73 insläppta – med marginaler på vår sida

Vi är det sämsta allsvenska laget i mannaminne. Vi skämmer ut oss i svensk fotbolls finrum på ett sätt som kommer att kunna sitta kvar länge.

Vi har släppt in sjuttiotre mål med två omgångar kvar att spela. Sjuttiotre. Sjua trea.

Och det absolut värsta är att vi gjort det med marginalerna på vår sida.

En snabb titt i Pirkt.se-arkiven, de arkiv som brukar digna över av texter om GIF Sundsvalls ve och väl (mest ve, bara ibland lite väl), säger mig att jag inte skrivit en enda text om klubben sedan den 25 juli, när jag tyckte att det var hög tid att låta Henrik Åhnstrand lämna sin post som huvudtränare.

Jag gick ganska hårt åt då, vad gäller den totala bristen på idéer som verkade råda kring hur det här GIF-laget skulle ta sina poäng i allsvenskan.

Och då hade jag redan flera gånger dessförinnan – så tidigt som i april, efter 1-3-förlusten mot ett reservlags-Varberg – gått lös med den stora sågklingan över hur fullkomligt håg- och chanslöst mitt favoritlag såg ut när de nu märkligt nog (vi var ju utspelade av lag som Vasalund och Västerås ifjol) fått chansen att mäta krafterna i den svenska fotbollens finrum.

Henrik Åhnstrand fick till slut lämna sin post. Det var inte en dag för tidigt.

Sedan dess har jag inte kunnat skriva om det som pågår i min favoritklubb. För hur hade det sett ut?

Hur dåligt kan ett allsvenskt lag bli? Sämre och sämre för varje omgång, vad det verkar. Hur elak kan då inte en kåserande portalinnehavare känna att han behöver bli för att hänga med i utvecklingen?

Jag har inte velat skriva för att jag inte velat behöva vara så elak som man skulle ha behövt vara, om man tagit sig på uppgiften att tycka till om detta pågående haveri till fotbollssäsong och (vad värre är) fotbollsförening.

Förra måndagen cyklade jag till Globen-området för att se en av världens just nu bästa scenshower, när Kendrick Lamar spelade inför utsålda läktare. Den här måndagen cyklade jag (i sidledsregn och motvindsrusk) till Globen-området för att se något av det absolut sämsta man kan se just nu: GIF Sundsvalls ex-allsvenska epilog.

Man får inte längre särskilt mycket för 160 kronor, men aldrig har väl inflationen slagit så hårt mot något som mot värdet i att som GIF-supporter se en GIF-match i allsvenskan.

Magnus Eriksson hade kunnat göra 1-0 efter 40 sekunder, efter fem minuter hade Djurgården skapat ungefär fyra högoktaniga chanser, på det sjätte smällde det. Det spelar faktiskt mindre roll att 2-0-målet rullades in efter en kvart; det som spelar någon roll (i den mån någonting alls gör det längre) är att Djurgården hade kunnat sätta det målet (och många fler) närhelst de ville.

Så fort Djurgården satte en någorlunda hög press på Giffarnas fembackslinje (kul att vi prövar något nytt under vår nya tränare!) så fick de bollen till skänks och kunde sätta högsta fart. Det var en infernalisk tur att de inte gjorde det hela tiden (utan direkt klev tillbaka och stod och sparade sig till torsdagens Europa League-match), för hade hemmalaget bara öst på som fram till 1-0-målet är jag säker på att vi hade kunnat ha tvåsiffrigt på tavlan innan mardrömmen varit över.

Det skiljde inte fjorton-femton allsvenska placeringar mellan lagen – det skiljde kvalitativa divisioner. Det här var som att se Djurgården möta ett division 2-lag i en kvalmatch till cupen: ett lag som inte klarar att under press slå fler än två passningar i rad inom laget. Vi fick vara glada ifall vi någon gång kom nog nära Dif-spelarna för att kunna dra på oss en klumpig frispark.

Det var – som så många gånger tidigare den här hösten – direkt pinsamt att tvingas se på.

Brian Clarhaut har nu vunnit en enda match (med nöd och slutminutsnäppe hemma mot ett Marcus Berg-löst och formsvagt IFK Göteborg), han har säkrat ett oavgjort resultat och han har förlorat elva gånger i egenskap av huvudtränare (utöver alla gånger han förlorade som assisterande tränare till den huvudtränare som handplockade honom efter att han åkt ur superettan i förfjol).

Det måste vara den absolut lägsta poängkvoten som någon GIF-tränare någonsin skramlat ihop över så pass många matcher som ansvarig. Men när vår amerikanske huvudtränare fick lägga ut texten till Sundsvalls Tidning efter degraderingen var ett faktum lät det så här, om hur han brutit med den defensiva väg som Åhnstrand känt sig tvungen att slå sig in på när resultaten sinade:

”Men när jag stod i fronten med mitt ledarskap och hade chansen att göra något annorlunda, så tog jag den.”

Exakt vilken chans har han tagit, menar han?

I dag var hans amerikanska landsman Forrest Lasso avstängd från spel av klubben på grund av att han för örtioelfte gången i ordningen trampat i det sociala medie-klaveret och publicerat hyllningar av sig själv i samma stund som den klubb han representerat åkt ur allsvenskan. Först nu, när ingenting alls spelar någon roll längre för någon, när man cyklar över Gullmarsbron i princip bara av lojala ta-närvaro-skäl, var det tydligen dags att sätta ner foten för någonting som onekligen verkar vara en central del av den Clarhaut-inhämtade amerikanska semi-amatörens personlighet: att vara öppet och funktionsvariabelt stolt över sig själv i helt fel lägen.

Ingen har varit lika korkad i utspel som Forrest Lasso (som förstås är oöverträffad i GIF-historien, men vem vet vad en 2005 års Ali Gerba hade kunnat åstadkomma med en Instagram Story-funktionen i hölstret?). Men efter förra hemmamatchen mot Värnamo – när det i princip blev helt klart med nedflyttning – stod Joe Corona och var lite smånöjd i Discovery-mikrofonen över hur han ”hittat formen”^[källa?] på senhösten, och när degraderingen blev klar går alltså vår huvudtränare ut och berättar om att han – med sitt fina CV, där han tagit 4 av totalt 39 möjliga poäng) – fått en del ”förfrågningar” från andra klubbar.

Vi har injicerat en otrolig amerikansk fotbollsdumhet i hjärtat av det som en gång var en fotbollsklubb där man åtminstone kunde lita på att en köpt matchbiljett skulle innefatta att få se elva GIF-matchtröjor bli ordentligt svettiga.

Blir Brian Clarhaut kvar som huvudtränare för GIF Sundsvall vet jag faktiskt inte vad jag gör.

Skiter i allt? Struntar i att följa superettan? Bojkottar?

Det kan finnas en korrelation där. Jag svarar på det så.

Ja, GIF-vänner: vi tappade Linus Hallenius i februari månad. Vän av allsvenska chanser påpekade redan då att säsongen i princip var över redan innan den börjat, då jag tyckte mig vara nykter nog att se att vårt högst mediokra superettanlag (som gjorde en riktigt bra och genomstabil topplagsinsats på hela säsongen: Trelleborg hemma) till väldigt stor del hade lyfts upp i högstaserien av Linus Hallenius överlägsenhet.

Men tror någon på fullaste allvar att vi haft en tillstymmelse till en chans bara för att en högkvalitativ allsvensk anfallare sprungit omkring intill Pontus Engblom på topp?

Hade det hindrat IFK Norrköping att rada upp chanser nog för att göra sju mål innan paus? Hade det hindrat Malmö FF att få iväg fyrtio skott mot vårt mål? Hade det hindrat Häcken att trycka på för en sexa och en sjua och kanske en åtta, vid 5-1-ledning på IP i somras?

Vi hade en otrolig otur att vår enda riktigt kvalitetssäkrade allsvenska spelare gick sönder – men utöver den otursmarginalen har vi snarare haft de flesta marginaler med oss i år.

Det är det jag tycker är nästan mest pinsamt av allt; känslan att det har gått ganska precis så dåligt som det någonsin ska kunna bli för en allsvensk nykomling (22 förluster på 28 matcher, 73 insläppta mål) – men att det kunde ha varit ännu värre, ifall vi inte haft marginaler med oss.

Vi slog Malmö hemma i somras på ett närmast sannolikhetsvidrigt sätt, vi luggade Kalmar på en rätt oförtjänt trea med en slutsekundsmörsare, vi hade tur att få möta IFK Göteborg när de var som allra mest under isen.

Men sedan då? När det gäller de inte färre än sju allsvenska matcher där vi släppt in fyra eller fem mål har jag nästan alltid lämnat de kölhalningarna med en känsla av att vi i det närmaste kommit billigt undan. Jag har haft en känsla av att vi har haft marginalerna med oss.

Idag var, tillsammans med Norrköping borta i försomras, nog det värsta exemplet: hade Djurgården ångat på, och inte dragit sig tillbaka, hade det kunnat bli helt bottenlöst pinsamt.

Om SM-guldet hängt på blårändernas målskillnad ikväll så tror jag utan tvekan att Gabriel Castro (har vi pappersexercis som styrker att han blivit arvoderad för att spela fotboll tidigare?) och Peter Makrillos och gänget varit fullt kapabla att släppa in tvåsiffrigt. Det verkar inte finnas någon nedre gräns för hur uselt det kan tillåtas bli.

Djurgården klev ut och joggade runt på kvartsfart i nittio minuter ikväll (antagligen hade de det lugnare än en genomsnittlig träning på Kaknäs) och det stannade trots det vid ”bara” 4-0, efter att den portugisiske division 3-backen Castro (denne framtidens Owen Price-figur som man kommer komma ihåg mest som en olycksalig ande utan passningsfot) sista-minuten-bjudit motståndarna på ett friläge för att sedan toppa anrättningen med att knappt orka lufsa hemåt.

Nej, det fanns bara två saker att ta med sig en sådan här kväll. Det första var att få se 19-årige mittfältaren Edvin Dellkrans krama om släktingar på läktaren efter sina fem debutminuter i allsvenskan. Det andra var att den mardröm som är GIF-säsongen 2022 tog ett ytterligare steg mot att vara över.

Att många i dagens GIF-upplaga inte ska vara med när vi 2022-mardrömt färdigt är en självklarhet för mig, men frågan vi kommer behöva grotta ner oss i framöver är hur den här klubben, som är så djupt nedsjunken i multipla lager av mardrömmande, ens ska kunna vakna till.