En hängande norrländsk armbåge

Det är inte Henrik Åhnstrands fel att han här blev det ofrivilliga ansiktet utåt för den hängande armbågen: den hängande high-five-nävens pandemiska kusin.

Det brukar inte ingå i GIF-tränarskapet att hantera en studiosituation. Det kommer med tiden, med studiovanan.

Det andra? Det vete fan. Men åtminstone ett lokalt vete fan.

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com.

Jag tror att en av de primära anledningarna till att den här portalens nischade GIF Sundsvall-filial har vuxit sig så stor genom åren (och då stor räknat i antal hyllmeter av skriven text: vi har en Palme-utredning i arkivet) är faktumet att GIF Sundsvall inte analyseras av någon annan.

Nästan ingen annan. Nästan aldrig någonsin.

Det gör att fältet ligger öppet för vem som helst – bevisligen vem som helst: oavsett avsaknad av formuleringsförmåga eller analytiskt öga – att ta chansen att försöka komplettera Mittmedias »koncernbra« rapportering.

På försättsbladet till mitt examensarbete på lärarlinjen – ja, jag är klar nu: till hösten snörar jag av allt att döma på mig en ryggsäck fylld av whiteboardpennor och räknestickor och sätter mig på centralen och väntar på pling från lärar-gig-appen Humbly – så skrev jag dit följande citat:

»… ibland öppnar historien, som av en slump, en unik springa in i framtiden.

Ja?

Då får man tränga sig in genom den.«

Det är från PO Enquists Livläkarens besök och jag tänkte att jag kunde unna mig en liten högtravande lökighet nu när en av mina absoluta favoritförfattare precis gått bort och nu när jag – när min Chile-resa ställdes in – passade på att skriva om den hastigt uppkomna distansundervisningsluckan på gymnasiet.

Nu var det precis tvärtom, för mig och den här portalen: som om någon från framtiden – fylld av nya streamingtjänster och spelbolagsmiljoner – täppt igen en lucka som varit vidöppen i omkring ett decennium.

För efter att ha varit väldigt kritisk till DPlays inledande två sändningar från superettan (i den första tydde allt på att kommentatorn satt i en skrubb i Stockholm, i den andra fungerade inte tv-appen) så dök den plötsligt upp, som en hägring efter ett fotbollsliv i medelpadsk ökenvandring: studion.

Det var flera tv-människor på plats samtidigt för att bevaka fotboll i Sundsvall! En expertkommentator! En programledare! Stefan Ishizaki!

Försnack! Halvtidssnack istället för en kamera som blickar ut över IP:s konstgräs till tonerna av Sundsvalls Energi-låten och Jetpak-jingeln! Eftersnack me utklippta situationer från matchen som analyserades!!!

Som på riktig fotboll!

Det spelade ingen roll att de analyserade kring hur viktig Juanjo Ciercoles var för Giffarnas uppspelsfas. De hade för min del lika gärna fått komma med analyser om vilken viktig roll Urban Hagblom spelar i GIF Sundsvalls kansliverksamhet eller någon annan analys som varit självklar för någon som följt Giffarna längre än en Corona-vår.

Bara att få höra ett par avlönade tv-profiler man känner igen tala om GIF Sundsvall före, under och efter en fotbollsmatch var en lisa för en ytterst tv-svältfödd GIF-själ. Jag tror knappt att jag överdriver när jag påstår att Medelpads socken sett fler skvadrar genom åren än GIF-matcher som sändande bolag utsett till studioförsedda huvudmatcher.

Jag vet faktiskt inte – med reservation för att jag varit på plats på i princip alla matcher som spelats mot Stockholmslagen – om Giffarna överhuvudtaget spelat en huvudmatch sedan jag skrev den här tweeten i juli 2015 (Malmö borta, 0–3), vilket jag kommer ihåg eftersom jag åkte på en rejäl trynstöt i och med Åke Ungers dräpande »kämpa«-autoreply:

Det var en upplevelse, det här med studio. Det var glädjande och positivt – men det var rentav förlamande för någon som brukar ha ambition med att komma med något nytt. Nu kom jag med en gif – en som inte uppstått utan den GIF-tränar-ovana interaktionen i tv-studion – men rent analytiskt fanns inget att tillägga.

Stefan Ishizaki hade ett gäng kloka tankar (Dalkurd lyckades pressa fast Giffarnas kortpassningsspel i andra, John Junior var jobbig, Dalkurd var klart närmast segern över nittio), Pär Hansson hade någon dum (som att han – även efter tio reprisbilder – inte tyckte det var straff) och Dalkurdtränaren med den otroliga landslagssjukgymnast-utstrålningen fick analysera kring hur mycket de fem tillåta bytena hjälpte till med vad gäller deras möjligheter att bibehålla intensitet och uthållighet (mycket) i presspelet mot Giffarnas bollrullande.

Så. Allt utrett.

Även om Giffarna antagligen mer än i tidigare matcher såg ut som det lag som jag tror att de vill se ut som – när de fick kombinera sig fram i första, mot ett mer passivt Dalkurd – så var det gästerna som var klart närmast segern, som såg ut att orka mer och som borde ha fått avgöra via dagens andra skottstyrning.

Henrik Åhnstrands lags insats var ungefär som den han gjorde med armbågen i studion: lyckad och stabil första, hängande och vilsen andra.

Dennis Olsson visade i alla fall den höga superettankvalitet som han bör hålla (det är sex år sedan han var den här seriens hetaste vänsterback senast: egentligen borde han vara någon helt annanstans), det känns roligt att kunna talang-alternera mellan Jesper Carströms rivighet och Albin Palmlöfs kvickhet på ena kanten och bevisligen är det nära att räcka med en enda snabbt slagen frispark för att kunna lämna en match med tre poäng, om man har Pontus Engblom ensam på topp. Det var den tilltänkte post-Juanjo mittfältsmotorn Pontus Silfver som slog den påpassliga frisparken (även om han haft lite svårt att få ut maximalt i övrigt hittills), han hade efter ett tag både Umeå-ynglingen Anton Eriksson och Umeå-gamlingen David Myrestam bakom sig och när han kroknade hoppade Ljusdals stolthet Tobias Eriksson in och ersatte.

Man känner sällan att man vet var man har Urban Hagblom. Ena stunden har han helt gått ner sig i spanska spår (då hugger han efter Juanjos trinde kompis istället för att försöka få hem Sundsvallssonen Engblom i tid), sedan dyker vi tillbaka i Norrlandslaget när ekonomin och serietillhörligheten säger det och helt plötsligt står han där med en närmast Doktor Mikael-artad solbränna i en studio och ler underfundigt kring Hallenius-rykten.

Men jag tror att om du hade bett honom sluta ögonen och dagdrömma – vid vilken given tidpunkt som helst, under hela 2000-talet – så är det något liknande den 48:e matchminuten mot Dalkurd han föreställer sig:

En 18-årig egen talang viker in och smeker en boll i kryssribban efter att en 23-åring han nyss plockat in från Hudiksvalls i tvåan beslutsamt älgat upp bollen som om han fötts in i en svensk elitfotbollsskrud.

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com

I helgen spelade jag Korpen Cup i ett mixedlag som jag i sista stund fått hoppa in i. Redan i den första matchen hamnade jag på efterkälken, var tvungen att glidtackla efter en kvinnlig motståndare och landade på ett urbota klumpigt sätt som gjorde att det knakade i hela foten. Idag är den svullen och bollen som jag kastade mig fotstupa efter gick i mål ändå. Jag har också en alldeles otrolig träningsvärk i ljumskar och lår: om jag haft tillgång till en mätare som mätt mängd träningsvärk i musklerna per sprungen meter så tror jag världen hade fått se en ny toppnotering.

Jag hade ingen ork, ingen fart, ingen grundteknik – nej, inte ens hur man glidtacklar undan en boll – försvarsspelarens bröd och smör – kom jag ihåg från när jag spelade fotboll. Och jag trodde nog att om man startade på summan noll vad gäller kapacitet att göra ett snabbt första-metern-ryck, när man stod på sin fotbollsmässiga topp, så skulle man åtminstone inte kunna gå neråt, men jo: negativa tal existerar helt uppenbart vad gäller fotbollsmässigt ryck i steget. Jag är ett levande bevis, efter att ha lufsat runt menlös i solgasset på Kärrtorps IP i en lånad damtröja med nummer 23 på ryggen: som en The Last Dance-överentusiast med nyvunnen Michael Jordan-vurm och för smala höfter.

När jag var 23 år gammal lade jag av med fotbollen efter att ha lyckats med konststycket att göra noll minuter i två olika superettantrupper och avrundat karriären med att, i egenskap av lagkapten, Costa Concordia-lämna Selångers FK som inte bara rasade ner från division 1 utan också rakt ner i ett ekonomiskt slukhål som mynnade ut i konkurs.

Ibland, bara ibland men kanske lite oftare nu när jag är på väg att precis fylla 30, undrar jag vad som hänt om jag inte gjort det: om jag knegat på, provspelat här, halvtidsjobbat där och fortsatt viga nästan samtliga uteserverings-kompatibla helger åt att kuska land och rike runt i buss.

I lördags gjorde Timothy McNeil sitt första mål i svensk elitfotboll: vi är ganska precis lika gamla, spelade i Umeå FC samtidigt och när jag flyttade ur mitt grävlingsgryt i Umeå tog han över kontraktet. Han har varit iväg på lån till Skellefteå, öst in mål för en friskolekoncerns fotbollsfilial och gjort en lyckad division 1-vända i Karlstad: knegat på mycket bra i alla år.

Nu är han segerskytt i superettan och samma helg ramlar jag ihop i en grimaserande och ömklig svetthög på Kärrtorps IP, men ibland undrar jag ifall jag inte också till slut hade kunnat få göra en superettanminut eller två om jag haft bara en liten skvätt »grit« i den av självhjälpsboks-evolutionen utvecklade grit-tanken.

Och då – ibland, verkligen bara ibland!!! – tänker jag på hur jag i så fall hanterat den allra första insatsen: hur det känts, hur nervös jag varit, hur jag försökt spela, hur mycket jag vågat tro på mig själv.

Och jag vet inte exakt hur det hade sett ut – men den självinsikten har jag att jag vet att det inte hade sett ut som när Niklas Dahlström, 23, gjorde sin debut för GIF Sundsvall.

Vi får helt enkelt anta att ingen med Mikael Lustig-förutsättningar blir kvar i Division 2 Norra Svealand fram till 23 års ålder, så för en spelare som ifjol mötte lag som Kungsängens IF, Kvarnsvedens IK och IFK Stocksund gäller det att maximera utnyttjandet av sina fysiska och tekniska kunskaper när man kastas ut i superettavattnet. Inte flaxa och paniskt veva med alla tillgängliga lemmar i hopp om att flyta (som jag misstänker att jag kunnat göra), utan lugnt och tålmodigt bara fokusera på att göra varje aktion så tryggt och behärskat och fokuserat som möjligt; bara kallt räkna med att en enkel femmetersbredsida är lika enkel att slå i superettan som i tvåan och att det är ungefär lika svårt att sätta stopp för en galloperande norrländsk älgtjur oavsett om motståndaren får betalt i rikskuponger eller månadslön.

Jag fastnade för honom ganska tidigt i matchen – ungefär när han satte iväg och fyllde på in i straffområdet och var nära att knoppa dit ett inlägg – och sedan tyckte jag att jag studerade hans varje aktion utan att upptäcka ett enda misstag, utan varje situation löstes med ett lugn och ett mod och en tydlig förvissning om att hans fotbollsmässiga grundkunskap skulle räcka.

Och som den räckte: jag tyckte Dahlström var klart bäste GIF-spelare på banan – tydligast illustrerat av hur han låg bakom en av två (väl?) hemmachanser i den andra halvleken, då han som i en Hagblomsk feberdröm satte full fart med bollen från bakplan, genom någon lagdel, innan han vackert smekte fram Jesper Carström till ribbskottet.

Jag är en enkel man utan större drömmar (ett meningsfullt jobb, en meningsfull vardag, några nära vänner, kanske en socialistisk revolution som kullkastar det system som håller på att elda upp planeten), men om jag någonsin drömde om hur jag ville se ut under en superettandebut – och det gjorde jag nog, om jag ska vara ärlig – så var det så där som Niklas Dahlström såg ut i lördags: lugn, trygg, stabil och så pass brydd (noggrann, fokuserad, närvarande) att man lyckades se ganska obrydd ut.

Jag säger inte att vi har en ny Lustig eller ens en ny Robert Lundström eller Erik Larsson här, absolut inte, men om GIF Sundsvall ska bli långsiktigt allsvenska igen (de leder superettan nu, men har knappt varit ett uns bättre än en enda motståndare hittills) så tror jag att det snarare är just det här som kommer behövas: den kontinuerliga och effektiva omstöpningen av mellannorrländska division 2-spelare till rejäla elitfotbollsspelare.

Det kommer kanske säsongen igenom vara oklar kvalitet på det mesta: på laget, på motståndet, på serien och uppflyttningschanserna – men då kan vi åtminstone försöka glädjas åt att det är oklart men norrländskt genuint.

Alla borde heta Viktor i Borlänge

Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån.

Jag kan inte fotboll längre, det har jag insett sedan tidigare. Men vad värre är, vad gäller de trogna GIF-intressenter som brukar kunna uppdatera den här portalen efter matcher: jag kan verkligen inte årets superettafotboll. Ikväll hade jag med facit i näven verkligen ingen aning om vad som skulle vänta runt nästa bollspark (det är någonting med det publiklösa som får matcherna att svänga helt oförklarligt konstigt), men jag satt hela tiden och trodde att jag till slut skulle få rätt i en sak.

»Det där måste vara Viktor Rönneklev«, mumlade jag för mig själv. »Nähä, nä, okej«, sade jag med en grimas när det visade sig vara någon annan, »men där är han!: det där måste vara Viktor Rönneklev«.

Nej. Alltid någon annan flintifierad grönklädd med samma typ av utkristalliserade superettanfysik.

»Nämen där då!«. Nä. »Han som har bollen nu!«. Nä.

Jag trodde att jag åtminstone visste mycket om superettan att om ett grönklätt lag ställer upp med fem-sex sommarbleka spelare utan hår på huvudet och med en närmast kubformad kroppsform så måste en av dessa (åtminstone en!) vara Viktor Rönneklev: den gamle IFK Norrköping-trotjänaren som avrundade karriären med vad jag hade gissat på var ett par årtionden i gröntröjade J-Södra (men som bara ska ha varit fyra år).

Men nej: ett barskrapat Brage, som led av väldiga skadebekymmer, hade lyckats hitta ett sätt att runda det gamla Rönneklev-axiomet.

De hade också, skadebekymren till trots, börjat hitta ett sätt att koppla greppet om matchen – när seriens snart mest saknade mittfältare hittade vad som bara måste vara seriens viktigaste och kanske bästa anfallare.

Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån.

Redan när Juanjo presenterades för klubben gjorde Pirkt.se:s gif-orienterade scoutingverktyg klart att han var en spelare som kunde slå en riktigt vältajmad lyra på en riktigt bångstyrig gräsmatta:

Mattan på Domnarsvallen är jämn och slät som plastfolie och inte spanskt division 3-artad, men jäklar vad en känslig långbollsfot räcker till mycket om man har superettans mest effektiva djupledslöpare på topp.

Han kommer att bli väldigt saknad, Juanjo, och den sportchef som frivilligt släpper iväg honom gratis gör bäst i att ha otroligt starka skäl. För till skillnad från den svajiga insatsen mot Umeå (där han kunde blivit utvisad efter tio, om han bara träffat med sin andra gula-kort-spark) så visade han i kväll både sin klass och sin svårunderskattade viktighet för det här laget.

För om det var lite svårt att se vad det var tänkt att vara för typ av GIF-idé mot Umeå i premiären så var det enklare nu: det här är ett lag som, när de inte lyfter på Engblom (som target eller djupledshot), ska zick-zacka sig igenom via kortpassningsspel centralt. Centralt som runt mittcirkeln, ibland: då gick det ofta bra när flera av de hårda mittbacksuppspelen kunde väggas fram till en ganska friställd Oliver Berg i dennes (sedan svagt utnyttjade) nummer-tio-hål mellan försvar och backlinje. Centralt som från egen mållinje till spelare i målområdet, ibland: då blev det till slut den typ av härdsmälta som vid den bortskänkta 1–1-kvitteringen, där den mest lämpade av Viktor Rönneklevarna (Anton Lundin) bjöds på ett friläge av ett dumdristigt och övermodigt GIF-försvar.

Jag vet inte, men jag tror inte att det var Joel Cedergrens fysiska närvaro på bänken som gjorde Alexander Blomqvist till en mycket begränsad passningsspelare i fjol. Jag tror att han är lika dåligt lämpad att kringel-kroka sig ut ur pressade situationer runt eget straffområde i år.

Anton Eriksson är klart bättre lämpad, men jag tror det finns en gräns för hur lämpad en mittback kan vara att få bollen rullad till sig vid egen målområdeslinje med pressande motståndare i de brinnande knutarna.

Men precis när Brage fått kvitteringen och fått ta över matchen – ja, då knycker planens kanske minst väntade poängspelare, lille Albin Palmlöf som väldigt ofta flyger omkring som en räddhågsen kanin, åt sig bollen av den idag närmast komiskt usle Carlos Garcia Ambrosiani i Brage-försvaret och serverade Pontus Engblom ett enkelt segermål.

Under resten av säsongen får han gärna fortsätta likna en vante, en kanin eller Viktor Rönneklev eller vad man nu kan likna som startspelare i superettan: bara han fortsätter producera viktiga poäng i mjugg.

När hade vi en sådan spelare senast?

Jag vet sammanfattningsvis inte alls vad det där sa, det där heller. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan Juanjo, hur det ska gå om alla lag tillåts gå lika hårt åt Pontus Engblom i längden (det lyckades Gracia Ambrosiani med: sätta ett tjog tidiga dobbar i honom) eller hur vi ska få bort de värsta kvarlevorna från de delar som var problematiska med Joel-fotbollen.

Men jag vet att sex poäng av sex möjliga är närmast onormalt bra även under en väldigt onormal säsong.

En alldeles unikt tråkig seger

Fotboll?! Är inte det bara tjugotvå spelare som springer runt och jagar en boll?

Jo. I år verkar det tyvärr vara det.

Senast i helgen fick jag försöka förklara för en ny bekant att mitt enda riktiga konkreta specialintresse som jag samlat på mig och behållit under detta mitt snart 30-åriga men fortsatt rangliga personlighetsbygge är det här med att jag följer GIF Sundsvall så slaviskt som jag tycker mig ha möjlighet att göra. Det var, förklarade jag, det nästan enda jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle göra mig av med framöver.

Det var kanske lite konstigt, lite sorgligt, vad vet jag vad hon tyckte, det var det jag hade, förklarade jag.

Inte fotboll som intresseområde, betonade jag med eftertryck, utan GIF Sundsvall. Den klubben. Det laget.

Jag började snubbla in på hur man inte visste någonting här i detta ens enda (okej, kanske andra) inträdande i det riktiga, vuxna och heltidsarbetande vuxenlivet; inte vart man skulle bo, inte var eller med vad man skulle jobba, kanske inte ens riktigt vem man var eller ens ville vara.

Då, sa jag, då var det någonstans fint att ha en enda sak att veta att man kunde ha som nod. Inte särskilt ofta någon nåd, men alltid någon typ av nod. Någon typ av hängare att alltid kunna kasta sin hatt mot en söndagseftermiddag eller en vardagskväll, oavsett vart man tagit vägen, vad man hamnat mitt uppe i med eller vad som hänt med ens hårfäste eller liv. Någon slags medelpadsk lägereld att samlas kring, oavsett om man gjort minsta ansats att flytta hem och oavsett om man helt missat att ens hemkommuns PR-avdelning lagt 2,4 miljoner kronor på att få en reklambyrå att vända på V:et på ett bortom obegripligt fult sätt:

Texten Sundsvall där V är på snedden

Yada yada yada. Jag hade druckit några öl, jag fäktade säkerligen lite väl sentimentalt och blödigt, men Giffarna kommer alltid vara min klubb, sammanfattade jag i alla fall. Och jag berättade vidare – som för att nyansera, som för att tydliggöra att jag inte var nån veritabel galning – hur jag grät på Friends Arena en lördageftermiddag i november i fjol, men sedan ändå pallrade mig iväg på en fest under samma kväll och att jag utan minsta problem lyckades ha roligt strax efter degraderingens fullbordande.

Ett sunt, men genuint och nog aldrig sinande och hela tiden ganska latent brinnande engagemang, försökte jag förklara det som.

Och nu, efter att ha fått lagt denna den kanske allra mest konkreta delen av min personlighet i träda i flera månader, så skulle jag äntligen få utlopp för all den där brinnande entusiasmen och engagemanget.

Fotbollspremiären var äntligen kommen! Solen sken, konstgräset lyste grönt och precis när domaren skulle sätta pipan i munnen och Pontus Engblom hade lyft högerfoten för att avsparka igång säsongen–

Paus Bryta Titta På Tv - Gratis bilder på Pixabay

–så fick allt avbrytas, skärmen delas för att Unibet – ny huvudsponsor av serien – skulle få spela upp sin reklamjingel och sista-minuten-uppmana till betting, i en serie där flera matcher under förra säsongen var helt stängda för spel på grund av rädsla för matchfixningsskandaler.

Innan tidernas allra längsta försäsong hade vi också fått se Tony Richardsson dyka upp i två olika reklamsnuttar för två olika teveprogram, vi hade fått se en skrubbsittande kommentator i Stockholm stövla in mitt under en tyst covid-19-minut i Sundsvall och vi hade fått se en av de två förinspelade tränarintervjuerna (det lilla som hanns med mellan alla klipp på Tony Richardssons nya tv-aktualiteter) klippas itu till konfettistycken.

Jag kommer nog fortsätta fäkta för att försvara mitt GIF-intresse för nya människor, men det tog mig ungefär trettio sekunder av själlös och steriliserad superettanfotboll att konstatera att jag bara måste undvika att de människor jag fäktar mot någonsin får se mig sitta och titta på det här.

För det här var för deppigt. Oförsvarligt deppigt. Inte värt att fäkta för.

Det här var inte fotboll. Eller: det var det som var problemet.

Det här var fotboll. Inte min fotboll.

Och då menar jag inte att det var likt den avdomnade fotbollen i en reservlagsserie till sättet, vad gäller bristen på närkamper och energi, utan främst faktumet att det här rätt och slätt bara var fotboll. Inga känslor, ingen passion, bara själva sporten och springet och sparkandet.

Det här var tjugotvå spelare som jagar en boll. Ett lag spelade bollen efter marken och gjorde det stundtals mycket bra (det laget var Umeå FC, som otroligt rättvist klapp-klappade in 1–0) och det andra tvingades tjonga upp bollen och hoppas på det bästa (det laget hade som tur var Pontus Engblom att sikta på, fram till dess att han tacklades sönder och samman).

Det var ett hemmalag som gång på gång fastnade på felvända innermittfältare, det var en frustrerad spanjor som höll på att låta sin hemlängtan (den typ av kontaktsbrytande hemlängtan som känns förbluffande överdiagnosticerad i Medelpad) leda till ett rött kort första fem, det var det var totalt baklås vad gäller Åhnstrands tänkta taktik för att manövrera ut den tippade tabelljumbon, men det var bara det.

Det var bara de fotbollstaktiska uppenbarelserna. Det var fotboll så som jag antar att fotbollsexperten Kalle Karlsson tittar på den; fotboll för den som mest är intresserad av passningsmönster, av löpvägar, av att upptäcka luckor i återerövringspressen. Fotboll som pilar och ringar i Paint-verktyg.

Det är inte min fotboll. Det är inte det här GIF-intresset jag har. Det är fotboll, rätt och slätt, och det intresset har jag lämnat bakom mig.

Min fotboll kanske faktiskt mindre har blivit bilden av en Pontus Engblom-räd som resulterar i ett 3–1-mål och mycket mer glädjen när den buttre gubben på raden framför jublande reser sig ur sin stol efter tjugo minuters idogt muttrande om att »det här håller aldrig«.

Nu var det var inga som reagerade på att Giffarna mer eller mindre blev utspelade av Umeå FC under första fyrtiofem. Inga farbröder som muttrade, inget oroligt sorl från läktarna när Anton Eriksson tvingades ta till en tunnel som siste-man, inget frustrerat nämen-vad-fan-håller-ni-på-med-skrikande när målvakten Andreas Andersson höll på att ge bort ett gratismål på grund av en framtvingat tafflig förstatouch i det dumdristiga och icke-fungerande rullandet kring det egna straffområdet.

Tystnad när Bajram Ajeti fick vända bort Anton Eriksson, förstås, men inte den tystnande tystnad som ett baklängesmål ska skänka.

Inget lättat jubel när Pontus Engbloms efterlängtade target-egenskaper (mycket kunde Linus Hallenius, nästan allt!, men inte omvandla höjdbollar till målchanser) ledde till att Oliver Berg kunde servera den lille kaninen Albin Palmlöf boll, löpmeter och en närmast försvinnande liten vinkel till den 18-årige talangen (fostrad i Sidsjö-Böle: på planen femtio meter intill mitt barndomshem!) som kunde rulla dit sitt första mål i svensk elitfotboll.

Ingen eufori när Pontus Engblom lika plötsligt som oförtjänt skallade in ett allsvenskt avvägt Johan Blomberg-inlägg bara en minut senare.

Nej, plötsligt satt man där och tittade på en övergiven DPlay-kamera som glåmade ut över en helt tom idrottspark och lyssnade till reklamlåten, inte- jingeln utan -låten, som Sundsvalls Energi sammanställt och tänkte »vad fan var det här?«. Visst hade jag gett ifrån mig ett litet jubel vid de två målen, nog hade jag stönat fram ett frustrerat »MEN!« vid otal fastspelningar och visst hade jag kanske väst fram ett »kort!« vid någon ful satsning (det verkade förresten som att närvarande publik är en nödvändig faktor för att utdelandet av röda kort ska bli möjligt: både Alexis Bbakkas och Jakob Bergmarks satsningar borde ha kunnat användas som moderna prejudikat för vad ett rött kort är och bör vara).

Men framför allt hade jag zonat ut mycket oftare än vanligt. Kollat gruppchatten, scannat Twitter, livekommenterat till de som inte vill betala 349 kronor för mer Tony Richardsson än Henrik Åhnstrand i försnacket.

Det pratas ofta om närheten i den svenska fotbollen: att det är den som skulle locka, framför allt annat. Och även om jag uppskattar att Urban Hagblom eller Joel Cedergren varit ett par knapptryck bort genom åren så fick den här tisdagskvällen mig att inse att det inte alls är närheten som är grejen. Det kan snarare bli för mycket närhet, märkte jag. Jag vill aldrig se båren komma i närheten av Pontus Engblom (som vi redan nu lär få utse till lagets överlägset viktigaste spelare, efter obekräftade rapporter* om att Marc Mas Costa ska hoppat in på planen för att ersätta honom), men jag vill framför allt – insåg jag nu – inte se Håkan Stafrin och Benny Mattsson lufsa in med den. Det är plötsligt för mycket närhet, för lite avstånd.

*= Marc Mas Costa finns mig veterligen inte registrerad för någon bollberöring.

Jag vill ha mer avstånd till laget, de utbytbara spelarna och ledarna (Marc Mas Costa ska alltså ha hoppat in, annars kan han ju – i egenskap av spanjor, så som jag förstår kontraktsläget – hastigt ha lämnat klubben efter att inte varit helnöjd med den tallrik vitlöksfrästa champinjoner han beställt in på Saffran igårkväll), mycket mindre avstånd till de som egentligen utgör klubben, i alla fall i den mån den är rolig att följa: de outbytbara supportrar som ikväll hade tagit sig upp på Norra Berget för att sprida sin bengalrök ner mot premiärplanen och ut mot den stora vida supporter-Twitter-världen. De som låter vid ledningsmål, tvärtystnar vid insläppt och som summa summarum gör det här till en levande sport som är försvarbar att sätta sig och slå på teven för att titta på.

Att Giffarna var det ganska klart sämre laget hemma mot Umeå FC oroar mig mindre än faktumet att jag kanske ska behöva försöka uppbåda energi åt den här sporten – den här från elitfotbollen väsensskilda sporten – under hela 2020. Att division 1-anfallaren Alexis Bbakka fick se ut som en ståtlig poängkung mot den här GIF-backlinjen (med normalutdelning känns det som att han gjort tre assister och åtminstone ett mål ikväll) eller att Soya Takahashi gång på gång tilläts skära som kniv genom rumstempererat smör genom ett ihåligt GIF-mittfält gör mig mycket mindre än att det ska komma att bli bottenstrid, mittenstrid, toppstrid eller vad-som-jävla-helst-strid i det här formatet under sommaren och hösten 2020.

Vi leder just nu superettan, det vet jag. Men jag har ingen aning om vad det här sade, vet inte vad det här var tänkt att vara för typ av GIF-spelidé och kan heller inte förutse hur långt det räcker om Pontus Engbloms skada var lindrig och han fortsätter kunna göra vatten till, om inte vin, så nåt läskande från Vasa Bryggeri.

Jag vet bara att det var alldeles otroligt tråkigt.

Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg

Kramerica Industries.

I förra veckan hörde jag på P1 Morgon hur arbetare på Elektrolux fabrik i Mexiko ska ha fått sparken efter att ha klagat på att fabriken hållits öppen utan tillräckliga covid-19-skyddsåtgärder. I inslaget berättade 58-åriga Gregoria Contreras att hennes mamma dött på grund av att »Electrolux vägrade stänga sin fabrik, trots arbetarnas protester«, varpå P1 lät Elektrolux informationschef Daniel Frykholm komma till tals.

Frykholm förklarade då att kylskåpstillverkning »kan ses som en samhällsviktig verksamhet«, alltså den typ av verksamhet som bara måste fortgå under rådande pandemi där stora delar av samhället och ekonomin stängs ner.

Och jag vet inte, jag kan för lite om andrahandsmarknaden för vitvaror för att kunna svara på ifall det är av yttersta vikt att människor kan installera ett sprillans nytt kylskåp under covid-19-krisen (kanske behöver folk en sån där isbits-görare på kylskåpsdörren nu under hemmakarantänen, för att kunna unna sig ett glas riktigt isande kallt vatten), men jag tycker att frågan i sig är intressant och att den oundvikligen måste ställas under denna kris för allt vad företagande och entreprenörskap heter:

Vilken verksamhet är egentligen samhällsviktig?

Staten har redan gått in med enorma stödpaket till den fria marknad som ofta sägs kunna sköta precis allting själv, men det skriks ständigt på mer: Moderaterna har exempelvis gastat sig hesa om att regeringen borde satsa ytterligare hundra miljarder kronor i månaden på att rädda företagen.

Men vilka företag? Alla företag?

Den här unika situationen är en alldeles ypperlig tid för att ställa sig frågor om vårt samhällsbygge, om vilka yrken som faktiskt är samhällsviktiga, om vilken verksamhet som verkligen bidrar och vilket företagande vi vill värna efter att krisen är över.

Det är frågor för en annan portal, en annan skribent, en mycket skarpare hjärna. Men det här är också en tid för en 29-årig man att gå och titta på husfasader i jakt på Sveriges mest meningslösa grupp med bluffartade företagsnamn.

Pirkt.se påbörjar nu officiellt jakten på Sveriges minst samhällsviktiga husvägg.

Det finns många klassiska skyltar på hustak och fasader runtom i Stockholms innerstad. Blickar man upp mot Södermalm ser man exempel på hur gamla klassiska företag som Coca Cola och Stomatol med rena typsnitt och gammaldags neonelegans saluför sina respektive produkter. Och på Kungsholmen möts den som cyklar över S:t Eriksbron av budskapet »Tag alltid Tulo«, som en estetiskt vacker påminnelse om att värna munhälsan med den lilla Cloetta-utgivna halspastillen.

Det går förstås att dividera länge kring huruvida dessa tre exempel bidragit med konkret samhällsnytta genom åren, men nog måste väl den svenska tandhälsan ha stärkts av Stomatols kariesskyddande krämer och den kollektiva svenska kaffeandedräkten bör ha lindrats av Tulos mintsmak och vad gäller Coca Colas verksamhet så har företagets läskeblask skänkt väldigt många människor en mycket konkret känsla av sockerbetingat välbehag genom åren.

De har erbjudit konkreta produkter, som går att ta på – och de har alla (tydligen: Tulo ska gå att köpa i smakerna »citron« och »vit«) överlevt tidens tand.

Det är alla tre exempel på bra och fina skyltar som här hemma i en storstad; som signalerar att här begås det produktion!, här finns jobben!, men här finns också liv och rörelse!, neon och läskeblask och pastiller!!!

Jag själv är dock allra mest svag för den typ av skylt som inte ens saluför något speciellt varumärke, utan bara skickar ut ett meddelande om att här finns det exempelvis möjlighet till »bad« eller chans att titta in på »kaffe«. Det är skyltar som aldrig kommer gå ur tiden: folk kommer alltid, i alla tider, vilja bada i bassängen och alltid, i alla tider, vilja dricka kaffe.

Det är bra och fina skyltar. Skyltar som kan vandra hela distansen.

Sedan ett par år tillbaka har dock min mycket gode vän Per Bohman gjort mig uppmärksam på en annan typ av skylt som sitter uppe i Stockholm. Den moderna, nej, den rentav postmoderna företagsskylten som på senare år annekterat husfasader runtom i staden; skylten som inte får en att tänka på liv, rörelse och konkret produktion av konkreta produkter som man åtminstone kan köpa och glädjas åt – utan den typ av skylt som bara leder tankarna till brevlådeföretag, bluffmakeri och den allra senaste senkapitalismens åtskilliga vedermödor. Bohman berättade att han brukade skratta till och tänka på hur det bakom dessa väggar, där de svengelska nyordsföretagen förfulade fasaden, bara var helt tomt: att där på sin höjd stod en enda datamaskin på kontorsgolvet och arbetade på högvarv med att slussa pengar till något skatteparadisiskt skalbolag med än luddigare namn.

Sedan dess har jag också haft ögonen öppna, låtit blicken klättra uppför fasader i innerstaden och sedan dess har jag också ofta skrattat till när jag sett ett företagsnamn som verkligen utstrålar ruffel och båg och som jag tänker mig att den någorlunda självmedvetne innerstadsstockholmaren borde behöva kvida fram när hen är tillbaka på släktmiddag runt jul i sin hemstad. Jag har målat upp scener i huvudet över hur den som över borden på Riche inte ogärna brukar skylta högljutt med att hen är »Senior Manager of Strategic Assessment« plötsligt befinner sig hemma i sin gamla bruksort där hen över en bit kalkon med brunsås får frågan om vad hen pysslar med nu för tiden, och då tvingas slå ner blicken och skamset försöka uttala det svengelska namnet på sin managementkonsultfirma på ett sätt som gör att de konkreta elektrikerna och bilmekanikerna runtom bordet inte sätter potäten i vrångstrupen av anti-stockholmskt vredesmod.

Nu, under pandemin och det ekonomiska stålbad som följt och kommer att fortsätta följa, har jag gjort slag i saken och försökt sammanställa de allra minst samhällsviktiga fasader jag kunnat hitta.

Nästan alla i vårt samhälle verkar vara rörande överens om att vårdpersonalen och den närmast kroniskt timanställda omsorgsstyrkan i äldrevården förtjänar bättre villkor och högre löner efter att den här krisen visat dess konkreta värde för samhället som helhet – men vi har ännu inte på samma sätt talat om de yrkesverksamma grupper som kanske inte behövs i det bättre, starkare och mer sammanhållna samhällsbygge vi borde vilja ta oss an att snickra ihop efter denna pandemiska omskakning.

Vi börjar på S:t Eriksbron och dess arkitektoniskt vackra fasader. Om du står och tittar på den klassiska »Tag alltid Tulo«-skyltens smäckra neondesign så behöver du bara vrida på huvudet några grader för att mötas av den här fasadstyggelsen i sex postmoderna företagsdelar:

Det är många starka namn här (HEEP! MagiCAD!!!), men jag vill att ni blundar och låter företagsnamnet StruSoft trilla ut genom läpparna.

StruSoft. Får ni upp någon bild av vad som försiggår inne på det kontoret?

StruSoft. Seså. Flera gånger. StruSoft. StruSoft. Strusoft. Ingenting?

Låt oss spekulera tillsammans. Kan det vara så att de anställda på StruSoft arbetar med att tillverka och sälja en mjukgörande gel för vårdpatienter som lider av struma? Att en tub lenande StruSoft skänker välsignad lindring på öron-, näsa-, hals-mottagningar runtom i landet?

Eller kan det vara så att de saluför uppvärmningsövningar för professionella strupsångare? Det behöver inte vara övningar, jag slår inte fast något här utan vi spekulerar tillsammans: det kan förstås lika gärna vara en halsduksformad vetevärmare som en mongolisk strupsångare kan vira om halsen innan han ska ge sig på en krävande strupsonat?

Jag tycker det här är befogade gissningar kring vad som kan tänkas pågå bakom denna armada av förfulande företagsnamn på den annars så vackra fasaden vid S:t Eriksbron, men nej: enligt StruSoft själva så tillhandahåller de programvara inom »Structural Analysis & Design«, där det är de själva som valt att sätta hela sitt arbetsområde inom välförtjänta citationstecken.

Jag tycker i alla fall att ovanstående fasadvägg – där egentligen bara revisorerna på Parameter Revision avslöjar vad de faktiskt pysslar med – måste vara en urstark kombattant i kampen om att vara hela Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg.

Men vi har många fler exempel. Nästan varje morgon under denna vår har jag vandrat Kungstensgatan fram, där denna skylt tornar upp sig på en vackert rundad gul fasad:

Bakom företaget »bublar.« med litet B och en punkt skulle det förstås kunna gömmas precis vilken låtsasverksamhet som helst, men efter en googling verkar det faktiskt vara ett internationellt framgångsrikt företag som håller på att tillverka dataspel i någon sorts futuristisk VR-teknologi, vilket – om de undviker en Gizmondo-krasch – säkerligen kan komma att bidra till mycket glädje för väldigt många. Men jag är ändå glad över att jag stannade till och reagerade på fasadskylten, för vid en närmare inspektion av adressen så bjuder själva ingången på ett alldeles otroligt knippe 2020-tals-osande etablissemang:

Kungstensgatan 18 har nämligen inte bara plats för gruppen Bublar Group – utan också för företagsgruppen Necter Group! Utöver det dessutom Vobling (som vid en googling visar sig ingå i Bublar-gruppen!) och två perfekt generiska hittepå-namn som »E-Space Communication« (som pysslar med att »evaluate digital channels and give insight on how to optimise them for the real users«) och »Elekta« (som jag vägrar googla, eftersom det då fortfarande tillåts kunna vara allt från en lysrörstillverkare till ett övervintrat kvinnligt muskelpaket som sitter och väntar vid telefonen på att TV4 ska ge besked om det blir någon ny säsong av »Gladiatorerna«).

Och sist men inte minst AltoCumulus: någon sorts perfekt 2020-mix av Palo Alto-osande kapitalackumulering. Alto betyder också »hög« på italienska och tankarna förs onekligen till Joakim von Anka-ackumulering av enorma mängder polletter som samlas på fysisk hög: att AltoCumuulus-kontoret är en enda djup binge av guldmynt.

Men det är egentligen lite fusk att ge sig på mindre skyltar vid dörröppningar. Tävlingen ska ju egentligen bara vara öppen för de företag som verkligen förfulat stadsbilden genom att smacka upp sitt svengelska högkonjunktur-hokus-pokus på själva fasaden, vilket bara »Elekta« gjort i det här fallet (kanske för att få andra gladiatorer, som Atlas eller Plexus, att bli avundsjuka på vad hon gjort med sin post-TV4-karriär när de går förbi).

Men ofta erbjuder de små plaketterna vid dörröppningarna en så otrolig källa att ösa ur att man som samlare bara inte kan hålla sig undan att lyfta fram dem i det smala men skärskådande Pirkt.se-ljuset. Ytterligare ett sådant exempel bara måste få lyftas. En dag när jag promenerade hem vek jag in på en liten tvärgata till Birger Jarlsgatan, där den här konsonanttunga samlingen hade fått klä den fina tegelfasaden:

Kan det vara så att ju fler poäng ett företagsnamn ger i ett Alfapet-parti, ju mindre egentlig samhällsnytta utförs bakom skylten? Att ju fler poänggivande X och Y:n man kastat in i namnet, desto luddigare är verksamheten?

»XZAKT Kundrelation« är förstås inte ensamt starkt nog för att kvala in på någon topplista, men har man gått runt på jakt efter riktigt luddiga företagsnamn ett tag så arbetar man ganska snabbt upp en näsa för vilka typer av kvarter som kan tänkas innehålla ett antal riktiga bluffnamn. Som en väldresserad stövare kände jag vittringen efter fler postmoderna företagsnamn (av den typ som Karl Marx nog inte trodde skulle kunna hinna existera innan kapitalismen slagit knut på sig själv) och fortsatte min promenad upp för Eriksbergsgatan. Och mycket riktigt fann jag bokstavligt guld. Tyvärr (för den här sammanställningens skull) har de ännu inte spikat upp några gigantiska skyltar på väggarna på de fina gamla husen, men den här guldpläterade listan med företagsnamn vid husnummer tio är så pass stark att den bara måste få lyftas:

Låt gärna namnet »Flexenclosure« ta sig en svängom i munhålan och säg mig att det inte är det allra största bluffnamnet hittills; att det inte låter som att någon väldigt snabbt behövt ha fram ett internationellt namn på sin brevlådeorienterade mjuggverksamhet och desperat letat efter två engelska ord att slå ihop. På den första träffen på Google sägs det att Flexenclosure är »inne i en intensiv och utmanande expansionsfas« (mycket flex, mindre closure, antar jag), men på den senaste träffen förkunnas tyvärr att företaget gått i konkurs (noll flex, bara closure).

I skyltens topp så låter Nr10.se som en hemsida där sportprofilen Jesper Hussfelt börjat utmana Patrick Ekwall (Mr Exclusive in Sports Media AB, när vi ändå talar företagsnamn) om herraväldet vad gäller det snäva och tuffa marknadssegment som företagsvärlden känner som »den årliga vår-beställningen på ett par sneakers från TV4-kollegan Max Grinndal«. Men det är märkligt nog inte så att det är Hussfelt som börjat saluföra sneakers för att utmana Difficult by P. Nej, det visar sig vid en googling vara ett kontorshotell, och tar man sig en titt på deras hemsida så skryter Nr10.se med att de senaste tre företagen som hyrt in sig är »Evalueserve Nordic, Nickel Mountain Resources och Cibes Lift Group«, vilket snabbt får en att inse att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet. Det perfekta 2020-talsnamnet PeakSearch (»ledande inom rekrytering till nyckelpositioner i Norden«) och optimalt intetsägande Kameo (»en plattform för nordisk crowdfunding«) är också värda ett omnämnande på denna guldgruva till guldplåt av vad vi får anta är riktigt samhällsmeninglös verksamhet.

Men det är fasaderna och jätteskyltarna som den här listan är tänkt att fokusera på och där är en av mina personliga favoriter i Stockholm husväggen som sitter på Kungsgatan, i höjd med Klarabergsviadukten:

Den här bilden är tagen bara någon vecka efter det att börserna började svaja i pandemins spår, men redan vid fototillfället verkar det som att inte mindre än fem företag redan har dukat under, tagit sitt pick och sitt pack och sin skylt och lämnat bygget. Man kan bara se svaga konturer kvarlämnade i betongen efter de företagsnamn som verkar ha varit för yvigt intetsägande för att klara ens en enda vecka av icke-högkonjunktur; verksamheter som inte klarat av kristidens tand lika väl som Adyen (nederländsk betalplattform), Datscha (»Sveriges ledande leverantör av tjänster för information och analys av kommersiella fastigheter«), Synaron (jag har verkligen ingen aning, för en googling leder inte nå-gon-stans) och ett par »Consulting Groups«: den typ av samhällsbärande företagsformer som gjort sig kända för att se till att moderna svenska sjukhus blir ungefär lika kostnadseffektiva som franska regenters sommarpalats eller katolska mastodontkyrkor.

Det ser ut som att halva bygget imploderat i den typ av krasch som borde uppstå när högkonjunkturen längre kan hålla valfritt svengelskt företagsnamn under armarna. Det är som att Företagarnas vd Günther Mårder borde ställa sig framför fasaden och försöka avleda de förbipasserandes blickar från väggens små kvarvarande märken i betongen:

Jag har stannat av och fotat många fler udda företagsnamn, fått ett antal skickade till mig av några trogna innehållsliga bidragsgivare, men vi börjar med en omröstning kring de fyra samlingar som var de starkaste jag fann på en och samma fasad eller plakett. Se till att göra din röst hörd i denna oviktiga fråga:

Drömmen är förstås att vi tillsammans, alla vi som tvekar på att vi lever i den allra bästa av världar när människor varje vardag stämplar in på AltoCumulus eller StruSoft, kan utöka listan med fler husfasader som skriker ut tveksam samhällsnyttighet. Att det kan bli något av en folksport, detta att låta blicken klättra längsmed husfasader för att ifrågasätta rimligheten i att en rimlig konjunktur skulle hålla ett företag döpt till ett så pass fluffigt icke-ord under armarna.

Om den här portalen någonsin vill ha in tips, förslag och åsikter så är det nu. Denna ambitiöst påbörjade lista måste kunna göras längre. Tävlingen måste kunna vidgas. Stockholm må vara svensk bluffindustris absoluta mecka, men det skulle förvåna mig om inte andra tätorter också sett svengelska tecken i fasaderna på ett decennium av högkonjunktur.

Skicka in bidrag eller tips till portalen i kommentarsfält eller via mejl (pppirkt@gmail.com) så kan vi tillsammans utse 2020-talets mest talande husvägg av misstänkt samhällsonytta.

Nya övertramp av SVT på den flintifierade rörelsen

Jag brukar vara en försvarare av Public Service. Jag vill att vi i Sverige ska ha icke-kommersiella medier som granskar makten, jag vill lyssna på Ekot på morgnarna, jag vill kunna se Aktuellt vid niorycket. Jag kan därför stå ut med många av baksidorna: som att Doobidoo kommer med en sextonde säsong eller att SVT skickar den fradgande blodhunden Jesper Henke till Jämtland för att hänga ut en då 20-årig mittback i rikstelevisionen. Bara jag slipper kolla och bara jag i min tur får använda mig av tryckfrihetsförordningen för att försvara mig mot oförrätterna så är det okej. Fördelarna väger mycket tyngre än nackdelarna.

Men nu börjar irritationen verkligen gro. Den här portalen är en av plattformar som utgör en röst för den smala identitetspolitiska strömning som slåss för de flintifierades sak i samhället och reagerade redan i vintras när SVT, som en »kul grej« från produktionsteamet, matchade ihop en flintifierad man med en hårälskande frisör i »Gift vid första ögonkastet«.

Nu har SVT skickat ut programserien »Den kala sanningen«, där den flintifierade 43-åringen Peder Brendmo på ett krystat semi-ironiskt sätt ska koppla sin ensamhet och brist på samboskap till faktumet att han sedan arton år har rakat sin flintifierade skalle. Efter att ha sett ett avsnitt på fredagseftermiddagen känns det som att det är en produktion som blivit snabbt ihoprafsad, vilket inte minst märks på att SVT:s webbredaktör inte ens verkat ha orkat korrläsa den initiala mening som ska locka till tittning:

Även en »flintskallig« förtjänar en obestämd artikel. Vi har n-genus! Vi är människor! Vi är utrum!

Men mitt första stora problem med denna SVT-produktion är hur de väljer att porträttera den som inte har hår på huvudet. Vem kan tänkas få uttala sig om hur det är att leva med den kala hjässan? Är det Fredrik Ljungberg?

Nej, det är det inte. Det är inte ens en När och Fjärran-solkysst Hans Fahlén.

Jag bjuder er först på en liten passus för att ni ska hinna tänka ut vilken som skulle kunna vara Sveriges mest makabra trio med rakade huvuden som kan tänkas placeras intill varandra.

Nu.

Det SVT släpat fram är en trio bestående av bröderna Rongedal som flankerar den gamle Gladiatorerna-köttklumpen »Hero«:

Aldrig tidigare i svensk tevehistoria kan det ha sett så konkret märkligt ut att tre män saknar hår. Det är helt klart den märkligaste samling pixlar på tunnhåriga personer jag har sett sedan senhösten 2013, då den här gamla Pirkt.se-favoritern dök upp i den smala eter vi känner som »hemsidan Ravelli.se där tvillingarna Ravelli saluför funktionsplagg«:

Den här bilden, på de två tvillingarna Ravelli och den problematiskt vita Yoda-figuren, höll mig vaken i dagar. Den var rent illuminerande, gick inte att slita blicken från; en synvilla mer bottenlös än den allra djupaste 3D-tavla.

Men det värsta vad gäller SVT-produktionen var trots allt inte att produktionsteamet slog sina kloka skallar ihop, tänkte »vad har vi på flintskallighet?« (uttalat på den flytande Filip & Fredrikska som jag antar är det enda som talas på svenska tv-produktioner nu för tiden), och kom fram till svaret »Bröderna Rongedal och Roddy Benjaminsson«.

Nej, det allra grövsta övertrampet sker när nästa program annonseras, i slutet på det första, så syns hur Peder söker upp en man som ska hjälpa honom hitta tillbaka till sin maskulina säkerhet. För vad ser jag att den flintifierade kampen ska komma att sammanlänkas med idag, fredagen den 15 maj 2020?

Just precis. Mannen som greps av polis för sexköp på torsdagsnatten och imorse fick ta tjuren vid hornen och göra det som det anstår en postmodern man år 2020: skriva »ett kryptiskt inlägg« på Instagram »som illustreras med en bild där han sitter och ser ut över en vingård«.

Och som nu kan tvingas se hela sitt imperium falla.

Han ska inte få dra med oss flintifierade i fallet.

En rojalistisk utandning

Jag brukar inte försöka mig på några mer avancerade makroekonomiska analyser på den här portalen, men jag tänkte att vi behövde titta på den här grafen över utvecklingen av försäljningen av desinfektionsmedel i världen under de fem första månaderna av kalenderåret 2020. Det vi ser vid den allra högsta spetsen är när nyheterna om Coronakrisen och den medföljande nedstängningen av samhället nådde allmänheten, varpå människor skyndade sig till affärerna för att bunkra handsprit. Därefter såg vi en nedgång igen, när det visade sig att marknadskrafterna klarade av att leverera även under krisen och konsumenter runtom i världen märkte att det inte alls blev tomt på hyllorna och att bunkringen var onödig.

Men efter att försäljningen sjunkit och den första toppen nästan utraderats så trodde många experter på en stabilisering och på en långsiktigt tämligen normal prisnivå igen – men plötsligt ser vi nu, i grafens absoluta slutskede, en fullkomlig urspårning uppåt igen, i en avhuggen kurva vars slutdestination inte går att skönja utan bara pekar ut i oändligheten.

Analytiker världen över har varit villrådiga och mycket oense vad gäller den här senaste utvecklingen, men källor till Pirkt.se har på goda grunder kopplat samman ett och ett, vad gäller den globala efterfrågan på desinfektionsmedel och dess uppgång i början av maj.

Erik Löfgren har börjat gå på Friskis & Svettis cirkelfys igen. Oerhörda mängder av desinfektionsmedel har därför skyndsamt beställts av Friskis & Svettis Kungsholmens personal i förebyggande syfte, ifall han skulle få för sig att gå dit med någon typ av regelbundenhet igen. Den alkholhaltiga gel som brukar säljas i mindre pumpanordningar har nu plötsligt beställts på oljefat av stressade Friskis-volontärer som bara vill göra rätt för sig gentemot Folkhälsomyndigheten. Om man blir trängd mot väggen av en inspektör och tvingas medge att »ja, jo, vi lät honom träna klart passet i en faktisk pöl av svett« så vill man åtminstone kunna försöka rädda situationen med att förklara att »vi hällde faktiskt ut en gallon av desinfektionsmedel över hans område efter passet«.

En dag ska jag sammanställa en Pirkt.se-inläggs-generator där omkring fyra-fem alternativ finns i tre olika snurror, vilket i sig genererar en fullödig mening som i sin helhet beskriver hela det genererade inlägget. Så att de få Pirkt.se-läsarna kan ta sig en snurr på den digitala tombolan och få fram färdiga inläggssammanfattning under perioder av torka.

* Snurr på tombolan* Erik Löfgren… *nytt snurr*är kritisk mot den fria marknaden*sista-snurr*eftersom han svettas kopiöst mycket när han tränar.

Så. Men så kan det bli fem olika alternativ på varje snurra, vilket skulle generera alla potentiella inlägg som skulle kunna skrivas på den här portalen.

* Snurr på tombolan* Joel Cedergren… *nytt snurr*är en viktig pjäs i den identitetspolitiska debatten rörande flintifiering… *sista-snurr*och finns tillgänglig på bibliotekets filmtjänst.

Allt skulle inte bli hundraprocentigt logiska inlägg, men med lite överseende för att någon eventuell passus utelämnats och något obligatoriskt intellektuellt snedsprång kan ha fallit bort skulle man förstå ungefär vad det varit för ett inlägg och försöka bära med sig kontentan.

Det har varit svårt för många att veta vad man bör och inte bör göra i detta semiöppna, semislutna svenska samhälle. Men det har rapporterats alldeles för lite om hur extra svårt det varit för oss som velat hålla oss lite aktiva och som tänkt att Folkhälsomyndigheten gett grönt ljus för exempelvis löprundor – men som samtidigt vet med oss att vi är flåsare och stånkare och svettstänkare av högt över normalgraden.

Hur ska man värdera den öppenhet som Tegnell tillåtit och förordat vad gäller fysisk aktivitet kontra det samhällsfariga stånkande och stänkande man vet att man själv tar med sig ut i löparspåren?

Häromveckan drogs detta till sin spets. Jag var ute på ett varv runt Brunnsviken när jag tidigt reagerade på min egen andning. Inte att den snabbt blev tung och flåsig, det blir den alltid vid minsta ansträngning, utan att den i dessa pandemiska tider förstås kändes direkt farlig. Ganska ofta mötte jag nämligen äldre, riskgruppsgamla individer i spåret som var ute och unnade sig stärkande promenader. Gott så, men åldringarna vandrade nästan uteslutande i grupp – inte ogärna i bredd, som en smittoinsamlande skallgångskedja – och längs de relativt smala spåren runt Brunnsviken var det otroligt svårt att hålla ett behörigt avstånd mellan ens rosslande andning och den mötande trafiken av riskgruppsrebeller som vägrar vika en tum från sin formation vid mötet.

Ibland fick jag nästan trycka mig upp och springa upp mot stängslet för att försöka komma förbi inom smittskyddsavståndet: på det sätt som jag antar att Spindelmannen hade gjort ifall han haft min dävna fysik. Så såg jag ut: som om en mellanstor svensk stad anställt en brasiliansk elitidrottare som kommunal spindelman, leasad på artistskatt, och denne precis kommit hem efter novemberlovet efter en månad av sol, bad, öl och helrostade spädgrisar och inte riktigt orkat bibehålla den spänstiga flärden i sitt kringflygande väggsprintande.

När någon tantformation blev för närgången, via sin totala ovilja att ens försöka vika åt sidan, så kände jag mig tvingad att helt enkelt sätta handen framför munnen och styra mitt tunga flåsande och alla eventuella spottpartiklar åt andra hållet med hjälp av en vinklad handflata.

Men den mest skakande upplevelsen under min joggingtur handlade faktiskt inte om mötet med någon grupp gamla riskgruppsindivider utan med en kärnfrisk 42-åring och hennes följe.

För när jag hunnit nästan hela vägen runt, med kanske en kilometer kvar på den drygt milslånga rundan, så möter jag en större gruppering mitt i vägbanan. Stora män i funktionella plagg och än mer funktionella hörsnäckor har brett ut sig på ett sätt så att jag tvingas zick-zacka mellan dem och däremellan – helt plötsligt! – så uppenbarar sig kronprinsessan Victoria och prins Daniel, stående mitt i spåret, tillsammans med ett litet barn (som jag nu, via en googling, måste anta var den fyraårige prins Oscar).

Det hela är över på en halv sekund, plötsligt är jag förbi, och först i efterhand inser jag vad som har hänt. Eftersom jag vetat med mig att jag är innehavare av Sveriges just där och då kanske allra tyngsta utandning och att hela mitt rikligt saliverande käkparti hänger och slänger som på en gammal Sankt Bernhardshund så tar jag bevisligen beslutet att sätta hela den högra handen för näbbområdet när jag joggar förbi kronprinsessan, hennes make och den lille hertigen av Skåne. Sluter till. Stänger igen.

I den allra bästa av världar, om Johan T. Lindwall fått bestämma, hade jag förstås också haft möjlighet att blixtsnabbt mumifiera hela skalpen så att all den drypande svetten inte kunnat skvätta ner det konungsliga följet – men jag har, tack vare ett kungahus-vördande undermedvetet, trots allt gjort precis allt jag kunnat för att skydda landets tronföljd i denna hastigt uppkomna och överrumplande situation.

Jag har stått för mitt livs mest rojalistiska utandning.

I kristid, under pågående spottburen pandemi och nio kilometer in i en högst partikelutsöndrande löprunda är vi alla rojalister.

Att kunna ta ut P O ur hyllan

I förra veckan stod jag framför min lilla bokhylla och tittade på titlarna. Där fanns en flera gamla jag aldrig har öppnat, många där jag bara kommit halvvägs igenom, och en hel del nyköpta (men begagnade) böcker som jag tänkt ta mig an.

Men jag nöp ut Livläkarens besök ur hyllan, för vad som måste ha blivit en tredje eller fjärde omläsning. För jag hade dessförinnan gjort något så sällsynt som att jag gått och köpt en faktiskt ny bok till nybokspris (det var världsboksdagen!) och slukat denna unisont hyllade historiesamling i ett enda nafs, utan att stanna upp, utan att känna mycket mer än ett jahapp, då var den läst. Kanske tagit med mig något fiffigt ihopsatt nyord.

Nu ville jag få stanna upp. Nu ville jag ha anteckningsboken bredvid, skriva av långa sjok, stryka under vad som görs och undra över varför. Nu ville jag, som nästan alltid känner att jag har mycket svårt för det här med skrivandet, lära mig på nytt. Var punkterna ska sitta, när frågetecknen kan utebli och när tre lynniga utropstecken från ingenstans kan dyka upp och trycka till en, pang!!!, i solarplexus.

Eller, nej: inte lära mig, men läsa och begrunda. Fascineras och imponeras.

Det är då jag tar fram P O Enquist. För berättelserna, för personporträtten, för känslorna, för bråddjupet och allvaret och humorn, visst: allt det, men framför allt för att försöka lära mig hur man skriver av någon som aldrig någonsin verkar ha satt ett skiljetecken fel.

Det går mycket långsamt att läsa, för jag vill hela tiden lägga ifrån mig boken och anteckna i min lilla bok. Jag får lägga band på mig, ändå är det någon gång varannan sida som jag tvingar ut min yvigt taffliga handstil över pappret.

Jag vet inte om jag borde göra det, men jag går fortfarande ofta på Stadsmissionens olika second hand-butiker i Stockholm. De gör så mycket bra alltid, Stadsmissionen, men inte minst nu när pandemin stänger ner allt som vanligtvis brukar vara öppet för de allra mest utsatta grupperna i samhället. Så sent som i slutet av mars höll Stadsmissionen till och med öppet för de som hostar, läste jag i DN: för de som är sjuka utan sjuksäng att lägga sig i. Så jag vill fortsätta gå dit och stötta med mina kronor. Man kan aldrig få för många par byxor eller jackor eller böcker.

Hur som helst: varje gång jag är på Stadsmissionen så tar jag en lov förbi böckerna och drar alltid med fingret längsmed ryggarna från det att bokstaven E sticker ut till där F tar vid.

Jag har många i bokhyllan, men jag vill ha alla. Jag kan plocka ut Ett annat liv ur hyllan och bara läsa delen om den sluttande fotbollsplanen hemma i Hjoggböle, om de tidiga årens otroliga vristspänst (som är den enda talang vi delar: jag är i total avsaknad av explosiva muskelceller, men tack vare vristspänsten kan jag jämfota mig upp på långt över meterhöga avsatser!) eller om den isande klarheten under alkoholismens tidiga morgnar. Jag kan läsa om inledningen till Musikanternas uttåg, om den socialdemokratiske agitatorn som fastbunden får munnen full i daggmask, jag kan ta fram Sekonden (som känns lite bortglömd, men som jag rekommenderar alldeles otroligt varmt!!!) och unna mig delen om skammen som barnet känner när det uppdagas att fadern är en simpel fuskare, vika upp den lilla pocketupplagan av Magnetisörens femte vinter vid något av hundöronen (man bör kanske inte hundöra, nej, men ibland kanske man ligger i badet och inte har något skrivdon i närheten!!!) och unna mig en formulering om Vävaren, magnetisören Meisners följeslagare som ofta tilltalades »den efterblivne«, som lyder att hans lilla hjärna trots allt var »tillräckligt rymlig för att rymma tilltro, samt svaga ansatser till tvivel«, för att sedan var litterärt mätt och belåten ett par dagar.

Men jag hade otroligt gärna velat kunna läsa om även Legionärerna, som jag en gång la bort på en tunnelbanevagn. Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så imponerad av ett hantverk som av den skildringen av baltutlämningen: en kompott av intervjuer, historiska källor i vad som måste vara bisarra mängder, egenupplevda iscensättningar (när han simmade i bassängen, typ fjorton dagar in på fastan, så kändes det som att ens egen puls , som läsare, gått ner till trettio slag i minuten och helt synkroniserats med den hungerstrejkande författarens tillstånd av vaken dvala) och skönlitterära inslag.

Så därför drar jag med fingret, följer med blicken. Enquist, Enquist, Enquist, mumlar jag, i jakt på att utöka mitt bibliotek med ännu en lärobok att bläddra i, för att på nytt försöka lära sig skriva, hur meningarna ska flyta, hur tecknen ska användas, hur berättelserna bör berättas, vid någon av alla tillfällen då det står helt still.

Idag dog P O Enquist, 85 år gammal och sju år efter att Liknelseboken gavs ut, och otroligt många andra är mycket bättre lämpade att skriva vad han betytt för det svenska kulturlivet, sätta in honom i sitt litterära sammanhang eller beskriva vad som var den egentliga storheten i hans författarskap.

Jag vet bara att han framför allt lärt mig skriva. Om jag tittar tillbaka tio år och försöker urskilja någon typ av utveckling i mitt skrivande så är det för att jag snappat upp lite här, lite där och otroligt mycket hos två västerbottniska mästare: Torgny Lindgren och P O Enquist.

Nu är båda borta. Torgny dog för tre år sedan, P O idag, men varje gång jag vill försöka komma ihåg hur man skriver, egentligen!, när man kan!!!, så kommer jag fortsätta plocka fram någon av dem ur hyllan.

Och eftersom det här är en blogg, och bloggar så vitt jag vet bör komma med konsumistiska uppmaningar till sina läsare, så tycker jag gott att ni kan gå in på Stadsmissionen, hålla avståndet till andra, och när utrymme finns gå fram till det utskjutna E:et i bokhyllan, dra lite med fingret och se ifall ni inte kan komplettera hembiblioteket med någon saknad titel ur ett av tidernas främsta svenska författarskap.

Vikten av att göra ett gott intryck på sin praktikplats

Det är alltid viktigt att göra ett gott intryck hos en potentiell framtida arbetsgivare. Många jobb, även inom läraryrket, förmedlas via kontakter och att man råkar få in en fot i rätt springa eller vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Under våren gjorde jag min sista praktik på en stor gymnasieskola i Stockholms innerstad och jag trivdes alldeles utmärkt; eleverna var så väldigt härliga och den stora skolan var just den typ av kommunala koloss jag fortfarande tänker mig är den generellt sätt bästa arbetsplatsen för en lärare. Jag skulle med andra ord väldigt gärna lyckas nästla till mig en tjänst där till hösten, när jag har min ämneslärarexamen i näven.

Men då gäller det förstås att göra ett gott intryck. Inte bara på sin närmaste handledare (han sade sig vara väldigt nöjd och belåten med min insats) utan man bör också försöka se till så att ens namn och gladlynta nuna når personer högre upp i skolledningen, gärna tillsammans med ett par positivt laddade vitsord. Jag skulle säga att jag varit dålig på det tidigare under min tidigare yrkesbana, det där med att sälja sig själv eller beslutsamt armbåga sig fram med ett litet visitkort till rätt mellanchef. Men den här våren, den här sista praktiken inför det som är tänkt att bli starten mitt riktiga yrkesliv, hade jag verkligen ställt in mig på att försöka väcka dammsugarförsäljaren i mig och få in en bestämd fot i den kommunala skolspringan, för att till slut få ett gäng biträdande rektorer att utbrista ett unisont »honom ska vi ha!«.

Så ikväll, omkring halv nio en söndagskväll, så ringde jag upp den allra högsta rektorn för den gymnasieskola jag sedan länge avslutat min praktik på. Efter tre signaler klickade det till och jag hör någon säga ett namn.

Jag andades in. Sedan, på en utandning, uttalade jag följande:

”HEJDETÄRERIKLÖFGRENDUPRATADEMEDMIGIVECKANJAGSITTERFASTPÅSKOLANJAGHARLÅSTINMIGSJÄLVALLTSÅJAGSKULLEHÄMTAENLADDAREOCHNUSITTERJAGFASTKANDURINGANÅNVAKTMÄSTAREELLERNÅNSOMKANÖPPNAJAGSITTERPÅTREDJEVÅNINGENVIDHISSEN.”

Jag stannade upp och väntade, lite oklar kring ifall jag skrek till en faktisk människa eller om den hälsningsfras jag använt som startskott kom från rektorns röstbrevlåda.

Det tog en sekund. Det tog två sekunder.

»Ursäkta, vem sa du att du var?«, frågade en lika förbluffad som söndagsstörd rektor.

Sedan bröts samtalet.  

Redan innan jag ringt upp just hennes nummer så hade min kinesiska mobiltelefon nämligen aviserat att batteriet var urladdat och skulle stängas av inom trettio sekunder. Kineserna kan man lita på. Mobilen dog.

Jag ringde inte för att jag trodde att det bästa för min yrkesmässiga framtid var att störa en stackars rektor i hennes kommunalt sanktionerade sabbat.

Jag ringde för att, som jag skyndsamt försökte förklara under min forcerade tiosekundersberättelse, var inlåst i hennes skola.

Vi tar det från början. Nära släktingar, sätt dig bekvämt.

Klockan halv åtta hade jag bestämt mig för att sätta mig vid datorn och avrunda helgen med lite datorrelaterade sysslor. Döm av min besvikelse när jag – som inte använt datorn på hela helgen – märker att laddaren inte finns i samma väska som jag plockar fram datorn ur. Jag letar runt lite på måfå (jag är en usel letare, det är en Löfgrensk gen som förpassats i rakt nedstigande led ner till mig från min farfar, som letandes efter ett par tofflor kan äntra ett rum, sno ett varv med ögonen i takhöjd, och muttra fram ett »nähäpp«), men jag inser snabbt att datorladdaren måste ha glömts på min gamla praktikskola, där jag satt och jobbade i fredags eftermiddag.

Var det jag tänkt göra viktigt att jag var tvungen att ta mig till skolan och se ifall mitt passerkort tillät mig att hämta en laddare? Nej. Men var det inte så att jag ändå hade behövt hämta laddaren tidigt på måndagsmorgonen? Jo. Var det inte också så att söndagskvällen bjöd på en alldeles otrolig solnedgång, som gjord för en liten stärkande cykeltur? Också jo.  

Så jag cyklade dit. La fram mitt passerkort mot den lille stolpen med sensorn och när den bad mig om min fyrsiffriga kod så lyste hela stolpen grön. Jag knallade glatt in och kunde för mitt inre se hur en härlig datorkväll – med fulladdade batterier – öppnade upp sig framför mig.

Jag testade lägga kortet mot den lille kortläsaren som avgör vem som får åka hiss eller inte. Grönt ljus igen. Skolan låg till synes vidöppen för alla slarviga ex-praktikanter som glömt sina laddare.

Men så kom jag till en tredje lille kortläsare, vid den stängda dörren in till korridoren som sedan skulle leda in till arbetsrummet där jag med största sannolikhet glömt min laddare.

Plötsligt blev det rött ljus. »Tillträde nekat«, sa maskinen bryskt. Hit men inte längre.

För några vänner i en chattgrupp hade jag berättat att jag skulle cykla tvärs över stan för att testa mina hämta-bortglömd-laddare-behörigheter, så därför tog jag upp min mobiltelefon – som bara hade åtta procents batteritid kvar – och Messenger-filmade hur jag förde kortet mot läsaren som gav rött ljus och ett bryskt meddelande.

Vi vet sedan att mobilen ganska snart därefter dog, efter att det datakrävande Messenger-filmandet fått den tillgängliga samtalstiden att rinna ut, och om det faktiskt blivit så att jag inte överlevt natten som instängd på en kommunal gymnasieskola så hade det kunnat stå följande lilla mening på min gravsten:

»Han hade bara åtta procent kvar – men valde att göra live-content«.

 (Nu överlevde jag, men jag står fast vid att det inte är någon gravsten och att den kan bli aktuell igen: eftersom jag oundvikligen kommer ägna den all den lediga tiden jag får efter pensionen – mina sista åtta procent, som jag kallar den – åt att dygnet-runt-live-vlogga åt News55.se.)

Efter nekandet från korridorens kortläsare så kom jag på att det kanske kunde vara så att man kunde gå ner en våning, testa den dörren, sedan gå runt och försöka komma in i korridoren från andra hållet. Jag testade, men nej: rött ljus även där. Jahapp. Nähäpp. Bara att vända hem utan datorladdare, tänkte jag, och tog mig ner för alla våningar, ut ur trapphuset, in i en liten nätt korridor som ledde till en annan utgång än den jag kommit in igenom.

Jag vet inte hur er ljudbild från den perfekta söndagskvällen låter. Kanske är det Micke Leijnegards lena stämma när han förklarar att följande tävling kommer kräva pannben från »mästarna« (befogade citationstecken: snart måste väl alla som någonsin knyckt åt sig en världscuppoäng ha fått åka på solsemester), kanske är det puttrandet från ett långkok på spisen.

Jag vet nu vad som inte är ljudet av en ideal söndagskväll: ka-klonk-ljudet. Ka-klonk-ljudet som uppstår när du vrider om låsvredet på ytterdörren till en större kommunal skola och det är någon typ av sekundär låsning som fortfarande tar emot. Samma ka-klonk-ljud som uppstår när du därför går tillbaka till dörren till trapphuset och känner att den också har låst sig på samma sätt – bakom dig.

Med batterinivån på tre procent försökte jag med febrigt stissiga fingrar googla mig fram till ett journummer till kommunens vaktmästeri, men då det var som förgjort fick jag spela ut de tre kort jag ansåg mig ha kvar på min snart helt urladdade digitala näve: ett samtal till min gamla handledare, ett Facebook-meddelande till den lärarassistent jag kommit allra närmast under min praktik (vi var som ler och långhalm, så till den grad att folk måste trott att jag faktiskt var lärarassistent-praktikant) och så slutligen ett enda långt utandnings-utrop till den rektor som jag pratat med vid ett enda tillfälle, tidigare i veckan, men vars nummer därför låg smidigt högt upp i samtalsloggen.

Inget svar, inget svar, ett »Ursäkta, vem sa du att du var?«. Och så stod jag där, med alla dörrar låsta: fast på en yta av tjugo-nånting kvadrat. Det är jag i och för sig van vid, så här i karantäntider, men här var ytan väldigt kal (jag bor i en av norra Europas plottrigast inredda lägenheter) och i det ena hörnet så hade en av skolans alla kortläsare fått fullkomlig dille och skickade ut ett lågintensivt pipande tinnitus-ljud på grund av att den påstod att jag inte stängt någon dörr (alla dörrar var dock otroligt stängda: aldrig tidigare har jag varit så säker på att alla dörrar omkring mig varit fullkomligt stängda).

Jag ryckte och knyckte, knyckte och ryckte. Ka-klonk. Ka-klonk. Jag gick runt med mitt passerkort och förde det mot alla tillgängliga ytor, som vore jag en samlare av ädelmetaller och passerkortet en metalldetektor, i hopp om att någon typ av filmisk lönndörr skulle öppna sig och släppa ut mig. Inget.

Jag hann tänka att jag skulle vara tvungen att övernatta på det kalla stengolvet, till tonerna av det pipande och det blinkande röda ljudet från kortläsaren i ena änden av korridoren. Jag tänkte inte att det hade varit döden, så klaustrofobiskt lagd är jag inte, men jag tänkte omgående att det hade varit tillräckligt långt ifrån Micke Leijnegard-myset för att jag skulle ta steget och bli fullskaligt galen i hela huvudet.

Jag hade ingen bok med mig, ingen mobil att fippla med, ingen penna och inget papper: det skulle bara vara jag, mina dumma tankar, ett kalt gymnasiegolv och ett molande pip från en kortläsare hela kvällen och natten.

Men jag hade trots allt hunnit skrika orden »sitter fast«, »låst in mig själv« och »skolan« – förvisso som led i en säkert närmast ohörbar svada – till rektorn. Det fanns hopp om att hon uppfattat åtminstone någon central del, att hon kopplat det till den enda skola hon är rektor för, och att hon – i dessa tider när busringandet känns utdött – faktiskt skickat en liten patrull för att se efter vad det är för en skrikig klant som misslyckats så kapitalt i detta storskaliga logistiska intelligenstest.

Och då gick det upp för mig: tänk om de skickar ett par råbarkade väktare. Jag kan ju faktiskt tas för en inbrottstjuv! En taffligt kriminell Dunder-Karlsson-individ som försökt utnyttja mitt låne-passerkort för att stjäla en dator från arbetslaget eller ett par meter kopparrör från metallslöjden.

Och så tittade jag ner på mig själv. Helvete. Av alla färgglada skojar-utstyrslar jag har i garderoben hade jag nu valt ett par svarta jeans, svarta skor och inte minst en svart MC-jacka i tungt läder; en jacka som jag inte använt på åratal men som jag nu – under en söndag där jag både slängt skräp och mekat med cykeln – olämpligt nog hade inlemmat bland mina cykla-genom-stan-utstyrslar. Det såg ganska precis ut som om någon som jag – som inte riktigt vet hur man gör en snabb stöt – hade bestämt sig för att göra en snabb stöt, och klätt sig därefter. Helsvart för anonymiteten, slittåligt jeanstyg för att kunna åla sig igenom eventuella larm-laserstrålar och det tunga jacklädret för att kunna hoppa på en väntande motorcykel och susa iväg i skymningen med ett par kommunala Dell-PC:ar och några tangentbord i en ryggsäck slängd över axeln.

Men jag hade en detalj som talade till min fördel, ifall säkerhetspolis eller specialstyrkor skulle rusa in med dragna vapen: min Hövding runt halsen.

Ingen som någonsin har varit involverat i någon kriminell stöt har väl haft en cykelhjälm på sig. Varken på huvudet, nej, det har alltid varit ett tecken på fullskalig oskyldighet – men heller inte runt halsen: det nya sättet att signalera för din omvärld att du tänker mer på att vara rättskaffens än du tänker på att inte se ut som ett postmodernt fån.

Jag vägrade således ta av min Hövding-halskrage: det enda, förutom min sedvanligt räddhågsna uppsyn, som signalerade att jag hade rent mjöl i söndagspåsen. Ett tag tänkte jag att jag borde koppla in hjälmen och sedan springa huvudstupa in i den bastanta dörren, likt en skumögd blåmes flyger in i ett fönsterglas, och därefter falla bakåt och låta Hövdingen explodera upp i full anti-prakt. Ingen specialstyrka i världen kan komma med dragna vapen och avlossa en salva i bröstet på en befarat kriminell om denne sitter ihopsjunken och utstrålar den typ av helkroppsliga impotens som bara en utfälld Hövding-hjälm kan frambringa.

Jag gjorde inte det. Satt bara där i lång minut efter lång minut, i det molande pipet och det röda signalerandet från kortläsaren, och om det fanns någon övervakningskamera med ljudupptagning riktad åt mitt lilla skrymsle så hann den nog få med tio olika versioner av de första verserna ur Mattias Alkbergs nya singel »Jag är alltid här vars jag än är«, som jag gnydde fram på vad som måste varit autotunead låtsas-norrbottniska, om och om igen: en insats som, om övervakningsbandet nått skolledningen, för all framtid måste ha diskvalificerat mig från arbete på skolans estetiska program.

Tio minuter gick, femton, tjugo, säkert trettio. Sedan, precis när jag stod på vansinnes rand (jag står alltid oroväckande nära den), kom några söndagsflanerande figurer förbi på skolgården, varpå jag vinkade dem till mig och de var så pass trevliga att de inte skrattade åt den vuxne mannen i haklapp som låst in sig själv i en gymnasieskola, utan höll mig sällskap genom att skrik-konversera genom den tjocka glasdörren.

Och ganska tätt därpå hörde jag det till slut rassla i trapphuset, lite längre bort. Fotsteg! Medmänniskor! Kontakt!

Jag skrek »hallå, här är jag!« i trapphuset (kanske borde jag lagt till ett »jag har en Hövding på mig, jag är ofarlig!«) och sekunder senare uppenbarade sig min riddare i blank rustning på en vit springare: en väktare i vikt kepa och bockskägg och med en imponerande nyckelknippa i näven.

Om mitt skärrade och stressade jag haft sinnesnärvaro nog att hälsa ordentligt på honom hade jag kunnat döpa mitt framtida leasing-barnbarn (appen Barnbarnstr kommer att lanseras för alla oss ungkarlar som ändå vill ha någon liten knodd att se efter) efter denne genomtrevlige vaktmästare som ryckte ut i söndagskvällen.

Inte heller han kunde dock rubba den dörr jag stått och givit mig ka-klonk-mottagandet utan vi fick tillsammans nästla oss ut via kulvertar och musiksalar tills vi till slut nådde den ingång där jag en gång lyckats krångla mig in. Eftersom jag var 1) vit och 2) hade en Hövding runt halsen så räckte det att jag visade upp min legitimation, när vi väl var ute ur byggnaden. Erik Löfgren var tydligen rätt namn: samma namn som ringt upp rektorn på sin praktikskola och söndagsskrikit i luren på ett sätt som tydligen fått henne att uppfatta de centrala delarna »inlåst!« och »skolan!« ur den forcerade tiosekunders-svadan.

Klockan var väl kvart över nio, kanske halv tio, solen hade gått ner, men luften var klar och ren och det kändes som om jag givits inte bara söndagskvällen utan livet åter.

Jag ville därför… skriva ett jättelångt inlägg om den uppkomna situationen. Och nu har jag gjort det. Det här var det hela.

Det finns ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia där Charlie och Mac inleder med att berätta en historia som de tror är väldigt engagerande och eggande, men som faller ganska platt.

Resten av scenen är bortklippt, men genom att transkribera dess fortsättning så kan vi se hur den lämpar sig alldeles ypperligt för den typ av dialog som här borde utspela sig mellan de fåtaliga Pirkt.se-läsare som tagit sig hela vägen hit och den slappe Pirkt.se-redaktör som släppt igenom det här väldigt långa inlägget.

Läsare: Okay, so, uh, just so I’m clear on the story that you just told… It was about you guys getting locked in a garage stairwell for 20 or so minutes.

Pirkt.se-redaktör: Yeah.

Läsare: And then a security guard came along, and the security guard let you out…?

Pirkt.se-redaktör: Well, yeah, but, I mean, it’s how you tell the story that makes it good.

Läsare: How you told the story was by far the worst part of the story!

Men nu är den nedskriven. Nu vet min farmor varför hennes förstfödda barnbarn kommer hem till jul utan någon anställning inom det yrke han utbildat sig till, för att han på ett väldigt bokstavligt sätt misslyckades att få in en fot i dörrspringan.

Att spela in massor på band

Förra våren skrev jag en C-uppsats för att slutföra min gamla journalistutbildning (om ni någonsin, exempelvis efter att ha läst en sällsamt svag spaning på den här portalen, vill ha ett bevis för min intellektuella kapacitet så kan ni minnas att det tog mig ganska precis ett decennium att slutföra ett tämligen enkelt och treårigt journalistprogram). Jag skrev en diskursanalys, samlade på mig alla artiklar jag kunde hitta om läraryrket, och när man väl skulle koppla materialet till teorin så sa gamle Foucault till en att »diskursen är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon« och jag försökte göra det bästa av situationen och dumheten och skickade, mitt i paniken, kanske halvvägs in i skrivperioden, in ett utkast till mitt handledare. Hon ringde upp, vi samtalade och jag minns att det första jag antecknade var något i stil med »intressant, bra ingång, rätt typ av material« men att jag en kvart senare, när hon kommit in på de mer metodologiska bekymren i mitt utkast, hade slutat anteckna hennes alla kommentarer utan att jag istället plitade dit den här gamla Mattias Alkberg-låttexten:

Stoppa nåt i pajhålet

Skjut dig i munnen

Gör hål i huvet

Apropå detta har Alkberg släppt en ny singel, »Jag är alltid här vars jag än är«, och jag tror att den är av en typ som gör att den som redan älskar Mattias Alkbergs musik och texter faller pladask och tycker att det är en av hans finare bitar på länge, medan de som inte redan gör det kanske knäpper av efter en halvminut. 

Men framför allt så skriver jag en uppsats igen: min examensuppsats på lärarprogrammet (som egentligen är två och ett halvt år längre än journalistprogrammet, men som det har tagit omkring sex år kortare tid att genomföra). Och precis som förra våren så är jag lika orolig över var studien är på väg eller vad den ens är för något. Om den är något.

Jag har fått ställa om från en planerad och förberedd Chile-resa till att göra en fallstudie kring hur det fungerar med den påtvingade distansundervisningen för samhällskunskapslärare på en gymnasieskola och hittills har jag… mest pratat med olika lärare. Jag tror att det är det jag också borde ha lagt fokus på, att jag prioriterat rätt, men det är trots något som har… skavt. Än så länge är allt bara ljud. Transkriberat ljud, till vissa delar, men likafullt fritt flytande och teori- och analyslöst ljud.

Men så satte jag mig och läste en Torgny Lindgren-roman som jag missat. Det är någon typ av putslustig deckarhistoria han skrivit runt millennieskiftet med Eric Åkerlund och på sidan 204, just när det lilla mordmysteriet ska till att lösas, så hittar jag mig en frände, vad gäller att samla på sig en massa bandat ljud i något typ av »projekt« som är så pass löst i kanterna att det blir närmast ourskiljbart:

Jag tänkte mejla min handledare nu och svara på alla hans frågor om teorianvändning och koppling till tidigare forskning på ungefär samma sätt.

Det finns på en kassett.

Jag tänkte mycket på det. På hur man skulle kunna göra.

Man skulle spela in massor på band.

De bästa kolonisatör-gifarna från SVT-dokumentären »Det vackra spelet«

Nu har jag, som sist av alla som trängs under det breda fotbollssvenska paraplyet, sett SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, som på ett väldigt närgånget sätt skildrar Hammarbys värvning av den unge jättetalangen Odilon Kossounou från Elfenbenskusten.

Det är en historia om många saker, men för mig som gammal misslyckad mittback är det svårt att inte fastna lite för faktumet att den 18-årige ivorianske långskånken inleder sin Hammarby-karriär med att vara vinglig, valpig och rent tafflig (som när han Papphammar-snubblar vid Kalmars mål i den allsvenska premiären) men ändå får chansen till en alldeles otrolig utveckling, där han bara något halvår senare är en spelare på den största internationella scenen. Det brukar ju vara så skört, mittbackslivet. Det är inte lika glättigt som ytter- eller forwardslivet, där du kan hoppa in och vara menlöst chansartad och hoppas på det bästa; nej, ett enda misstag som mittback och du kan vara rökt. Som mittback kan en usel start i en klubb göra att du blir stämplad som en säkerhetsrisk och att du snabbt försvinner iväg på ett låneavtal till IK Frej och göms undan i Täby kyrkby.

Det tänkte jag på. Det fina i att få misslyckas och försöka igen. Få en ny chans, försöka göra sig ett namn trots att man kanske inledningsvis blivit kritiserad och ifrågasatt.

Och så tänkte jag på filmens andra huvudperson: Odilon Kossounous agent Patrick Mörk, som ses puffandes på en cigarr i den inledande gifen.

Han har också rest sig efter en minst sagt skakig start, åtminstone om man ska tro mediearkivet Retriever (och KB:s digitala tidningsarkiv, där jag också dubbelkollat). För en sökning på Patrick Mörks namn i de digitala tidningsarkiven finner att det här är den allra första träffen:

År 1994 hade Patrick Mörk, som på den här tiden dubbelspelade som spelaragent och sportjournalist, trasslat in en då tonårig Mariusz »Marre« Czerkawski i ett åtta år långt avtal som polacken känt sig nödgad att krita på för att Mörk skulle hjälpa honom – som öst in poäng i såväl liga som i hockeyns olika B-VM – med att »förmedla kontakter« till svenska hockeyklubbar.

Väl i Sverige, efter vad vi får anta var väl förmedlade kontakter, gjorde Czerkawski ganska snabbt succé i Djurgården och när polacken blev aktuell för en flytt till NHL-klubben Boston Bruins så var den unge jättetalangen med viss rätt lite gramsen över att han i nära nog ett decennium skulle behöva ge bort tio procent av alla intäkter från spelarkontrakten och ytterligare tjugofem procent av alla PR-intäkter till en fryntlig sportjournalist på Köpings-Posten som en gång gett honom chansen att prata med en sportchef i Djurgården.

Mariusz Czerkawski – som till slut skulle göra över 700 NHL-matcher under en lysande karriär – försökte därför göra sig av med Mörk, som svarade med att dra honom till tingsrätten för kontraktsbrott. Expressen får nys om »slavkontraktet« och gjorde alltså en artikel – en allra första om Patrick Mörks agentkarriär, enligt mediearkivet – där Czerkawskis representant Michael Thelvén inte direkt skrädde med orden om den dubbelspelande sportjournalisten från Köpings-Posten:

– Det är helt oskäligt. Ingen idrottsman betalar 10 respektive 25 procent
under åtta år till en agent. Det handlar normalt om 4 till 6 procent vid
ett enda kontraktstillfälle. Mörk är rena hästhandlaren!

Det är illa att snubbla hemma i premiären mot Kalmar, som ny tilltänkt stjärnback, i sin allra första match. Men det borde vara ännu värre att försöka slå sig in på agentmarknaden – en rätt ljusskygg bransch där du handlar med idrottsliga yrkesmänniskor – och i sin första uppmärksammade artikel i riksmedia bli beskylld för att vara en ren hästhandlare.

Mörk själv vill inte uttala sig när Expressen ringer 1994, men i en uppföljande artikel intervjuas hans svärfar och medarbetare Slobodan Maslanka, som får den mycket raka frågan ifall duon inte är »skojare«.

– Det finns många skojare i den här branschen, men vi är definitivt inga
skojare. Vad som är skäligt eller inte, det får domstolen ta ställning
till.

Till sist slutade det med någon typ av förlikning mellan parterna, där NHL-stjärnan Czerkawski äntligen blev fri från det kontrakt (»författat på dålig engelska«, enligt Expressen) som han tyckt sig lurad att krita på som 18-åring hemma i Polen. För ett par hundra tusen, enligt Expressen, slapp han undan det nästan decennielånga kontrakt som hade kostat honom miljoner.

Men hästhandlare, va. Vilket tillmäle att få stämplat på sig när man tar sina första stapplande steg på sin nya yrkesbana inom spelarhandelns ädla konst. Många hade inte rest sig. Fortsatt på Köpings-Posten, känt sig bränd av att ha hängts ut av Expressen som en ockrare som lurendrejar polska ungdomar på knagglig engelska.

Inte Patrick Mörk. Han lämnade – så vitt jag vet – den polska gärdsgårdshockeyn och specialiserade sig på fotbollsspelare och gick vidare till att initialt bland annat stå för ett antal otroliga lyckträffar, som när Paul Oyuga och Bonaventure Maruti (två fina kenyanska anfallare*) plockades in till till Örebro SK, men också vissa fadäser, som när han lät saluföra amerikanen McKinley Tennyson Jr:s tjänster till halva allsvenskan innan Urban Hagblom högg under ett desperat sommarfönster, varpå det visade sig att den hett efterlängtade transatlanten såg ut att spela fotboll på slöslipade skridskor under sina fåtaliga inhopp i allsvenskan.

*= ÖSK-kenyanen Paul Oyuga var ett tag så pass fin att han vid ett allsvenskt tillfälle lät sitt rent Thierry Henryska självförtroende gå ut över avslutsmetodiken. Kenyanen skulle plötsligt härma Arsenal-stjärnan och bara löst och ledigt, rentav nonchalant, bredsidesböja in en boll i det bortre aviga hörnet – varpå bollen svävade iväg, som en Statoil-köpt badboll, mot den bortre och yttersta aviga hörnflaggan. Jag har sett de här scenerna hemma hos min vän Johan Martinsson i min ungdom, på en samlings-DVD från vad som måste ha varit den allsvenska säsongen 2001 eller 2002, och skulle jag bara kunna få se dessa scener igen så är känslan att jag skulle kunna låta hela min fotbollsintresserade del av min person somna in lycklig.

Hur som helst: år 2003 beskrivs Patrick Mörk som »SOS-agenten« av Expressen (tidningen som nio år tidigare porträtterat honom i grumliga tjuvnadssammanhang): agenten en sportchef ringer när han akut behöver ett namn som kan försöka rädda klubben undan kval- eller Royal League-spel. Mörk har gått från att beskrivas som en ockrande hästhandlare till att omskrivas som den »okände fixaren i svensk fotboll«.

Han reste sig, Patrick Mörk. Precis som Odilon Kossounou reste sig efter snubblandet mot Kalmar i premiären 2019 så reste sig Patrick Mörk efter de potentiellt karriärförstörande hästhandlar-rubrikerna 1994.

När han nu reser ner på scoutingresor till Elfenbenskusten tillsammans med allsvenska sportchefer, vilket skildras i dokumentären »Det vackra spelet«, så gör han det som ett av den svenska fotbollsbranschens mer aktade agenter.

Och i egenskap av vit, europeisk man har han i nära tjugo år ägnat sig åt handel med utländska spelare från i regel fattigare delar av världen. I två decennium har han fått finslipa konsten att försöka smälta in i den lokala omgivningen när han åker till Ghana eller till Sierra Leone eller, som i det här fallet, till Elfenbenskusten. Jag säger inte att han har behövt sätta sig in i hela den postkoloniala idéhistorien, påstår inte ens att han behövt skumma varken Fanon eller Said. Men efter att ha sett dokumentären »Det vackra spelet« så vill jag bestämt hävda att Patrick Mörk åtminstone borde ha kunnat tänka lite mer kring hur han skulle kunna tona ner sina uppenbara kolonisatör-drag.

Simon Bank skrev en mycket bra krönika om det problematiska i SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, en nyanserad text om rasism och strukturer utifrån kommentarer från Hammarbys sportchef och chefsscout. Någon ska göra det och ganska precis alltid är det Simon Bank som gör det.

Jag har dock tyckt att stjärnagenten Patrick Mörk kommit lindrigt undan vad gäller sin blotta… uppenbarelse, och har därför sammanställt de värsta scenerna i ett antal rörliga gifar. Någon kanske inte borde göra det, och ganska ofta är det jag som känner ett behov av att ta mig an att skapa icke-efterfrågat material.

Först vill jag bara lyfta att Patrick Mörk kunde, kanske borde, tänkt tanken att »nu när jag åker för att träffa Odilons familj så kanske jag inte behöver…

…ha på mig just Billabongs shortsmodell Kolonisatör.«

Kortbyxor kan vara problematiska på väldigt många sätt, men sällan riktigt lika problematiska som när de är så där pösigt vida och går precis över knäskålen på en medelålders vit man som besöker en ivoriansk familj vars son han just skickat iväg till en oviss framtid på ett frostbitet Årsta IP.

Och väl inne i matsalen, där familjen dukat upp en finlunch till agenten som har deras sons öde i sina händer, så vill den finkänslige Patrick Mörk lätta på stämningen genom att fråga vad det skulle kosta att köpa loss den hushållerska som lagat den goda maten, genom pekande och gubbigt skrockande på den typ av knagglig engelska som en gång riktades mot Mariusz Czerkawski:

Och hur kan någon som arbetat i tiotals år med att köpa och sälja och kontraktera fotbollsspelare från fattiga afrikanska länder vara så här osmidig när det gäller att sticka åt en fotbollsspelares pappa en hundring?

Det har tisslats och tasslats en stund redan innan (»borde vi ge honom nåt?«, frågar sig den allsvenska delegationen precis innan), men även när alla är överens om att pappan bör åtstickas en liten sedel så uppstår stor kalabalik när Mörk ska stå för den halvt ceremoniella, halvt mjuggdolda överlämningen, varpå en stor tolk och ett än större postkolonialt mörker skyndar till platsen.

Patrick Mörk har antagligen sett flera hundra fotbollsmatcher på plats i Afrika, i egenskap av Den Vite Fotbollsagenten som alla spelare noterar.

Hans sätt att försöka smälta in och göra sig till en osynlig del av miljön?

Att grymtandes och grimaserandes fälla upp ett jätteparaflax, iförd pilotbrillor, brittisk charteruppsyn och en av tidernas mest skevt vinklade Bluetooth-snäckor. Det är för mig helt oförståeligt hur någon som gjort sig en karriär på att resa ner från Köping till Afrika för att studera vilka ungdomar som är värda att få resa med till Europa inte har lagt mer tid på att åtminstone försöka se lite mindre ut som en gammaldags kolonisatör.

Hur är det ens möjligt att ta sig en titt i spegeln vid hotellrummets dörr, titta in i det där trynet (jag brukar överanvända »tryne« som synonym till ansikte, men här tror jag faktiskt att det används korrekt) och kanske på sin höjd rätta till oljebrillorna av pilotmodell innan man känner att »japp, nu är jag redo att gå ut och bedöma afrikanska ungdomar«.

Men trots valet av den problematiska Billabong-modellen, trots det kaosartade överlämnandet av sedeln, trots det problematiska skämtandet om att köpa loss hushållerskan, trots paraflaxöppnandet och bluetoothsnäckandet längsmed sidlinjen… så går det bra till slut.

Odilon blir en supersuccé som märkligt omgående säljs från Hammarby till belgiska storklubben Club Brügge för rekordmånga miljoner och ganska snart spelar han i Champions League. Den unge ivorianen lyckas, pappan hemma i Elfenbenskusten blir stolt och Patrick Mörk (som omgående placerar en ny ivorian i samma klubb och till och med samma lägenhet som den Odilon flyttat ur) kan fira.

Hur han firar? Gissa.

Jo, givetvis genom att dricka den kanske mest klassiska europeisk-man-på-solsemester-drinken som går att få tag på, samtidigt som han undrar ifall samarbetspartnern Marc Benson någonsin hört talas om drinken:

Det finns många problem kopplade till alkoholkonsumtion, men även om det vore så att drinken Patrick Mörk envisas med att alltid beställa in är helt alkoholfri så känner jag att det finns något djupt problematiskt bara i själva faktumet att en vit medelålders man i uppknäppt skjorta grymtar fram sägningen »godaste piña coladan på länge« i en solstol.