Fredagsveven: Sveriges mest skyldigt kodade solglasögon

Det spelar ingen roll om vårveckorna är försomrigt prunkande av fotosyntetisk väckelserörelse eller ifall de är till bredden fyllda med snöblandat isvatten som återuppstånden Kung Bore fått för sig att strila ner över de stackars försomrigt omställda cyklisterna; de ska på den här portalen likafullt avslutas med en prydlig samling av oönskade spaningar under rubriceringen Fredagsveven.

Den här veckan har Pirkt.se-koncernen hunnit meddela en nysatsning på ljud i samband med ännu ett negativt resultat i årsbokslutet, efter ett räkenskapsår präglat av fortsatt uteblivna intäkter och tunga investeringar i maskinparken (där det fortsatt satsats tungt på både bokföringsprogram och webbhotellskostnader). Många höjde förstås på ögonbrynen över att en så omskriven och unisont hyllad portal kunde redovisa negativa siffror och därmed helt undslippa all typ av företagsskatt och kanske är det helt sonika så att koncernledningen låtit den svenska filialen släpa efter ekonomiskt för att kunna göra som Amazon och undkomma skattmasen globalt:

Kanske är det så att de Google Translate:ade upplagor av Fredagsveven som går ut på koncernens utländska toppdomäner, som Pirkt.an (Nederländska antillerna) och Pirkt.cg (Kongo-Brazzaville) kantas av dyrköpt reklam för casinodobbel och penisförlängningsmedel, vilket gör att koncernen som helhet går med ett oerhört miljardöverskott och att produktionen från ursprungskällan Pirkt.se främst används som en skatteteknisk front där minusresultaten på 1500 kronor är en absolut nyckel.

(Det skulle förklara så mycket kring varför portalen fortfarande är aktiv.)

Men innan en sådant skattetekniskt upplägg uppdagas så fortsätter jag i tron om att det är spaningarna i sig som ger den här portalen sitt existensberättigande. Och varje fredag sänker jag huvudet när jag intar min gamaktiga hållning över dataskärmen (och muttrar över att jag ännu inte köpt mig en säcklös ryggsäck från Backzter) och tänker mig att jag – som salig Sven Tumba – ska stånga mig igenom en pappvägg och komma ut med friska skär på arenan för skärmdumpsdrivna hugskott:

Och varje vecka faller jag antagligen pladask på grund av de medföljande pappbitar som fastnat under mina popkulturellt och identitetspolitiskt slöslipade skridskor, precis som Sven Tumba gjorde när han skulle hyllas under invigningen av hockey-VM i Stockholm.

Jag har i veckan tittat igenom Jens Linds tvådelade dokumentär om Sven Tumba, vars biografi jag haft sparad i en Tradera-minneslista i flera månader sedan jag såg att han på baksidan summerade sin osannolika karriär på det här sättet…

… med det löst formulerade gamäng så väldigt tidigt i den CV-artade listan, tätt följd av tydligare titlar som kalsongförsäljare och rojalist.

Dokumentären innehöll sina starka scener, där den välkända dubbelmissen på VM-invigningen (först snubblar han efter den svåra papp-språngskallen, sedan missar han pucken när han ska skjuta mot målet*) var en av dem.

Men även om den rörliga gifen behövde göras, då den inte fanns så lättillgänglig som den borde på den vida webben, så är frågan om det inte finns mer potentiellt viral sprängkraft i den här stillbilden som gick att pausas fram i dokumentären:

Det vi ser är kvinnokarlen Sven Tumba, van att få vilken kvinna han än velat ha, som tvingas beskåda ett giftermål från första parkett. Den glåmigheten i blicken, när han ser sin stora kärlek Maud ge sin hand till en rik gammal fransos, skojar man inte bort. Tumba, som alltid annars verkade ha gamängens glädjefyllda blick, ser ut att tappas på all sin livsglädje i realtid när fransosen trär ringen över Mauds finger.

Vad säger vi: har den viral potential?

Svårt kanske att få spridning för en metalitterär Pirkt.se-kopplad meme, men om vi breddar oss till att använda min person som referens så tycker jag att den har vissa kvaliteter som skulle kunna utmana den gamla förlegade Distracted Boyfriend-meme-mallen:

Som tur var behöver man inte känna särskilt starkt för den unge och glåmigt stirrande Sven Tumba särskilt länge, eftersom det framkommer tämligen tydligt i dokumentären att nationalidolen bland annat var kroniskt otrogen mot sin fru. Denna fru, Mona, var också den yngre systern till den unga kvinna han fått se bortgift i den etablerade meme-mall som presenterats ovan.

Och klart är att Sven Tumba inte bara introducerade slagskottet i svensk ishockey och flera mer eller mindre luddiga produkter på marknaden, han introducerade också ett sportsnubbigt snack som känns otroligt långt före sin tid vad gäller användandet av begreppet skön:

Skandalerna kring Paradise Hotel har duggat tätt, sedan det avslöjades att det begåtts sexuella övergrepp under årets produktion samtidigt som produktionsledningen (konstpaus för att göra plats för överraskande vändning) valde att prioritera att det blev en bra tv-säsong framför alla deltagares trygghet.

P3 Nyheter följde upp med en granskning som visade att sexuella övergrepp varit vanligt förekommande under produktionen även tidigare år och i dagarna avslöjade SVT Nyheter pikanta uppgifter från de kontrakt som deltagarna är tvungna att skriva under vid medverkan.

Så här såg nyhetsuppslaget ut på SVT:s hemsida:

Och nog reagerar man på hur mannen i kavajen och de lätt blåtonade solglasögonen ser ut som den klassiska urtypen för en skumraskfigur i nöjesbranschen, som tvingar ungdomar att skriva på finstilt snirkliga kontrakt? Jag tänkte nog att dagens tvivelaktiga nöjesbranschprofiler hade snyggat till fasaden en aning och åtminstone börjat försöka se ut som att man inte skrupellöst gör pengar på cirkusdjur, vattenruschkanor och allt annat som kan tänkas gå under det breda nöjesparaflax man satt upp för att göra hela ens verksamhet ljusskygg.

Men nej: de sitter tydligen fortfarande på ett par pilotbrillor och en uppsyn som formligen skriker ut en benägenhet att när som helst kunna klappa ihop en cirkusverksamhet i ett par utländskt registrerade bilar och försvinna från en elvamanna-grusplan med snablar och östeuropeiska jonglörarmar hängande ut genom fönster och bagageluckor, ifall det vankats myndighetskontroll av verksamheten.

Kul ändå, tänkte jag, att vissa saker får vara som de alltid har varit.

Men döm av min förvåning när jag klickade mig in i artikeln och fann att…

… den jag trodde var en skrupelfri skumraskare visade sig vara den laglydige jurist som SVT bett titta igenom de skandalösa avtalen, för att såga kontrakten jämsmed dess finstilt tatuerade fotknölar.

Jag har sällan blivit så förvånad i hela mitt skärmdumpsletande jordeliv. Juristen Jens Tillqvist sitter på ett av de skyldigast kodade par solglasögon jag någonsin sett balansera på en näsrygg.

Det känns som att det går framåt i arbetet mot coronan. Min farmor är helt vaccinerad (trots att hon bor i Västernorrland: den av de Irene Svenonius-förskonade regionerna som verkar hantera sin sjukdom allra sämst) och till och med min ömme och inte alls särskilt åldrade fader har med sina snabba IT-fingrar lyckats komma över en vaccinationstid.

Men jakten på snabba lösningar på detta pandemiska problem får inte gå till överdrift. I veckan nåddes jag av den här nyheten:

Sällan har antropocentrismen slagit ut i så fullskalig blom som när vi försöker tvinga bin att göra vad som ser ut att vara situps, chrunches på tv-shops-engelska, i någon typ av AbTronic-mackapär där de ligger och knycker sig upp med bi-händerna mot bi-fötterna.

Självklart är det holländarna, detta gycklets och opålitlighetens folk, som tvingat på oss idén att vi kommer att bli av med pandemin om vi människor bara tillåts tvinga på våra skeva skönhetsideal på världens bin.

Jag kan se framför mig hur Wim Van Der Poel (ett namn jag inte skulle bygga min coronastrategi på) står och SATS-PT-hetsar de stackars bina om att ifall de bara gör några reps till så kan de få den där getingmidjan som bina fram tills nu inte vetat om att de borde eftersträva.

Vi avslutar med det som jag trots allt vill kalla lokala nyheter, från mitt hjärtas hemstad Sundsvall. Stadens enda lokaltidning har gjort en stor kartläggning om ett kroniskt hett och omdiskuterat ämne: skolmaten.

Ämnet »Elever tycker skolmaten är äcklig« är så känslig att Sundsvalls Tidning låter flera inblandade parter uttala sig anonymt, bland annat flera av de ungdomar som kritiserar skolbespisningen i hårda ordalag. Men när de uttalar sig så här så hade jag hoppats att uttalandena hade varit möjliga att bemöta – för det här är alldeles vansinnigt historielöst:

Att år 2021 få påstå att man skulle vara »med i ett experiment« bara för att man någon gång serverats skolmatsklassikern fisk med tacokryddning är frapperande okunnigt. Flera generationer av idag vuxna människor har vuxit upp med dessa nyskapande jambalaja-påhitt av överblivna eller felbeställda varor.

När jag läser dessa uttalanden vill jag ta mig en långsam och Göran Persson-på-nittiotalet-myndig skak på huvudet och lugnt adressera ynglingarna med följande budskap:

»Berätta gärna för mig om den nya världen. Berätta gärna om nya Tik-Tok-kändisar och nya influencermodeller. Men berätta inte för mig om den svenska tacotorsken. Jag har sett den, jag har vuxit upp med den, jag har ätit den. Hela min vänskapspolitiska gärning gick åt till att få någon annan att stanna kvar i matsalen och inte gå och ta en burgare på Curres gatukök.«

Bara nu i veckan serverade högstadieskolan jag arbetar på den cowboysoppa som blev så omskriven när ASAP Rocky under sin tid i svenskt häkte fick känna på den offentliga bespisningskreativiteten. Genom skolåren har jag gladeligen mulat i mig talrika tacokryddade torskbitar och curryanrättningar som inte en enda orientalisk mor hade kunnat älska.

Jag har alltså fått mig en anställning som högstadielärare på halvtid nu under vårkantens slutskede. De gav mig en lön, vilket är tacksamt, för om de stått på sig riktigt ordentligt i förhandlingarna så hade jag nog – min fackliga historik till trots – varit så pass desperat i min jakt efter ett lagat mål lunchmat att jag tackat ja till att arbeta gratis om de erbjudit mig en fast plats i skolmatsalen när det börjar dofta cowboy från soppköket.

Pandemin och det medföljande hemmasittandet har på ett historiskt unikt sätt tydliggjort faktumet att laga lunch till sig själv, mitt i arbets- eller studiedagen, är något av det allra jobbigaste man kan göra. Och i det läget har dessa elever mage att gå ut och klaga på tacofisken. Man häpnar.

Och om ungdomarna som anonymt fick svinga mot kommunen verkade okunniga så är det ingenting mot hur mamman som anonymt intervjuas i Sundsvalls Tidnings kartläggning framstår:

Har denna mamma hört talas om konceptet… ungdomar? Om din tonåring kommer hem från skolan och inte staplar upp ett tråg med ostbelupna rostmackor på diskbänken och häller upp ett par höga glas mjölk med rågad Oboy-densitet så hade risken varit stor att du råkat fött fram någon typ av Benjamin Button-farbror. Jag mulade i mig allt utom blodpudding i skolmatsalen om dagarna och kastade ändå i mig kalorier framför teven om eftermiddagarna, som vore jag en skyfflare av kol ner i en ångpanna.

Alldeles för länge var jag av den fasta övertygelsen att målet alltid borde att vara att äta precis så mycket som det var fysiskt möjligt, eftersom någon ungdomstränare någon gång uttryckt det ungefär så för mig. Långt efter det att min kropp slutat växa på längden så satt jag fortfarande och mulade i mig pasta till dess att jag nästan föll ihop av trötthet med pannan i tomatsåsen, i tron om att min kropp behövde det för att orka spela en fotbollsmatch som ganska stillastående mittback. Plockar man bort vinglaset och ett för jämnt hårfäste ur den här bildserien så är det inte särskilt olikt hur det kan ha sett ut i mitt lilla grävlingsgryt på Teg i Umeå under säsongen 2011:

Jag har inga partipolitiska ambitioner, men jag tror att om jag hade haft det så vore de förhandsgrusade genom att det garanterat finns bilder på mig då jag mular i mig mat som om det inte fanns någon aptitlig morgondag. Och är det något vi lärt oss av det postmoderna politiska landskapet så är det att det har man inte råd med. Fråga Ed Miliband, den förre Labour-ledaren vars tankar om marxismen och politiken hamnar ganska långt efter det skeva baconmacka-mulande som blev hans fall:

Kanske är det inte ens bara inom politiken man kan bli cancelled vid ett yvigt mulande. När jag skickade in Dark Stock Photos-bildserien i en gruppchatt med den contentskapare som kallar sig Putto så dröjde det ungefär 0,8 sekunder innan han svarade med, inte Ed Miliband-bilden, utan denna bild på den förre GIF-målvakten William Eskelinen som tar för sig något mer än en munfull av äggröran:

Först måste vi berömma contentmästaren Putto, vars meme-kartotek man skulle vilja få en inblick i (han verkar ha sorterat upp allt i ytterst prydliga och professionellt ordnade mappar inför lanserandet av Puttoportalen.se), men sedan kan vi också konstatera att William Eskelinen försvann iväg till Danmark kort efter det att Putto lyckades beskära denna Facebook-bild från Giffarnas flöde. Kanske var detta droppen: att iförd resekläder med klubbens emblem ertappas med så mycket äggröra per muncapita?

Min sejour i klubben blev ju både kortvarig och fiaskoartad vad speltid beträffar (jag beskrev mig i Patronpodden som en »fattig mans Erik Sandvärn«, men insåg direkt att det var alldeles för stora ord om mig själv). Kanske kan misslyckandet ha att göra med att jag tidigt under vårsäsongen erhöll lunchkuponger på det klassiska lastbilschaufförstoppet Lasses Matstuga, där jag säkerligen vek ner trynet som inför en Tumba-pappnick och startade sleva i mig obscena mängder gräddstuvad pytt – och att något av dessa ovärdiga tillfällen fastnade på bild.

Klart är i alla fall att reportern Pontus Hellsén verkar tycka att han gjort en stor journalistisk insats när han låtit kartlägga skolmaten med hjälp av anonyma tonåringar och Benjamin Button-föräldrar, att döma av den enorma byline han unnat sig i artikelns sluttamp:

Men det där är ingen granskning. Det är inget missförhållande.

Det är hederlig vanlig tacotorsk. Det kanske svenskaste vi har.

2 reaktion på “Fredagsveven: Sveriges mest skyldigt kodade solglasögon

    • Stort tack, Sprödbakad västerhavsfisk. Jag har faktiskt spånat på ett skolmatsquiz där man bland annat skulle få i uppgift att hitta ett specifikt fisknamn (typ västerhavsfisken) bland ett dussin bilder på diverse fiskpanetter hämtade från en stor fiskgrossists hemsida. Det kunde väl vara något? Vänliga hälsningar, Mini-Flipper Sej

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *