Fredagsveven: Den gyllene Eurovision-kvicken

Ibland, men bara ibland, kan den här portalen bjuda på en spaning som får folk att haja till och kanske till och med utbrista ett ”det var välfunnet!”. Och ibland, men bara ibland, är det så att någon av de fåtaliga läsarna av denna portal kommer med ett innehållsmässigt bidrag till redaktionsledningen.

Tämligen ofta är det så att dessa två inträffar ganska precis samtidigt. Någon god vän skickar intet ont anande in någon betraktelse i en chattgrupp, varpå jag blixtsnabbt svidar om från min vänskapsskrud till Pirkt.se-redaktörsdressen och knapprar ner det i ett utkast inför kommande upplaga av Fredagsveven.

Detta var ganska precis vad som hände under förra helgen, då en god vän – vi kan med rätta fortsätta kalla honom Den Bilburne Befruktaren, eftersom han nu fått sitt andra barn och ännu inte blivit av med sitt körkort – jämförde hur det var att följa Ukrainas seger i Eurovision Song Contest med hur det måste vara att följa en match i Harry Potter-sporten quidditch.

Man bara väntar och väntar och väntar, saker utspelar sig som egentligen inte alls har någon särskild betydelse, hela ”tävlingen” bara pågår och pågår och pågår – sedan har plötsligt Ukraina fångat den gyllene kvicken och därmed vunnit hela spektaklet, alldeles oaktat vad som hänt tidigare.

När dessutom spelbolagen gett sig in i schlagervärlden för att med sina vanligtvis välkalibrerade kalkyler för sannolikhet så visste vi ju i princip att i år så var det Ukraina som skulle få den gyllene kvicken serverad till sig i näbbgipan frampå småtimmarna.

Att då sitta och följa ett gäng norrmän i hundtrynen spela TikTok-techno…

… blir lite som att sitta och följa bollinnehavsstatistiken mellan Ravenclaw och Hufflepuff.

Att sitta och kolla på när övervintrade ’NZYNC-deltagare låtsasspelar på olika instrument eller framför lättförglömliga popdängor i gammal Djibril Cissé-skrud…

• 

• 

… blir lite som att sitta och fundera huruvida det är en fyrbacks- eller fembackslinje som Slytherin ställer upp med framför de tre målcirklarna.

Och när man vet att just den här delen av tävlingen inte spelar någon som helst roll för utfallet kring vem som vinner är det tämligen odrägligt att behöva utstå någon form av Rednex-raplåt framförd via gladlynta och ko-kostym-klädda spelemän…

… frontade av en moldavisk Eric Amarillo-figur:

Och bara samma nördiga människotyp som hade kunnat sitta och imponerats av någon Weasley-broders imponerande defensiva positionsspel under ett ljummet möte med Ravenclaw i den 56:e serieomgången av 82 hade kunnat hitta någonting intressant…

… i alla dessa mellansnack med programledartrion, där italienarna av någon outgrundlig anledning givit en av programledarrollerna till den Libanon-födde brittiske sångaren Mika, som hade sin riktigt stora hit ”Grace Kelly” för ganska precis femton år sedan. Plötsligt stod han där, iförd en mundering av en vithet man knappt sett sedan Always Sunny-karaktären Charlie fick för sig att han var Jesus återuppstånden:

Och bara den som kan uppskatta ett riktigt menlöst dribblingsnummer från någon inhoppande Hufflepuff-ytter kunde gå igång på när samme Mika, detta libanesiskt-brittiska ansikte utåt för italiensk musik, gavs chansen att spela ganska precis alla sina låtar…

… i ett jättelångt medley som måste vara motsvarigheten till att följa Hufflepuff-yttern sakta men säkert överstegsfinta sig ut med quaffel-bollen till motståndarinkast.

All respekt till den svenska poänguppläsaren ”Dotter”, som verkar ha insett att denna upplaga av Eurovision bara var ett enda långt och poänglöst ställningskrig fram till dess att Ukraina har fått den gyllene kvicken i sin näbb, och därför passade på att berätta om sin egen babylycka till en omvärld som med hundraprocentig säkerhet inte visste att hennes nya foster existerade, men som också med 99,99999999999 procents säkerhet inte heller visste att ”Dotter” själv existerade:

Jag har aldrig sett en hel quidditch-match (där har alla olika Harry Potter-regissörer vara kloka nog att klippa ner det till några få nyckelscener), men jag gissar att det är väldigt lätt att även på en quidditch-arena få speakern att läsa upp diverse budskap av icke-efterfrågad karaktär (reklam, odds-uppdateringar eller information om graviditeter om folk man inte känner till) under själva matchen, eftersom ingenting som utspelar sig där uppe i luften ändå spelar någon roll.

Och så till slut, efter tre-fyra timmar av menlöst spel på mittplan, så dyker den äntligen upp:

Ukraina, som bara suttit där och väntat i en soffa, precis som Harry Potter gör på sin kvast (hans rörelsemönster är ju alldeles otroligt underkänt), får plötsligt den gyllene kvicken framför näbben.

Och sedan är det över. Och precis som någon som köpt biljett till en quidditch-match så lommar man hem och undrar varför man behövde uthärda fyra timmar av väntan för att den gyllene kvicken plötsligt skulle hamna i rätt ägor och allt var över och ingenting annat betydde ett dyft.

Jag brukar lyssna på P1 medan jag tar mig till jobbet om morgnarna och ganska ofta är det mindre torrt och tråkigt än man kan tänka sig. I alla fall i en riktigt torr och tråkig persons öron: för nu i veckan skrattade jag rakt ut flera gånger. Bland annat åt när Peter Hultqvist gästade och skulle förklara hur det var självklart att gå från att garantera att en socialdemokratisk regering aldrig skulle gå med i Nato med honom som försvarsminister till att… gå med i Nato, i egenskap av precis samma fryntliga dalmas till försvarsminister som ganska nyss lovade dyrt och heligt att det aldrig skulle ske.

Den är komiskt dum just nu, politiken, i alla fall i ögonen på någon som inte ser det som särskilt sunt att Ann Linde ska få fungera som en upplyst despot och hux-flux-ta Sveriges största säkerhetspolitiska beslut genom tiderna i ensamt majestät baserat på en akut rädsla och den gamla TV-shop-logik som den här portalen gått igenom i en tidigare upplaga av Fredagsveven:

Men något annat som börjar bli direkt komiskt dum, förutom den svenska politiken, är faktiskt nivån på de intagna på de svenska polisutbildningarna. För Sverige behöver fler poliser, det är alla partier överens om – men frågan är ifall vi behöver fler poliser till precis vilket pris som helst?

Blir Sverige en tryggare nation ifall vi sätter en polismössa på någon som inte har en intelligensnivå som är i någorlunda paritet med invånarna i det övriga samhället? Löser vi gängvåldet ifall vi draperar en intellektuell kålrot i en polisuniform? Frågorna kan tyckas överdrivna, men då har man inte lyssnat på polisutbildaren Johan Siverland, som efter att ha skrivit en uppmärksammad debattartikel i Polistidningen blev intervjuad av P1 Morgon i tisdags. Intervjun handlade om vilken otroligt låg nivå vissa intagna på polisutbildningen höll, enligt Siverland, och när han utvecklade kring vad det kunde handla om så var jag nästan tvungen att stanna min cykel vid vägkanten för att kunna skratta tillräckligt okontrollerat.

Jag har tagit mig friheten att renskriva citatet från Johan Silverland om hur det kan se ut:

”Tillräckligt många, för att jag ska uppleva det som ett problem, uppvisar en lägre begåvning än jag kanske skulle önska. Man visar upp sitt eget körkort och frågar ’vilka siffror är det som är personnumret?’. Och för att antas till polisutbildningen så krävs det att man har B-körkort, för personbil, och under examination i termin tre av fyra så klarar man inte av att öppna motorhuven på en bil. Man frågar ’vad betyder uppehållsväder?’. Det är liksom begåvningsdelen.”

Det är roligt med en B-körkortsinnehavande polis som står och kliar sig i huvudet framför en stängd motorhuv, men där kan jag tyvärr känna igen mig själv. Ett körkort har också väldigt många siffror, och vissa har ju förstås någon form av dyskalkyli, så det går väl att köpa.

Men det är fruktansvärt roligt att tänka sig att framtidens poliser kan bli alldeles perplexa av att någon yppar ordet ”uppehållsväder”. De kan huvudstupa kasta sig in i en nedgången knarkarkvart eller tröska sig igenom en mörk kloak utan att bli rädd, men så fort någon börjar prata om ”uppehållsväder” så börjar de nervöst fingra på tjänstevapnet av rädsla för att de inte riktigt har koll på situationen.

Jag tänker mig att reklamkampanjerna för polisen, som har tapetserat staden under det senaste året, bara behöver justeras litegrann i framtiden. Estetiken kan vara densamma, tonen likadan, bara små justeringar i exakt hur man vänder sig till potentiella rekryter:

Men helst skulle man, precis som i många andra branscher inom det offentliga, kanske vilja se en uppvärdering av polisers arbetsmiljö, så att vettiga människor faktiskt söker sig till polisyrket.

För om utvecklingen fortsätter – med urspårade glädjebetyg från gymnaasieskolan och fortsatt sänkt söktryck på polisutbildningarna – är jag rädd att scenerna från framtiden kan bli skrämmande på sätt som ingen dystopisk författare någonsin kunnat fabulera fram: