Hur snäll ska en a-lagsmiljö vara mot ungdomarna?

Henrik Åhnstrand tassade på tå intill »Leffe« Forsberg, Linus Hallenius gömde sig i gymnasiekorridorerna för David Wilson och Dennis Olsson beskriver en allmän känsla av läskighet.

Och jag var nog rädd för allt och alla.

Men jättelöftet Johan Bengtsson är inte rädd för någon när han ska utmana om en startplats i unga GIF Sundsvall 2021.

– Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger 17-åringen som räknas som en av svensk fotbolls största talanger.

GIF Sundsvall är, hur man än vrider och vänder på det, rekordungt inför säsongen 2021. Truppen på 18 utespelare är inte bara exceptionellt tunn, den är också extraordinärt ung. Målvakten Gustav Molin, backarna Albin Ekström och Teodor Stenshagen, mittfältarna Paya Pichkah, Jesper Carström och Ludvig Nåvik samt anfallsalternativen Albin Palmlöf och Johan Bengtsson: alla är de födda efter den uteblivna millenniebuggen.

Alla 00-talister i Giffarnas a-trupp. Foto: Bildbyrån.

Yngst av de alla är Johan Bengtsson: han som är född först under GIF-succésäsongen i allsvenskan 2004 och som förra hösten blev klubbens yngste målskytt genom tiderna med sitt mål borta mot Degerfors. Han går fortfarande bara i ettan i gymnasiet på Hedbergska, men har redan hunnit vara nära en proffsflytt till Premier League-klubben Leeds och gjort intryck i superettan. I genrepet mot AIK på Friends Arena spelade han nästan hela matchen, sedan Linus Hallenius klivit av skadad, och 17-åringen imponerade genom att bland annat ordna en straff när hans lilla lekamen snirklat sig runt stjärnbacken Sotirios Papagiannopoulos.

Det spelar ingen roll vartåt man blickar i fotbolls-Sverige: alla med koll på svensk fotboll verkar tro att Giffarnas 17-åring ska kunna blomma ut till en storspelare.

Själv tar han förväntningarna med ro inför säsongen 2021:

– Jag ska ju konkurrera med två jättar på topp, så jag är väl inställd på att jag kanske inte kommer få jättemycket speltid, men det gäller ju att ge hundra procent på träning och utvecklas ändå. Chansen kommer jag säkert få under året, att jag får spela mina minuter eller kanske starta, men det kan jag ju inte säga nu. Det gäller att när man väl får chansen så måste man visa att man vill vara med och slåss om att spela, säger han ödmjukt.

Giffarna har den kanske mest talangfulla spelargruppen i modern tid och har samtidigt mål om att kunna sälja spelare för stora summor inom några år, men bara därför kommer speltiden inte att falla ner som manna från fotbollshimlen i en trupp där startelvan ser väldigt rutinerad och elitfotbollsmässigt kvalitetssäkrad ut:

– Vi är ju topptippade i superettan och tränaren kommer ju alltid spela med det bästa laget som ger oss bäst chans att vinna och ta poäng, och är det så att någon ung som gjort det jättebra och ska spela så är det ju så. Men det är ju upp till tränaren, säger Johan Bengtsson.

Tränaren Henrik Åhnstrand vet själv hur det är att ta steget upp i Giffarnas a-lag, då GIF-tränaren klev upp i ett inte sällan högljutt omklädningsrum under det tidiga 2000-talet. För Pirkt.se har han tidigare berättat om hur han såg på ungdomligheten i spelargruppen påverkade lagets prestationer under 2020, men det är klart att det också finns positiva aspekter med att så många ungdomar kliver upp i ett a-lag samtidigt.

Pressen över att plötsligt befinna sig i en råbarkad vuxenvärld försvinner.

– Jag menar: kaxig var jag när jag kom upp och »Leffe« Forsberg var där? Hur kaxig var jag mot honom? Inte särskilt, säger Åhnstrand.

Upplevelsen känns igen från andra egna GIF-talanger. Åhnstrand klev upp i det tidiga 00-talets Fredrik Sundfors- och Leif Forsberg-präglade omklädningsrum. Linus Hallenius blev aktuell för a-lagsträningar redan som 16-åring, ett halvt decennium senare, och även om Magnus »Fimpen« Svenssons ytterbacksspel bytts ut mot den i sanning modernare Mikael Lustigs så fanns det fortfarande en faktor som gjorde att Hallenius inte vandrade in i a-lags-omklädningsrummet med någon särskild pondus: den brittiske tränaren David Wilson.

Linus Hallenius firar ett av sina allsvenska mål 2008. Foto: Bildbyrån.

Wilson går inte bara till GIF-historien som den som ägnade försäsongen åt simning och som den som kritade om sidlinjerna på IP, utan även som den kanske mest verbalt aggressiva tränaren:

– Slog man bort en passning så blev man ju sönderskriken. Jag vet att även spelare som Micke Lustig och Tobbe Eriksson hade problem med det, på den tiden, berättar Hallenius och utvecklar:

– Det var väl heller inte lika vanligt att spelare kom upp med de kvaliteterna… att man ville dribbla och göra saker. Det var ju inte alltid så populärt.

Det gick så långt att Hallenius, som blivit upptäckt av Wilson under en internmatch i Nordichallen, helt sonika gick tillbaka ner till juniorerna:

– Jag slutade ju gå på a-lagsträningarna. Jag gömde mig, berättar han. Jag tappade lusten till det. Sedan var jag väl för rädd för att konfrontera någon med det, så jag slutade bara… gå dit. 

För Dennis Olsson, som kom upp i Joel Cedergrens och Joel Franzéns snällare 2013-upplaga var känslan annorlunda, men nog fanns där fortfarande en läskighet att kliva upp och träna i en grupp med bland annat isländska landslagsmän som Ari Skulason:

– Jag tyckte väl att det var läskigt när man kom upp, den där första tiden. Fotbollsmässigt var det väl inte så jobbigt, det var bara att spela, även om visst: man kunde få höra när man gjorde fel och sådär. Men var ju bara arton, lite tillbakadragen och tyst och sådär, så det tyckte jag väl var svårare; man visste inte var man fick sitta och så.

Dennis Olsson i superettaspel under 2013. Foto: Bildbyrån.

På 2020-talet är det annorlunda. När Johan Bengtsson skrev på ett treårskontrakt med klubben förra sommaren, efter att en övergång till Leeds brakat samman delvis på grund av covid-19-pandemin, så trädde han in i ett a-lag fullt av andra ynglingar och vänner.

– När man kom upp förra året så kände man ju alla yngre, alla juniorer, så man kände sig ju som en i gänget ganska fort. Och när några nya kommer upp nu från ungdomsleden så tycker jag att vi tar hand om varann och det är bra. Jag vet inte vad de äldre tycker, men jag tycker att det är en bra blandning. Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger han.

Hallenius kluven om förändringarna

Vad tycker de äldre? Linus Hallenius älskade ju uppenbarligen inte stämningen när David Wilson skrek lungorna ur sig på träning och betonar värdet i att få komma upp och känna sig trygg, men 32-åringen vill också inte skala bort precis allt av det han själv fått uppleva.

– Jag och min generation är ju lite den sista generationen som kommit upp då och vet vad som är för- och nackdelarna med det. Det är väl lite tudelat hos mig. Det är väl viktigt att försöka föra med lite av det som var bra från förr, men samtidigt skala ner det. För det är ju en jättestor skillnad. Det är ju en oerhört mycket snällare miljö att komma upp i idag, säger Hallenius.

Tudelat, säger du: vad kan man gå miste om om man bryter helt med det gamla?

– Någon form av hierarkier finns det ju i fotboll ändå. Sedan tycker inte jag att de unga ska samla in bollar eller fylla vattenflaskor eller göra rent skor, sånt tycker jag är skit, men… det ska finnas någon form av respekt för den äldre spelaren, att man lyssnar och tar till sig. Det tror jag att det gör hos oss: att de unga förstår vad som krävs, liksom, säger han.

Linus Hallenius förbereder sig i Nordichallen. Foto: Bildbyrån.

Det finns hos dagens unga GIF Sundsvall, i alla fall om man pratar med den 17-årige jättetalangen Bengtsson som på sikt hoppas kunna konkurrera ut hemvändaren Hallenius som är hela 15 år äldre än honom själv.

– Det är klart att man kollar på honom på träningar och så. Det är klart att när han kom hit så var det liksom »oj, shit! Nu blir det jäkligt tufft!«, men man lär sig grejer av honom och förhoppningsvis så har jag någon dag konkurrerat ut honom. Det är väl ändå det som är målet, liksom, och det är en otroligt rolig utmaning. Att ha en så stor utmaning redan nu kan nog vara bra att lära sig av.

Vad är det du kan lära dig av honom?

– Det är bara att kolla innan träningarna på honom… Han är så noga i allt han gör, liksom. Han är så professionell att det… ja, men det är bara att titta och njuta, helt enkelt, och försöka lära sig av allt han gör. 

Vad kan man njuta av i ett par fotbollsförberedelser? 

– Att han är så otroligt seriös i allt han gör. Man förstår varför har varit ute i Italien och spelat och… han är så professionell i allt han gör. Njuter kanske var fel ord, men…

Nejdå, men jag tänkte mer ifall du hade några exempel på vad som ger ett så proffsigt uttryck?

– Nämen jag tycker att jag brukar vara där ganska tidigt, på arenan, men han är liksom alltid före mig. Om jag tycker att jag kommer in tidigt på morgonen så: »jajamen, Linus är redan där«, liksom. Han kör lite extra, brukar köra lite på gymmet och bara så små grejer… det tar man efter och försöker göra som han gör. Han har ju ändå varit ute i Europa och det är ju dit man vill. 

Gäller att fortfarande visa att man är bäst

Som fotbollsspelare beskrivs Johan Bengtsson som en väldigt snabb djupledslöpande anfallare, som dessutom är skicklig på små ytor och som också kan spela på en kant. Men hur är gymnasieeleven som människa? Hur tror han att andra personer skulle beskriva honom?

– Är det ödmjukt sagt att man tror att man är ödmjuk? Jag får väl säga det i alla fall. Jag tror att jag är ganska ödmjuk, och en social kille: jag gillar att prata. Det är väl de två största bitarna, säger han.

För även om han säger att det var nära en övergång till Leeds förra sommaren och även om han har en agent (den före detta högerbacken Fredrik Stoor) som finns där och har råd och tips så är 17-åringen helt inställd på att först slå sig in i GIF Sundsvalls startelva; en inställning som den tidigare jättetalangen Linus Hallenius lovordar.

– Så var det säkert redan på min tid, men allting ska gå så jävla snabbt och det har blivit… jag tror att det är ännu mer folk som trycker på utifrån. Jag menar: det fanns agenter redan när jag var femton, men det trycks på ännu mer nu och det ska gå ännu snabbare. Man måste börja i rätt ände, på något sätt, kämpa stenhårt, göra sitt bästa, koncentrera sig på sitt och känna att man äter sig in i miljön och bli en av de bästa på träningarna. 

Där har den 32-årige pappan själv ett ansvar, att alltid vara på tårna för att försvara sin bland många ganska förgivettagna startplats i GIF-anfallet:

– Man har ju då också ett ansvar som äldre att visa att jag ska bra spela om jag är bäst. Jag ska visa varje träning att »jag är bäst« och »ingen spelar före mig för att jag är bäst«. Och man vill ha att de yngre känner likadant, att »jag ska visa Linus att jag är bättre« och bara kör. Det är så man bygger en grupp och det tycker jag vi har fått till, säger Hallenius.

Paya Pickah mot Degerfors i fjol. Foto: Bildbyrån.

Som paradexempel på någon som kämpat hårt lyfter Hallenius fram en av de GIF-talanger som hunnit bli så pass gammal att han kanske inte längre lanseras som en av de största talangerna: den bland 17- och 18-åringarna relativt åldrade 21-åringen Paya Pichkah.

– Det kanske är lättare att komma upp i a-laget nu, men det kanske är ännu svårare att spela. Titta på Paya: han var ju uppe i a-laget redan 2018 och 2019 och gjorde allting helt rätt, varje träning, varje dag. Han bara sög åt sig och gjorde det bättre och bättre och bättre. Men han konkurrerade liksom med Bata och Juanjo, två av de bästa innermittfältarna som spelat i Giffarna. Han förtjänade ju mycket mer, men samtidigt var det omöjligt. Men nu får han skörda frukterna. I år är han en av de som kan lita på, berömmer Hallenius.

»Vill se samma glöd i ögonen«

Den David Wilson-rädde tonåringen Linus Hallenius klev till slut tillbaka upp i a-laget, under Mika Sankalas tid som huvudtränare, och först efter han själv känt sig tillräckligt dominant i Tipselit-serien för att ha självförtroende nog att konkurrera. Säsongen 2008 spelade han som 19-åring, i hård konkurrens med miljonförvärv som Hannes Sigurdsson, hela 21 matcher från start i allsvenskan.

– Förr smällde det ju och det var högljutt och jag var inte heller någon som bad om ursäkt, när jag kom upp. Jag ville slå mig fram. Och jag vill se samma glöd i ögonen på även dagens ungdomar, det där inre drivet. Och ser man det så vill man verkligen hjälpa till. 

Han som ska få dessa ynglingar att känna sig trygga och hemmastadda är till syvende och sist huvudtränaren Henrik Åhnstrand, som i en tidigare Pirkt.se-publicerad intervju pratat om vikten av att de unga spelarna vågar ta mer plats i årets GIF-trupp än de vågade göra i förra årets snälla och juniorpräglade miljö.

– Självklart finns det en vinst i att många unga spelare kommer upp (samtidigt), i att de blir väl omhändertagna… men det finns också ett ansvar i det: att de måste ta den platsen de har fått, säger Åhnstrand.

Mittfältaren Ludvig Nåvik och anfallaren Johan Bengtsson lär båda kunna få ordentligt med speltid i år, redan som 17-åringar. Foto: Bildbyrån.

Johan Bengtsson har bara fyllt 17, men han och hans unga vänner i GIF-truppen verkar väldigt mogen att ta det ansvaret:

– Jag tycker absolut att kraven är väldigt höga. Man får höra om man har gjort fel, liksom, och det tycker jag är bra, säger han och avslutar:

– De flesta av oss har ju fått ett år nu i en seniortrupp och det ställer högre krav på oss som spelare, att vi ska vara bra hela tiden och ha en högre lägstanivå och jobba hundra hela tiden. Det är de kraven vi har på oss i år och det är naturligt att vi får dom kraven på oss.

Ikväll är det dags för seriepremiär, hemma mot topptippade konkurrenten Helsingborg, och om Linus Hallenius ljumskar inte har rehabiliterat sig tillräckligt lär det vara till en 17-åring från Essvik som tränaren Henrik Åhnstrand delar ut startplatsen intill Pontus Engblom.

Inte för att Johan Bengtsson är ung, inte för att han i framtiden kommer gå att sälja, utan för att han har förtjänat den.

Åhnstrand om nyckeln för avancemang: »Beteenden som måste ändras«

Om Henrik Åhnstrand får drömma så spelar hans lag som Pep Guardiolas gör. Manchester City-tränaren har på sistone gått över till att spela utan utpräglade anfallare, men Åhnstrand kan inte göra annat än att spela med superettans två bästa renodlade nior tillsammans.

Varenda medelpading förväntar sig leverans från start – och Åhnstrand ska göra allt för att försöka ge dem det.

– Tanken med formationen är att få ut max, säger GIF-tränaren om taktiken som ska leda GIF tillbaka till allsvenskan.

Under 2019 var han assisterande tränare till Joel Cedergren och såg från första parkett hur GIF Sundsvalls bollinnehavsfotboll, som varit så hyllad under 2018, plötsligt gick i stå; genomläst och söndertrasat av motståndarlag som lärt sig att plocka bort David Batanero och istället låta Giffarna rulla bollen runt, runt, runt.

Och när Henrik Åhnstrand får prata om den fotboll som GIF Sundsvall ska spela under 2021 års säsong i superettan så låter det… väldigt likt den fotboll som Joel Cedergren torgförde. Det är fembackslinje, det är ett stort fokus på bollinnehavet och en dominans av spelet och det handlar mycket om zoner och bestämda positioner på planen, det han kallar för »positionsfotboll« på svenska. Det låter ganska likt det spelsystem som Joel Cedergren satt och försökte lära mig inför det som skulle bli den där ödesmättade säsongen 2019.

– Sättet jag vill spela fotboll på, min filosofi, kräver att du är väldigt bra. Det kräver att du är bättre än vad motståndarna är och ett otroligt samspelt lag. Men för att skapa målchanser mot de här lagen som försvarar… så måste du vara otroligt bra på det du gör. Vilket jag tyckte vi var över förväntan förra året, med tanke på hur mycket mål vi gjorde och målchanser vi skapade, men å andra sidan släppte vi in för mycket mål, säger GIF-tränaren.

Varenda kotte på IP ska känna att Giffarna varit det bättre laget. Foto: Bildbyrån.

41-åringen säger att hans tränarfilosofi alltid grundat sig i att han velat vara »det bättre laget«: att han vill att man ska man kunna fråga vem som helst på läktaren och de ska svara att Giffarna varit klart bättre. Och för att få fram den känslan hos åskådare och sig själva handlar det om att ta hand om bollinnehavet i matcherna, menar Åhnstrand:

– Det finns bara en boll på planen, den vill jag ha: »ge mig bolljäkeln så ska vi spela ut dem«. Jag vill ha ett stort bollinnehav, de ska få springa och jaga, och när till de till slut inte orkar jaga längre så spricker det upp och vi kan skapa målchanser och gör mål, säger han.

Och även om den Pep Guardiola-inspirerade Söderhamnssonen medger att hans fotbollsfilosofi inte är helt olik Joel Cedergrens så slår han fast att det finns skillnader mellan honom och Cedergren:

– Jag är kanske mer inriktad på att man ska kunna ha olika spetsegenskaper på olika spelare, kanske, och att de ska kunna spela mer framåt. Jag vill lösa pressen med så få spelare som möjligt, så att man kan ha så många hot som möjligt framför bollen. 2019 blev vi ju lite baktunga, så när jag kom in (som huvudtränare) så tog jag tillbaka fyrbackslinjen, för att jag ville ha så många spelare som möjligt högt upp i banan.

Åhnstrand: »Inte så pretentiöst i år«

Och när Henrik Åhnstrand beskriver fjolåret så beskriver han det som ett år som han själv såg på som en del i en långsiktig strategi: att det 4-2-3-1-formerade laget på sikt skulle bli så skickligt på att vara spelförande att de till slut – antagligen inte redan 2020, men till slut – skulle kunna avancera till allsvenskan.

Men nu är det fembackslinje som gäller igen. Och två anfallare längst fram, trots att inspirationskällan Guardiola på sistone åter igen verkar ha gått över till att spela utan anfallare med sitt Manchester City.

Varför? Svaret är enkelt: därför att spelarmaterialet kräver det för att kunna tävla om avancemang redan i år. Om fjolårets taktik var byggd utifrån en långsiktig vision så är årets formation sprungen ur utilistisk pragmatism:

– I år har jag fått titta mer på »jaha, vilka spelare har jag till mitt förfogande och hur får jag ut maximalt ur den här spelartruppen?«. Det är så jag har tittat på det. Det är utvecklande och befriande på det här sättet. Det blir inte så pretentiöst utan i år handlar det om att få ut max av det vi har. Och som du säger: om jag har Linus och Pontus… ska jag spela med en forward? Nej, det blir ganska korkat. Sen har jag Robban och Dennis: hur får jag ut mest av dem? Och så gillar jag att ha tre centrala mittfältare.

Han sammanfattar:

– Därutifrån kommer själva formationen: tanken på att få ut max. 

Ser du risker med att det kan bli baktungt, som du säger att det blev 2019? Fem backar och så tre mittfältare framför mot lag där flera antagligen kommer ligga väldigt lågt i sig?

– Det är ju instruktionerna jag ger till våra wingbacks: att de är forwards när vi anfaller. De ska ligga så högt upp som möjligt. Och det är ju lite en skillnad mot när vi spelade fembackslinje senast (i allsvenskan 2019), när de skulle vara nere och hjälpa till. 

Foto: Bildbyrån.

Ibland kan det kanske verka så, men Pirkt.se är faktiskt inte en portal vars huvudsyfte är att peta i gamla GIF-sår som knappt fått ordentlig skorpa. Hur aktuell är egentligen en gammal baktungt kantrande 2019-skuta år 2021, när vi står inför en superettansäsong med stadens två bästa målskyttar i postmodern fotbollstid på topp?

Henrik Åhnstrand är bestämd med att han inte tänker fastna i den gamla 2019-fällan och behöva stå och se på medan hans lag har förtvivlat svårt att luckra upp lågt liggande motstånd. Nej, parallellt med det idoga bollrullandet så lovar Åhnstrand fart och fläkt och djupledshot under året.

– Vi har två forwards som är bäst i serien, då ska ju de ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt. Så jag har pratat mycket om det i år: att spela bollar där motståndare får försvara mot eget mål och att vi ska sätta forwards i arbete. Det är ju någonting vi fått skruva på, säger han.

Anfallarna ska spela på instinkt

En av de två anfallarna som som ska ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt är hemvändande Linus Hallenius. Alla har otroligt uppskruvade förväntningar på vad den lokalt producerade stjärnduon med Hallenius och Pontus Engblom ska kunna leverera, men under försäsongen har det väl inte direkt slagit blixtrar om samarbetet mellan de två aspirerande skyttekungarna.

Engblom och Hallenius har diskuterat mycket två-anfallar-teori. Foto: Bildbyrån.

De har båda gjort som allra flest mål när de fått agera ensamma anfallare, men i år ska de samarbeta i 5-3-2-systemet och det har varit som en spännande »nystart«, enligt Hallenius:

– Och från början pratade vi väldigt mycket, det kunde bli väldigt teoretiskt, men vi har kommit fram till att man spelar lite instinktivt, på det som känns rätt, och så får den andra forwarden anpassa sig utifrån den förstas rörelse. Jag tror det är rätt väg att gå, säger Hallenius.

32-åringen har kanske inte tänt till på precis varenda cylinder under ännu en gråkall försäsong och betonar att om ljumskarna inte håller för spel i premiären mot Helsingborg så finns det andra som kan kliva in i hans ställe.

– Jag är helt säker på att det blir ännu bättre när serien drar igång och så har vi ju också ganska perfekta komplement bakom oss också i unga och hungriga forwards som också kommer att bidra. 

Men en nyckel till GIF-framgång den här säsongen är onekligen att de två anfallarna i 5-3-2-formationen inte blir isolerade utan sätts i konstant arbete. Och att just spela bollen framåt är någonting som Henrik Åhnstrand vill få laget att göra inför 2021, då GIF Sundsvall fortfarande bär på tendenser från sidledsrullandet som gick i stå under 2019.

– Vi har ju fortfarande drag av att inte spela bollen framåt, utan spela den bakåt istället. Det är en identitet som vi har haft, både spelare och jag som tränare, att vi vill behålla bollen. Vi har ju aldrig varit särskilt bra på att kontra. Men i år har vi sagt att om vi vinner bollen så ska vi spela den framåt. 

– Det är beteenden som måste ändras och jag tycker vi har kommit en god bit på vägen, summerar han. 

»Om jag sitter nöjd så…«

Var ska ett sådant rakt spel leda? På grund av pandemin har laget inte fått samlats till några större lagmöten, men Henrik Åhnstrand har haft individuella möten med var och en av spelarna och där verkar de flesta överens om att GIF Sundsvall ska slåss i den absoluta toppen i år.

– Jag tror att Henke (Åhnstrand) kände de på de här individuella samtalen att generellt så var väl de flesta inställda på att vi ska vara med och fajtas om det. Och att det är de förväntningarna och de kraven som vi ska ha på varandra, säger anfallsstjärnan Linus Hallenius.

Och du själv har varit tydlig med dina egna mål?

– Jag vill få upp Giffarna i allsvenskan igen och så fort det bara går. Vi siktar på det den här säsongen, säger han.

Hos hyllade vänsterspringaren Dennis Olsson, som av experten Göran Bolin rankas som seriens fjärde bästa spelare, är det heller inget snack:

– Det är klart att vi ska gå upp. Det kan inte finnas någon annan målsättning än det. Visst, det kan ju bli så att Linus och Pontus blir skadade och saker kan hända, men på förhand tycker jag inte att man kan tänka något annat än att vi ska gå upp, säger Dennis Olsson.

Han utvecklar:

– Ifjol slutade vi femma-sexa trots att vi gjorde… femton-tjugo matcher som inte var särskilt bra, och ändå kunde vi vara med där uppe hyfsat länge. Och med den känslan vi har i laget nu och den nivån vi håller, både som lag och individuellt, så tycker jag definitivt att vi ska gå upp. Det är inget vi behöver tysta ner utåt, utan någonting vi kan stå för.

Tränaren Henrik Åhnstrand inser att laget är favorittippade av många och säger sig inte ha några problem med det, men för att få ur honom ett ordentligt svar på resultatmålet med säsongen så försöker jag måla in honom i ett nöjt framtidshörn.

Om vi målar upp ett scenario där du sitter helt nöjd och tillfreds med ditt arbete under året, i slutet av 2021: går det att säga vad som hänt med GIF Sundsvall då? 

– I år är det ju lite mer resultatfokuserat än under förra året. I fjol var jag mer prestationsinriktad och tänkte skapa något på lång sikt. I år är det mer att »okej, nu har jag fått de här killarna« och om jag sitter nöjd så har vi gått upp i allsvenskan. Vi har fått ut max av vårt lag och vi är på en första- eller andraplats. 

Hur ungt och hemvävt var egentligen GIF?

Henrik Åhnstrand och Urban Hagblom reder ut vad många upplevde skavde under 2020

Ett väldigt ungt, hemsnickrat och långsiktigt bygge som tampades med mycket äldre och långt mer erfarna lag. Det var bilden GIF Sundsvall försökte kommunicera under hela 2020.

Detta även efter att 28-årige Europa League-stjärnan Jamie Hopcutt hämtats in för att ta startplatsen från de lokala tonåringarna. Även trots att startelvan under höstsäsongen oftast bara innehöll en enda ung norrlänning.

Och det är tydligt att även under 2021 kommer Henrik Åhnstrands och Urban Hagbloms stora utmaning vara att balansera mellan ungdomlig potential och meriterad seriesegrarkvalitet.

GIF Sundsvalls mål inför säsongen 2020 var tydligt: laget skulle satsa på att utveckla egna produkter och långsiktigt satsa mot allsvenskan. Lyssnade man på ordföranden Hans Sellings ord inför den förra säsongen så var det nästan konkret fel att tro på att laget skulle kunna studsa tillbaka direkt till allsvenskan, efter den oväntade degraderingen 2019.

Långsiktighet var ordet och truppen byggdes därefter, där rekordmånga ungdomar slussades upp i a-laget. Umeå-sonen Anton Eriksson, född 2000, klev in och var omgående given i mittlåset och en av de två offensiva startplatserna var under de första nio omgångarna vigd åt antingen Albin Palmlöv (född 2001) eller Jesper Carström (född 2002).

Men sedan hände något. Hemvändande Pontus Engblom gjorde mål på precis allt som studsade i hans väg, Giffarna gick obesegrade genom de första elva omgångarna och toppade serien – och klubben skiftade fokus.

Under sensommaren plockade GIF Sundsvall in den gamle Östersunds FK-stjärnan Jamie Hocputt, 28. Den Europa League-meriterade offensiva pjäsen var matchotränad och behövde spelas i form, men när säsongen var över hade engelsmannen trots allt gjort nio starter och fem inhopp.

Under samma period hade Jesper Carström, det lokalt hemvävda alternativet som inledde säsongen lovande, fått spela från start i noll matcher.

Och om man sammanställer en GIF-startelva med de tio spelare som startade flest matcher under 2020, exklusive inlånade Hammarby-ynglingen Abdul Halik Hudu, så får man en snittålder på hela 27,5 år. Bara Anton Eriksson var under 23 år gammal av de ordinarie startspelarna i en elva som i regel innehöll meriterade namn som 29-årige Pontus Engblom, 33-årige Johan Blomberg, 27-årige Oliver Berg, 26-årige Dennis Olsson, 33-årige David Myrestsam och 29-årige Pontus Silfver.

Och när det väl vände för GIF Sundsvall, när laget plötsligt radade upp fem raka förluster och sedan aldrig hämtade sig nog för att ens kunna vara nära att utmana om en kvalplats, så var det väldigt många som tyckte att det skavde när klubbledning och tränare hänvisade till den unga satsningen.

– Det var väl där det skar sig lite förra året, tycker jag: att jag var ju mer inställd på att »nu bygger vi ett spel, det kan ta tid«, men sedan gick det så bra att mycket fokus hamnade på det kortsiktiga. Det långsiktiga försvann ju lite förra året. Vi skulle ju bygga nytt, men så blev det rakt in i en toppstrid och så blev det kortsiktigt. Det blev ju en krock förra året, säger tränaren Henrik Åhnstrand.

Unge Sundsvallssonen Albin Palmlöv, 19, coronahälsar på den lite äldre Sundsvallssonen Pontus Silfver, 29.

Samtidigt målades det gärna upp en bild av att toppkonkurrenterna hade trupper som i det närmaste skulle vara fallfärdiga av åldersrelaterade sjukdomar. Och visst: Halmstads lagkapten Andreas Johansson må ha fyllt 39 under 2020, men två av HBK:s tre bästa målskyttar var 21 år gamla. På Degerfors mittfält var Adam Carlén, född 2000, defensivt ankare och två av deras bästa målskyttar var division 1-inhämtade anfallare födda 1996 och 1997.

Men mitt under den tunga perioden förra sensommaren, när Giffarna tappade kontakten med HBK och Degerfors, var GIF-tränaren Henrik Åhnstrand själv ute och sade att »ibland uppfattar jag att utvärderingen av matcherna inte tar hänsyn till vilka spelare vi spelar på planen«, i en chatt med Sundsvalls Tidnings läsare; ett citat som Pirkt.se plockade upp och synade i sömmarna efter en match där en ganska gammal och ytterst meriterad GIF-elva hade förlorat mot AFC Eskilstuna.

I samma chatt gjorde Urban Hagblom ett uppmärksammat och kritiserat uttalande om att supportrarna var »okunniga« när de tyckte att de unga spelarna borde få spela ännu mer; ett uttalande som klubbens styrelse kände sig tvungna att gå ut och be om ursäkt för.

Det blev ju lite rabalder ifjol, som grundade sig i speltiden för ungdomarna. Hur ser du på det nu?  

– Det man måste säga är… att tyvärr berodde det nog på att vi behöver bli ännu skickligare på att kommunicera det: att vi var det lag som matchade överlägset flest unga spelare ifjol. Halmstad och Degerfors… de hade… ja, Degerfors hade en spelare som var tjugo år eller yngre, medan Halmstad hade två. Medan vi hade nio spelare som spelade i superettan, säger Urban Hagblom och fortsätter:

– Vi borde ha fått oerhört mycket credd för hur vi matchade unga spelare och slussade in dom i elitfotbollen, men det fick vi inte, utan från media fick vi snarare kritik för att vi matchade dom för lite. Då har man ju inte förstått… vad det här handlar om. 

I dessa pandemiska tider ses vi över Microsoft Teams, där signaturen UH har svårt att få igång sin kamera. Jag lyckas i alla fall utnyttja tekniken till att visa den snittstartelva jag fått ihop, efter att ha räknat samman de spelare som startat flest matcher på respektive position.

Urban tittar på elvan, hummar och funderar.

Jag konstaterar att det inte är en särskilt ung elva. Och att om man bortser från Abdul Halik Hudu, som var inlånad från Hammarby och som därmed är ungefär lika värdefull för GIF Sundsvalls långsiktighet som en cykel är för en fisk, så var det ju bara Anton Eriksson som spelade ordinarie i egenskap av riktigt ung norrlänning.

– Det där är inte en ung elva, nej. Men det är ju också så att man ska inte titta på startelvan utan titta på antalet spelade minuter, på unga spelare. Då kommer du få en helt annan bild. Förutom Dalkurd, som hade fler minuter, så var vi överlägset. Eller… överlägset… vi var ju efter Dalkurd, men vi var ljusår före… Jag ska se om jag hittar den… som jag fick här… jag ska söka lite, ifall jag hittar bland mina dokument. 

Det går någon minut medan Urban letar vidare bland dokumenten. »Jag hittar ju fan inte«, mumlar han. Sedan blir det tyst, i bakgrunden hörs bara pling från hans ständigt hyperaktiva mejl- och sms-korgar. »Man har ju tusen dokument här, man vet ju inte var man sparar dom ens«, muttrar Urban innan han ger upp jakten och säger att han kan skicka den senare.

– De facto så använde vi flest unga spelare av alla lag, summerar han. Vi hade ju en spelartrupp ifjol med åtta eller nio unga med noll erfarenhet från seniorspel, och som fick den ifjol.

Flest unga fick chansen i GIF

När statistiken väl når mig så visar den mycket riktigt det Urban pekar på: tittar man på spelare födda 2000 eller senare så fick nio stycken speltid i GIF Sundsvall, medan Degerfors bara gav en riktigt ung spelare chansen och Halmstad två. Problemet med det sättet att räkna på just det sättet blir förstås att i år, när Paya Pickah och Anton Eriksson förväntas vara helt ordinarie i elvan, så kommer de inte räknas alls i just denna typ av statistik då de fyllt 21: samma ålder som HBK-stjärnorna Rasmus Weidersheim-Paul och Emil Tot-Wikström var i under fjolåret.

HBK:s 21-årige anfallare Rasmus Wiedesheim-Paul såldes till norska storklubben Rosenborg förra sommaren, efter att ha öst in mål under våren. Foto: Bildbyrån.

Men under första delen av säsongen så delar Jesper Carström och Albin Palmlöv på en av startplatserna, men sedan under sommaren kommer Jamie Hopcutt, 28, in och startar nio matcher. Och det var ju ungefär i den här vevan som kritiken kom, mot att Jesper Carström hamnade på bänken. Vad var egentligen målet där, när ni plötsligt leder serien? 

– Vi var obesegrade efter de första elva omgångarna och utifrån en rädsla för vad som skulle hända ifall Pontus Engblom skulle bli skadad så hade vi noll ersättare. Vi hade egentligen bara de unga spelarna. Och det var då vi fick möjligheten att via externa finansiärer ta hit en kontraktslös spelare, Jamie Hopcutt, för att vi såg att han definitivt skulle vara ett alternativ ifall Pontus skulle försvinna, så att vi skulle fortsätta kunna producera offensivt.

– Sen visade det ju sig också att Jamie hade fler kunskaper och agera i fler roller, vilket gjorde att han fick spela i en ytterforwardsroll i många matcher.

Men det visste väl allihop när Jamie Hopcutt värvades, att han kunde spela ytter?

– Ja, men det var framför allt som ersättare till Pontus, om han skulle försvinna. Han hade ju spelat varenda match. Det var så resonerade, ifall vi skulle vara med och slåss om de bättre positionerna. Men det gjorde vi inte.

Nej, det blev ju så. Men kan du förstå då att det kan vara svårt att få ihop de två analyserna av läget? Att man hämtar in den här lyxvärvningen på superettannivå, en Europa League-meriterad Jamie Hopcutt, men samtidigt när det börjar gå tungt så säger man att det är mycket på grund av att man satsar eget och ungt? Jag tyckte att det skavde, den bilden. Kan du förstå hur jag tänker då? 

– Jag kan förstå hur man tänker, men jag vet inte om jag håller med dig om att ursäkten var att man satsade på unga spelare? Utan det var ju prestationerna som inte var tillräckligt bra. 

Hagblom: »Får ta på mig mitt ansvar«

Här går Urban igång i en längre harang om att unga spelare gavs chansen och att flera av de unga spelarna, exempelvis Paya Pickah, nu kan anses vara etablerade spelare. 

– Och jag vet ju inte… upplevde man att vi skyllde på att det var en ung, oerfaren trupp? I så fall är det ju olyckligt, för det var det ju inte. Det var ju, som jag upplevde det, att man var besviken på våra prestationer. Sen så… kanske på grund av att det inte fanns erfarenhet så nämndes det kanske, men det var ju olyckligt i såna fall.

Jag minns specifikt efter en förlust så minns jag att det uttrycktes att man behövde »se till det lag som vi ställer på plan«. Då minns jag att jag försökte sammanfatta att det laget som man ställde på planen ju verkligen är ett etablerat topplag i superettan. Då tyckte jag verkligen att bilden man målade upp skavde. 

– Det man kan säga är att inför året så var målet att vi skulle ta det här året och ge unga spelare erfarenhet. Det var ett nytt tränarteam, det var många nya, unga spelare och vi skulle låta det ta tid, men vi lurades… för att vi presterade kanske bättre än vi hade kvalitet för inledningsvis… och när vi var obesegrade så lockades vi.

Urban Hagblom fortsätter självkritiskt:

– Och där får ju jag ta på mig mitt ansvar, som lockades av att »helvete, vi kommer kunna vara med och matcha om det här!«. Och då vart det ju liksom Jamie Hopcutt och att man ville vässa till laget och då kom torsken mot Degerfors och så blir det ett mentalt spel som gjorde att vi förlorade en massa matcher. 

Åhnstrand: »Vad gör det med en grupp?«

Det slutade med en sjätteplats i superettan, vilket var ungefär i linje med vad klubben förväntat sig inför säsongen, men den tidiga serieledningen och Jamie Hopcutt och de externa finansiärerna gjorde nog att känslan hos många var att säsongen blev ett ganska stort misslyckande. Det kändes varken särskilt lokalt hackat eller uppflyttningsmässigt malet.

När jag pratar med den som till mångt och mycket fick klä skott för fjolårets tilltänkta kombination av hemvävd långsiktighet och externfinansierad kortsiktighet så tycker han att klubben kunde ha varit tydligare i kommunikationen.

Nej, startelvan var faktiskt inte så ung särskilt ofta, medger Henrik Åhnstrand – utan ungdomen och orutinen i spelartruppen som helhet spelade in på helt andra områden. Åhnstrand har själv klivit upp i en a-lagstrupp i GIF Sundsvall, under klubbens allsvenska år i inledningen av 2000-talet, och drar paralleller dit:

– Och när jag tog steget upp i a-laget så var vi liksom två stycken som gjorde det: jag och en till. Förra året hade vi tio. Och för mig är det ett faktum att har du tio juniorer eller förstaårsseniorer… vad gör det med en grupp? Vad gör det med ett lag? Vad gör det med en träningsmiljö? 

Henrik Åhnstrand leder en träning i Nordichallen, vintern 2021. Foto: Bildbyrån.

Åhnstrand utvecklar:

– Det spelar ingen roll om du jobbar på ICA eller jobbar som lärare eller säljer försäkringar: om du har en grupp där hälften är 20 år eller yngre, och en tredjedel går på gymnasiet: hur bra är de på sitt jobb? Om de går andra året på gymnasiet? Man är ju osäker, man är inte färdig riktigt. Det var en av de stora utmaningarna med att ha en ung trupp förra året. Visst: vi kunde kanske ta ut en startelva som var erfaren, men du hade en träningsmiljö i vardagen som inte är tillräckligt bra. 

Det låter som en faktor… men också som en faktor som kommer vara i spel under 2021? 

– Det är dit jag vill komma: vad har vi lärt oss av det? Jag tyckte vi var lite för snälla ifjol. Och de här som kommer upp och har kommit upp, de måste också bli bättre på det här. Vi har pratat jättemycket om det här med att våga uttrycka sig och våga vara sig själva. Våga springa, tacklas, snacka. 

GIF Sundsvall är favorittippade i superettan 2021 – men det är ett GIF Sundsvall som bakom sin objektivt sett starka startelva nästan bara ståtar med egna produkter. Totalt består a-lagstruppen bara av 18 utespelare. Det gör förstås truppen väldigt ömtålig för skador och sjukdomar, men den unga och hemvävda truppen ska inte behöva ursäkta svagare prestationer på grund av en för dålig träningsmiljö under 2021.

– Nu får vi in Linus, där jag vet exakt vad jag får på träningarna, och jag vet exakt vad jag får av (Daniel) Stensson, Erik Andersson, av Robban (Lundström). Och de här yngre spelarna… jag skiter i när Anton (Eriksson) och Paya (Pickah) är födda – de är a-lagsspelare och de måste ta ansvar och börja vara med och leda det här laget nu. 

– Och intensiteten på träningarna det här året har ju gått upp, fortsätter Åhnstrand. Det smäller mer, det skälls mer, det svärs mer och det är bra, det kommer att vara bra för oss i matcherna.

Åhnstrand med pipan i näbbgipan. Foto: Bildbyrån.

Trygg med favoritskapet i år

Och de höga förväntningarna, där många räknar med att GIF Sundsvall ska kunna knipa en av platserna som ger spel i allsvenskan, har han mindre emot inför 2021.

– Jag känner mig mycket mer bekväm med de höga förväntningarna på oss i år. Jämfört med ifjol så har vi fått in två spelare från allsvenskan, Robban och Linus, och ett par spelare från superettan som har spelat i serien och vet vad som gäller. Så om vi jämför med förra året så är jag väldigt bekväm i att man har höga förväntningar på oss. Det har jag inga problem med.

Men det är ett lurigt uppdrag: att ge Giffarnas mest talangfulla generation på väldigt länge chansen till speltid i ett lag som har en otroligt stark och meriterad startelva på pappret.

– Vi står liksom på två olika ben. Vi har en talangsatsning samtidigt som vi har en väldigt stark startelva. Och däri ligger ju också en stor utmaning för mig: att jag måste balansera mellan långsiktiga och kortsiktiga resultat. Då kommer de kortsiktiga resultaten alltid först, för man måste vinna matcher, samtidigt som jag ska utveckla de här unga spelarna så att de blir så bra de kan bli. Där tycker jag en av de stora svårigheterna för mig finns. 

Även Urban Hagblom har samma balansgång att göra. Enligt den nya femårsplan som han har att rätta sig efter så ska klubben år 2025 sälja spelare för tio miljoner kronor årligen – och det kommer inte att vara Pontus Engblom, 29, och Linus Hallenius, 32, man säljer. Det har han lärt sig under de senare åren. Och oavsett hur bra Daniel Stensson eller Erik Andersson presterar lär det gå att trissa upp några högre summor för några 24-åringar på den nya övergångsmarknaden, menar han.

GIF Sundsvall ska alltså inte bara få betalt för sin ungdomssatsning i prestationer på fotbollsplanen, de ska också få betalt i rena pengar när det kommer till spelarförsäljningar.

Då är det ju verkligen en avvägning mellan att spela den mest meriterade elvan, som kanske är bäst för dagen, och att spela ungdomar? Det måste vara en svår avvägning? 

– Det är en väldigt tuff balansgång, säger Hagblom.

– Här handlar det om att vara tydlig hela tiden, mot supportrarna, mot hela omgivningen, mot regionen, mot staden Sundsvall och det har vi ju inte varit. Matchar vi för att vi ska få rätt effekt 2024 eller matchar vi för att vi ska ta steget upp i allsvenskan? Men jag kan också säga att det är en väldig balansgång vad gäller att allsvenskan ju är en ännu bättre utbildningsmiljö vad gäller målsättningen att vi ska ha tio miljoner i omsättning i spelartransfers varje år.

Det låter väldigt högt, för GIF Sundsvall? 

– Det är väldigt högt. Idag… eller om man pratar om de senaste åren, så ligger vi väl på ett snitt på omkring fem miljoner ungefär, i de totala affärerna. Så det är en väldigt hög målsättning. Men prisbilden är ju också på väg att stiga, men då gäller det främst unga spelare från vår akademiverksamhet. För snart säljer du inga spelare som fyllt 24. Idag är det ju från 16 till… kanske 21 där man säljer spelare. 

Urban Hagblom i försäljningsluckan, enligt en meme som blev icke-viral under 2019.

Urban Hagblom nämner ett par exempel på unga spelare som lämnat allsvenskan väldigt tidigt för stora pengar och hur europeiska storklubbar alltmer börjat köpa upp oslipade 16- eller 17-åringar som framför allt hunnit nosa på svensk elitfotboll.

Men då ska de gärna ha sett dem i spel? 

– Ja… och marknaden har ju också förändrats, för även om vi vore ett etablerat allsvenskt lag så kommer inte vi sälja några seniorspelare för den typen av pengar, utan det är spelare från vår akademi som är grunden till de pengarna. Det är spelare som Ludvig Nåvik eller Johan Bengtsson eller Jesper Carström du kan sälja… men om två år är de för gamla också. 

Urban berättar om att det redan nu finns lite intresse kring de svenska juniorlandslagsmännen i GIF-truppen.

– Det är mest lite lösa förfrågningar. Det handlar om att de vill se att dom presterar i superettan. Gör dom det då kommer det att bli konkret intresse. Det gäller att dom levererar hos oss. 

»Sålt Paya till Spartak Moskva«

Och just att få plats att leverera i superettan kan bli svårt, då GIF Sundsvall ståtar med en väldigt stark och meriterad startelva om alla är friska.

Jag klickar upp en ny bild, nu på en tänkbar startelva för GIF Sundsvall i händelse av att alla är friska och hela. Urban Hagblom håller med om att startelvan ser trolig ut. Så kommer den nog kunna se ut mot Helsingborg, medger han.

För dig som sportchef då, som snart ska inkassera 10 miljoner i spelarförsäljningar: ser den bra ut? 

– Eh… ja. 

På vilket sätt? 

– Jo, men för jag vet ju att då har vi tagit steget upp i allsvenskan, med det här laget, och Paya Pickah har gjort åtta… nej, fyra mål och tio assist, så han har jag sålt till Spartak Moskva i Ryssland. 

Vad härligt. Du började på åtta där, men halverade? Han har ju en fin bössa.

– Ja, man får vara ödmjuk. Nej, men skämt åsido: som du ser så är ju de bägge 21-åringarna med där och har blivit fullfjädrade elitspelare. Det är ju den resan som Johan Bengtsson och Ludvig Nåvik och Jesper Carström och Albin Ekström med flera ska göra, men vi ska ge dem tid. Albin Ekström konkurrerar redan nu fullt ut med Robban Lundström. Johan Bengtsson har det tuffare, men det kommer bli speltid för honom i och med att det kommer bli matcher som inte Hallenius och Engblom spelar. Och Jesper Carström kommer att alternera där på mittfältet. 

Men det här med att »ge dom tid«, är det inte just det man inte har idag, när de helst ska säljas när de är 17? 

– Jo, så är det ju, men samtidigt så måste de ju upp på en nivå som gör att de är fullfjädrade superettanspelare, så att de har konkurrerat ut dom här (äldre spelarna), för det är först då dom är aktuella för försäljning. Kommer de inte upp i den nivån så kommer de inte säljas. För det är ju inte så att de säljs bara för att vi låter dom spela, utan vi måste ju också låta dom konkurrera sig till speltid. 

»Då skaffar jag en skytteligavinnare«

För att få korn på vilka förväntningar man bör ha på föreningen inför 2021, och för att undvika kommunikativt framkallad missämja i GIF-leden under kommande säsong, så avslutar jag intervjun med Urban Hagblom med ett scenario.

Säg att Giffarna leder serien, skytteligaledaren Linus Hallenius går sönder och missar resten av säsongen. Du får möjlighet att via externa finansiärer ta in en anfallare som har presterat på hög superettannivå – väljer du då att spela med Albin Palmlöv och Johan Bengtsson resten av säsongen, eller tar du in någon för att ta steget upp?

– Det beror helt på utifrån vilken nivå som Albin Palmlöv och Johan Bengtsson är uppe i vid det tillfället. I en utvecklingskurva så går det upp och ner, men om dom är i det skick som vi önskar: då fortsätter vi. Men vi har 18 utespelare, så är alla hela och friska fyller vi knappt bänken, och vi tål inte långtidsskador, så utifrån det kanske vi måste komplettera gruppen. 

Hagblom nämner att det precis under a-lagstruppen också finns fler skickliga anfallare som Alexander Larsson, född -04, som var nere och provtränade med storklubben Milan som 15-åring.

– Jag vet inte om det var ett tydligt svar, där… Men om vi gör bedömningen att varken Bengtsson eller Palmlöv eller någon annan tagit ytterligare steg i sin utvecklingskurva… då skaffar jag en skytteligavinnare. 

Men är inte det väldigt svårt att försvara utåt? Varken jag eller någon annan som bryr sig om GIF Sundsvall kan ju ha koll på exakt hur bra Johan Bengtsson är där och då; allt man kan veta är att han rankas som en av Sveriges absolut största talanger i sin generation. Det blir ju det man ser: att Giffarna ska ge talanger chansen, men de anses inte redo, trots att hela fotbolls-Sverige står och skriker om hur talangfulla de är? Kan inte det bli knepigt? 

– Vi är ju tvungna att göra utbildningsmiljön för honom på rätt sätt. Om vi gör bedömningen att »nej, han är inte mogen att starta i superettan utifrån det skick han är i nu«, då ska han ju inte vara där heller. Då kanske vi gör honom en björntjänst, där vi dödar honom i hans utveckling. Det vi hoppas är ju att han tagit det steget som gör att det är naturligt att det är han som ska spela där, och han är verkligen på väg att visa det redan nu. 

Nästa del av den stora inför-säsongen-satsning på Pirkt.se handlar om hur det är tänkt att se ut för GIF Sundsvall under 2021 och vilka krav man bör ha på det meriterade men samtidigt också väldigt talangfulla laget.

Linus Hallenius kommer hem och är snäll

Linus Hallenius är tillbaka i GIF Sundsvall. Ett halvår för sent, enligt de flesta, även enligt huvudpersonen själv.

Pirkt.se försöker reda ut en berättelse om stark hemlängtan, om sportslig tajming, om ett fotbollsmässigt ego och om en profilerad GIF-supporters högerarm, där hemvändarens intatuerade ansikte har fått sig ett meddelande inristat i pannan: »Judas«.

Folk får tycka och tänka om det, men man måste förstå att det inte alltid är så enkelt, säger Linus Hallenius själv.

Den Sundsvallsfödde författaren Lars Ahlins novell »Kommer hem och är snäll« handlar om en farbror som kommer hem »på snusen« och glad i hågen till sin försakade hustru, som suttit hemma och väntat i timmar. Han får inte det mottagande han förväntar sig. Han är försenad, och stämningen är därefter.

»Du skulle ju bara gå fram och tillbaka«, säger hustrun ampert.

»Jag har också gått fram och tillbaka«, svarar mannen.

Men mannen, som hela tiden upprepar att han »kommer hem och är snäll«, har däremellan varit ute och svirat med sina dryckeskamrater. Linus Hallenius har inte varit på snusen, men sedan han sommaren 2019 gick ut i fotbolls-Europa igen så har han varit iväg till en annan svensk fotbollsförening innan han kommit tillbaka till Medelpad och GIF Sundsvall.

På samma sätt som hustrun är märkbart gramse över sin mans förehavanden så är det många av GIF Sundsvalls supportrar som blev väldigt upprörda över att Linus Hallenius inte genast återvände till klubben efter sitt utlandsäventyr på Cypern.

– Det har jag full förståelse för. Hundra procent, säger Linus Hallenius.

Hallenius i Norrköpingströjan, hösten 2020. Foto: Bildbyrån.

Men ingen har uttryckt sin besvikelse mer expressivt än Pontus Wallén: 32-åringen som 2018 utsågs till årets supporter av GIF Sundsvalls supporterförening Patronerna, efter att ha sett varenda allsvensk GIF-minut av fiaskosäsongen på plats.

På Pontus Walléns högra överarm finns en tatuering av Linus Hallenius ansikte. Över pannan har han, sedan det blev klart att anfallsstjärnan skrev på för guldjagande IFK Norrköping, låtit rista in »JUDAS« i stora bokstäver.

När jag når Pontus Wallén på telefon, samma lördag som superettan drar igång för säsongen, förklarar han bakgrunden till varför ansiktet – som tatuerades in när Hallenius valde att skriva ett femårskontrakt med klubben efter succéåret 2018 – fått sig sin tämligen makabra inristning:

– Nämen det är väl just det där att jag är trött på att supportrarna alltid ska komma i andra hand. Det är alltid så när det kommer till Giffarna, att det alltid finns andra klubbar som är mer intressanta när det kommer till kritan, säger han.

Om publik kommer att tillåtas på matcherna under 2021 så är det mycket troligt att GIF Sundsvalls anfallsstjärna någon gång kommer att göra mål framför hemmapubliken – som då kommer bestå av en jublande skäggig 32-åring vars högerarm kommer vara täckt i en Judas-tatuering av den aktuella målskytten.

– Jag känner ju Pontus och ja… Hans kropp, hans val. Själv skulle jag ju aldrig tatuerat in en aktiv spelare, eftersom det svänger väldigt fort i den här världen, säger Patronernas ordförande Emma Asp.

Vad säger du själv om att Linus Hallenius är tillbaka i Giffarna?

– Det är ju en otroligt kompetent människa och fotbollsspelare, som kan bidra väldigt mycket. Sedan hade jag ju såklart önskat att han struntat i den här Peking-svängen och blivit en av de allra största.

Det är onekligen en speciell situation. Och skäl nog att försöka gå till botten med vad som hände i kontakterna mellan Hallenius och klubben sedan flytten till Cypern.

Hallenius: »Tydlig med att jag ville hem«

Linus Hallenius är hemma nu, inför att säsongen 2021 ska dra igång, men själv är han väldigt tydlig med en sak: han hade helst återvänt till klubben så snart som möjligt.

För Pirkt.se har han berättat om hur han ringt hem till Sundsvall och bett om att få komma tillbaka, bara veckor efter att han skrivit på för cypriotiska Apoel. Och även om han härdade ut genom de första tuffa månaderna på Cypern så hade han, enligt sig själv, bara ett enda mål sedan vintern 2019: en återkomst till GIF.

– Ända sedan vintern var jag tydlig med att jag ville hem till Sundsvall. Jag sa till min agent att »du, det blir bara en säsong här, och sen vill jag hem till Sundsvall«. Jag sa att jag skiter i om det är superettan, jag vill flytta hem och jag vill ta upp dom. Då försöker han ändra på det och ge mig massa utländska alternativ, men jag sa bara att »nej, men jag känner att jag är klar med det här«. Vi hade gjort våra år utomlands, jag vill spela hemma i Sundsvall där det betyder någonting för mig; det är bara där jag kan motivera mig att spela.

– Så det var det enda vi (familjen) pratade om under den sista tiden på Cypern: att vi skulle hem till Sundsvall igen.

Hallenius under ett hemma-hos-reportage 2019.

Enligt Hallenius själv – som pratat ganska öppet om samma ämne i supporterföreningen Patronernas podd tidigare – så var dialogen med GIF Sundsvall igång långt innan dess att han till slut lyckades bryta sitt kontrakt med den cypriotiska mästarklubben.

– Under hela sommaren (2020) går vi runt och letar hus i Sundsvall. Vi är helt inställda på att vi ska flytta hem till Sundsvall. Och jag kör två pass med GIF och ger Henke (Åhnstrand, tränaren) en heads-up om hur jag tänker och känner. Jag pratade med Urban (Hagblom) tidigt om min tanke om att bryta kontraktet (med Apoel) och att det började närma sig och att jag ville hem. Så jag ville förbereda klubben och ge dom ett litet försprång mot alla andra. Men redan där så började jag väl få en känsla av att… tajmingen liksom inte vara den rätta.

För trots att klubben slog på den stora trumman och tillsammans med Patronerna lanserade en Swish-kampanj för att få hem anfallsstjärnan, så var det Linus Hallenius uppfattning aldrig att de verkligen gjorde allt för att få hem honom under den sommaren.

– Jag tror att det bästa hade varit ifall de från början hade sagt att »nej, men du: vi kan inte, det går inte«. Antingen »vi har inte plats« eller »vi har inte pengar«. Då kanske mitt beslut hade blivit att jag kunde ha väntat och gått omkring och gnetat på Cypern. Men ända in i det sista så tänkte jag att jag skulle skriva på för GIF Sundsvall. Men så kom brytningen (av kontraktet med Apoel) och det blev så tydligt för mig att det var andra klubbar som visade lite större intresse och låg på mer.

Bland annat IFK Norrköping kastade sig över honom när brytningen blev ett faktum den 5 juli. Men det var inte första kontakten som Hallenius hade haft med IFK Norrköpings dåvarande manager Jens Gustavsson.

– Jens hade varit på mig redan i april och var verkligen på. Men jag sa till honom tidigt, i april, att jag inte kan se mig själv spela för någon annan allsvensk klubb. Jag sa att ifall jag flyttar hem så blir det till Sundsvall och om det inte blir på det sättet så kommer jag nog kriga på här på Cypern, men då blir det mer för det ekonomiska.

Men det blev IFK Norrköping. Det blev Jens Gustafsson som vann dragkampen. Men det var inte hans spelidé som lockade, inte hans stjärnspäckade trupp eller egentligen ens hans guldjakt. Linus Hallenius erkänner att han gick dit han fick mest pengar – men enligt honom själv så var det först efter att GIF Sundsvall visat att de inte verkade särskilt sugna på att ha tillbaka honom som någonting annat blev aktuellt.

Han beskriver känslan när han har bestämt sig för IFK Norrköping:

– Den dagen, när rullgardinen gick ner för mig, då satte jag mig på cykeln från mitt föräldrahem och cyklade ner till Sidsjöplan och sprang lite själv. Och då rann det nästan tårar nerför kinden… för på något sätt så blev det för mig att »det är inte jag som väljer bort GIF Sundsvall, det är dom som väljer bort mig«.

Hagblom: »Kanske inte gjort allt så jävla bra«

När jag pratar med sportchef Urban Hagblom om Linus Hallenius så är sportchefen överlycklig över att han är tillbaka i GIF-truppen inför 2021, men nog finns där ett styng av besvikelse över att det inte blev en affär redan förra sommaren, även om det är väl dolt bakom Hagblomsk sportchefsretorik:

– Vi hade en bra dialog och det var väl kanske så att våra förutsättningar inte riktigt fanns för att ge honom förutsättningar. Jag är väldigt professionell i det här fallet och har all respekt för allas beslut och så gör vi det vi kan nu. Men det är klart att han gärna hade fått komma hem då, men då fanns inte förutsättningarna för GIF Sundsvall. 

Men gjorde ni precis allt ni kunde för att ta hem honom just då?

– Nja… Jag vet inte. Det var en totalsituation som gjorde att det blev så, efter en bra dialog med både Linus och med våra tränare, och utifrån GIF Sundsvalls förutsättningar.

Urban Hagblom nämner att de hade ett lag som levererade, att den ensamma anfallaren Pontus Engblom ledde skytteligan och det låter inte som att klubben kanske just då var hundraprocentigt sugna på att »vrida och vända« på spelsystemet, som Urban uttrycker det. Men han betonar att det centrala skälet trots allt var de ekonomiska aspekterna:

– Vi hade inte de ekonomiska förutsättningarna för att ta hem honom då heller, inte utan externa finansiärer. Och totalsituationen blev att det inte blev en lösning och då fick han ett fantastiskt erbjudande från Norrköping som vi får ha all respekt för. Det var inte rätt läge att Linus skulle komma hem då. Det är det nu, säger Hagblom.

Och de allra flesta är jätteglada att han är hemma nu, det är jag säker på, men det var också flera som blev väldigt arga när han skrev på för en annan svensk klubb; att en ambassadör för klubben vänder tillbaka till svensk fotboll men inte till Giffarna. Hade det inte funnits ett värde i att verkligen, nu när externa finansiärer ändå bidrog till Jamie Hopcutt strax efteråt, satsa på att plocka hem Linus – bara för att slippa de känslorna som bubblade upp?

– Jag har full förståelse för det, men vi kan ju inte prata i klartext om de förutsättningar vi har och hur situationen var i GIF Sundsvall och hur den var för Linus. Utan det är ju ett »gentlemen’s agreement« utifrån en diskussion mellan två parter. Men jag kan förstå att supportrarna reagerade så. Men vi kan ju aldrig gå ut och bekräfta eller säga vad anledningarna är för det kanske är så att GIF Sundsvall inte heller… hade gjort allt så jävla bra, som man önskat göra.

Hade du önskat att man gjorde mer, för att slippa de arga tongångarna i efterhand, när han hamnade hos en annan allsvensk klubb? 

– Linus är ju välkommen hem sju dagar i veckan, när som helst, så det är väl en erfarenhet att ta med oss: om vi skulle ha gjort ännu mer för att Linus skulle ha kommit hem tidigare? Men jag har bestämt mig för att man inte ska blicka så mycket bakåt utan titta på det man kan påverka och det är framtiden, däremot kan man ta lärdom av historiken, men inte älta så mycket.

Linus Hallenius mot IFK Norrköping i vinterns cupspel. Foto: Bildbyrån.

Och även om Linus Hallenius har känslan av att hans före detta klubb valde bort honom så är det ju ett faktum att det till slut trots allt låg ett kontraktsförslag framför honom, med GIF Sundsvalls emblem i sidhuvudet. Han valde trots allt att inte skriva på det.

– Jag har inga problem att ta på mig det: att det var mitt beslut att skriva på för Norrköping. Folk får tycka och tänka om det, men man måste förstå att det inte alltid är så enkelt. Det handlar mycket om tajming och där och då var jag tvungen att lita på magkänslan, säger han och utvecklar:

– Jag har ju, trots att jag fyllt 30, ett fotbolls-ego som är ganska stort och jag kände väl själv att steget ner jag skulle ta, från att ha spelat mot Ajax och Sevilla i Europa League-matcher, till att gå hela vägen hem till superettan och i princip en gång för alla stänga boken för min fotbollskarriär. Då ville jag någonstans att folk skulle förstå hur stort det är för mig att göra det och att när jag inte får den starka känslan besvarad fullt ut så blir jag väl tjurig. Det är det egot vill höra: att »fan vad coolt, nu kommer han hem igen«.

Nu blev det IFK Norrköping för att klubben lade fram det ekonomiskt starkaste budet av de bud han inte hade något annat intresse för än det monetära. Det blev en höst som inte kan kategoriseras som något annat än ett misslyckade för både klubben och spelaren; en höst i Östergötland där Linus Hallenius mest sprang runt och tyckte att allting skavde.

– Det blev som att jag ljög för mig själv under hela halvåret i Norrköping och jag brottades med mig själv hela tiden, för det var ett beslut som var grundat i helt fel värderingar, även fast det fanns en sportslig lockelse. Men det kändes inte rätt och det var väldigt svårt att hantera det på många sätt och vis. 

»Fint att folk verkligen bryr sig«

Och nu då? Nu är Linus Hallenius till slut tillbaka. Varför var känslan annorlunda nu?

– Omvägen till Norrköping stärkte bara känslan av att det inte går att lura sig själv. Jag kan inte spela för någon annan klubb än GIF Sundsvall. Det är bara där jag känner att det betyder någonting, säger Hallenius.

Inför i år har Giffarna, som ledde serien förra sommaren och som hade seriens överlägset bäste målskytt, haft tid på sig att tänka över hur laget ska få in både Linus Hallenius och Pontus Engblom i elvan. Tajmingen är den rätta och Hallenius är nu tillbaka i GIF-blått.

– Det hade nästan inte spelat någon roll vad Giffarna hade erbjudit, men det kändes väl positivt att de hade insett att jag skulle behövas, inte bara för mitt fotbollsspelande utan att de kände att de ville ha min personlighet och min typ i laget, säger Hallenius.

Men om man ser till vissa supportrars reaktion: har du en förståelse för att folk fortfarande kan vara besvikna över ditt val förra sommaren?

Ja, absolut. Det är ju det som är det fina med fotbollen, att det finns folk som verkligen bryr sig och som har starka känslor för föreningen. Men… jag kan inte vara tydligare med att det var jag som tog beslutet, men det blev ju inte rätt, det är uppenbart. 

Linus Hallenius är nu tillbaka och tippas vara med i skytteligatoppen i superettan och hoppas själv få leda laget upp i allsvenskan igen. Samtidigt kommer årets GIF-supporter 2019 sitta och heja på laget med den »Judas«-stämplade tatueringen över högerarmen. Hallenius har själv sett den, efter att en kompis skickat en skärmdump.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det var ju kanske ett lite konstigt beslut att tatuera in någons ansikte (i förstaläget), men det var ju väldigt hedrande då… Och det var väl kanske ganska unikt att skriva på ett femårskontrakt när jag hade chans att gå lite vart som helst och det kanske inte är alla som tagit det beslutet. Det var väl därför han tatuerade in det. Men det kan vara svårt för folk utifrån att få hela bilden och helhetsperspektivet… och, ja, han får väl läsa det du skriver och förhoppningsvis förstå att det fanns ingen annan tanke i världen hos mig, när jag var på Cypern, än att komma hem och spela i GIF Sundsvall, men det blir inte alltid som man har planerat.

Linus Hallenius eldar på hemmasupportrarna efter en seger under våren 2019. Foto: Bildbyrån.

Solen skiner över Stockholm denna aprillördag, men Pontus Wallén tänker sitta inne och kolla på den tippade toppkonkurrenten Falkenbergs premiärmatch. På tisdag kommer den notoriske ståplatsbesökaren tvingas se Giffarna ta sig an Helsingborg på teve, men han kommer heja precis lika mycket på laget som på hemvändaren som lär starta på topp om han får ordning på sina ljumskar.

– I det stora hela är det väl ganska kul (att Linus är tillbaka). Jag hoppas att det går bra och att det blir en bra sportslig värvning. Det är inga hard feelings alls, det vill jag vara tydlig med. Det är inte så att jag har någon »grudge« mot honom, liksom. Han är som vilken annan fotbollsspelare i GIF Sundsvall för mig, men det som är skillnaden att hade han kommit hem i somras så hade han för evigt varit en legendar i klubben, skulle jag påstå. Medan nu… ska det nog mycket till för att jag ska tänka på honom i dom banorna.

Men om vi ser på utvecklingen av din egen arm, då: du pratade om något eventuellt pannband över inristningen, sist vi hördes? 

– Ja, nej, jag vet inte… Jag hoppas att han inte tycker att det är hårt, för jag tycker mest att det är en rolig grej. För mig är det en påminnelse om att… det är liksom inte mest mot Linus, utan mot hur fotbollen ser ut och framför allt en påminnelse om var Sundsvall ligger i näringskedjan. Det är ju väldigt få som prioriterar Sundsvall över allting annat. Vi är ju där vi är i näringskedjan och det är väl det som är trist. Det är en påminnelse om en klubbkärlek som inte riktigt finns där längre i den moderna fotboll på det sätt som den fanns förut. Det är nog mest det den symboliserar för mig, mer än att jag har något agg mot Linus. Hur konstigt det än må låta… eller se ut.

Det som gjort Sundsvallsförfattaren Lars Ahlins korta berättelse till något av en novellklassiker i svensk litteraturhistoria är hur obehaglig Ahlin lyckas skriva fram stämningen mellan hemvändaren och den som suttit och väntat på återkomsten. Högerarmen hos en av Giffarnas mest profilerade supportrar må vara tatuerad på ett sätt som kan väcka obehag, men några Ahlinska nivåer når inte alls stämningen i GIF-lägret upp till inför Hallenius hemvändande. De flesta i fotbolls-Medelpad verkar överens om att det är häftigt att den nyblivne 32-åringen ska kampera ihop med Pontus Engblom på topp, i en lika lokal som uppsnackad stjärnduo.

Och spoiler alert: men i Ahlins berättelse förenas till sist de båda parterna – den hemvändande mannen och den hemmasittande kvinnan som hela tiden känt sig bortvald – i en fin omfamning kökssoffan efter bråket, trots att »de båda visste att vad som hänt ikväll skulle upprepas«. Och kanske är det så: spelare kommer antagligen alltid att kunna välja bort GIF Sundsvall och ibland kanske till och med GIF Sundsvall på sätt och vis råkar välja bort sina allra största spelare. Ganska ofta lär vi aldrig få veta exakt vad det är som har hänt runt förhandlingsborden.

Fotbollsvärlden är stor och svår, Pontus Walléns tatuerade högerarm längtar efter att få på-plats-veva fram Giffarna till allsvenskt avancemang och Linus Hallenius… ja, han är äntligen hemma i Sundsvall igen. Och han försöker vara snäll, även mot den som tatuerat styggt.

– Jag kan bara hoppas att han tycker att det är okej att jag har den här tröjan på mig nu och säga att jag kommer göra allt jag kan för att vi ska gå upp i allsvenskan igen, säger hemvändaren Hallenius.

Pontus Wallén får stänga berättelsen över det som har varit:

– Ja, sammanfattningsvis så tycker jag ju att det är kul att han är i Sundsvall och jag kommer hoppas att allting går bra och så. Slutklämmen är väl bara att det är lite synd att det inte hände i sommar, för då hade det varit pricken över i:et. Det är inga hard feelings nu, alls. Men det… är vad det är.

Hagblom: »Aldrig upplevt det tidigare«

Inför säsongen 2019 var tron på GIF Sundsvall större än den kanske någonsin varit tidigare. Två år senare gör laget sin andra raka säsong i superettan.

Pirkt.se känner att det behövs ett bokslut över vad som gick så väldigt fel.

– Jag har aldrig upplevt den bristen på gruppdynamik som vi hade då… under något år som jag varit med i Giffarna, säger Urban Hagblom om fiaskoåret 2019.

Inför varje GIF-säsongen brukar portalen Pirkt.se ha för vana att försöka hinna sitta ner med diverse GIF-profiler och försöka skapa en bild av läget i klubben. Och inför den allsvenska säsongen 2019 stod en sak ganska klart: läget hade aldrig upplevts bättre. I alla fall inte enligt det närmast eviga sanningsvittnet Urban Hagblom, som över en buffétallrik i arenarestaurangen konstaterade att det på förhand »aldrig sett så bra ut som det gör inför 2019«. Han lyste av den lyster som bara den sena Pa Konate-värvningen kan skänka den mellannorrländska sportchefen.

Emellan en senare tugga konstaterade han samtidigt att även om det pratades om potentiella topplaceringar för det stjärnspäckade GIF-laget, som hade seriens mest uppsnackade innermittfält och en av Sveriges hetaste anfallare, så var det enda som egentligen var centralt inför säsongen detta, enligt Hagblom: att »du får inte åka ur«. Detta då svensk fotbolls nya sponsoravtal med Unibet skulle få spelbolagspengar att regna ner som manna över de klubbar som blev kvar i allsvenskan även 2020.

Men Giffarna åkte ur. Och även om det har gått ett och ett halvt år sedan laget spelades ut ur allsvenskan av AIK på Friends Arena i november 2019 så har denna portalägare – som blev så knäckt av nedflyttningen att han inte kom sig för att göra ett endaste dyft inför den pandemiskt intressesvultna säsongen 2020 – alltid gått runt med känslan av att det behövs ett bokslut.

Hur kunde det gå så alldeles otroligt snett för GIF Sundsvalls mest uppsnackade lag i modern tid? Hur kunde vi hamna här igen: i ännu ett budgetombygge i superettan?

När jag inför säsongen 2021 möter Urban Hagblom igen, för första gången sedan våren 2019, så är det i en pandemiskt säkrad videochatt som inte fått tillgång till Urbans webbkamera.

Och innan vi går in på kommande säsong, där ett favorittippat Giffarna åter börjat bygga upp en ny hajp med hemhämtade medelpadska fixstjärnor som Linus Hallenius och Robert Lundström intill ett ungt garde av hungriga talanger, så vill jag börja just där.

Vad är det som gått snett sedan senast vi sågs?

– Ouff.

Urban Hagblom suckar djupt, tar sats, och sedan låter han självkritiken flöda in i webbkameran och ut över bandspelaren.

– Det som blev, inför säsongen 2019, och där måste jag ta mitt fulla ansvar, det var att det blev för mycket fokus på att vässa fotbollskvaliteterna. Och där vi inte lyckades få in rätt karaktärer. Jag la alldeles för mycket fokus på fotbollskvaliteterna och inte på personliga kvaliteter, utifrån hur man bygger en grupp som ska fungera tillsammans.

– Istället blev det för mycket egoism och det blev för mycket grupperingar, vilket gjorde att vi – trots att vi sportsligt var ett fantastiskt lag – misslyckades totalt.

Hagblom: Det har jag lärt mig

Att GIF Sundsvall tappade många spelare efter degraderingen var naturligt, men Urban Hagblom uttrycker det som att han var tvungen att »städa bort allt«.

–Det var för många brister i personligheterna, i karaktärerna, bland vissa av de spelare jag tog hit, som gjorde att jag slog sönder gruppen. 

Det här tycker jag att man hört ganska lite om. Hur skulle du själv sammanfatta stämningen i gruppen under hösten 2019? 

– Den var inget bra alls, summerar Urban Hagblom.

Han passar på att hylla Tony Gustavssons inträde i föreningen under hösten, men såga sin egen sammansättning av den gravt underpresterande truppen.

– Jag har aldrig upplevt den bristen på gruppdynamik som vi hade då… under något år, som jag har varit med i Giffarna. Det blev grupperingar inne i omklädningsrummet och det blev vi och ni. Det var inte vi tillsammans, det var vi och ni och man tog aldrig ansvar för sin egen prestation. Det var synpunkter på alla andra. Så här hade ledarna inte någon enkel situation. 

Hur självkritisk är du själv kring din roll i det?

– Det är en jävla erfarenhet jag har tagit med mig, men det är ju jag som bär det definitiva ansvaret utifrån de spelare vi tog hit. Jag har lärt mig oerhört mycket av det och det kommer man inte att se under tiden jag är i GIF Sundsvall, i alla fall. Till syvende och sist måste man må jävligt bra för att kunna gå ut och prestera på mattan. 

Jag kan ju uppleva att en spelare som David Batanero, som presterade otroligt bra under 2018, väldigt uppenbart inte brann särskilt mycket för att vara kvar i GIF Sundsvall under 2019. Har du något du känner att du kunnat göra annorlunda för att få en grupp som brann mer för att vara på plats i Sundsvall? 

– Nej, jag ser inte att jag kunnat gjort något annat, utifrån att… vi hade väldigt mycket samtal, där vi försökte stötta och pusha. För i det här fallet, när vi pratar Batanero, så tyckte ju han att han blivit för bra och han förväntade ju sig att han skulle spela i en europeisk liga. Men de kvaliteterna hade han ju inte. Han var en okej allsvensk spelare, med spetskvaliteter inom ett antal områden, men han hade ju också stora brister. 

Men om en spelare uppenbart inte vill vara kvar: hur hade du gjort nästa gång? 

– Nämen det har jag lärt mig, hundra procent: den spelaren är inte kvar! Om du inte brinner för att vara här. För tyvärr är det ju så att det är slut på klubbkänslor. Vi är en arbetsgivare idag. Det är en professionell värld, vi är en arbetsgivare och har vi personal som inte vill vara här – då ska han inte vara här. 

Linus Hallenius i Apoel-tröjan. Foto: Bildbyrån.

Inför säsongen 2021 har anfallsstjärnan Linus Hallenius vänt hem till Sundsvall igen, efter ett knappt ettårigt proffsäventyr på Cypern följt av ett kritiserat beslut att skriva på för IFK Norrköping förra sommaren.

För Pirkt.se berättar han nu att han aldrig hade velat lämna klubben i förstaläget, bara ett halvår efter att han skrev på ett långsiktigt femårsavtal med GIF Sundsvall. Anledningen till flytten var aldrig primärt europeisk cuplängtan utan det var framför allt stämningen bakom omklädningsrummets dörrar på NP3 Arena som drev honom ut i Europa på nytt.

– Jag kände ganska tidigt under den våren att vi började tappa bort det som gjorde oss bra under 2018. Jag tycker att jag gjorde allt jag kunde för att hålla ihop det, men till slut blev det en börda för mig att vara kapten på den skutan, säger han.

Hallenius hade varit ansiktet utåt för succélaget som tog fotbolls-Sverige med storm under 2018 och gång på gång på gång berättat om hur fantastiskt han mådde av att spela i GIF Sundsvall och bland annat bli serverad internationella kvalitetsmackor av Juanjo Ciércoles och David Batanero.

– Och under 2018 var det så att på varje fråga jag fick så svarade jag ärligt. Jag hittade inte på någonting, jag konstlade inte till någonting, utan jag sa som jag kände: »jag har aldrig tyckt det varit roligare att spela fotboll«, »jag har aldrig varit lyckligare«, »jag har aldrig varit i ett lag som fungerar bättre eller spelar roligare fotboll«. Så kände jag. Men sen när jag skulle fortsätta vara så under 2019, men inte känner så längre… så blev det ju en konflikt inom mig själv. Jag hade svårt att stå och svara på frågor. 

Han utvecklar:

– När folk stod och sa »nu har ni ännu bättre lag« och frågade »hur långt ska det räcka i år?« så kände jag att… »nämen vi är nog inte lika bra«, att vi inte ens var i närheten. Och det hade inte att göra med att vi hade andra spelare, utan med att vi inte var samma grupp.

Under vintern hade Linus Hallenius varit sugen på en ordentlig internationell utmaning, efter sina 18 mål i allsvenskan. Men intresset från de verkligt stora ligorna för en 29-årig anfallare från Sundsvall var svagt, utan istället fanns intresset främst från förvisso pengastarka men fotbollsmässigt svagare ligor, bland annat Cypern. Den typen av utmaning lockade inte Linus Hallenius, som strax innan julafton 2018 hade valt att tacka nej till alla utländska bud och istället skriva på för fem nya år i GIF Sundsvall.

Han var färdig med drömmarna om chanser i europeiska toppligor. Det var i GIF Sundsvall han skulle spela och det var GIF Sundsvall han skulle leda i många år framöver.

Ett halvår senare var han borta. Då hade han åkt till exakt en av de klubbar som han sagt nej till för bara ett halvår sedan. För mig som GIF-supporter var det svårt att förstå hur spel i den cypriotiska ligan plötsligt kunde locka den hemkära småbarnspappan Hallenius.

– Att jag skrev på för fem år var ju för att jag ville stanna, så klart, det var ju inte för att sticka ett halvår senare. Men den känslan växte ju fram. Jag ville inte just då vara kvar i ett Giffarna där jag kände att folk förväntade sig att vi skulle vara bättre, och där jag bara ville – men inte kunde – vara ärlig om att vi inte var bättre.

»Grinade och bad«

Faktumet att tiden på Cypern inte blev vad Linus Hallenius önskat är ganska allmänt känt, men för Pirkt.se berättar han att han ångrade sig direkt efter flytten.

– Efter en vecka på Cypern så ringde jag hem till Joel och Urban och grinade och bad om att de skulle ta mig tillbaka. Jag ville hem direkt.

Vad fick dig att komma till den tidiga insikten? 

– Nämen det var väl en känsla av att… »vad fan har jag dragit med familjen på?«. Det går så snabbt när saker och ting händer. Ångesten kröp på redan på flygplatsen och jag tänkte på hur det skulle bli för (sambon) Iza och barnen. Jag tänkte liksom: »Vad har jag gjort?«.

Han berättar att familjen fick ett otroligt stort men ödsligt hus, en bra bit utanför staden och att Linus själv var iväg väldigt mycket på Europa League-äventyr och på de väldigt sena kvällsträningarna som cypriotiska klubbar tvingas till på grund av den tryckande sommarhettan.

– Det var första gången någonsin som Iza visade sig svag för mig och sa att »nej, du, det här känns inte bra«. Och då sa jag att »nej, det gör det inte för mig heller«. Sedan försökte jag dra i lite trådar, men det gick inte utan vi blev kvar.

Vad fick du för svar när du ringde hem? 

– Jag ringde till Urban och sa att »jag skiter fullkomligt i vad det kostar mig, jag ska försöka bryta här« och att jag sket i vilket kontrakt jag skulle få när jag kom hem. 

Det blev inte så. Linus Hallenius är förvisso hemma igen, inför säsongen 2021, men först efter ett halvår i allsvenska IFK Norrköping; ett faktum som gör hemflytten känslig för många.

I nästa del av Pirkt.se:s inför-säsongen-paket försöker vi reda ut hur GIF Sundsvalls kanske mest folkkära spelare på 2010-talet kunde undgå att hamna i Giffarna förra sommaren.

Sedan fyller vi på med artiklar om bland annat fjolårets upplevda skavande mellan det hemvävda och det Jamie Hopcutt-externfinansierade, om säsongen som kommer, om taktiken och om hur det egentligen är att ta steget upp i GIF Sundsvalls unga a-lag på 2020-talet.

Fredagsveven: Det kulturjournalistiska mellanförskapet

På söndagseftermiddagen satt jag och liverapporterade från GIF Sundsvalls träningsmatch mot Östersunds FK inför vad som på sin höjd kan ha varit två-tre icke-betalande läsare (min mor har genom åren använt flera pseudonymer för att få sin son att känna att hans texter blir lästa, men jag tror inte hon gjort sig ofoget att dikta upp smeknamnen L1nkan eller Sean Connerys spöke, då hon brukar hålla sig till namnen på mitt barndomshems gamla huskatter och vädurar).

Dagen därpå cyklade jag till Hemköp i ottan för att köpa hem den största svenska kvällstidningen och ser man på:

Intill en sponsrad helsida om manlig inkontinens så fick jag – som vanligtvis sitter och ropar ut krystade spaningar i den tomt ekande cyberrymden – tycka till om hur de svenska lärarfacken borde förändras (en text som fortfarande går att läsa på webben via den här länken!!!).

På en kultursida!

Jag: en kulturjournalist??? Kan det som var tänkt som ännu en långrandig Pirkt.se-spaning plötsligt ha blivit helsidesmaterial för Sveriges största kultursida??? Var det enda som stod mellan mig och en läsekrets ett mejl till en kulturchef och ett utmärkt proffsigt redaktörskap?

Det har varit en omtumlande insikt. Jag är mycket tacksam över att ha fått chansen, mycket tacksam också att uppslagets redigerare inte prioriterade den halvsponsrade helheten och rubricerade i stil med »Sluta pissa på er, lärarfack!«, men det har varit lite svårt att gå vidare nu efteråt.

Ska någonting någonsin läggas upp på Pirkt.se? Är allt det smör-och-bröd innehåll som håller portalen flytande egentligen högvilt för stora kultursidor? Och när man väl blivit publicerad på en helsida på Aftonbladet Kultur, var försöker man då gå vidare med sitt skrivande?

Det har därför varit en ganska jobbig vecka, där min nya och självförtroendestinna kulturjournalist-persona åkt på en del törnar. New York Times kulturredaktör var trevlig i tonen när hon tackade nej till min 22 000 tecken långa text med rubriken »Could a more productive Lars Oscarsson season at GIF Sundsvall in the early 2000’s have lead to a more prosperous relationship between Jämtland and Medelpad?«, men jag tyckte att Der Spiegels kulturchef kunde ha varit snällare när han sablade ner min inskickade text som var rubricerad »Die kochen alter manns rolle in der letzten Saison von GVFÖ« och handlade om hur grävmaskinisten Johans ögon blivit alltmer kokgubbiga ju längre GVFÖ-säsongen lidit.

Men när jag skickade in texten »Une politique d’identité pour le chauve« till kulturredaktionen på Le Monde så tyckte jag verkligen att det var onödigt av chefredaktören Jerome Fenoglio att ringa upp mig på Zoom för att förkunna sitt ganska rigida icke-intresse:

Det har således varit en tuff vecka, upp som en Aftonbladet-publicerad sol och ner som en Le Monde-hånad pannkaka och däremellan fast i ett kulturjournalistiskt mejlmellanförskap, men så här i veckoslutet så är jag tillbaka där jag tycker att jag hör hemma: vid utkastandet av veckogamla kolor ut på ett cybertorg som är rikligt befolkat, men som bildat en krater just runt det område där kolorna träffar marken.

Det är nog inte kulturjournalistik, det här, men det är spaningar följda av gråtskrattgubbsradbrytningar som kanske kan lura mina allra närmsta vänner (som själv är aktiva i den veckovisa materialinsamlingsprocessen) att dra på smilbanden inför helgen.

Ni har förstås redan märkt det, men få människor har så omgående känt sig uppslungade i ett nyslungat kändissmör som jag efter att ha gått från detta flaskpostande ut i cyberrymden till att få skriva kulturjournalistik.

Och när jag häromdagen skulle ta mig in på Stadsbiblioteket för att lämna igen en bok så var jag säker på att min nyblivna kulturjournalistiska kändispersona blivit castad till en ny och Corona-anpassad säsong av Dolda kameran. För precis vid snurrdörren så såg jag på behörigt avstånd hur en mycket skör gammal farbror körde in sin rollator i den lilla luckan, bara för att ganska snart märka att rollatorn precis på milimetern passade perfekt för att kilas in och fastna i den lilla tårtbiten. Den mycket gamle mannen, som såg ut att balansera på en Prince Philip-skör pinn i dessa pandemiska dagar, skyfflade in hela åbäket i en vinkel som satte stopp för hela snurrmekaniken; det var som att i realtid få skåda ett litet skepp träda in i en alldeles för tajt flaskmynning.

Han satt fast. Otroligt mycket fast. Fastkilad som ett för stort fartyg som hamnat på sniskan i en för smal kanal. Och jag stod där alldeles bakom, på Folkhälsomyndighets-behörigt avstånd, och hade inte en aning om hur jag skulle hantera den uppkomna situationen i dessa svåra tider. Jag bara tittade mig omkring, livrädd för att någon Artur Ringart-figur, eller vem som nu skulle få göra en nyversion av Dolda kameran, skulle rusa fram med teve-team och tjoa och tjimma över hur hjälplös jag visat mig vara, när hela hjärnan fylldes av ett slagfält mellan min inneboende medmänsklighet och min starka vilja att följa alla rekommendationer och inte slänga några utandningskyssar i nacken på uppenbara riskgruppsindivider.

Jag valde det smittsäkra men på något plan mycket lumpna icke-agerandet och till slut ryckte personalen som vaktar besökarantalet ut och bogserade försiktigt ut den gamle fastkilade åldringen ur sitt glasförsedda limbo, och som tur var rusade ingen Artur Ringart-figur fram med mikrofon och kamera och krävde mig på svar kring detta väldigt Corona-anpassande test över min moraliska kompass.

Men det går ju faktiskt så sakteliga framåt för våra gamla och kanske var det levande flaskskeppet till herre i snurrdörren så pass immun att han bara kunde ha fällts av en silverkula. I veckan fick exempelvis min kära farmor och min kära farfar varsin andra dos vaccin i armen! Och även om vi inte är något föregångsland (jag skäms varje gång det kommer nyheter om vårt halvsvenska Astra Zenica-fiaskovaccin, speciellt sedan ett mer lyckosamt vaccin levererats från Johnson & Johnson, vilket låter som en amerikansk far och son som kokat ihop en häxbrygd i en större kastrull i garaget) så börjar det väl så småningom bli dags för även något yngre förmågor (och inte bara gamla, sköra eller kommunala mellanchefer) att få vaccinsprutor i sina överarmar.

Men det finns fortfarande orosmoln på himlen, vilket även den sjukvårdsupplysande enheten 1177 verkar vilja göra gällande. Detta då de i veckan valde att bildsätta vaccinbokningssidan för personer födda mellan 1942 och 1946 med den här bilden:

Som varenda digital contentskapare känner till ser så är det ju Hide The Pain Harold-meme-gubben som fick fronta åldersgruppen:

Stock Photo-mannen som blev världskänd på grund av sitt forcerade leende, som ser ut att vilja signalera om en inneboende kokning, får sägas vara ganska lämpligt castad för ändamålet; »Harolds« svagt maskerade bakom-ögonen-kokning är väl symptomatisk för hur man som svensk sitter och väntar tålmodigt på sitt vaccin och på att den svenska Tegnell-strategin till slut ska visa sig långsiktigt fruktbar, samtidigt som man tar del av vaccinationssiffrorna från länder som Israel och USA.

På tal om Hide The Pain Harold-gubben så har ju den här portalen i flera veckor lobbat för den lånade spaningen att grävmaskinisten Johan, 31, har samma typ av ögon som Harold, vilket inte minst blir tydligt när han diskuterar sina problem i relationen med Susanna. Det är ju en relation som nu verkar ha gått i stöpet, vilket blev extra tydligt i veckans avsnitt, då de tog vad som kändes som ett slutgiltigt snack om deras ideologiska skillnader och vad som gick att kompromissa om och inte.

Och det känns som att deras relations havererande berodde delvis på just dessa Harold-ögon, där jag nu tolkade att det inte bara dolde sig en kokning över att relationen är knacklig utan dessutom en isande klar vetskap om att alla hans grävmaskinistiska polare kommer att se denna diskussion på teve.

Bakom de här uppspärrat rädda Harold-ögonen kan man nästan se hur det sitter ett antal grävmaskinister i ett lunchrum och skriker om att han behöver stå på sig och under inga omständigheter kompromissa bort sina »kärring«-tillmälen; att han måste vägra sälja ut hela sin personlighet för chansen att få fortsätta i ett SVT-riggat och ganska skakigt äktenskap.

Portalen gjorde ju ett ambitiöst venndiagram med de tre nya manstyperna som hela svenska folket kan enas om i en gemensamt ny referensram när man pratar om killar, där jag tänkte att www-världens fantastiska open source-nätverk skulle kunna fylla i beskrivningar i de olika cirklarna:

Det har förstås inte skett. Pirkt.se:s spridning är för bristfällig för att någon ska ha open source-fyllt i diagrammet och kanske sett till att det exempelvis i den lilla del av en cirkel där Skogsmannen och Tacomannen möts står att något om att de båda gärna vill hävda sin rätt att säga precis vad de vill oavsett vad någon tycker om det.

Allt som skett hittills är att jag själv, i samband med lanserandet av venndiagrammet, velat »placera in punkten som är Erik Löfgren i ytan som delas mellan Skogsmannen och Ögondoktorn, men som inte har det minsta samröre med den nu cancellerade Tacomannen«. Men det vill jag revidera nu, efter att ha råkat snubbla igenom mitt bildarkiv på min gamla Macbook.

För hur likt är inte detta???

Faktumet att vi båda gärna unnar oss en färgmässigt tex-mex-influerad Mike Tyson-tatuering så fort tillfälle bjuds gör att jag nog är mycket mer av en tacoman än vad jag vill göra gällande.

Till sist: en bortglömd faktor i hela Suez-kanalen-härvan.

Flera miljarder kronor har ju försvunnit i form av icke-levererade produkter på världsmarknaden och flera hundratusen djur ska kanske behöva avlivas (vilket sunt system vi har byggt!) och på en av presskonferenserna i veckan så uttryckte de japanska ägarna till jättefartyget som suttit fast sina djupaste kondoleanser.

De visade hur ledsna de var med en gemensam bugning:

Men den som kan sin Larry David-historik undrar förstås ifall inte herren längst ute till vänster i bild bjuder omvärlden på vad vi via Curb Your Enthusiasm lärt oss kalla för en »shit bow«?

Kanske är den missaktande bugningen, som kanske till och med är sämre än ingen bugning!!!, rättvis mot oss alla på jordklotet som valt att förlita oss på en livsstil som kräver att ingenting någonsin går på tok med sunt lastade fartyg som väger 199 629 ton och mäter över 400 meter.

Fredagsveven: Roland Engström in i rymddebatten

Jaha, då sitter vi här igen och ser de skafferibortglömt hårda kolorna träffa kullerstenen utan att ett enda annat Pirkt.se-inlägg har publicerats mellan de två upplagorna av Fredagsveven™. Det är förstås ett misslyckande, då segmentet ska vara ett stående inslag i portalens repertoar, inte det enda.

Jag kan, i detta forum för obskyra spaningar, konstatera att spaningen som jag hittade i en video på lettiska aktie-Youtube inför kalenderåret 2020…

… inte har visat sig stämma. Pirkt-stonksen rusade inte i höjden under 2020 och när vi snart skriver april 2021 så har portalens namn istället släpats ordentligt i smutsen. Tack vare mina yviga Google Alerts-inställningar, som gör att Google mejlar mig så fort någon publicerar någonting på den vida webben om vissa bestämda egennamn eller ord, så blev jag varse om att Pirkt-varumärket nu ligger och skvalpar i dylika forum:

En borttynad tillvaro bland snabbverkande anabola steroider och olicensierade Viagra-återförsäljare är numera vad som erbjuds det en gång så uppskrivna och lovordade varumärket, som ganska nyligen spåddes en så lysande utveckling av lettiska Youtube-aktiemäklare.

(Mitt Google Alerts-filter ställdes in någon gång på det tidiga 2010-talet och var ursprungligen ett av norra Europas allra mest finmaskigaste. När någon kontokortsbedragare köpt varanödlor i Jan Johansens namn fick jag först av nästan alla jag känner ta del av det bevingade citatet »Vi har precis köpt hamster till grabben, men vad fan är det här?«, tack vare filtret.

Men nu verkar jag – som en talande bild av den influencerdrivna jag-centreringen av samtiden – ha sagt upp prenumerationen på alla nyheter som inte rör sökorden »Erik Löfgren« och »Pirkt« och…

… den gamle Hammarby- och Trelleborgs-mittfältssnidaren Eric Fischbein, som numera gått och engagerat sig i styrelseuppdrag i sin bostadsförening; ett faktum som helt undsluppit mig om det inte vore för Google Alerts.

Jag borde förstås säga upp även Fischbein-notifikationerna, men faktum är att de ändå är mer givande än de notifikationer som rör Erik Löfgren. Aldrig någonsin meddelar Google Alerts att någon medelpadsk farbror skrivit »Läsvärt från senaste Fredagsveven!« på sin LinkedIn-profil, utan alltid är det någon av mina namnar som varit ute i ogjort väder:

Exempelvis ovanstående lumpsamlande gynnare från 1700-talet, som någon släktforskarportal har nyligen släpat fram i ljuset: en hästskojare vars åtalspunkter någon bestämt känt sig tvungen att diarieföra på den vida webben för att ytterligare solka ner mitt pågående mäle.

»Löfgren och Lind kallas genomgående för ”de bägge skojarna” och upptakten tycks ha varit att Löfgren bytt hästar med en bonde som sedan ville låta köpet gå tillbaka.«

Med Google Alerts-aviseringar som dessa inställda måste man ibland lätta upp flödet med vetskapen om att Eric Fischbein blivit med styrelsepost.

Var inte det här en parantes, undrar ni nu med den kuslighet som en eventuellt öppnad och icke sluten parantes skänker läsaren.

Jo, och först nu sluts den.)

Klart är i alla fall att Pirkt.se går fortsatt tungt. Inte Bulletin-tungt, även om den öppna konflikten från härom veckan förstås fortfarande hänger över portalens produktion, men tungt. I jakt på nya klickmarker kommer portalen denna vecka att försöka fylla den lucka som uppstod i den medelpadska lokaltidningsvärlden när den mångårige krönikören Björn Brånfelt i vintras till slut fick säga ajöss till sin stående fredagskrönika Fredax i Sundsvalls Tidning.

Vi kommer att snabbt röra oss från det lokala till det globala, då vi ska göra det oundvikliga hoppet från Roland Engström till Elon Musk, och sedan till slut landa i det enda som egentligen verkligen betyder något i dessa karga pandemitider: SVT-serien Gift vid första ögonkastet.

Bara härom veckan noterade vi på samma typ av yviga spaltplats att det gick bra för Region Västernorrland, då många visade intresse för såväl Corona-vaccin (så pass att alla regionens telefonledningar sprack som överfyllda vattenballonger) som för rättspsykriatisk vård, och den här veckan kan Medelpad glädja sig åt ytterligare en succé vad gäller exporten:

Om evolutionen gjort så att våra näsor nu är designade för att känna den pikanta och mycket fis-liknande doften av kisel så lär vi om bara några hundra år, när evolutionen anpassat sig efter SCA:s intåg i bygden, kunna se fram emot Timråbor vars näsor täppts igen fullkomligt av en liten hudsnibb; att man i Timrå kommun börjar köra »med snibb« i näsan på det sätt som vissa broskfattiga människor kör »utan snibb« i örat.

Men allt är inte stoj och gamman från Medelpad. Nej, några har begått allvarligt våld på själva landskapsnamnet genom att koppla det till den postmoderna racketsportkulturen. I veckan lanserade nämligen följande företagsnamn att de skulle smacka upp padelbanor lite runtom i socknen:

För mig, som sitter på ett DM-tecken i tennis och vars raka backhand satte skräck i hela den norrländska tenniskusten runt det tidiga 00-talet, är det förstås extra tungt att se att några vill göra våld på landskapsnamnet genom att föra det samman med denna racketsporternas motsvarighet till de nya »designerritade« minigolfbanor där banan sluttar ner i hålet för att ingen Tinder-dejt någonsin ska rendera i att någon går därifrån utan en spik.

Teslas aktie steg med 740 procent under året 2020, men nu verkar det ha börjat vända för framtidsföretaget, enligt Pirkt.se:s egna börsanalytiker (som i flera år suttit med sina besparingar på nollräntekonto och väntat på vad han sett som en oundviklig krasch på både den internationella aktiemarknaden som den svenska bostadsmarknaden).

Detta delvis på grund av att ägaren Elon Musk fullkomligt verkar ha tappat det. Han har ju tidigare rökt på offentligt och anklagat en hjältemodiga dykare (som räddade de thailändska grottpojkar som just Elon hade tänkt rädda!) för att vara pedofil, vilket förstås är incidenter att reagera över.

Men aldrig har han väl gjort något så fullkomligt urspårat som det han gjorde i veckan, då han retweetade ut en snart två år gammal tweet från den svenske gamle skidåkaren Thomas Fogdö till sina följare:

Och som inte det var oroande nog så finns det ännu fler Sverige-kopplade utmaningar för Elon Musks rymdsatsande Tesla-företag. I veckan gick nämligen Sundsvalls Tidnings gamle sportkrönikör Roland Engström, som nu har förlänats en helt fri roll som krönikör, in i rymddebatten:

Det har väl än så länge bara fått just medelpadingarna att klicka på sälj-knapparna i sina Avanza-appar, men det är nog bara en tidsfråga innan den gamle GIF-krönikören pyst hål på hela Tesla-bubblan.

Till sist så tycker jag att min gode vän Johan Martinsson gjorde ett strålande arbete med att lyfta svårigheterna i att under en pandemi arbeta som personlig assistent till den multisjuke och gravt covid-19-sårbare Henrik Fannkvist i det här SVT Västernorrland-klippet om att alla funktionsnedsatta personer klumpas samman i en enda prioriteringsgrupp vad gäller vaccineringen.

Min gode vän bär heller ingen mask i själva klippet, men på stillbilden som SVT valt att bildsätta inslaget med så är det noterbart att Martinsson inte verkar ha släppt sitt förra lokalmediala kändisskap:


För där Fannkvist sitter munskyddslöst blottad i köket så står Martinsson till synes räddhågset ihopkrupen med hela näbben igentäppt av papp, som om han vet med sig att oavsett hur sårbar Fannqvist än är så är det han som har allra mest att frukta av alla i denna pandemi:

Har man över en natt blivit »Lungpatienten« med hela Medelpads socken så är det inte fel att kablas ut på SVT-bild som den vuxna i flygplansstolens informationsblad, som först av allt bör applicera masken på sig själv innan hen ens tänker en tanke på någon annan.

Från veckans GVFÖ (vilket akronymiseras GVFÖK för den som har särskrivningssvårigheter, enligt min vän Den Bilburne Befruktaren) tar vi förstås med oss ett par starka scener. Allra starkast förstås denna, när Tacoparet gjorde entré till parmiddagen insvepta i varsin vetetortilla:

Att som nyblivet par inse att man är Tacoparet, långt innan man ens blivit ihopklippta till Tacoparet och därmed också blivit Tacoparet med hela tittarskaran, är faktiskt helt otroligt.

Men det allra mest iögonfallande med avsnittet var nog ändå faktumet att den jobbiga psykologgubben, som jag stört mig på under hela säsongen, till slut kom ut som jobbig gubbe i sin »spaning« om den omöjliga i den tuffing-mjuking-dialektik som den moderna, feministiska kvinnan påstås kräva av sina eftersträvansvärda män:

Här har vi det: problemet. Inte för mig, bedyrar nog mannen med den typen av tunnhåriga tuppkamsfrisyr som gör att man blir åtråvärd på även de mest urspårade feministiska marknader, men för samhället generellt.

Men det allra roligaste ordet som uttalades under gårdagens avsnitt var det som SVT:s undertextförfattare har utelämnat här:

När Tacomannen förklarade Björn Rosenström-låten som orsakade sådant rabalder på midsommarkvällen som att »vi satt och lyssnade på musiken«. Inget mer. Musiken. I bestämd form. Du vet hur det kan bli när man lyssnar på musiken.

Fredagsveven: Ska vi verkligen fortsätta?

Frågan är berättigad. »Ska vi verkligen fortsätta att varje fredag kasta ner överblivna kolor från veckan ner i denna krater av mänsklig frånvaro?« är en fråga som ställs på vartenda redaktionsmöte hos Pirkt.se, men den här veckan är frågeställningen extra aktualiserad, efter gårdagens avsnitt av Gift vid första ögonkastet.

Det omaka Tacoparet (där Sofia gillar smakrik salsa, medan Anton uppskattar en taco där en massa krimskrams inte tillåts ta överhanden på vetemjölets bekostnad) skulle fira midsommar ihop i Antons hemstad, och som Anton kom till sin småstadsrätt nu, efter att ha tvingats anpassa sig efter en omtumlande period bland rulltrappor och Åhléns-skyltar i Stockholm. Anton bjöd över ett par kamrater på midsommarkvällen, där SVT ska ha beröm för hur de utseendemässigt castat hans kompis, den självutnämnde provokatören som älskar Björn Rosenström:

Jag har goda skäl att tro att kompisen varit en perfekt castad skådespelare (titta på det där håret: det är en peruk som SVT halar fram när de behöver skapa en karaktär byggd kring att han älskar Björn Rosenström), främst eftersom att allt tyder på att Anton fram till nu blivit uppfostrad bland vilda djur i skogen (hans reaktion när Sofia lyfte att alla pojkar inte alltid behövde ha blåa tröjor med bilar på var paffare än en vargs hade varit!) men också på grund av att den provokative Björn Rosenström-älskaren gick bort sig och lämnade sin karaktär när stämningen fullkomligt höll på att spåra ur.

Detta när Anton ville fortsätta att saktfärdigt dissekera textrad efter textrad av Björn Rosenström-beskrivna övergrepp, trots att hans nyblivna fru är rättmätigt rosenrasande och stämningen är så förtätat usel att den skulle gå att skära igenom med en tunn feministisk introduktionsbok.

Men den provokative kompisen – som spelat sin roll perfekt fram till dess, knappt någonsin har vi sett en bättre castad jobbig kille med en långburk på fest i svensk teve – väger då in med denna fråga:

Ska vi verkligen fortsätta? Den frågan har aldrig en riktigt genuint jobbig Björn Rosenström-lyssnande snart-trettioåring ställt, när stämningen är på väg att riktigt barka loss och en gång för alla bli irreversibelt dålig.

Tur då, för alla som missunnar den genomtumme varghybriden Anton kärlek, att Anton själv tar vid och insisterar på att de ska fortsätta med sin målmedvetna färd mot all midsommarsstämnings avgrund. SVT-kameror, nybliven fru vid sin sida, frus kompis närvarande; ingenting kan hindra Anton att få skicka den här ömt storögda blicken mot sin vän provokatören när han skrålar med i ännu en versrad:

Scenerna från den efterföljande kubben är några av de stelare man beskådat i det här programformatet sedan den där husvagnssemestern för några säsonger sedan, där all chans till romans var fullkomligt stendöd och där kvinnan till slut låg och kved på en ihopfällbar sänghalm och hennes sämre hälft frågade ifall hon ville ha yoghurt för magens skull och allt hon fick fram var ett irriterat »nej«.

Det blev förstås tårar och gråt och uppbrott till slut.

Och om det var Skogskvinnan Susanna som låg pyrt till i det allmänna omdömet efter förra veckans avsnitt så hoppas jag att det är kundtjänstchefen Anton, vars främsta livsgärning verkar ha varit att han lärt sina rullgardiner spela Star Wars-introt, som ligger i allas botten efter denna veckas uppvisning. Att out-Björn Rosenström-älska en Björn Rosenström-älskare inför tevekameror är starkt gjort år 2021.

Susanna däremot växte ju under veckans avsnitt, där hon kan ha stått för en av svensk teves allra skarpaste 180-graderssvängningar: från att ha stört sig otroligt mycket på saker som att Skogsmannen Johan haft för mycket olja i sin stekpanna, på att han en gång råkat använda fel tempus (»det ÄR trevligt!!!«) och på att han haft »mycket spott« i näbbsystemet så var hon nu – efter ett dygns återhämtning – plötsligt redo för att bara se det härliga i att han utan anledning dök upp till ett midsommarfirande i en kalsonglös kilt.

I veckan pratade jag för första gången på väldigt länge i telefon med en tjejkompis, som sedan vi träffades sist hade skaffat sig en pojkvän.

Det är ju alltid svårt att be någon beskriva en person man blivit kär i; svårt att lyckas sätta fingret på den andres personlighet, på dess karaktär.

Men som medelpading och i samspråk med män-dejtande individer som har medelpadsk koppling så har man ju alltid kunnat ta till den gamla Smirre-Melle-Kjelle-grafen för att på ett nästan vetenskapligt sätt lyckas identifiera vad det är för en kille som ens samtalspartner har träffat. »Var skulle du placera honom på SMK-grafen?«, har man ledigt frågat och så har de med enkelhet kunnat placera ut en ganska bestämd punkt på den triangelformade graf som spänner från Vladimir Smirnoff (söt, sportig, kazakisk glimt i ögat), Melodie MC (tuff, hiphopig, gör coola basket-anthems) och Kjell Lönnå (varm, lugn, trygg, körsång):

Men igår, när jag pratade med min vän från Skåne (som inte har den medelpadska Smirre-Melle-Kjelle-triangeln i sin referensram) så var min fråga kring hennes nya partner istället givetvis denna:

»Var skulle du placera honom på en skala mellan Skogsmannen, Tacomannen och Ögondoktorn?«

Till veckans upplaga har jag också tagit fram ett litet Venndiagram med de tre nya typerna av manlighet som över fem avsnitt nu har tagit plats i svensk offentlighet:

Allt på Pirkt.se är förstås OpenSource:at, vilket betyder att det inte bara är fri användning av Venndiagrammet, utan även vidareutveckling av vilka små detaljer som ryms inom de olika områdena.

jag vill placera in punkten som är Erik Löfgren i ytan som delas mellan Skogsmannen och Ögondoktorn, men som inte har det minsta samröre med den nu cancellerade Tacomannen. Vad har vi där? Ett ibland fånigt leende över snoken, mycket olja i pannan, ett bostadsmässigt mellanförskap.

Jag vet inte med er, men jag har lite svårt att greppa det sunda i det här med skenande priser på icke-materiella ting. Bara i veckan snubblade jag över den här nyheten:

30 000 procents värdeutveckling på en dag för en låtsasvaluta tänkt att användas inom ett kommande tv-spel är säkert något som säkert ligger inom sundhetsspektrat enligt alla nationalekonomiska kalkylramar (ett ämne som portalen gråthulkade fram ett längre inlägg om i veckan), men för en enkel lekman är det förstås lätt att ana ugglor i mossen.

Det är som att folk som påstår sig kunna… bara… säger saker:

Och för alla mossar där det skulle kunna anas en liten uggla så finns det en granskande tidningsartikel från Länstidningen Östersund som avslöjar att Daniel Kindberg och Östersunds Fotbollsklubb har hela underarmen fastkilad i den syltburk som någon kanske ställt ut för att lockbeta fram en uggla:

Sådana här glada fredagsuppdateringar hade vi inte haft i våra flöden ifall vi inte tillåtit våra svenska lärare att bli framgångsrika influencers på Instagram och TikTok. Många har dock genom åren varit kritiska mot att profilerade lärare, som Magister Nordström ovan, gör reklam för robotdammsugare eller slipsar i sina sociala lärarkanaler och nu verkar detta hat mot entreprenöriellt driv även ha nått sjukvården:

Snart får väl inte ens en läkare TikTok-koreografera fram cancerdiagnoser till sina patient, trots att stora följarskaror sitter och väntar på nytt content.

Till sist, tack vare tips från den halvt otrogne Fredagsveven-läsaren och högljudde McDonalds-kritikern Johan Martinsson, vill i alla fall Pirkt.se säga grattis i efterskott till längdskidåkaren Calle Halfvarsson. Det blev ju aldrig den karriär som många hoppades på för Halfvarsson, när han kom fram som stortalang, och nu verkar det som att till och med hans eget förbund har glömt bort att den nyblivne 32-åringen står kvar i en spilta i deras stall:

Att den ansvarige för sociala medier dels glömde själva födelsedagen och sedan, när hen skamset inser sitt misstag, inte orkar bemöda sig med mer grafiskt pill än att slafsa dit ett gulblått men grattislöst »32 år« över magen är ett av de deppigare firanden man sett på länge. Visst, det är inte alltid särskilt kul att bli äldre som idrottare och speciellt inte när man kanske fortfarande väntar på det stora genombrottet efter 30-årsstrecket är passerat, men så här tråkigt ska det väl ändå inte behöva vara?

Fragbiteifieringen av de högre studierna fick mig att unna mig ett sammanbrott

Hur länge syns det på en att man suttit på en bänk och gråtit?

Jag tyckte att alla, varenda en jag mötte på vägen hem i eftermiddags, vare sig det var barn eller vuxna eller alla dess mellanting, tittade mig onaturligt djupt i ögonen och hängde kvar med blicken; som om jag fortfarande – flera timmar efter de förlupna tårarna!!! – gick och bar på en anmärkningsvärd rödsprängdhet över näbben eller en uppenbart post-gråten skörhet över hela min lekamen.

Men då hade jag ju sedan flera timmar tillbaka ryckt upp mig, tyckte jag. Gråten kom ju på förmiddagen. Därefter hade jag samlat ihop mig, tagit en längre promenad till universitetet och suttit mig på en av Stockholms allra bästa sittplatser i mars månad–

–och låtit det unika solgass som uppstår i den lilla skyddade betongrundeln fungera som en välriktad d-vitamin-kanyl rakt in i mina sorgsna vener.

(Ett par vänner gick förbi – faktiskt!: ibland glömmer man att vänner som fenomen existerar – och än en gång fick försvara mitt val av grånad sittplats, men kritiken tystnade snabbt då jag med rätta slog fast att det lilla betongbygget, med sin rundade lilla krater längst upp, bjöd på Stockholms bästa lä; en lä-luft så ren och stilla att man kunnat tappa upp den på flaska och sälja.)

Jag läste lite planlöst för nöjes skull i solen och lade mina fruktansvärt menlösa uppgifter åt sidan för en dag. Och så mådde jag lite bättre.

Och nu mår jag fortsatt bättre. Astra Zenicas vaccin kanske stoppas, kanske rivs det i och med det upp ännu en rejäl reva i ens redan tilltufsade möjlighetshorisont, men det känns okej igen.

Men i förmiddags unnade jag mig verkligen ett sammanbrott.

Jag tror att det började redan i helgen, men sedan började måndagsmorgonen med att jag möttes av det här mejlet från den ofrivilliga vän jag dragit på mig i och med att jag skrev upp mig hos Arbetsförmedlingen: »My på Careerhub«. Hon hade skannat hela arbetsmarknaden å mina vägnar, sammanvägt mina erfarenheter och mina meriter och min arbetsduglighet, och kommit fram till att det fanns ett enda jobb som hennes AI-teknologi ansåg skulle passa mig:

Och det är klart att jag skrattade till. Jag tycker att jag hittills lyckats hantera min arbetslöshet med en viss självdistans och från något slags systemkritiskt ovanifrånperspektiv (som i den här långa texten), men vecka för vecka – ju närmre vi kryper tillsättandet av alla Stockholms lärartjänster inför höstterminen – desto oroligare blir man över att allt som står till buds för min arbetsföra person är statistroller i kvinnlig medelålders mellanösternskrud.

Kort därpå, som en rapp uppercut efter My på Careerhubs lätta jabb över trynet, fick jag en hemtenta i en av de distanskurser jag läser under våren, för att få ut min behörighet i svenskämnet mot gymnasiet.

Och jag blev inte ledsen över att den kändes överväldigande svår, inte nedstämd i och med att jag plötsligt kände mig stressad och jäktad.

Tvärtom. Helt precis tvärtom. Det som gjorde mig överväldigande ledsen var att det fick mig att tänka på vad jag har gjort av de här senaste fem åren; vad det är jag ägnat min 20-årsålder åt.

Jag hade ingen 30-årskris inför min födelsedag i somras, märkligt nog ingen alls, men nu i dagarna har den då uteblivna krisen sköljt över mig.

Av mina tio år som tjugonånting lade jag minst sju på universitetsstudier, och då pluggade jag under vissa terminer dessutom dubbelt under ett par terminer, bara för att försöka vara extra duktig och ambitiös.

Och det var inte en slapp tenta på en distanskurs som fick mig att plötsligt inse det, men plötsligt satt jag så här i förmiddags:

Jag har tagit mig upp ur det hålet nu, men jag tänkte försöka ge lite bakgrund kring hur jag hamnade där.

Jag vaknade till ett P1 Morgon-inslag om att ett finskt batteriåtervinningsföretag som använt sig av, den för batteriåtervinnare något okonventionella, metoden att dumpa tusentals ton av batteriavfall i olika håligheter i den mellansvenska landsbygden. Och att det företaget nu gått i konkurs, efter att de helt sonika bara slutat betala sina räkningar efter att den stora batteriskandalen briserat (det är inte lika kul att vara batteriåtervinningsentreprenör när det uppdagats att det entreprenöriella i ens batteriåtervinningsverksamhet bestod av att härma en klassisk gammal 1940-talsmetod, bland annat känd från Sundsvallsbukten). Och att nu, när de stackars avslöjade finländska entreprenörerna blivit påkomna och konkursombonade, så kan de lokala skattebetalarnas redan sargade kommunbudgetar få slanta upp de 40 miljoner kronor som saneringen förväntades kosta.

Och det fick mig att tänka på ett kärt återseende från igår kväll, då jag såg min gamle lärare från nationalekonomin på Stockholms Universitet i SVT-rutan. Professor John Hassler red ut till försvar för Region Stockholms taktik att, mitt under en brinnande pandemi och på tvärs med rådande sparkrav på flera akutsjukhus, göra ett överskott på nära sex miljarder kronor som de ska lägga på regionens redan polettstinna buffert inför framtiden:

Jag trodde att John Hassler, i egenskap av nationalekonomisk professor, var fullt upptagen med att utveckla rymdparasoll som ska rädda klimatet–

–men det finns alltid en liten lucka i schemat ifall man ges chansen att försvara den nationalekonomiska riktigheten i att skära ner i välfärden och det allmänna. Då kan man för en stund släppa silvertejpen och de stora tygstycken man köpt på Panduro för att kompensera för att ens ekonomiska teorier tagit någon särskild höjd för att planeten håller på att gå under.

Men det ska sägas att John Hassler inte alltid är snål när det gäller till huruvida skattepengar bör spenderas eller ifall de bör sparas. I våras, när pandemin slog till, så var hans inställning en annan:

Då gick Hassler på Ulf Kristerssons linje och ville ge 100 statliga miljarder kronor i månaden (jag gillar egentligen inte att slänga in utropstecken i en parantes, men här kommer några!!!) till alla de företag som kanske skulle få sig en pandemisk törn. Att det var ett måste fanns det tydligen färdigsnickrade nationalekonomiska kalkyler som gjorde glasklart. Så fort det finns ett batteriåtervinningsföretag som fått svårt med marginalerna på sitt dumpande av batteriavfall i mellannorrländska gropar måste man vara där med det moderata Joe Sakic-knycket med handleden:

Och lika glasklart är det att man inte kan lägga alla 108 miljarder skattekronor som Stockholms Region har i sin sjukvårdsbudget på faktisk sjukvård. Man måste faktiskt spara sex stycken av dem och det kan man faktiskt göra på många fiffiga sätt: på kvinnokliniken på Södersjukhuset har de anställda exempelvis tvingat fram flera bra idéer när nedskärningspiskan har vint över personalstyrkan. På en whiteboard i lunchrummet föreslogs det att man, för att rädda en budget som gick med sex miljarder i överskott, kunde »skippa Bragokex« till de nyblivna föräldrarna eller att man kunde »skippa det lilla påslakanet till babyfilten, räcker med bara handduken« eller bara »bädda snittsängen med endast plast (ej drag, ej engångs)«. Det är egentligen dumt att man ska behöva skriva sådana självklarheter på en whiteboard i ett lunchrum.

Alla som har läst sin nationalekonomiska astrologi, där Milton Friedmans stjärna alltid står i precis rätt ascendent, reagerar ju så här när den får veta att någon på en barnavårdsavdelning unnar sig mer än en plastbäddning av snittsängen:

John Hassler är en otroligt framgångsrik individ. Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms region, är en otroligt framgångsrik politiker, som lyckats kryssa sig fram mellan utredningar om jäv och närmast veckovisa skandaler kring Nya Karolinska. Han som ägde batteriåtervinningsföretaget som dumpade allt sitt batteriavfall i mellersta Sveriges alla skrymslen och vrår är nog även han klassad som en framgångsrik individ av vår samtid.

Och mitt i denna samtid har jag fått en tenta som framstod så alldeles otroligt enkel att lösa. Och den gjorde mig, i all sin simpla enkelhet, så otroligt nedstämd.

För jag har ju känt det även tidigare den här våren, där jag själv bygger ihop en termin som ska bestå av de återstående högskolepoäng jag har kvar till min svensklärarbehörighet; att jag inte gör någonting riktigt.

»Om utbildningssatsningarna i alltför hög grad leder till överutbildning kan detta i stället leda till att tillväxten hämmas.«

Häromdagen läste jag Sven-Eric Liedmans bok Hets, om skolans historia, från de första civilisationernas skrivarskola för de få utvalda fram till dagens Toyota-inspirerade löpande-band-produktion av masterstudenter. Han lyfter hur nyttomaximerandet blivit universitetsvärldens själva ryggrad, hur universitetsstudier gått från något väldigt exklusivt (omkring 20 000 studenter på 1950-talet) till något som snart sagt alla måste ägna sig åt (idag är över 400 000 studenter inskrivna) och hur det leder till en skenande inflation i högskolepoäng, när alla med ett par naggslitna fackböcker, ett gem och lite silvertejp kan bygga ihop till en kandidat.

I denna veva lyfter han fram begreppet överutbildning.

»Den som studerat mer än han eller hon behöver för sitt framtida yrke är överutbildad. Det är slöseri med tid och pengar att kunna mer än man behöver«, skriver Liedman om samhällets utilistiska syn på saken.

Jag är hopplöst överutbildad vad gäller högskolepoäng, med mina två fullbordade utbildningar istället för en, men samtidigt så känner jag mig ofta så otroligt underutbildad vad gäller faktisk kunskap jag tagit med mig från alla de kurser jag avklarat. Och jag tror att det gäller för så väldigt många som pluggar vid dagens universitet.

Härom året använde jag den här meme-mallen för att sätta ord på känslan av vad många humaniorastudenter främst tog med sig från sina tre- eller femåriga universitetsstudier:

Sven-Eric Liedman, 81, nämner mycket i sin utmärkta redogörelse för skolväsendets historia och dess olika strömningar, men hans bok rör faktiskt inte den allra senaste strömning som jag fått korn på under de senaste månaderna som renodlad distansstudent: den ökade Fragbiteifieringen av de högre studierna.

Ingen av mina föräldrar har varit och nosat på några högskolepoäng i sina liv, så därför har jag nog alltid känt ett styng av stolthet när jag – som kommer från ett icke-akademiskt hem!!! – lyckats bra med någon tentamen.

Men de där högskolepoängen som ingen av mina föräldrar nosat efter, tryggt förvissade om att deras fyraåriga tekniska gymnasiebana skulle generera anställningstrygghet, är ju inte alls längre särskilt högt hängande frukt. Det är i många fall ren fallfrukt som bara ligger där, alldeles otroligt enkel att plocka upp för den med en fungerande internetuppkoppling.

Två av de kurser jag läser nu under våren är nästan helt och fullt byggda på att man ska göra inlägg i långa och otympliga och svagt gränssnittade forumtrådar. Det känns väldigt lite som att det är framtidsosande spetskunskap jag tillgodogör mig, väldigt mycket som att jag försöker klättra i rang på det gamla nätforumet Fragbite.

Den tredje kursen är en ren repris från förra året: föreläsaren, vars första PowerPoint-slide skrek ut att han »satt fast« utomlands och därför inte kom åt sina böcker hemmavid, lade upp en enda tiominuter lång introduktion där han välkomnade till kursen, sedan var precis alla andra föreläsningar upplagda repriseringar från 2020 års identiska kurs. Han tog helt sonika sina fjolårsinspelningar och slafsade upp allt på det anrika universitetets server i januari: här!, kolla på det där!, det funkade ifjol!, ha så skoj!, och så är hans vår räddad fram till dess att han ska tvingas klura fram en tentafråga i juni månad.

Det är ju inte seriöst, det han håller på med. Och då blir ju inte heller det jag håller på med seriöst. Jag har slösat min enda 20-årsålder på att vara mån om att vara väldigt duktig på något som inte spelar någon som helst roll; satsat mina livsbesparingar på en urspårad bluffvaluta som inflationen snart gjort värdelös.

Min tillväxt har hämmats. I en samtid som gynnar den entreprenöriella anda som genererar verkningslösa rymdparaflax eller stora mellansvenska kratrar fulla i batteriavfall så sitter jag dumdristig och sliter med något som inte skapar något som helst värde för varken samhället eller mig själv.

Jag är ingen entreprenör. Jag är en antiprenör.

Medan alla andra jobbar och köper bostadsrätter till nya rekordpriser så sitter jag och skriver inlägg i Fragbite-forumet i hopp om att jag bara är några inlägg ifrån att kunna inkassera några nya toppbetyg som i sin tur ska kunna ge mig en anställning, även fast jag innerst inne börjar inse att jag nog hade haft en större chans att hitta mig en anställning i svensk skola redan för fem år sedan, ifall jag helt hade hoppat över lärarstudierna och vänt mig direkt till någon ekonomiskt hårt pressad rektor.

I Sundsvall sprang jag bokstavligen in i mitt första lärarjobb, när jag – nyss hemkommen från Umeå, stukad av såväl portvinstå som en misslyckad västerbottnisk superettansejour – träffade min gamla SO-lärare på stan och på stående jobb erbjöds ett SO-jobb på en lokal friskola.

Nu, med alla dessa högskolepoäng och examen i ryggen, känner jag att jag kanske ändå måste skaffa LinkedIn och TikTok eller var man nu måste lansera sig som förstelärare för att kunna få en någorlunda trygg och stabil kommunal tjänst som lärare i den akuta lärarbristens Sverige.

Allt det här sköljde över mig och vidare ner genom mina tårkanaler när jag satt på en bänk i förmiddags, högst upp på en kulle intill Brunnsviken, och snörvlade om att jag haver slösat mitt enda liv på inte knulla och snus och travet (det hade varit hedervärt) utan på fotboll och journalistik och Fragbite.

Jag brukar kunna försöka se på mig själv och min tillvaro utifrån mitt eget perspektiv, där jag inte bryr mig särskilt mycket ifall det jag gör är till gagn eller förlust för mitt personliga varumärke på denna livslånga marknad man tvingats ut på, men i förmiddags var det som att jag inte kunde sluta se mig själv ifrån ett jämförande utifrån-perspektiv som betraktade mina levnadsval utifrån någon form av nyttomaximerande mall.

Och då höll det inte. Då brast det. Då unnade jag mig ett sammanbrott.

Jag ville bara berätta det. Att jag är ganska dum, att samtiden också är dum, att pandemin titt som tätt suger livsmusten ur en så till den milda grad att ibland bryter man ihop fullkomligt. Men så blir det bättre igen. På vägen hem, när jag kände mig glad igen men när alla jag mötte fortfarande verkade se min rödgråtenhet!!!, såg jag att en mäklarfirma satt upp lappar på flera adresser längsmed Roslagsgatan: en ganska tråkig tvärgata till Odengatan. På bilden smilade en ung mäklarkille upp sig intill en text om att han sålt en bostadsrätt rekorddyrt på just Roslagsgatan: över fem miljoner kronor för fyrtio-nånting kvadrat. 114 000 kronor kvadraten, förkunnade både texten och hans 114 000-kronor-kvadraten-smil.

Hade jag sett den på vägen till skolan hade jag summerat det som att mäklaren var ännu en individ som var allt det där jag inte kände att jag var: framgångsrik och lyckad och i fas med sin samtid.

Men nu stannade jag, tittade närmre, och noterade en sak i hans fånigt flinande anlete: han såg drogad ut. Han såg ut som en närmast övertydligt exempel på hur ingen i den där affären kan ha varit vid sunda vätskor. Rekorddyra 114 000 kronor för en enda kvadratmeter, mitt i en världsomfattande ekonomisk härdsmälta; här ligger en hund eller åtminstone en ohållbar bolånebubbla begraven. Den här samtiden är inte vid sunda vätskor, vårt samhällsbygge är inte vid sina sinnens fulla.

Tänkte jag. För då, på vägen hem, tänkte jag som vanligt igen. Och det är förvisso inte till glädje för många andra, men det är till glädje för mig.

Jag behövde bara en hel del stöd, en bra och Fragbite-frånkopplad bok och den unika typ av vårigt soliga lä-luft man än så länge bara finner i betongtrappan utanför SU, innan jag lanserat den tappad på flaska.

Fragbite-tentan är fortfarande kvar att göra, min lärares böcker är fortfarande i fel land och ingen på lärarmarknaden kommer göra vågen när jag blir färdig och staplar dessa nya högskolepoängen överst i en redan alldeles onödigt tilltagen hög av snart bortinflaterade poäng.

Men det känns okej igen, i sin kontext.

Fredagsveven: Den nya breda vänstern

Huka er i i torgklungorna, för nu laddar han om med nytt menlöst content!

Inte ens öppna och infekterade stridigheter mellan redaktionsledningen och de nya ägarna, som portalen rapporterat om i veckan, kan numera hindra Pirkt.se att komma ut med den åter veckovisa Fredagsveven. I pandemiskt isolerade tider som dessa, när vardag och helg och dag och kväll glider in i varandra, är det viktigt att ha någonting att binda upp tillvaron kring och i mitt fall är det delvis att bestämma för sig själv att en fast punkt på fredagseftermiddagen, efter att man flexat ut från sina distansstudier, är vigd åt fritt vevande:

Och den här veckan har jag tänkt att inleda veckans vev med några tankar om vad en modern och verkligt bred vänsterrörelse måste rymma under sitt paraflax under 2020-talet. Vi lever i en era av snabba omställningar och teknologiska landvinningar som minst sagt utmanar den gamla hederliga men något naggslitna svenska modellen på arbetsmarknaden. Vi har inskränkningarna i strejkrätten, vi har prekariseringen av yrken i bransch efter bransch i takt med gigjobbens utbredning och vi har nu också en ny aktör som slagit sig in i kilen mellan arbetsköpare och arbetstagare: robotarna.

I veckan nåddes jag av nyheten att Foodora och Tele2 lanserat en egen liten Star Wars-artad rörlig plåtbytta som ska kunna köra ut »framtidens leveranser« utan mänsklig hjälp.

Och hur svarar vi i vänstern på detta nya lilla BB2-gulliga hot?

Skrev Marx något om de lilla rosavita självkörande minibilarna, kanske? Hann Engels med något om det?

Nej, i stället för att gå till de gamla läggen och leta efter svar hos gamla 1800-talstänkare tror jag att den nya och bredare vänstern måste höra av sig till en helt annan typ av tänkare för att få hjälp att attackera detta 2020-tals-bekymmer. Jag tror att den verkligt breda vänstern, som är pigg och på-tårna-stående nog för att anpassa sig efter tidens tand, måste våga inkorporera den gamle Formel 1-kommentatorn Janne Blomqvist i sitt stall av centrala tänkare.

Sedan Micke Dubois tragiska bortgång så borde det vara den andre RobotWars-kommentatorn, Janne Blomqvist, som har bäst svar på hur vi bör tackla på de senaste robothoten på våra svenska gator. Bara Janne Blomqvist kan säkert veta ifall det är Sir Killalot, med dennes gripstarka klo, eller Chaos2, med sin otroliga flippförmåga, som vi bör skicka ut på Stockholms gator för att göra processen kort med det lilla försvarslösa Foodora-åbäket.

Min vän Sinan Akdag, som är expert på postmoderna konsumentfrågor och ny teknik, lade sig i debatten och menade – med all sin expertistyngd – att det var gamle Hypnodisc, med dennes fruktade sågklinga, som var bäst lämpad för uppgiften.

Men Pirkt.se är förstås inte en portal som uppmuntrar till varken gripklo- eller flippvåld och allra minst till ituklyvning av stackars AI-styrda fordon, utan som den nyanserade vänsterröst portalen vill vara i debatten så kan den nöja sig med att lansera gamle trofaste husroboten Sergeant Bash – inte sällan refererad till som »robotarnas Steve Galloway«, efter den ex-allsvenske profilens menlösa roll som assisterande domare i Gladiatorerna – skulle kunna figurera som någon typ av opartisk upprätthållare av robotlag och robotordning på Stockholms gator.

Det är 2021 nu, Trump är borta, Joe Biden återkritar på en massa klimatavtal och all världens miljöfonder går ungefär lika bra som Pets.com-aktier gick innan IT-bubblan sprack. Jag tänker ofta att nu har vi åtminstone börjat ställa om och rört oss bort från de allra ruttnaste av energikällor, men ibland snubblar jag in på Wikipedia-listan över världens största företag och blir lite nedstämd:

I topp har vi två företag som lever på att vi ska förköpa oss på onödiga prylar som skeppas runt hela planeten, men därefter så har vi en mängd oljebolag man knappt hört talas om: kinesisk olja, följt av nederländsk och saudisk, innan vi finner IT-pryltillverkaren Apple (som har en viss mängd koboltblod och ett par kinesiska arbetsdödsfall på sina nävar) och ett bilföretag och sedan ännu ett oljebolag.

Retail, retail, oil and gas flera gånger om, electronics, automotive, oil and gas igen – är det så världen ska se ut 2021? Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande såg ut så, måste jag säga.

Men jag har medvetet strukit över ett av företagen i listan, för att jag kände att just det företaget var ett företag vars höga omsättning var ordentligt logisk. Den kändes rätt och riktig. För så här i mars månad, när man börjar få rätsida på tillvaron igen efter den mörker- och köldsmocka som vintern alltid sätter rakt i trynet på en, så börjar det bli tydligt för en varför just det här företaget är så givna på listan över de företag som omsätter mest pengar i hela världen.

Man hittar dem nämligen överallt.

Den obligatoriska standardvanten med det copyrightskyddade Thinsulate-materialet, som alla människor som bor på våra breddgrader finner sig själv köpandes i tid och otid. Efter en vinter kan man gå igenom sin hatthylla och finna drösvis med marginellt olikfärgade Thinsulate-vantar av marginellt olika form och storlek.

De köps i drivor. Någon enstaka här och där, till synes i farten när man viker in på Stadium för att ta skydd från det nollgradiga snöblandade, men när vintern summeras så är de överallt.

Helt i skymundan så är Thinsulate-vantens omsättning givetvis en av världens största.

Och till skillnad från oljan och gasen och bensinbilarna och de konsumismhetsande jättekedjorna är det inte ett företag jag tror att vi vill nedveckla i det samhälle jag tror att vi vill bygga.

Vår depressiva anti-tillvaro börjar sätta sig på ett oroväckande sätt, men jag undrar om inte det här var det tydligaste exemplet på länge, när Sundsvalls Tidnings enkätfråga häromdagen inte lyckades bli gladare än så här:

Till sist måste vi ge lite efterhandsberöm till den trogne Fredagsveven™-läsaren och den ideelle contentskaparen som på den här portalen har fått göra sig känd som Den Bilburne Befruktaren.

Hans spaning om att Johan, grävmaskinisten från Gift vid första ögonkastet, satt på ett par ordentligt Hide The Pain Harold-vinklade ögon har åldrats alldeles otroligt bra.

Detta i takt med att hans nyblivna fru gjort tillvaron nära nog omöjlig för honom.

Vi behöver inte ens anamma förra veckans påkostade och rörliga kokgubbemontage för att se att i de där ögonen, som just blivit utskällda för att ha varit för bestämda och minuten senare för att ha varit för veliga!!!, gömmer det sig en illa byggd Hide The Pain-fasad.

På samma tema vill jag också ha fört till protokollet att GVFÖ-deltagaren Susanna verkar leta efter den närmast unika kombinationen av klassisk skogshuggarman och normbrytande intersektionell woke-feminist, vilket nog är fullkomligt chanslöst att lyckas med. Klart är ju i alla fall att grävmaskinisten Johan, 31, inte fyller ut den specialdesignade tröjan fullt ut.

Men! Men!!! Ett faktum som gick många förbi var att Johan begick ett alldeles sensationellt stort normbrytande då det vid bastubadandet stod klart att han – i egenskap av 31-årig grävmaskinist på nära två meter – inte tyckte om att dricka öl. Att han satt där i bastun och näbbade på vad som uppgavs vara någon typ av blandsaft måste ha varit något av det allra mest normbrytande som synts i reguljär teve.

En tredje och sista spaning hinner vi med från gårdagens starka avsnitt av Gift vid första ögonkastet och det är givetvis Tacomannens utläggning om vad som faktiskt gömmer sig i hans drömtaco. Han har hela världens skafferier till sitt imaginära förfogande, men han stannar vid den här fyrlingen:

Det har han förstås fått löpa gatlopp för: att stanna vid den gamla köttfärs-isbergs-gurka-majs-fyrlingen är att klassas som extremistiskt i tråkighetshänseende, men just faktumet att han ändå slänger in några blad av just isbergssalladen tycker jag borde ha fått folk att stanna upp och tänka till innan man slänger ur sig smädelser och sågningar.

För apropå just isberg så är det ju så att det är mycket som inte syns i en uppräkning av drömingredienser i ens drömtaco. Vi måste se på den isbergsbleka uppräkningen av tacofyrlingen som ett isberg i sig, som gör det tydligt att det inte främst är så att 28-åringen är tråkig på grund av att han inte uppskattar fler ingredienser än några av det svenska kökets allra tråkigaste – utan att han är tråkig av skälet att han verkligen måste uppskatta den torra brödsmaken av vetemjöl.

Jag vet inte om det är bättre, men det är ett bortglömt perspektiv i tråkighetsdebatten.