En skinkskånk på styret

Ingen lobbar så hårt för att jag ska flytta hem till Sundsvall som min ömma moder. Men då och då kan till och med hon uttrycka uppskattning över att hennes förstfödde son har bosatt sig i huvudstaden. Detta bland annat för att det ger mina föräldrar en förstärkt anledning att åka ner och hälsa på mig och i samma veva ofta dra nytta av ett kulturliv som inte låter sig sammanfattas av den lilla två-sekunders-tystnad som reportern låter uppstå i det här klippet, när gamle festfixar-nestorn Anders Tjacka förklarar att E-Type, Markoolio och Drömhus är de tre dragplåster som ska få farten och fläkten på Sundsvalls torg att återuppstå efter Gatufestens död.

Men också för att hennes son kan fungera som bulvan vid olika typer av inköp som bara låter sig göras i en stad av Stockholms storlek. I lördags, när jag satt och arbetade i lugn och ro, så damp exempelvis det här meddelandet in i inkorgen:

Det här är typiskt för den typ av ++-innehåll jag prånglar ut i Instagrams flyktiga story-funktion, men detta utköp av skinkstånk ger mig ett ypperligt och länge eftersökt tillfälle att Pirkt.se-skryta om att jag numera inte äter kött.

Eller, rättelse: jag äter inte kött hemma. Jag ser på mig själv som en »ojobbig vegetarian« som äter det jag bjuds på och alls inte ställer till en scen om någon serverar mig kött, men hemmavid så har jag inte köpt hem en köttslamsa sedan ett avlagt nyårslöfte inför 2018. Denna veka semi-vegetarianism har framför allt fått två av mina sundsvallska vänner – som båda verkligen gillar kött: en så mycket att han en längre tid titulerades »Ibericomularn« för sitt sätt att formligen mula i sig skinkslattar från frigående sydspanska grisar – att häckla mig för mitt hyckleri, så till den milda grad att de döpt mig till det långlivade smeknamnet »Den Köttätande Vegetarianen« i vår chattgrupp. En chattgrupp som ständigt fylls med nya anti-vegetariska smädelser:

(Den lilla gapflabbaren längst ute på flanken visar på ett tydligt sätt hur jag har gett upp försöken att försvara mig, hur jag sänkt jabben och nu helt sonika bara tar slagen i solarplexus och unnar det ett snabbt och enkelt tryck med gapflabbsknappen.)

Jag själv försöker skaka av mig de haglande smädelserna och tycker nog trots allt att min vinglande hållning hållit ändå hållit en ganska rak kurs genom hela 2018 och halva 2019. Visst: min tidigare så ståtliga proteinpumpade mittbackskropp har förstås förtvinat och min libido är sedan länge vissnad på grund av all sojabaserad föda, men jag tycker ändå att det gått väldigt bra att etablera bilden av mig själv som någon som försöker dra ner på sitt köttätande till ett relativt minimum.

Ja, fram tills min ömma moders beställning av en skinkskånk från den italienska delikatessaffären.

För en »skinkskånk« skulle visa sig vara en veritabel köttklubba som vägde in på närmre åtta kilo och som såldes i en händig liten kvadratmetrisk förpackning som inte riktigt var optimerad för cykeltransport:

I ett och ett halvt års tid har alla vänner, klasskamrater och annat löst folk som jag kan tänkas ha bjudit på mat i mitt lilla krypin fått smaka på vegetariska anrättningar. All personal i alla matbutikernas kassor har mötts av en kundkorg som varit tomma på skinkbitar och kycklingben.

Och jag har någonstans hoppats att ett och ett halvt år av min egenstöpta hemma-vegetarianism har skänkt mig en någorlunda medveten utstrålning i detta mitt nya område – men så kom alltså gårdagens promenad hem med den här anordningen över styret:

Jag har skrivit om kokgubben förut – den som gör sitt allra yttersta för att försöka dölja att topplocket rykt på den mentala reaktorhärden – och det var ganska precis den minen jag lade som en mask över det ägg av hud jag kallar mitt huvud.

För en rakad man som går genom 2019 års Stockholm med en åtta kilo tung köttklubba på sitt cykelstyre kan inte tolkas som så mycket annat än en reaktionär köttvurmare som paraderar genom huvudstadens gator för att irritera de medvetna vegme-ätande massorna. Folk vände sig om på uteserveringarna, lät huvudena snurra över sina vegetariska anrättningar, och hur jag än spände och vred på ansiktets muskulatur så tror jag inte att jag med mina ansiktsdrag lyckades förmedla budskapet om att »den här gigantiska köttklubban är inte till mig, det är inte jag som ska placera den som centralgestalt i mitt lilla kök och jag ska heller inte lösa alla sommarens känslor av hunger genom att ta mig ett snabbt hugg utmed fläskbenet«.

Jag må ha många rynkor att spela med – det är som en större ansiktsorgel; en som tagit plats i ett The Real Group med instrumentet »ansikte« istället för röst – men ett riktigt så snirkligt budskap lyckades jag nog inte förmedla med bara utgjutelserna i huden.

Så nu när halva området känner mig som stenåldersmänniskan som paleo-gnager i mig köttslamsor från en jättelik lårbenshals kanske det är lika bra att ge upp sitt projekt, börja mula kött igen, och i samma veva äntligen få höra mobilen tystna från sitt ständiga plingande från anti-vegetarianska smädelser.

Appreciation post

Foto: Johan Axelsson/Bildbyrån.

Jag tror att lördagen i Östersund visade att GIF Sundsvall trots allt, mitt i skadekaoset och i mitt i den finansiella kris som skulle behöva stadgas upp av en hel uppsättning jämtländska baracker, kan spela tillräckligt bra fotboll för att med marginal hålla sig kvar i allsvenskan.

Jag tror att lördagen visade att bollrullandet inte behöver bli 2017-andefattigt även om David Batanero försvinner bort från Medelpad redan under semestern. Jag tror nämligen att gårdagens första fyrtiofem minuter var de bästa som GIF Sundsvall presterat den här säsongen, vad gäller att både kontrollera en matchbild och avväpna motståndarna.

Jag tror nu helhjärtat på att rutinerade Tobbe Eriksson kan gå in och komplettera Juanjo och leverera gedigna allsvenska insatser. Jag tror äntligen att det faktiskt kan finnas så där mycket i Pol Moreno som GIF-ledningen tjatat om. Jag tror att rättfotade David Myrestam behövs till vänster i en trebackslinje. Och jag tror också att om Pa Konates exponentiella utvecklingskurva fortsätter i samma riktning så lär han vara tillbaka som en av allsvenskans allra bästa vänsterspringare redan under hösten.

Jag är också rätt säker på att Linus Hallenius tvingats hanka sig runt på omkring tio procent av sin förmåga de senaste matcherna, på grund av en sargad kropp som ser helt färdig ut – och jag är hoppfull om att han kommer tillbaka som en av seriens allra bästa fotbollsspelare efter en minst sagt välbehövlig semester.

Jag är dessutom övertygad om att GIF Sundsvall inte hade fallit ihop och tappat konceptet så fullständigt efter kvitteringsmålet om det inte varit för att laget radat upp så svaga resultat på sistone; att ett GIF-lag med bara några få pustar vind i seglen inte hade låtit ett enda offsidemål leda till en elvamanna-improvisationsteater av utropet »bokbål av Soccer Service-pärm!«.

Jag tror, som ni märker, en hel del saker efter igår. Är övertygad eller till och med säker om vissa andra grejer.

Men jag vet att gårdagen gav mig hoppet tillbaka om att GIF Sundsvall inte kommer tillåtas att gå under. Att hundrasexton år av fotbollshistoria inte kommer kunna slängas på den konkursframkallade tippen.

Det finns för många som är för engagerade i den här föreningen. År efter år. Vare sig det är långa bollar och misslyckade importer i superettan (matchtröjan jag hade på mig igår är från 2006 och signerad av Chris Cleaver och Hrvoje Bubalo och bärs som en påminnelse om att det varit betydligt värre) eller hyllat kortpassningsspel där man nästan känner att ett färöiskt Europa League-kvalande nalkas.

Folk brinner. Folk bränner. Folk lägger ner tiotals timmar på att även om kortpassningsspelet kärvar så ska GIF Sundsvall hålla allsvensk toppklass i åtminstone halvannan tifo-minut innan avspark.

Och jag älskar verkligen inte alla individer som står i GIF Sundsvalls klack. Jag skulle nog inte vilja gå ut och dricka öl med alla, skulle säkert ha direkt svårt med vissa och det kan säkert – som i precis varenda större gruppering – finnas några enstaka element som antagligen inte kommer bli särskilt långvariga i en av svensk fotbolls historiskt sett trevligaste supporterföreningar.

Men jag älskar att omkring trehundra GIF-supportrar ägnar sin lördag åt att resa till Östersund för att visa Jämtland hur man håller igång en fotbollsläktare i nittio minuter. Det är nära nog det enda som får mig att känna att den här klubben har en framtid: oavsett om det är med Batanero och Björkander i allsvenskan eller med Pichkah och Stenshagen i superettan.

Skaran som bryr sig åka-till-Jämtland-och-komma-hem-mitt-i-natten-mycket om GIF Sundsvall må innehålla nya grupperingar och fraktioner, ett antal barbröstade tonåringar, några låtskrivare som gillar att rams-rimma å-ljud med ett »hata ÖFK« och ett flertal som gillar färgglad rökutveckling. Men om jag inte misstar mig så är den gråsprängda kalufsen på bilden ovan tillhörande »Pappa Klack«, som i egenskap av förgrundsfigur sedan tidigt 00-tal och innehavare av en lättantändligt torr frisyr befinner sig mitt bland pyrotekniken utanför bussen på väg mot Jämtland.

Det är fortfarande samma kärna som hållit igång läktarkulturen sedan det allsvenska återtåget 1999 som roddar tifon, fixar resor och sjunger stämbanden trötta.

Pirkt.se vill helt enkelt bara uttrycka portalens uppskattning. Att några lägger ner tiden för att skapa det här draget runt klubben är anledningen till att jag vågar lita till att Giffarna inte kommer klappa igen som nattklubbarna eller butikerna eller de andra elitidrottsföreningarna i Sundsvall har gjort.

»Vad är nu detta för kontextlös appreciation post?«, undrar ni. »Har han ingen baktanke där han själv vill få ut någonting av det hela?«

Jodå. Ganska snart efter att ST-veteranen Roland Engströms krönika om att hatet tagit över inom Patronerna gick i tryck så kom jag att tänka på att Patronernas ordförande Emma Asps efternamn rimmar på Siewert Öholm-kritiserade hårdrocksgruppen »WASP«. Så den här vill jag gärna att ni tar med er ut i sommaruppehållet:

»Good enough«-ribban på 2,42

Det är märkligt att ovanstående meme-mall inte är en etablerad Pirkt.se-favorit, sett till att det rödmelerade huvudet är en tämligen exakt replika av mitt eget.

Skulle man under den senaste veckan bara ha skrapat det minsta på den bleka hud som omger mitt väldiga huvud (det som får folk att vända sig om i kyrkbänkarna när det vankas psalmer, då de förväntar sig att mustiga Birgit Nilsson-toner ska kunna eka fram i de kamrar som min väldiga skalle rymmer) så tror jag att det sett ut som snett ner till vänster: att det varit omslutet av en röd hinna orskada av multipla stressymptom inför inlämningen av min C-uppsats.

Jag vet inte om jag nämnt mitt uppsatsskrivande med ett enda ord på denna portal, trots att det är det enda jag haft på näthinnan under de senaste veckorna.

Jag tror inte det. Jag är ganska säker på att det beror på att jag knappt varit förmögen att skriva någonting alls, annat än några pliktskyldiga texter om de senaste bedrövelser som drabbat de som fötts in i den GIF Sundsvallska olycksaligheten.

Det känns som en fin balansgång, det här med att känna sig i rätt sinnesstämning för att kunna skriva någonting som kan uppfattas som givande för en enda annan människa; någonting som inte gör att den som ögnat igenom texten inte känner sig bestulen på några dataminuter i detta sitt enda jordeliv.

Man ska absolut inte vara för glad, men heller inte för nedstämd. Och är det något som de senaste veckorna har bevisat så är det att man under inga omständigheter får ha huvudet omslutet av ett litet rött skynke av uppsatsrelaterad ångest. Varje gång man slår sig ner vid sin dator och lägger fingrarna över tangenterna så signalerar den röda hinnan runt skallbenet att man borde ägna tiden åt att ordna upp bland sina 50-talet skrivna sidor så att 100 000 yviga och till synes dyslektiskt kringhoppande tecken text i en handvändning huggs ner till omkring 80 000 välstrukturerade och läsvärda.

Jag har engagerat mig mycket i det lärarfackliga på sistone, skrivit texter och pysslat med flaggor och marscherat, och jag tror att mitt engagemang på den fronten hänger tätt ihop med faktumet att jag vet att jag måste hinna få bort den tunga administration och dokumentation som läraryrket präglas av under 2010-talet. Hela den »förpappring« som är med och driver lärare efter lärare mot den ättestupa som försäkringskassan av idag har utvecklats till måste bort innan jag kliver ut i yrket. För som det verkar så tvingas många lärare, som befinner sig i miljöer där besparingarna står som spön i backen, att anpassa sig till den ökade arbetsbördan med att försöka göra »good enough«. Man gör det man hinner, inte på bästa sätt kanske, men på bästa möjliga sätt: hinns det inte bli jättebra allting så blir det helt enkelt inte jättebra allting, men man undslipper att omges av en röd hinna runt frontallob eller hjässlob eller hela skallbasen.

Och jag vet att ett läraryrke av idag är mångdubbelt tuffare än att smattra ihop en jäkla C-uppsats. Och när jag började plita på den här C-uppsatsen så hade jag bestämt mig för att den bara skulle bli som den blev: jag skulle bara se till att göra den, den skulle bara in, den skulle bara bli godkänd, jag skulle bara — ett decennium efter jag påbörjade den för första gången — lyckas avsluta min journalistikutbildning och hämta ut min examen. Det spelade ingen roll alls hur själva examensarbetet såg ut, tänkte jag.

»Good enough«, tänkte jag. Men min hjärna fungerar bevisligen inte så.

Det jag säger då är inte att min hjärna presterar bra. Alls inte. Det jag säger är att resultatet säkerligen blir som det en »good enough«-inställd människa skulle ha lämnat in (examinatorn lär inte vara nådig mot hur jag behandlat metodiken: »bara för att en skallig man sätter på sig ett par smala glasögon kan han inte skjuta iväg en foucauldiansk diskursanalys från höften!!!«), men jag gör det med efter att ha dragit på mig en rödluva av sällan skådat slag, där vartenda medelmediokert tecken jag smattrar ner självskärskådas i detalj hela vägen in till dess att inlämningsklockan klämtar.

Min hjärna presterar tillräckligt, precis så där halvdant som behövs, men den gör det efter att ha arbetat för full kareta: efter att de små synapserna i pannrummet jobbat tre-skift, dygnet runt, med att skyffla kol in i den lågpresterande och av samtiden omsprungna gamla pannan.

För jag vet väldigt lite om mig själv och mitt innersta, men det jag vet är att jag är en väldigt enkel natur och en synnerligen begränsad individ. Men jag är en människa som fått bevisat för sig att när jag väl ger mig den på någonting, vare sig det är fotbollsspelande eller skrivande eller akademiska begivenheter, så kan jag faktiskt prestera som en som inte är fullt lika begränsad.

Sätt mig i ett läraryrke där resurserna kniper och där kraven är höga och där man dessutom lär känna de tonåringar som kan tvingas studentspringa ut låghalta på trappan om man ger dem ett F-betyg i svenska eller samhällskunskap… och den egenskapen blir nog direkt hälsovådlig.

Men då är då (fram till dess ska lärare förhoppningsvis ha strejkat och fått sina tidsramar på pränt i sina kollektivavtal) och nu är nu.

Nu har jag firat den enkla och för den forskningen intetsägande inlämningen (ett helt gäng diskursanalytiska forskare skulle kunna ta in den i ett stängt förhörsrum och bad cop:a den till oigenkännelighet, utan att den skulle yppa så mycket som ett ljud om vad den eventuellt fått korn på) som vore det en revolutionerande doktorsavhandling inom det cancermedicinella området. Och nog för att han till vänster — han i kepsen, han som inte verkar medveten om att tunnhårigheten besitter den enda trickle down-effekt som verkligen fungerar: som kryper ner och sätter sig i ansiktet och över hela uppenbarelsen — är omsluten av en lättare rosa dimma, men den heltäckande rödluva vi känner igen från den instruktionsbild som inledde detta inlägg är helt klart borta.

Han har förstås tagit på sig en polotröja eftersom han tror att det är vad arkitekter har på sig när de firar en examen (vilket gör att han ska kunna smälta in på en examensfest för arkitekter utan att känna så mycket som en enda arkitekt) och han vet förstås inte vad han ska göra med sina händer i dansen (han hade så gärna velat ha en öl i näven, för nävproblematikens skull, att han kör den öl-lösa gripklon i luften) och han är förstås inte fullskaligt bekväm och helt fri från neuroser, men just den uppsatsrelaterade ångesten i blicken är borta.

Dagen därpå hade jag bokat in en massagetid, som för att försöka knåda ur all uppsatsrelaterad ångest ur kroppen. Jag hade fått massagetimmen av min syster för nära två år sedan, i en otroligt uppskattad födelsedagspresent, och sedan sugit på vetskapen om att jag haft den innestående som ett mycket litet och mycket själviskt barn suger på en lördagskaramell.

Det var förvisso nära att jag blev av med hela timmen, för när massören kom ut i väntrummet så satt jag och en annan,  mycket snyggare — alltså vi pratar någon typ av sån American Crew-modell som jag bläddrade förbi i frisörtidningar på den tiden jag fortfarande betalade någon kartellbildare i Sundsvall en 500-lapp för att ordna till frisyren »Clinging to some scraps« — man i väntrummet.  Och massören ropade bara upp ett enkelt »Erik« och jag var för dåsig i huvudet för att ropa »ja!« inom den första sekunden och så ropade han, den mycket snyggare, ja i stället och så tänkte jag väl att han var den Erik och jag en annan Erik och att jag inte hade några problem att spela andrafiolen i ett väntrum hos en massör när en frisyrmodell med självklarhet förkunnar sig vara den Erik. Så jag tittar ner i mobilen igen, men med ett halvt öra hör jag att massören säger »Emma« när hon sträcker fram näven och hälsar och då tänker jag att nejmenväntanu jag skulle ju faktiskt till en massör som hette Emma, men de försvinner iväg — snabbt, in mot ett av rummen — och när jag väl kommit på fötter och insett att jag faktiskt kan utmana denne självklare Erik om Erikskapet så har de till och med hunnit stänga dörren så att bara en liten glipa syns och där inne ser jag hur den riktige men nu kanske falske Erik — han med hår och pondus och det självklara ja-ropet — har ställt sig med ryggen emot Emma, som jag nu antar är min Emma!, och börjat peka mot någon del av skuldran som han har problem med. Jag hör honom nämna tennis (bryter jag mot någon massör-patient-konfidentialitet nu?) och jag tänker ifall jag ens kan bryta in nu och avbryta, mitt i denna intima stund när han precis ska slita av sig sin tröja och blotta sin SATS-satsiga kropp som antagligen är den som man drömmer om att få ta sig an efter en examen från naprapathögskolan?

Till slut samlar jag kraft, mod och allt annat som bevisligen hade krävts för att våga ropa »ja!« med beslutsamhet i ett väntrum och trycker näbben mot dörrspringan innan jag harklar fram ett »ursäkta«. Och här står det helt klart att jag har brutit mot någon typ massör-patient-konfidentialitet, på det allra märkligaste av sätt, för blickarna jag får är sannerligen överraskade (tänk er själva: ni har precis börjat öppnat upp om hur en hoppserve orsakat ett sendrag i någon skuldra, under denna er betalda timme tillsammans med en massör, och så helt plötsligt sticker en glåmig figur in trynet genom dörrspringan och ber om uppmärksamheten). »Jag heter också Erik« är inte en så normal sak att säga som man kan tro, till två människor man aldrig träffat eller ens haft ögonkontakt med, speciellt inte någon halvminut efter det att man inte svarat jakande när dessa två slängt ut frågan ifall man heter Erik eller inte.

Men jag fick min timme. Ångesten över uppsatsen knådade hon ut med den äran, men de sociala knutar som min initiala märklighet åstadkom kunde inga fingrar i världen bena ut.

Sedan åt jag lunch i goda vänners lag innan jag hoppade på ett tåg till Sundsvall i vad som nästan får betecknas som farten.

Och nu mår jag bra. Jag har flytt vuxendomens ansvar över C-uppsatser och akademiska kringelkrokar mot en lärarexamen för att istället sova och vakna upp i den stuga där jag sov som barn, innan dess jag lärt mig prata lärt mig prata på ett annat sätt än den gamle Greyhound-kommentatorn Billy Lansdowne (med de brittiska R-uttal som jag fick bukt med först efter att det satsats sådana logoped-resurser på min strupe att Sundsvalls Kommuns budget fortfarande, ett par decennium senare, är ur balans).

Imorgon ska jag åka till Östersund och förhoppningsvis ha lika roligt som jag hade under förra årets motsvarande resa, men alldeles oavsett hur många poäng Giffarna får avrunda vårsäsongen med på lördagskvällen så får ni påminna mig om att jag måste skriva en längre och mer djuplodande text om själva läget i fotbollsklubben GIF Sundsvall under uppehållet; gärna en sån Pirkt.se-text som skenbart gör anspråk på att hålla två tankar i huvudet samtidigt (även om mitt huvud förstås skulle gå från illrött till kortslutning av blotta försöket).

Det ska göras. Och mycket annat ska göras. Det nylle som tittat så här på högen med påbörjade men opublicerade utkast i WordPress-verktyget…

… har börjat bli lätt ljusrosa i färgen, åtminstone. Jag har ett om min Östermalm-relationella fattigdom och ett om ett spädbarn som greppar en elsparkcykel och om inte det lockar så vet jag med säkerhet att ni inte är min farmor.

Jag känner att allt kan göras igen, nu när jag genomfört en »good enough«-uppgift genom att pressa mig till mitt allra yttersta, till bristningsgränsen.

David Legas defekt

Så här sista veckan inför EU-valet ser man tyvärr många exempel på riktigt uselt och menlöst kluddande på valaffischerna runtom i Stockholms stad. På min cykelrutt har bland annat sett en ditmålad Hitler-mustasch på Annie Lööf, jag har sett en affisch med Miljöpartiets kandidat — den långhårige SVT-metereologen som fäktar mot medielogiken med sitt eviga tjatande om PPM-nivåer i atmosfären — smyckad med en kommentar om hur denne »sviker landsbygden« och jag har sett hur samma kommentar någon dag senare strukits över halvhjärtat med ett kryss, antagligen efter att någon miljöpartistisk PR-person ringt Paul Ronge om tips på krishantering.

Det är så tråkigt att se, alltihop. Låt valaffischerna vara, har jag tänkt genom hela valrörelsen.

Men så, på en tur till Odenplan i lördags, så fick jag plötsligt syn på ett klottrande på en valaffisch som fick mig att skratta rakt ut; den typ av flabbande som bubblar upp från maggropen med en plötslig häftighet att det var tur att min Hövding-hjälm inte avfyrades av kraften.

Det var en av de kristdemokratiska affischerna om att göra EU »lagom« (med vilket partiets företrädare framför allt verkar mena att aborter bara ska få genomföras i dunkel med en lagom rostig galge) och på bilden satt David Lega och smilade glatt.

Och någon stor politisk satiriker därute måste ha sett affischen på David Lega, tänkt på KD:s senaste opinionsframgångar och mumlat för sig själv att »fan, den där David Legas parti går jäkligt starkt« och »det måste vara för att folk tycker att han är så jäkla perfekt och helt saknar defekter«.

Så denne stora satiriker har då helt sonika dragit fram den medhavda spritpennan, lutat sig fram mot bilden på den tydligt rullstolsburne mannen, rikskänd som den som huvudstupa slängt sig ner i vattenbassänger utan särskild vevförmåga med armarna, ja, bokstavligen ansiktet utåt för begreppet handikapp… och så har locket lyfts på pennan, en sista »ja, det blir bra!«-tanke har tänkts och… så… har satirikern… ritat dit…

… ett par glasögon!!!

Nu lär både en och annan potentiell KD-väljare tänka om, vad gäller David Legas funktionalitet i ett EU-parlament. Skicka en närsynt till Bryssel???

Eller finns det någon statsvetenskapligt vederlagd halt av fysiska defekter som en väljarkår teoretiskt kan stå ut med? Att David legat och balanserat precis på gränsen med sin avsaknad av grip- och gångförmåga – men att de ditmålade glajjorna kan ha blivit det som fick handikappbägaren att rinna över hos den svenska väljarkår som såg just detta satiriska konstverk vid Odenplan?

Jag tyckte i alla fall det var väldigt roligt att någon adderat just smädelsen »ett par glasögon« för att sätta dit just David Lega för fysisk imperfektion inför valet.

En anfallare kan också få skulden

Jag blev uppringd i egenskap av »GIF-profil« inför matchen mot Norrköping igår och fick bland annat lägga ut texten om min gamle vän och Umeå FC-lagkamrat Maths Elfvendal, som sedan han lämnade det karriärfördröjande energifält jag omges av har blivit SM-guldvinnare och den som viskar fotbollsklokskap i Sveriges förbundskaptenen öra under VM-turneringar.

Jag sa bland annat något om att Härnösandsfostrade Elfvendal (som kan ha passerat Lasse Lindh som bygdens store son) måste haft årets hittills enklaste analysuppdrag när han satt och, antar jag, halvslumrade framför Giffarnas fart- och hundraprocentigt frejdlösa anfallsspel mot Sirius senast.

Men kanske tog IFK Norrköping lite för väl stora intryck av Giffarnas bottennapp i Uppsala senast och tänkte att »det här laget slår vi hur vi än ställer upp« (vilket i sig är en fullt rimlig tanke för den som just skärskådat Sirius-matchen) – för det här var första gången på jag-vet-inte-hur-länge som ett motståndarlag inte alls verkade anpassa sig till Giffarnas kortpassningspotential.

De fick inte sota för det, eftersom vann komfortabelt, men de hade alla gånger kunnat få göra det.

För även om 0–2 lyste kristallklart på resultattavlan efter fyrtiofem spelade så kunde jag inte annat än konstatera att det här varit hela årets bästa GIF-halvlek, utifrån motstånd och hur Giffarna vill och alltid kommer vilja spela sin fotboll. 

Maths Elfvendal och hans tränarkollegor hade underskattat hur vassa GIF Sundsvall faktiskt kan vara när de får ytor framför sig centralt i banan. Och vem kan klandra dem? Jag borde ju veta, men det var som att Sirius-insatsen senast (och i viss mån ÖSK-matchen innan dess) alzheimerblästrat bort alla gamla minnen med en högtryckstvätt.

GIF-laget fick rulla runt och ge Batanero tid att tvåtouchtänka – och med rätt ytor under sig var Maic Sema sitt gamla jag: den där helt avgörande länkspelaren mellan de två tröga och icke-djupledslöpande mittfältarna och den ensamma anfallaren. En i första halvlek femstjärnig Sema gav det vana runtrullandet dess raka djupledshot tillbaka, efter att ha saknats sedan fjolhösten.

Maths Elfvendal må alltså ha hamnat lite snett i sin roll som inför-match-analytiker, men som målvaktstränare måste han ha gjort något alldeles extra för att få den lille kuben Isak Pettersson att se ut som en skräckinjagande gestalt som skulle nå till precis varenda kvadratcentimeter av målburen.

Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

För skytteligaledaren Linus Hallenius han serverades chans på chans på chans och han sköt och sköt och sköt – men aldrig på mål.

På tre högoktaniga frilägen – ett från höger, ett från vänster, ett från vad som kändes som två meter – så drog han bollen rätt långt utanför, knappt utanför och så till sist – som om precis alla skyttekonungsliga tendenser runnit av honom och som om lille Isak Pettersson vuxit ut till en jätte – en utspark som höll på att lämna Östergötland.

Jag tänkte ofta att en viss del av anledningen till att jag ofta var nervös innan matchstart när jag spelade a-lagsfotboll var att det som mittback var så lätt att sabotera för hela laget. Med en enda halkning, en liten missad passning runt eget straffområde eller, förstås!, en lättare nick mot egen målvakt (ett riskbeteende som SVT:s Uppdrag Granskning lyfte härom månaden) så kunde man ju sabotera en hel fotbollsmatch eller, bevisligen, få ett helt fotbollslän att sjunka ner i Division II Norrland-avgrunden.

Och då står man där med hundhuvudet.

Som anfallare eller lynnig ytter tänkte jag att det skulle vara så mycket enklare: bara gå ut och spring och hoppas få nån chans, hoppas att nån dribbling lyckas och skjut mot stolparna och hoppas den sitter. Stämmer absolut ingenting kanske du byts ut i sjuttionde.

Därför var det befriande att se GIF-kaptenen Linus Hallenius gå ut och vara så hård mot sig själv i Sundsvalls Tidnings intervju efter matchen.

Pol Moreno och Alexander Blomqvist gjorde – sett till vad de är tänkta att bidra med för styrkor – ett svagt arbete i eget straffområde (det kändes farligt varje gång Norrköping lyfte in bollen) och försvarsarbetet ska absolut klandra på det otroligt viktiga 0–1-målet, men i den andra änden stod en just nu uppenbart formsvag skyttekung och satte sitt lag i det egentliga klistret.

Giffarnas fina rull från bakplan och Maic Semas eminenta framspelningar borde ha lett till en ledning under första halvtimmen. Linus Hallenius skulle ha gjort mål, det var han väldigt tydlig med själv.

Nu blev det inte så. 0–2 är 0–2 och när Giffarna hamnar i underläge mot lag som inte längre är stressade och pressade att gå framåt så finns det faktiskt inte ett enda verktyg som Joel Cedergren kan dra upp ur Soccer Service-lådan.

Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

Man kan reagera på att han inte gjorde det tredje bytet – men man kan också fundera på vem på bänken som skulle klivit in och bidragit. Däremot reagerar jag på att det inte kommer ett första byte tidigare, när matchbilden verkar passa Peter Wilson som en medium-overall passar David Haro.

Jag har inte tillgång till WyScout eller andra verktyg som människor som säger saker som »defensiv forecast« har en förkärlek för, men jag hade uppskattat Expected Linus Hallenius Goals-siffran till tre i den första halvleken (med relativ normalutdelning) och jag hade uppskattat andelen Peter Wilson-bolltapp per interaktion till uppemot åttio procent.

Där borde det ha blivit ett byte i paus; inte som en markering mot en oacceptabel prestation (Peter Wilson är en renodlad djupledslöpare och ska inte förväntas kunna tiki-taka-kombinera sig igenom ett samlat Norrköping) utan som ett kort konstaterande om att matchbilden helt sonika inte passade honom. Speciellt inte när Norrköping leder med 2–0 och kan lägga sig lägre med sin extremoffensiva grunduppställning.

Den här portalen ska återkomma om det finansiella mörkret (jag utvecklade som hastigast om det i den här intervjun) så småningom och dess redaktionsledning kommer fortsätta anlita närområdets främsta schaman för taktfast mässande om tillfrisknande för Eric Björkanders ljumske.  Men för den som helt gett upp hoppet efter Sirius- och ÖSK-förlusterna så måste denna den fjärde raka förlusten vara i viss mån hoppingivande.

GIF Sundsvall kan spela fotboll, de kan hota i djupled och bara Linus Hallenius får ordning på det sikte som för någon månad sedan var hela allsvenskans mest välriktade så kommer det här laget inte vara ett av allsvenskans tre sämsta den här säsongen.

Kort diskussionsfråga:

Så här är det:

Jag har en viktig inlämning till min C-uppsats imorgon, som jag måste kliva upp tidigt och smattra på. Och då jag är engagerad i ett litet volontärt projekt om onsdagskvällarna så omöjliggjordes en Uppsala-resa ikväll, vilket istället fick mig att sätta på mig det helstängda huvudlaget och flygplansläga mig igenom hela kvällen, så att jag kunde ta mig hem till tio och helt ovetandes slå på sändningen i efterhand.

Nu har klockan passerat midnatt och jag är både för trött och för stressad och för… besviken för att skriva någonting om det jag just har sett.

Men en kort diskussionsfråga har vi plats med.

Sett till förutsättningarna (Giffarnas upphaussade trupp och det bottentippade motståndets totala formlöshet): var det här den mest håglösa GIF-insats du tvingats beskåda på hela 2010-talet? 

Det här är förstås skrivet i historielös affekt, men jag lutar verkligen åt ett ja. Jag har nog aldrig sett ett i grunden så bra GIF-lag stå för en så fullständigt meningslös insats.

FLASH: Portalen Pirkt.se nära nedläggning

Portalen Pirkt.se har hängt mot repen tidigare och är just nu inne i ännu en tuff konjunktur, där portalens ledning inte lyckats förmå uttrycka hur pass tom man som GIF-supporter kände sig efter 1–2 hemma mot Örebro SK i lördags.

Nu hotas portalen av nedläggning – på grund av uteblivna reaktioner i kommentarsflödet.

– Man tappar lite tron när det går ett helt dygn efter SVT:s avslöjande om att Vänsterpartiets EU-parlementariker Malin Björk använt sitt traktamente på ett luddigt bakvänt sätt utan att någon kommenterar på Pirkt.se om frågar hur redaktionen ser på att man köper »ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på« för våra skattepengar, säger Senior Content Chief Editor Erik Löfgren.

Han utvecklar:

– Jag betalade just webbhotellshyran för ännu ett år med Pirkt.se, men om den här portalen inte ens ska fungera som serverhall åt spydiga kommentarer om köpta 3D-klitorisar av vänsterpolitiker… ja, då vet jag inte vad den fyller för funktion på den vida webben.

En kommentar har sökts från det Pirkt.se-ägande konglomeratet Mossack Fonseca Media Group, men utan framgång.

The thing about the old days

»Fan, Erik, du kanske  inte är helt fel ute ändå«, skrev min kompis i söndags kväll. Jag blev överraskad, eftersom han aldrig någonsin brukar aldrig ge mig rätt utan istället alltid brukar ha en vässad smädelse i ett lättillgängligt hölster på höften. Men nu hade hans favoritfotbollslag i England avslutat säsongen genom att förlora på hemmaplan mot ett redan nedflyttningsklart gäng från Wales.

»Man kanske inte skulle behöva något lag att hålla på utomlands«.

Nej, tack, sa jag: att hålla sig med ett GIF-supporterskap gör att det räcker gott med olycka.

Jag tror att anledningen till att jag kände mig så otroligt tom efter 1–2-förlusten mot Örebro hemma senast var att jag kände mig bortgjord. Man har ju vant sig vid att bli besviken, ledsen, kanske till och med arg under ganska precis två decennier av supporterskap: det är känslor som alltid legat nära till hands när man hängt upp alla sina förhoppningar på att ett budgetgäng från Norrland ska kunna kampera med rikare lag från den del av Sverige som aldrig varit avstängt från allsvenskt spel.

Men inför matchen mot ett på förhand likblekt Örebro SK så läste jag att närkingarna åkte till Sundsvall med bara sjutton spelare i matchtruppen och med bland annat Martin Broberg, Johan Mårtensson, Martin Lorentzson och Daniel Björkman borta.

När ÖSK-tränaren Axel Kjäll fick frågan vad som talade för hans lag, av CMores kommentator inför matchen, så var det som han behövde extra betänketid.

»Vad som talar för oss idag?«, upprepade Kjäll, i ett försök att samla mental och retorisk kraft, som om han blivit ombedd att redogöra för sammansättningen i Higgspartikeln.

Ingenting talade för hans lag. Ingenting.

Jag kände mig helt säker på att Joel Cedergrens lag skulle rulla ut dem. Kände mig inte ens lite orolig över att Viktor Prodell skulle finnas på planen.

The old days, när man fruktade hemmamöten med andra lag som tippats på tabellens nedre halva som Urban Hagblom skydde Bosman, var borta.

Tänkte jag.

Men jag tänkte fel. Och så ville jag initialt skriva någonting om hur fel jag haft och om varför: att det inte går att rulla ut andra allsvenska lag med ett bolltempo som är så lågt att det kan få Nordin Gerzic, 35, att se ut som både en kölappsinnehavare till en dubbel höftledsoperation och planens klart bästa spelare.

Men så tänkte jag också på att om Maic Semas låga avslut inte fantomräddats av Oscar Janssons näve bakom det egna stödjebenet (jag är generellt emot VAR, tror jag, men där skulle jag vilja ha kameror som tittar på ifall Jansson faktiskt inte spelade med en otillåten tredjenäve) efter tio minuters spel så hade det kanske blivit exakt den matchbild jag tänkt mig.

Visst går det att klaga på att innermittfältsparet inte riktigt fått det att fjolårsklicka tillsammans i någon match: efter två alldeles strålande Juanjo-prestationer föll grovjobbaren tillbaka när David Batanero stod för sin främsta insats hittills den här säsongen (när Oscar Jansson motade en frispark från 30 meter så jublade ÖSK-laget som om han nypt en straffspark). Visst är det mer och mer tydligt att hela seriens bästa spelare i april, Linus Hallenius, kan ha haft fog för att säga att han inte alls kände sig i form: mot Örebro SK var han så osynlig att en CMore-klippare, som måste fått höra att »det är runt Giffarnas nummer nio det kommer hända!«, tog med en sekvens när skyttekungen nästan hann upp en boll utanför straffområdet i highlightspaketet från matchen. Man känner ju att det är farligt varenda gång som Hallenius suger in en allsvensk motståndarback i sitt en-mot-en-kraftfält, där han tar sig förbi på större delar beslutsamhet än teknik, och mot begränsade figurer som en åldrad Michael Almebäck borde det hända hela tiden.

Och visst är det uppenbart att Eric Björkander saknas allra längst bak, som mitt-mittback, då Alexander Blomqvist bland annat kunde ha dragit på sig en straff när han snubblade in i Carlos Strandbergs baksidor, i en av flera aktioner där jag tycker att den store skåningen ser ut som jag gjorde som mittback på en fotbollsplan. Och erfarna läsare av denna portal vet att jag menar det på det allra sämsta tänkbara sätt.

Jag kände mig hur som helst bortgjord efter matchen. För en gångs skull hade jag på förhand känt mig helt övertygad om att Giffarna skulle gå ut och rulla ut ett beskedligt bortalag i allsvenskan. Att de skulle vara det klara numret större än ÖSK, kontrollerat säkra tre poäng och hävstånga sig bort från allt vad bottenstrid heter.

Men i stället blev det en låst och tät och tråkig (inte tuff: det här var konstgräsfotboll när den är som tråkigast och dödast) tillställning som avgjordes av en slumpartad retur som styrdes i mål av 2020-talets Patrik Haginge.

The old days.

Och känslan av tomhet, när jag satt glåmögd framför teven mitt i lördagskvällen, kom nog från att allting kändes så slumpartat och meningslöst.

Hade Giffarna bara fått in 1–0 på exempelvis Semas tidiga skott hade jag med största säkerlighet suttit och varit jättenöjd efteråt: hamrat ner ännu en lovprisande text om Joel Cedergrens långsiktiga bygge. Gjort någon svagare meme där han Baloo-höftar ner hela tråg med frukt från något träd, efter att jag efter Häcken-förlusten senast gjort någon svagare liknelse om att han skulle få skörda framöver. Men nu skulle jag istället – på grund av Oscar Janssons eventuella extranäve – plötsligt vara både bortgjord och förlamande besviken.

Jag vet inte. Det är inte lätt att krysta ur sig texter efter varenda match i allsvenska och jag vill bara förvarna att om det inte publiceras så mycket som ett knyst från den här portalen efter en match – som exempelvis kvällens plötsligt potentiella ödesmatch borta mot Sirius – så kan det ha att göra med att dess GIF-skribent helt sonika inte har annat att konstatera än att han är ledsen eller (förhoppningsvis) glad.

När allt hänger på så otroligt små marginaler känns det förmätet att hamra fast saker med en stor hammare efter en uddamålsförlust och plocka fram ett helt annat verktyg för hamrande efter en tvåmålsseger.

Jag vet bara det här, inför Sirius borta: vill Giffarna dansa sig bort från en bottenstrid även i år – vilket vore rätt unikt i klubbens allsvenska historia – och någonsin kunna hävda att the thing about the old days, när precis allt verkligen hängde på sköra och lynniga snedstudsar, är att de är the old days så måste prestationerna över nittio minuter bli klart bättre än mot Örebro senast.