Då var det dags att åter ta denna Pirkt.se-tjur vid hornen och försöka tämja den. För i veckan fick jag en notifikation i min mobiltelefon som jag sällan eller aldrig fått förut.
Vad var det som hade hänt? Jo, jag hade lånat ut portalutrymme till min gode vän Johan Martinsson, som på senare år gjort sig känd som ansiktet utåt för medelpadskt supporterskap, och lät honom få tycka till om GIF-tränaren Henrik Åhnstrands framtida vara eller icke vara i klubben. Och WordPress – som jag annars aldrig hör av om det är inte är dags för någon uppdatering av mjukvaran – kom genast ridande med gratulationer till läsarsuccén. Siffrorna var plötsligt, efter år i träda, booming. Det var förstås glädjande, men också synnerligen oroande. Jag trodde nämligen att jag gjort mig aktivt icke-anträffbar för uppdateringar rörande läsarsiffror på denna portal.
För ett av få sätt att överleva och kunna fortsätta verka som portalinnehavare i denna mediala samtid är ju att applicera ett helstängt huvudlag vad gäller just läsarsiffror och besökstatistik. Man måste försöka isolera sig som en skygglappsförsedd V75-krake ifall man vill hitta ork att fortsätta lägga krut på texter som man innerst inne vet läses av de allra närmast sörjande (där jag tror att till och med min egen farmor har börjat släppa på läsfrekvensen). Med hjälp av den totala avskärmningen från den mätbara verkligheten (där statistiken under nästan alla årets dagar är konkret icke-booming) kan man fortfarande motivera sig själv att lägga timmar på att skärmdumpa klipp från den senaste Gift vid första ögonkastet-avsnittet eller samla veckans överblivna spaningar i en malpåse under Fredagsveven-flagg.
Att Pirkt.se-redaktionen plötsligt lät Johan Martinsson skriva gästkrönika på denna annars så avdomnade portal måste ha genererat ett av de större procentuella uppsvingen under veckan i den svenska mediebranschen. Jag tror att det kan ha varit ett ännu större uppsving än vad de här två pigga entreprenörerna kan ha åstadkommit på den gamla avsomnade högersajten Bulletin:
Men efter detta virala infall, att erbjuda plats till en faktiskt omtyckt tyckare, är det dags att åter tämja denna Fenix-fågels besökssiffror med ännu en upplaga av en av de allra minst uppskattade traditionerna inom det som knappt ens med den godaste av vilja kan kategoriseras som medielandskapet.
Det är dags att samla slappt höftskjutna bilder från veckan, och bland annat ifrågasätta rimligheten i att erbjuda förbipasserande möjligheten till köp av ett fönster- och ljusinsläppsskydd:
Är det många privatpersoner som går förbi ett pågående byggprojekt och blir sugen på att själv förvärva sig en vit plaststrut som kan täcka för hela fönstret? Jag skulle vilja kolla med företagarna på Parawind hur många som någonsin spontanköpt ett strutformat stycke täckduk efter att ha sett att de finns tillgängliga för endast 1595 kronor, tack vare den propert applicerade texten i 36-punkters förinställt Cambria-typsnitt.
Ibland, men bara ibland, kan den här portalen kliva in och bistå www-världen med en rörlig samling pixlar som verkar saknas på den vida webben. Ett exempel tycker jag är när just Fredagsveven-konceptet försökte alternera mellan de vanliga gråtskrattsradbrytarna och en rörlig bild på när Claes Malmberg applicerar en gråtskrattare över sitt anlete:
Den tycker jag borde vara användbar för fler i detta gråtskrattarnas tidevarv.
Nu i veckan nyttjade jag inte bara min gode vän Johan Martinsson för en gästkrönika som ledde till besöksrekord, utan jag åkte också snålskjuts på hans framsnokande av en digitaliserad videosnutt på när den gamle GIF-anfallaren Mathias Thorsell nickade in ett mål borta mot Malmö FF. I en duell med Lee Baxter är ”Thorssa” först på bollen och nickar den i nät – bara för att i milisekunden därpå åka på en ordentlig trynstöt från Stuarts flaxande son i Malmö-målet. Den snabbt men inte sällan skevt löpande djupledsspringaren Thorsell hade kunnat ligga kvar och grina illa, men reste sig istället snabbt för att göra det här klassiska kombinerade yes-aj-jävlar-jublet:
Först en knuten näve och fullkomlig lycka, sedan ojande över hur mycket framgången smärtade. Filosoferna har dividerat och analyserat i tusentals år, men kanske är det så att i Mathias Thorsells snabba kombo-målgest finns hela livets andemening paketerad.
Att Sverige bör gå med i Nato verkar vara konsensus bland alla förutom antidemokraterna i Vänsterpartiet, som är så pass demokratifientliga att de vill ha en folkomröstning om huruvida Sverige ska kroka försvarspolitisk arm med bland annat Erdoğan och de inte alltid så fredligt sinnade amerikanska militära styrkorna. Det vore fruktansvärt fel att låta folket säga sitt, anser nästan alla. Det svenska folket kan inte försvarspolitik och krigsrustande kristider är inte stunder då demokratin kan prioriteras (lycka till med att hålla Nazityskland borta om vi låtit Torgny Segerstedt åsiktsveva på bäst han velat!!!). Och dessutom är det är ju nu, nu, nu som frågan avgörs. Det är nu eller aldrig, som det låter. Det är nu chansen finns – i höst, efter en eventuell folkomröstning, är det för sent.
För just nu håller Finland på att gå med. Det verkar vara den primära logiken bakom att det måste ske så otroligt snabbt och jäktat. Just precis nu verkar finländarna ta det här historiska steget in i Nato – och då bara måste vi haka på. Direkt. Självklart. Utan minsta tvivel. Om finländarna inte tvivlar så får inte vi tvivla, verkar vara mantrat. Och om finländarna håller på att lyckas skaka fram en deal just nu så vore det otroligt dumdristigt för Sverige att inte få samma deal – för man vet aldrig vad man blir kvar med.
Och hur skulle det se ut rent säkerhetspolitiskt om Finland blev blått på den här Nato-kartan?
Vi skulle bli hängande som en gul penis mellan två Nato-blånade pungkulor. Vi skulle bli en paria. Alla andra länder i väst skulle titta misstänksamt mot oss och undra vad vi är för ryssälskande krigsbrotts-apologeter, precis som de Nato-anslutna folken i mellersta Europa ser på österrikarna.
Men framför allt verkar argumentationen kring att det här massiva beskedet och denna sällan skådade kursändring måste ske precis nu. Att det är bråttom. Det är som att Gundes gälla stämma ljuder samtidigt som finländarna håller på att kravla sig under Fångarna på fortet-gallergrinden medan den sakta sänks ned mot marken – och att de håller ut en arm till oss som annars blir kvar ute hos tigrarna.
Men när jag lyssnade på en intervju med Moderaternas utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark i Studio 1 under förra veckan så lät det nästan inte ens som att det var den faktiska faran med att stå utanför Nato vid ett krig som var det primära skälet till att Sverige snabbt som attan borde krita på samma avtal som Finland. Nej, på Hans Wallmark lät det snarare som att det just nu fanns den tidsbegränsade möjligheten att göra ett bra avtal – och att faran var att missa detta tidsbundna erbjudande. Det lät ungefär som om en granne berättar att hen gått med i Postkodlotteriets efter deras senaste utskick (hur fan når alla dessa genom ”Ingen reklam, tack”-skyltarna???), där de erbjudit en unik och tidsbunden rabatt i ett par månader.
Då blir man ju sugen. Dels över att det är nu, nu, nu som erbjudandet gäller – samtidigt som man inte vill stå utanför ifall det nu visar sig att ”Kicken” från The Poodles dyker upp på grannarnas farstukvist och det visar sig att de har gjort en bra affär.
Hans Wallmark höll i radioinslaget ett långt resonemang om att vi måste gå in just precis nu – långt innan svenska folket hunnit säga sitt – eftersom det annars kunde dröja flera år innan exakt samma chans till att skriva avtal dök upp igen. Det var ett otroligt bra och tidsbegränsat avtal som fanns tillgängligt – och grannen, som vi gillar och litar på, hade redan hakat på. Varför skulle vi någonsin inte slå till direkt? Jag vet väldigt lite om Hans Wallmark, men jag vet att om jag skulle försöka lansera mig som en utrikespolitisk röst att lita på i ett instabilt säkerhetsläge, då hade jag försökt att tona ner min lätt-att-trilla-dit-i-ett-pyramidspel-utstrålning. Som det lät i P1-intervjun skulle Hans Wallmark stå maktlös inför en jovialisk försäljare i kostym med en fot i dörrspringan och en dammsugare med våtsugseffekt bakom ryggen.
Han verkar helt tagen av faktumet att fönstret är öppet just nu – och skulle nog inte ha klarat en onsdagsförmiddag hemma från skolan framför TV-shop på det glada 90-talet:
Det blir inget milt body shampoo om man inte slår till inom tio minuter!!! Och inget försvarspolitiskt armkrokande med Erdoğan om man inte slår till medan Finland-fönstret är öppet!!! Det är samma logik: det gäller att slå till nu. Man vet inte vad som händer ifall man inte hugger på ett bra erbjudande, medan fönstret är öppet. Kanske blir det svenska försvaret tre gånger så dyrt ifall vi ska stå utanför Nato, precis som hudprodukter tenderar att bli ifall man köper dem på en vanlig tax free-butik?
Hans Wallmark hatar känslan av att plötsligt se The Poodles-Kicken på grannens balkong, samtidigt som han sagt nej till ett rabatterat Postkodmiljonären-abonnemang. Han hatar att se grannen gå omkring i bar överkropp med en lyster som han bara måste ha fått till tack vare det medföljande och milda body shampoot som han själv missat på grund av saktfärdighet.
Han tänker inte låta Nato-frågan glida honom ur händerna. Fönstret är öppet nu. Det är öppet som i slutet av en AbCircle Pro-reklam, när de berättar om ett ring-inom-tio-minuter-så-får-du-en-gåva-erbjudande precis efter att de med hjälp av hypermodern teknik visat hur magmaskinen kombinerar det bästa av två träningsvärldar i ett enda maffigt animerat värmekamera-crescendo:
Jag vet ingenting om Hans Wallmark, men jag är rätt säker på att han har suttit och gungat sin jättekropp sidledes med knäna i ett plastigt skruvstäd.
Det är, i dessa tider av Finlands sak är vår!-hejarop, synd att Finland redan för jättelänge sedan (ungefär när de tittade på svensk skola och undrade vad vi gjorde så bra på innan 90-talet) beslutade om att skapa en statligt finansierad och styrd skola där närhetsprincipen skulle leda till att den närmsta skolan var den bästa skolan och där aktiebolagsintressen i barns utbildning inte var på tal.
Om de hade beslutat sig för det nu, och om vi haft möjligheten att haka på under ett tidsbegränsat fönster, så är jag säker på att Hans Wallmark inte hade velat stå kvar som ensamt och kvarblivet fån som alla tittat snett mot (inte ens österrikarna, de vedertagna galenpannorna!!!, har vårt skolsystem).
Det hade varit bra. För är det någonstans som man verkligen inte vill stå ensamt, när det gäller att värna sin demokratis överlevnad i framtiden, så är det nog i rollen som ensam möjliggörare av obegränsade vinster på skolbarn för internationella riskkapitalbolag.
Dessa tuggar nämligen sakta men säkert sönder den svenska skolans kompensatoriska och därigenom också demokratifostrande uppdrag – men det är ingenting man löser med snabb TV-shop-logik.
Rättelse: I en tidigare publicerad version av denna upplaga av Fredagsveven var precis hela spaningen kring Studio 1-klippet byggt kring att redaktionen fått för sig att det var Liberalernas nye partiledare Johan Pehrson som blev intervjuad om Nato i P1, och inte Hans Wallmark. Sedan det uppdagats (efter att en redaktionsmedlem tänkt tanken ”vänta nu… hur fan låter Johan Pehrson?” och fått kalla fötter) har ett omfattande journalistiskt arbete gjorts med att byta ut Johan Pehrsons namn mot Hans Wallmarks namn på samtliga ställen.
Redaktionsledningen kan bara skylla på att spaningar ibland görs på cykel på väg till och från lönearbetet och skyndas ner i all hast på den lilla fritiden, vilket påverkar den journalistiska kvaliteten. Pirkt.se vill be om ursäkt till berörda parter och uttrycka sitt medlidande med Liberalerna för eventuell sveda och värk samt för faktumet att Johan Pehrson är så otroligt okänd att hans röst kan misstas för precis vilken annan röst som helst.
Bli först att kommentera