lite av det där klassiskt manligt kodade som exempelvis Nato-Arvid besitter.

I slutet av Kärleksrådet, SVT:s efter-avsnitt-program lett av Helle Schunnesson, hör vi också i en liten teaser hur Agust röst yppar post-bröllop-ordalydelsen ”det är lätt att röra sig till en känsla av att känna sig avvisad”.

Det är, sedan gammalt, inte lätt för våra Nato-skeptiska icke-militärer på dejtingmarknaden.  

Tro mig: jag gillar Agust-typen. Hela den gångna Husdrömmar-säsongen i SVT har jag suttit och hejat på hans gelikars lågbudgetdrömmande egnahusprojekt. Han har alltså byggt sitt eget hus från grunden, han verkar inte vara en slav under åttatimmarsarbetsdagen och han verkar arrangera rejv i sin lilla DJ-stuga. Han verkar odla egen aubergine och sälja via egenuppsatta skyltar via den typ av lantliga hederskodexsystem som känns så främmande för en storstadsbo.

Han kan också, bevisligen, göra det man på crossfit-nysvenska kallar för en muscle up, eftersom SVT inledde hans presentation med att visa hur han hivar hela sin kroppstyngd uppför takräcket med hjälp av bara armarna.

Problemet med att göra en muskulärt imponerande aktion iförd glasögon, fjäderörhänge och gummistövlar är att den inte räknas som en riktig ”muscle up”, eftersom dessa ska utföras i en sterilt upplyst gymmiljö och under påhejande av ett par grabbar i GymShark-mjukisar som läppjar på varsin egenskakad proteinshake.

Den här styrkedemonstrationen förvandlades – precis som hela SVT:s presentation av Agust – till bara ytterligare ett bevis på hans yvigt tunna och fågellika uppenbarelse; ett nätt litet fjäderfä som i princip far dit nordanvinden för honom. En man i sina bästa år som istället för att Excel-arks-maximera sina rullskide-rekordtider sätter sig och gungar i sin egenupphängda gunga i sitt egenbyggda lilla minihus.

Då tycker jag ändå att de verkat ha hittat honom en bra matchning i den legitimerade djurskötaren Caroline:

(Jag bara antar att SVT tryckte extra hårt på hennes legitimitet i djurskötarbranschen efter att förra året ha fått se den säkerligen synnerligen olegitimerade hundpsykologen Bodil avsluta giftermålet med PT-Hans i förtid: ett förhållande i som jag analyserat alldeles för djupgående med beachvolleybollspsykologins alla verktyg.)

Mitt absoluta favoritklipp från det första avsnittet var när Caroline förklarade att hon behövde träffa en smart person, varpå det blixtsnabbt klipptes till en bild på när Agust…

… satt vid sin datamaskin.

Förstår SVT:s producenter hur otroligt många dumma människor som dagligen sätter sig framför en datamaskin runtom på arbetsplatser i Sverige? Vad är det här för en förlegad 1980-talsbild av vem som har tillgång till en dator i sitt arbete? Att bara spjutspetsutvecklare inom IBM har möjlighet att slå sig ner i det glåmiga skärmljuset?

Man kan, vill jag slå fast, göra otroligt dumma saker vid en dator om dagarna (se bara på detta inlägg, som till hundra procent skrivits framför en dator).

Men Caroline verkade genuint kunna uppskatta en gungande och egensinnigt självhushållande egnahusbyggare som saknade någon i livet som lagade hans matlådor, vilket han förklarade till bilder på hur han plockade ut vad som såg ut som en Billys panpizza ur mikrovågsugnen.

Det var också bjussigt av SVT:s producenter att låta Caroline få bli ansiktet utåt för någon som ”älskar att laga mat” – trots att hon satt ner och skar en rödlök på ett av de mest otympliga sätt jag sett en påstått matlagningsälskande person någonsin skära en lök på.

Men: i relation till en Billys-panpizze-värmare blir även en sittande lökskalare med den billigaste IKEA-kniven en potentiell mästerkock (speciellt i dessa tider när man vinner TV4:s matlagningsprogram på att göra pastadeg med stavmixer).

Hon verkade också genuint uppskattande av den… fågelviskarkompatibla träslöjdstingest som Agust färdigställt till hennes ära i bröllopspresent:

Men: är det någonting man inte får underskatta som GVFÖ-analytiker så är det ett inledande avvisande när det kommer till närheten. Vi får för allt i världen inte glömma fjolårets Axel och Märtha-fiasko, där kuddmurar byggdes på grund av att Axel i sina Billabong-badbyxor både ansågs för osexigt mjäkig och för gå-på-igt aggressiv på samma omöjliga gång.

Jag tror tyvärr att Agust, som verkar vara en toppenkille, faller i den osexighetsfälla som SVT:s ”det här blir bra teve”-girigbukar har gillrat åt honom.

En god vän i soffan under premiärkvällen kallade det här paret – i en sällsynt homogen säsong med idel straighta kill- och tjejpar – för just ”kill- och tjejparet”. Det var nog kvällens allra mest sanna sägning. Något annat kan paret inte kallas.

Hon är en tjej. Han är en kille. Detta är i stora drag vad vi vet.

Vi kanske i vårt stilla sinne kan ställa oss frågan ifall någon som yppat att anledningen till ens singelskap är att man ”har mycket skinn på näsan” verkligen har utrönt alla andra möjligheter till ens långvariga singelskap? Jag tror knappast att den som slår fast att tjockt nässkinn varit anledningen, vad nu än det betyder, vänt på varenda ”är jag kanske lite, lite, lite jobbig?”-sten i jakt på mer djuplodande analyser av läget.

Man får ge det till de ansvariga för castingen att de har lyckats hitta henne en kille, Fredrik, som gillar tjejer med just ”skinn på näsan”:

Detta nässkinnsuppskattande par gillar också båda att avnjuta ett gott glas rött vin på lokal, vilket låter som ett otroligt klent kitt att lita till i dessa dystra räntehöjnings- och inflationstider:

Nej, Tjej- och killparet™ verkar inte vara det mest spännande på förhand. Jag kan se framför mig hur den stora slitningen kommer att vara ”avståndet” (Uppsala-Stockholm) och att Fredrik (som väl har ett litet, litet utseendemässigt övertag?) kan komma att hitta en viss allmän jobbighet bakom Stinas ”skinn på näsan”-fasad.

Jag har nästan ingenting att gå på, förutom att de båda gillar vin och skinn på näsan och är otroligt tydliga representanter från varsitt kön (de hade kunnat få bära de två svenska könsfanorna på OS-invigningen för binära könspersoner). Men känslan är ändå även här nej.

Att vara singel på grund av ”skinn på näsan” känns fel och att vara singel för att man hela tiden letat efter någon med ”skinn på näsan” – eftersom ens mamma och syster har det??? – känns också fel. Någonting är fel.

Det roligaste med Tjej- och killparet – enligt min smala definition av roligt – var att Stinas pappa såg väldigt mycket ut som den Rod Stewart-look-a-like som spred oro i Sundsvall strax före den riktiga Rod Stewarts konsert i staden i slutet av 00-talet. Det här ser väldigt mycket ut som en man som kunnat åstadkomma Sundsvalls Tidning-rubriken ”Påstådd Rod Stewart på besök i Sundsvall” genom att gå runt på stadens gator som sin karaktär ”Rud Stewart”:

Och apropå den klassiska artikeln och temat kärlek så tycker jag att det här vore en bra bild för GVFÖ-psykologerna och ihopmatcharna på SVT inför varje säsong:

Ert mål borde vara att para ihop människor som kommer att titta på varandra som den medelpadske företagaren Kjell Larsson tittar på sin medhavda Rud Stewart-figur som han försommaren 2008 vallade runt på Sundsvalls gator inför en Rod Stewart-konsert.

Om jag känner GVFÖ-castarna rätt så ska det nästan varje år dras in någon stackare som alldeles nyligen haft hjärtsnörp eller något annat livsomvälvande och som nu ska utsätta denna sin enda anfrätta kropp och sitt enda skärrade psyke för SVT-sänt relationstrauma inför miljonpublik.

I år är det den minst sagt rådiga Lina, 37, som nyligen fått någon typ av covid-19-relaterad hjärtsjukdom som hindrar henne från mycket – men inte från att initiera en liten operationssal på hallmöbeln så fort hon hittar ett skadeskjutet fågelfä på altanen:

Lina letar, enligt vår allas favoritpsykolog Fredrik Bohm, mitt i allt detta hjärtsnörp efter det omöjliga i en kärleksrelation:

Hon vill, enligt Fredde Bohm, både ha någon som är rolig och som hon kan, citat, ”diskutera och analysera omgivningen med” och någon som är ”pålitlig, stabil och trygg”.

De två kända motsatsparen. Den omöjliga yin- och yang-kombinationen: någon som kan diskutera och analysera och som är stabil och trygg.  

Min flickvän är psykolog. Jag har den största respekt för psykologer och för ämbetet i sig. Men hur i all sin dar kan Fredde Bohm ha passerat psykologiinstitutionernas spärrar med en fullgod legitimation i näven? Och hur kan han, av alla kloka psykologer där ute, ha fått nästla sig in i parrelationspsykologins allra mest prestigefyllda tv-rum?

Det är klart att det inte är omöjligt att hitta. Jag tror exempelvis att Alexander, 40-åringen som hon parats ihop med, både kan diskutera och vara trygg.

Jag tror bara – och här måste jag komma ut som en negativ jävel som dömer ut alla fyra pars chanser – att det råder en för stor coolhetsdiskrepans mellan de två.

Alexander verkar vara en väldigt snäll och fin individ – men har han ett enda uns av coolhet i sin 40-åriga kropp? Jag är tveksam. Alla flintifierade män – en skara dit jag sållat mig sedan länge – vet att man i möjligaste mån måste undvika att applicera ett par over-ear-lurar över ens kala hjässa, för att inte råka maximera äggigheten i ens utseende:

Det är bara sunt flintskallighetsförnuft. Att dessutom applicera ett par blå glasögon av skojfrisk leksaksmodell stärker inte uppenbarelsen.

Och alla vi som arbetar med ett kalt vitt ägg av rynkig hud som enda attribut ovanför axlarna vet om att vi då och då faller ner i den gamla Bockstensmannen-fällan: att vi plötsligt – i vissa vinklar, när rynkorna tätnar och fel typ av ljus ligger på – kan se ut att vara uppgrävda ur mullen som en tusenårig relik. Den problematiken delar jag med Alexander:

Det här är ganska precis exakt mitt utseende på sjuttio procent av alla bilder som någonsin tas: som salig Allan Edvall när han väser fram ett dödsrosslande skratt i sin roll som Skalle-Per.

Jag tror att många män som ännu inte nått upp till den egentliga medelåldern men som tvingats till ett medelåldrigt utseende väljer min väg: att försöka kompensera ens utseendemässiga likhet med Bockstensmannens äldre släktingar genom att hela tiden försöka vara ”how do you do, fellow kids?”-ungdomlig.

Fastnat på en BeReal-bild där man ser ut som ett omålat påskägg placerat på ett par axlar? Snabbt: skynda boka Stormzy-biljetter till i sommar! Det är hela tiden ett nollsummespel där man försöker parera sin utseendemässiga ålderdomlighet med någon typ av spelad ungdomlig hipphet i kynnet.

Men känslan är att Alexander inte ens försöker parera sin Bockstensmannamässiga utstrålning med någon typ av coolhet. Vad hände exempelvis med att alla andra omgav sig med nära vänner inför giftermålet, medan Alexander under detta sitt fyrtionde levnadsår tvingades ventilera detta livsomvälvande beslut tillsammans med sin…

… kollega???

Jag tyckte att Lina verkade lite hipp och cool och populär – och då riskerar hon att stöta på patrull från en gammal farbror som verkar ta sina livsråd från Eva i repan.

Och är det någonsin en bra idé att skyndsamt kasta sig in i ett blindgiftermål direkt efter att man har råkat ut för någon typ av hjärtsnörp? Jag förstår att man genast vill inreda hela hemmet med ”Carpe Diem”-väggord och att allt känns som nu eller aldrig – men är det verkligen klokt att direkt efter ett snörp utsätta detta sitt arma och enda hjärta för att bli dissekerat av miljontals tevetittare?

Jag tror inte det. Jag tycker att Sveriges kardiologer gemensamt kan gå ut med en varning till alla som nyss fått sig någon typ av snörp: sök er inte till SVT-sända dejtingprogram det första ni gör. Ni är inte redo.

Och om någon sitter och undrar vad ett hjärtsnörp är för något så är det ett paraplybegrepp för alla de fall där hjärtat snörper ihop sig på ett felaktigt sätt. En googling visar också mer specifikt att det var just den medicinska termen hjärtsnörp som kostade den flygande åsnan Anapka livet:

Jag hoppas innerligt att Linas hjärta går en helt annan väg till mötes än Anapka (hon verkar vara en toppenhärlig tjej), men jag misstänker att hennes idé om att rehabilitera sitt snöpliga mitt-i-livet-hjärtsnörp med hjälp av medverkan i en GVFÖ-säsong kan komma att påminna lite om idén när Anapka skulle ut och segelflyga. Kul idé, men så inser man ungefär halvvägs igenom att det inte var så jäkla roligt och att man nu är uthängd till allmän beskådan under alldeles för utdragen tid.

Jag tror på alltså nej även för Hjärtsnörps-paret, på grund av Alexanders bristande coolhet.

Officiellt Pirkt.se-förhandstips, GVFÖ-säsongen 2023:

Nato-paret: Nej (hon säger nej).

Fågelviskar-paret: Nej (hon säger nej).

Tjej- och killparet: Nej (han säger nej).

Hjärtsnörps-paret: Nej (hon säger nej).