Ett haveri med en riktigt tydlig syndabock

Inför GIF Sundsvalls allra första hemmapremiär i allsvenskan, för snart sextio år sedan, måste det ha tisslats och tasslats ordentligt kring vad som egentligen väntade när det för första gången vankades allsvenskt motstånd nedanför det norra stadsberget.

Den aprildagen 1965 körde Örgryte IS över Giffarna med 5-0 på IP. Det laget och den tränarstaben, som för första gången fick smaka på allsvenskt kvalitetsmotstånd, var till stor del ursäktade.

Det här laget och den här tränarstaben är det inte.

I GIF Sundsvalls femhundrade allsvenska match i klubbens historia uppträdde GIF-kollektivet som om det vore den allra första; som om de inte alls kunde veta vad som väntade bakom det grönvita skynket.

Efter en halvtimme av upphaussad hemmapremiär hade Giffarnas försvar fullkomligt pulveriserats av Hammarby – utan att Hammarby ens hade behövt höja pulsen.

Giffarna låg under med 1-4 och matchen var punkterad, och den var det efter vad som måste beskrivas som en svagare ++-start av Hammarby. Sundsvallspubliken som trotsade förmiddagens snöoväder och kom till IP (i oroväckande låga antal, om man räknar bort de tusental bajare som fyllde både kort- och långsidor) bjöds en GIF-insats som man hade kunnat ha förståelse för 1965, men som inte ens Henrik Åhnstrands närmsta släktingar kan ha mage att försöka ursäkta under detta WyScout-dataverktygens tidevarv.

Ska vi ställa upp på det här sättet, med den där taktiken och med den här ”idén” om hur vi ska ta poäng mot allsvenskt motstånd, så kan vi slänga igen det där ”Norrlandsfönstret” innan GIF-ledningen hinner säga ”sexbackslinje”.

Henrik Åhnstrand hade i princip kunnat blunda och peka på vilka tre spelare han ville i paus för att göra sitt trippelbyte. Problemen satt inte i Forrest Lassos eller Dennis Olssons individuella försvarsspel eller Erik Anderssons mittfältsspel (jämte Swedbergs ”smällkaramell”, för att låna ett uttryck som märkligt nog kom från Giffarnas egna speakerröst, så var Anderssons djupledsboll fram till Pontus Engblom den första halvlekens offensiva individuella prestation).

Problemen var uppenbara för alla med ett fungerande öga och ett par fotbollstaktiska hjärnceller: it’s the kollektiva presspel, stupid. Tio minuter in, efter en start där man (precis som mot Sirius) hade hunnit tänka att ”fan, vi kan ju få rulla lite boll här!”, så hade Giffarnas 5-3-2-formation formerat sig såhär medan Nahir Besara fick ladda bössan från straffområdeslinjen:

Det är scener man brukar kunna se efter att trötta Levante-spelare har jagat boll i 87 minuter mot Barcelona på deras allra högsta tiki-taka-höjd i historien, men det är alltså tio minuter in i en efterlängtad allsvensk hemmapremiär, efter ett högst ordinärt Bajen-anfall.

För hälsingländsk vän av försvarsmässig GIF-ordning måste bilden ovan vara svår att få ihop, då det rent numerärt ser ut som att Giffarna har väldigt många spelare i och runt det egna straffområdet. Jag räknar det till inte mindre än åtta GIF-spelare som befinner sig i det egna straffområdets absoluta närhet när en av allsvenskans bästa offensiva mittfältare får skjuta semistraffspark.

Att Bajen verkligen gjorde en ganska slapp ++-insats märktes som allra tydligast av att hemvändande Loret Sadiku unnade sig att se ut som en sävligare version av den gamle Assyriska-backen Zoran Manovic, när han strax efter ledningsmålet ställde till med ett Papphammar-sceneri vid egen straffområdeslinje. Saku Ylätupas påpasslighet och kyla vid det billigt Sadiku-bortbjudna 1-1-målet borde ha blivit en injektion för hemmalaget samtidigt som det skakat om gästerna – men icke.

Om Nahir Besara fick göra ett osannolikt enkelt mål till 1-0 var det ingenting mot hur ofattbart enkelt han fick ett assist till 2-1-målet. Det räckte tydligen att singla in en hörna mot första stolpen – för där fanns inte mindre än fyra Giffare som bildade en zon framför den ensamme Hammarby-backen Edvin Kurtulus. När bollen damp ner vid den första stolpen hade han i princip hunnit ta ner bollen på bröstet och rullat in den i mål – så ensam var han, då GIF-försvararna chansat bort sig i ett sällan skådat zonmarkeringshaveri.

Den tilltänkta bottenkonkurrenten Mjällby besegrade Djurgården med 1-0 under söndagen, efter att ha utnyttjat ett långt inkast till gammalt Stoke-max. Det lilla minkfarmsfinansierade gänget från Listerlandet toppar den allsvenska tabellen och de gör det med David ”Löken” Löfquist på topp, som ett närmast övertydligt bevis på att det fortfarande går att ta poäng mot topplag genom ett välstrukturerat försvarsspel, lite flyt och en rejäl dos jävlar anamma. Giffarna, å sin sida, har bestämt sig för att konkurrera med den typen av lag genom att släppa in hörnmål av en typ man knappt ser förekomma i division 4-sammanhang.

Efter 2-1 rann det på, och vips så var matchen över. För en GIF-tränare som alldeles nyss bytt formation, för att stärka upp defensiven numerärt, måste det ha kommit som en blixt från klar himmel.

Det går förstås inte att göra något åt Williott Swedbergs drömträff i sig, men det hade sannerligen gått att göra något åt att det unga superlöftet fick driva fram mot straffområdeslinjen innan han fick ladda bössan tämligen ostört. Precis som i fallet med Besaras semistraff har Giffarna inte mindre än åtta spelare i och runt eget straffområde, vilket enligt Åhnstrandsk logik borde leda till defensiv stabilitet:

Tyvärr spelar det en viss roll vad de fem backarna gör när det kommer en farlig Hammarby-spelare som driver mot mål i full kareta. Om man faller och faller och faller, utan att pressa motspelaren – som Anton Eriksson i det här fallet gjorde – så kommer han att få ta avslut ur precis det läge han själv valt.

Tätt inpå kom också fyran, på ett sätt som måste ha fått Oscar Linnér att le i mjugg hemma i pappas danska designsoffa i Djursholm. Men det som jag mindes som något av ett märkligt slumpmål var ju framför allt – nu när jag ser det i efterhand – ännu ett exempel på hur sju GIF-försvarare inte är i närheten av att kunna hålla koll på de tre grönvita i straffområdet:

Att Gustav Ludwigson inte stöter in bollen i förstaläget, när han dyker upp bakom en överspelad Forrest Lasso och har öppet mål vid bortre stolpen, är ju nästan lika märkligt som att Andreas Andersson (den ende av de inblandade som får använda händerna!) lyckas förlora den efterföljande brottningsmatchen om bollen och släppa in 1-4-målet.

Men Ludwigsons usla touch var symptomatisk för den första halvtimmen: Hammarby behövde inte ens vara i närheten av sin topp för att fullkomligt pulverisera Giffarna och döda matchen på en halvtimme. I söndagens Sundsvalls Tidning pryddes sportdelens framsida av en bild på en besviken Andreas Andersson och rubriken ”Giffarna krossades”. Som svensklärare skulle man vilja reagera över att ST valde en passiv sats i rubriken, utan något aktivt subjekt som utförde själva krossandet av Giffarna.

Men det var helt rätt tänkt, i det här fallet. Det var nämligen inte ett särskilt bra Bajen som krossade Giffarna, den här hemmapremiären; det var Giffarna som helt enkelt krossades under vikten av sin egen usla styrning. De hade kunnat möta vilket lag från den övre halvan som helst – och jag tror att vi hade fått ungefär samma utfall.

För det värsta är att alla de, säg, åtta bästa lagen i årets allsvenska kommer komma till IP och kunna vara ungefär lika bra som Bajen var under den första halvtimmen. Det Giffarna signalerade i sin hemmapremiär var att lag som Häcken, Norrköping, Djurgården, Elfsborg och kanske till och med Kalmar kommer kunna komma till IP och utan att förta sig göra nog med mål för att kunna packa in tre poäng i trunken redan under pausvilan.

Skillnaderna mellan allsvenskans topp- och bottenskikt sägs vara större än någonsin, och det är bara att titta på de två startelvorna från i lördags för att konstatera att inte en enda GIF-spelare hade klivit in och petat någon startspelare i ett Hammarby som tippas få kämpa om Europaplatserna.

Att då kliva ut och låta ens försvarsspel se ut så som det gjorde i den första halvleken är direkt skamligt. Det är samma typ av naivitet som Joel Cedergren och Roger Franzén kom till spel med i hemmapremiären i den allsvenska återkomsten 2015, då Tommy Naurin omgående rullade ut bollen till sina mittbackar som därifrån skulle börja rulla ut de regerande svenska mästarna Malmö FF från egen förlängd mållinje (varpå Malmö FF stängde matchen med tre snabba mål innan den knappt hunnit börja).

Det är snart sextio år sedan vi fick känna på hur bra resten av allsvenskan kan vara – det är direkt pinsamt att GIF Sundsvall år 2022 kan tillåtas se ut som att man inte tagit med sig en enda lärpeng.

Joel Cedergrens naiva premiärlag från 2015 kunde i alla fall så här i efterhand skylla på att de var i början av en längre process där man med långsiktighet i ett (stundtals undermåligt och kritiserat) medelpadsk tiki-taka-projekt till slut skulle vaska fram ett och ett halvt år av allsvenska framgångar (våren 2016 och hela säsongen 2018).

Är det här ett projekt? Är vi på väg någonstans? Är det någon som vet hur vi ens vill spela i allsvenskan? Är vi tänkta att äga bollen i matcherna? Eller ska vi ligga lågt och kontra på Pontus Engblom? Än så länge har jag knappt en aning om vad som är den grundläggande tanken (även om varenda cell i min kropp skriker efter att jag tror mycket mer på Pontus Engbloms djupledsegenskaper än på Pontus Silfvers och Daniel Stenssons förmågor att dominera ett allsvenskt innermittfält).

Tränare Henrik Åhnstrand var rättmätigt besviken på väldigt mycket efter matchen, enligt intervjun med Sundsvalls Tidning, men nämnde inte med särskilt många ord hur hans 5-3-2-formation bjöd Nahir Besara och Williott Swedberg på oceaner av yta i den hamburgare av tom yta som skapades mellan de tre mittbackarna och de tre innermittfältarna. Nej, det var – som brukligt – väldigt mycket som kretsade kring exakt hur bollen hade gått i mål:

– Första skottet på mål går in, andra målet är en hörna som de nickar på mållinjen, tredje är vårt inkast som de gör mål på, fjärde är en brottningsmatch som jag inte ser vad som händer och femte har vi en frispark och mittbackarna springer upp men vi spelar kort och så vet jag inte vad som händer... Vill vi vara med och tävla mot allsvenska lag kan vi inte ge bort mål.

Citatet ”tredje är vårt inkast som de gör mål på”, som om det sammanfattar 1-3-problematiken väl, går nästan till historien som en av de märkligaste frånskyllningarna i GIF-mannaminne. Jag skulle gärna ha tillgång till det analysverktyg som för fram Giffarnas inkast på vänstersidan som nyckeln till att målskytten Williott Swedberg tilläts vandra fram till skottläge medan tre GIF-mittbackar föll och föll och föll till dess att Anton Eriksson nästan höll på att kunna bötfällas av en p-lisa i parkeringshuset bakom östra läktaren.

Men man borde inte bli så förvånad. Det här har ju varit förklaringen till att vi inte satt ett fungerande försvarsspel under två säsonger i superettan: individuella misstag och slarv och – inte sällan – otur med freak-incidenter (brottningsmatcher, inkast, gud-vet-vad). När fyrbackslinjen inte fungerade under sensommaren 2020 var det på grund av individuellt slarv, och när 2021 års specialdesignade fembackslinje inte kunde hålla tätt så var det – som jag minns det – på grund av att spelarna inte lyssnat till tränarstabens konkreta uppmaningar om att sluta släppa in billiga mål.

Bara den som vill vara dumdristigt positiv lyfter fram faktumet att matchen blev jämnare i den andra halvleken. Det berodde förstås på att Hammarby mentalt klivit på bussen hem med sina tre poäng och bara enkelt och effektivt bluffade bort fyrtiofem minuter av avslagen post-match-fotboll.

Vi får hoppas att Johan Bengtsson ser lika pigg ut framöver som han gjorde i sitt inhopp (det är den maxfarten i alla löpningar man förväntar sig att en tonåring tar med sig in i en allsvensk premiär på hemmaplan) och vi får verkligen hoppas att MLS-stjärnan Joe Corona på sikt visar sig ha de spetsegenskaper som det här laget i det närmaste står och faller med.

Och vad styrningen av detta lag betraktar så hoppas jag innerligt att jag aldrig mer behöver se den fembackslinjen igen. Det som inte fungerat i en historiskt svag superetta kommer inte – jag slår fast det redan nu – att plötsligt se välsynkroniserat och tryggt ut i en allsvenska där toppskiktet verkar bli allt svårare att lugga på poäng. Men kan en tränare som just precis bytt tillbaka till en 5-3-2-formation för den defensiva stabilitetens skull byta tillbaka till någon fyrbackslinjeformerad taktik bara veckor senare, för samma defensiva stabilitets skull?

Jag vet inte. Jag vet bara att i min bok var det inte primärt några individuella GIF-spelare som föll ur ramen under den första halvlekens debacle i lördags, utan att han som har ansvaret för själva ramen gjort ett gravt undermåligt arbete med att bestämma hur det hela är tänkt att se ut.

Det var ett pinsamt kollektivt fiasko som inte i särskild hög utsträckning berodde på varken Forrest Lasso-misstag, bortslarvade inkast eller brottningsmatcher – utan på att vi har en huvudtränare som än så länge inte alls visat sig hålla allsvensk nivå när det gäller att sätta ett fungerande försvarsspel.

Henrik Åhnstrand har otroligt mycket att bevisa under de två kommande omgångarna.