Död och evigt mörker

Det var inte den sämsta insats jag sett ett GIF-lag göra.

Det var inte den mest skandalösa inställning jag sett ett GIF-lag ha i en nyckelmatch. 

Men det var den sämsta GIF-förlust jag kan minnas i modern tid, i det absolut sämsta läget, mot det absolut sämsta lag och förening som någonsin kan ha fått beträda fotbollsallsvenskan.















Halvdag på jobbet. Starkölslunch. Resa i goda gelikars lag till årets kanske allra viktigaste spektakel.

Många som rest de fyrtio milen enkel resa mellan Sundsvall och Eskilstuna beskrev något som lät som en drömfredag, men ändå var det en och samma känsla som samtidigt satt sig gränsle över hela deras väsen: den stora ångesten.

Med en timme kvar till matchstart kom beskedet att den medelpadske Messias-figuren Tony Gustavsson valt att spela med den lynnige Pol Moreno i backlinjen och således sätta Giffarnas klart bästa back de senaste säsongerna på bänken. Vid visiteringen in till bortastå (dit det alltså var fri lejd, helt utan biljetter, som vore det en division 4-tillställning) så stannades kön vid ett tillfälle upp av att en AFC-vakt vecklade ut en banderoll och tog sig en kisande och nagelfarande blick på en leende Kjell Lönnå i tyg. Medan vakten försökte räkna ut ifall det fanns någonting i den glada körledarens blick som kunde tänkas kritisera Alex Ryssholms buss- eller fotbollsföretagande så pratade vi om faktumet att Moreno har en tendens att alltid stå för minst ett större misstag per match.

»Det vore så otroligt typiskt om vi skulle förlora på en spansk slip-up«, sa jag medan vakten lämnade igen tyg-Kjell och vi kunde kliva in och ta över läktaren på ett sätt som lär ha fått bostadsföreningsmedlemmarna i de fyra hörnhusen på Tunavallen (som köpt sina lägenheter i tron om att ha lugn och fin division 1-miljö utanför fönstren) att ilskna till på det sätt som rika stockholmska lägenhetsköpare ilsknar till på flottigt kebabspill.

Och just en spansk slip-up blev det. Helspansk.

Juanjo Ciercoles slog bort en av alla sina bortslagna bollar på mittplan (var det hans sämsta match i GIF-blått?), Pol Moreno snubblade till på ett sätt som ingen som haft tango på högstadiets idrottslektioner borde kunna göra och Carlos Moros Gracia (stort hjärta, otroligt mycket mindre fotbollshjärna) valde att inte plocka upp straffområdets enda brandgult lysande spelare utan istället prioritera den självmålsbenägna ytan framför Mitov Nilsson.

AFC Eskilstuna 1, GIF Sundsvall 0.

Det var inte rättvist, det kan man faktiskt inte säga, men det var heller inte otypiskt. Efter en förstahalvlek där man förvisso kanske kunde klaga på intensiteten och det låga tempot så hade Giffarna trots allt fört matchen, petat in en offsideboll i nät, Johan Blombergat bort ett nytt öppet mål (precis som mot Norrköping senast) och enligt samstämmiga uppgifter blivit mer eller mindre bestulna på en Pol Moreno-straff.

Det var inte en av Tony Gustavssons lags bästa halvlekar, men heller inte den sämsta. De förde spelet, stressade inte upp sig och släppte knappt till någonting alls.

Jag vet inte vad Tony Gustavsson tyckte om just den halvleken, han var nog antagligen lika halvnöjd som alla andra, men för en tränare som passat på att lyfta den taktiska tränarinsatsen vid såväl 3–0-halvleken mot Norrköping senast som vid den magiska minutvändningen mot Sirius vore det nog på sin plats att vara jämförligt självkritisk efter andrahalvleken mot AFC i fredags.

För visst att AFC behövde gå framåt (0–0 hade nästan helt förseglat deras öde), men Giffarna lockades plötsligt in i en böljande hej-kom-och-hjälp-mig-fotboll mot ett lag som inte kan enas om vem som ska slå frisparkar utan att handgemäng utbryter, men som trots allt har en del individuellt skickliga konstgrässpelare.

Omar Eddahri plockades ut redan efter en timme och ersattes av en rakt igenom misslyckad Pol Roigé, när Marc Mas Costa skulle in (vilket han tyvärr måste, eftersom han är truppens enda anfallsalternativ) så blev det på bekostnad av lagets största huvudspelare och Chidi Omejes yvigt flängiga slutminuter på planen bidrog enbart med det enda man inte vill dra på sig under en stopptid: frisparkar emot laget.

En av skillnaderna mellan att ha Joel Cedergren och Tony Gustavsson på GIF-bänken har varit att man ofta nickat och hummat med när man sett bytestavlan visa upp gröna och röda siffror. Det har oftast känts som precis de beslut man själv hade tagit, även om man inte varit amerikaniserad nog att kalla dem för »game changers«. Nu saknades Pol Moreno i straffområdet vid lyftningarna i slutskedet och framför allt så satt Tobias Eriksson – lagets kanske bästa poängfixare och en spelare med både GIF-hjärtat och den allsvenska målsnoken på rätt ställe – kvar på bänken medan snett-inåt-bakåt-inspelen gång på gång hamnade fel för GIF-fötter som antagligen inte var misstajmade eller ännu värre: bara inte på plats.

Och den som inte är på plats där han ska vara är alltid, utan undantag, David Batanero.

Jag har inte gjort någon hemlighet av hur otroligt mycket jag stört mig på den bekväme spanjoren under den här existentiellt viktiga höstsäsongen. Senast mot Norrköping satt han på bänken i en match där GIF Sundsvall stod för en halvlek den bäst organiserade försvarsfotboll jag sett ett GIF-lag prestera på över ett decennium; med solida block som rörde sig lika disciplinerat som sömlöst, från sida till sida och uppåt och neråt, utan spansk lattjolajbanlättja.

Men nu när precis allt stod på spel så fick en lat och loj David Batanero spela nittio minuter på det centrala mittfältet, trots att hans passningar inte satt där de skulle, trots att han lufsade hemåt i alla spelvändningar (titta på målet och säg vem det är som låter AFC-spelvändaren pausfinta sig förbi) och trots att han – seriens vassaste vänsterfot – inte lyckades lägga en veritabel straffspark i nät med goda sjuttio procent av målet öppet.

Om det här innebar slutet (och det ska gudarna veta att det kändes som när man stod där efter slutsignalen, i hällregnet) så kommer Pol Morenos snubblande vid den första stolpen vara en ögonblicksbild som etsar sig kvar på den medelpadska fotbollsnäthinnan från säsongen 2019, men för mig kommer det mer än något annat vara bilden av en oljetankertung David Batanero som inte lyckas flytta fötterna snabbt nog för att sätta bollen i ett öppet mål med sin förlovade vänsterfot. 1­­­–0 där och AFC hade varit ett slaget lag och vi hade haft en alldeles gyllne chans att slippa ens kvala oss kvar. Mittfältskollegor som IFK Norrköpings Alexander Fransson behöver ett bolltapp utanför offensivt straffområde för att smaska dit bollarna i hörnet – David Batanero har gjort sammanlagt sex spelmål på sextiosju allsvenska matcher för GIF Sundsvall och samtidigt slarvat i totalt omkring sexhundrasextiosju hemåtjobb på det centrala mittfältet.

Den ekvationen gick märkligt nog ihop ifjol, när motståndare tanklöst rusade upp i press och han och Juanjos tvåtouchande ledde till konkreta uppluckringar. I år, när alla känt till exakt vad de två vill göra tillsammans sedan omgång ett, har den ration mellan produktivitet och slapphet varit tämligen förödande och ännu mer frustrerande.

Jag orkar inte se David Batanero lufsa omkring i en GIF-tröja när laget håller på att åka ur just den upplaga av allsvenskan som man inte får åka ur, enligt alla ekonomiska kalkyler.

Jag trodde att han petades hemma mot Norrköping, men han vilades tydligen för att inte riskera att dra på sig en avstängningsvarning inför AFC-nyckelmötet.

Nu är det dags. Spela med spelare som verkligen bryr sig om den här fotbollsklubbens fortsatta överlevnad. Spela med spelare som inte sedan förra vintern helst velat vara någon helt annanstans än här.

Jag såg många i diverse flöden som vädrade ett det-här-var-det-sämsta-jag-sett-missnöje efter förlusten mot AFC. Det var det förstås inte. Det var en ganska blek och tam insats, sett till läget, men det var trots allt en insats som borde ha resulterat i minst en men antagligen tre poäng.

uselt var det inte, spelmässigt, men så bottenlöst uselt är det förstås likafullt att förlora mot det där laget, på den där arenan, i det där läget. Det hundratal som reste tur och retur från Sundsvall en regnig fredag i oktober förtjänade långt mycket mer.

Igår vann förstås också Östersunds FK sin första match sedan den nye finansiären Curt Sillström föddes (antagligen i en jämtländsk namngenerator för någon månad sedan) och eftersom vi antagligen vill eller kräver att Kalmar tar tre poäng till (mot Falkenberg, som annars kan gå förbi) så ser det hastigt och mindre lustigt ut som att en kvalplats är nära nog maxutdelning inför de sista två omgångarna.

Att tänka tillbaka på Landskrona-förlusten 2005 smärtar alltid, men det var åtminstone mot ett riktigt motståndarlag som har sin plats i den svenska fotbollshistorien. Att i framtiden eventuellt behöva tänka tillbaka att Giffarna förlorade sin plats i allsvenskan till en orange franchiseförening framför en division 2-publik, i en match mot ett lag där två litauiska ålderspensionärer vid namn Saulius försöker få ett gäng legoknektar att inte bråka om vem som ska lägga frisparkarna: det är bara för mycket.

Det är på håret

Många tror att vi flintifierade individer har mindre kännedom om hår än andra. Det är tvärtom.

Eller, okej: vi har kanske inte per definition mer kännedom, vad gäller ackumulerad kunskap om inpackningar och balsam, men vi har ett skarpare öga för alla hårmässiga processer som försiggår från pannloben och uppåt. En gång i den tidiga 20-årsåldern träffade jag en likaledes ung man på en festival. Det var en kompis till en kompis och särskilt länge sågs vi inte, särskilt mycket gemensamt hade vi inte och särskilt rolig eller intressant var han nog inte heller, men genom hela kroppen kände jag ett ilande starkt släktskap med den unge mannen — så fort jag lät blicken vandra uppåt, från att ha mött hans blick till att ta sig upp över ögonbrynen, upp över pannan och upp mot hårfästets frontlinje. Han hade den första utposten intakt: ett solitt litet fäste precis där hjässlob och pannlob går ihop, men runtikring höll de övriga styrkorna på att desertera och dra sig tillbaka från frontlinjen.

Det var förstås inte första gången jag sett ett tillbakakrypande hårfäste — när man väl fått upp ögonen för att hårfästen är betydelsefulla är det allt man tittar på hos förbipasserande: jag har ett mentalt kartotek på tusentals olika typer av fästen — men det var första gången jag såg en precis kopia av mitt egna hos en jämnårig. Han hade exakt likadana begynnande vikar och han hade löst den omöjliga bäddningen med lapptäcket på exakt samma habila men i förlängningen lönlösa sätt. Det var som att titta i en liten placerad alldeles för högt, som att min skalp fick återse sin tvillingskalp.

Jag ville ta honom i handen och slita iväg honom, bort från där vi stod och hade världsliga diskussioner om indiemusik eller tjejer eller vad annat pre-flintifierade killar i 20-årsåldern tvingas prata om för att upprätthålla sociala konventioner, för att slå oss ner och samtala om det som verkligen betydde någonting för oss båda. Vi skulle kunna diskutera potentiella förhållningssätt, spekulera i hur mycket tid vi hade kvar innan löjets skimmer började lysa igenom den tunna frontlinjen och utifrån detta kartlägga forskningsläget och räkna på huruvida vi skulle kunna upprätthålla en förtjänstfull sidbenefasad fram till dess att de hårbottenstimulerande krämerna rullades ut på bred front på den öppna marknaden.

Allt detta kände jag efter en enda blick upp mot håret på en okänd jämnårig man under en festival. Så insinuera aldrig igen till en flintifierad människa att han inte skulle ha »koll på hår«. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan återge dagsaktuell status för var och en av mina gymnasieklasskamraters fästen, baserat enbart på min etnografiskt insamlade information från slutet av förra decenniet och mina prognoser som sedan dess stått och uppdaterats i den del av hjärnan som kalufsrika individer kan ägna åt annat.

(Jag läser en kurs i grammatik just nu och baserat på hur svårt jag har haft hittills så börjar jag misstänka att det är min hjärnas språkcentrum som är helt upptaget av gamla servrar bestående av miljoner ögonblicksbilder på hårfästen och jättelika Turing-maskiner som står och tuggar fram dagsaktuella prognoser på hur dessa har utvecklats.)

Och som representant för den flintifierade rörelsen, med dess nu erkänt goda kännedom vad gäller hårsemantik (läran om vad hår kommunicerar; den lära som det sägs att Wittgenstein hade vigt sitt liv åt, om han inte haft ett sånt bergfast fäste), vill jag klargöra att jag är orolig över utvecklingen i GIF Sundsvall och den allsvenska bottenstriden.

Det är fortfarande på håret om Giffarna ska kunna klara det allsvenska kontraktet inför de tre slutomgångarna — och nu kan det vara klippt. För döm av min förvåning när jag klickade mig in på Sundsvalls Tidnings sportsajt för att få mig det senaste inför bortamatchen mot AFC Eskilstuna på fredag kväll — och möttes av detta:

Tony Gustavsson har klippt av sig sin hårsvans. Mannen som kom in som ett yrväder en augustiafton med ett ungdomligt och rikt knippe hår slängd i en plastrem om nacken har gått till frisören som en glad gamäng och kommit ut som på bilden ovan: till synes helt utan den peppiga mentalitet som hittills präglat hela hans tränarskap i GIF Sundsvall.

Var är vår Hunky Tony? Vad har hänt med den glada och frisinnade gympaläraren som ser mellan fingrarna om Omar Eddahri uppenbarligen fyllt i orienteringstalongen med hjälp av nålen på sitt örhänge, för att han är kastar så föredömligt hårt på spökbollen?

Över ett klipp ser han ut att ha blivit till den triste diakonen som följer med på konfirmationsresan till Vemdalen och tjatar på folk att de måste använda hjälm.

Det ser ut som om han klivit in i dörren till »Sikta Mot Stjärnorna« varpå röken visat sig vara full av tunga kemikaliepartiklar och han bara raglat ut som en mer gråblek version av sig själv. Jag har länge haft spaningen att Sundsvall är en av Sveriges allra mest frisörsalongstäta städer per capita i Sverige och kanske världen (det är bara optikerna som är fler till antalet; det finns nämligen ingenting en sundsvallsbo gillar mer än att gå och kolla sin syn och leasa ett par fräna bågar), men fram tills nu har jag inte sett det som något problem utan Milton Friedmanskt sett det som något upp till den medelpadska fria marknaden att lösa. Men när jag ser Tony Gustavssons plötsliga förvandling och den oroväckande effekt det kan få för hans GIF-lag, som fram till nu har ridit på hans framskvalpade våg av manbun-kopplad energi, så blir jag sedvanligt dödskommunistisk igen. Kanske är det dags att Sundsvalls Kommun (som jag redan föreslagit ska slå igen tapasrestaurangen Saffran, för att hålla den tunge Marc Mas Costa från de friterade bläckfiskringarna) att dra in klipptillståndet för Drop In Hos Leif eller vem det nu kan tänkas vara som ligger bakom detta hårtofsklipp som kan visa sig säsongsavgörande för stadens enda kvarvarande elitlag.

Jag ska förstås till Eskilstuna på fredag kväll och hade jag haft hårväxt nog att spara ut en hårtofs till dess så hade jag gjort det, för att kompensera för detta bortfall. Som flintifierad är det enda jag fokuserar på att inte råka skaffa mig en Rodrigo Palacio-hårsvans genom slapphänt rakning och dålig ljussättning i badrummet (det finns många anledningar till att leta efter en sambo, men den mest primära för mig är förstås för att kunna ha någon som okejar min nacke innan jag går ut i offentligheten), men för alla som har möjlighet att binda upp era hårsvall i små elastiska plasttofsar på fredag så tycker jag att ni bör göra det i det som kan bli svensk supporterkulturs första manbun-tifo.

Att bli Håkan med Håkan Svensson

Igår kväll stod det svenska landslaget för en alldeles strålande kollektiv insats då de hade Spanien i 1–0-brygga till dess att en sjabblig hörnspark förstörde feststämningen på stopptid. Försvarsspelet var (frånsett ett tiotal minuter i första) exemplariskt, Sebastian Larsson visade hur många löpmeter världens längsta försäsong kan generera och framåt briljerade bland annat Emil Forsberg (även om hans agent Hasan Cetinkaya lär ha bubblat av landslagsuppehållsilska över att hans klient också var tvungen att hugga i defensivt).

Men jag tänkte ta tillfället i akt att fokusera på någonting helt annat vad gäller svenskt landskamperande mot Spanien. Under uppladdningen till tisdagskvällens landskamp så bjöd nämligen SVT:s Sportnytt på en liten tillbakablick vad gäller tidigare möten med de alltid så spelskickliga spanjorerna och självklart flimrade 0–4-förlusten i Vigo 1998 förbi i inslaget.

Det är ju en pinsam plump i den moderna svenska landslagshistorien och en brakförlust som alltid funnits i medvetandet för en som påstår sig vara någorlunda fotbollshistoriskt allmänbildad. Jag har vetat att det var Tommy Söderbergs mardrömsstart som nytillträdd förbundskapten och att Vigo-förlusten var den typ av pinsamma överkörning som fick fotbollsförbundet att börja tänka att den jovialiske Baloo-björnen Söderberg kanske var tvungen att viktas upp med en teoretisk torrboll från Ånge, vilket gjorde att han sedermera fick dela förbundskaptensrollen med sin tidigare assistent Lars Lagerbäck.

Men jag har bevisligen inte vetat exakt hur den kom till.

Men så visade Sportnytt ett kort klipp från Fernando Morientes mål i matchen. Och jag vet inte med er, ni kanske redan har gäckats av detta i nära två decennier, men det här är en scen som kommer följa mig ett tag.

Det kommer ett inlägg från den spanska högerkanten, Halmstads BK:s trotjänare Håkan Svensson går ut för att plocka ner bollen och…

… i Sportnytts sändning (exakt nio minuter in) säger Staffan Lindeborg »första ingripandet för HÅKAN« och precis då, när Staffan går upp en oktav samtidigt som han försöker göra den svenska fotbollspubliken förnamns-tjenis med dunderdoldisen Håkan Svensson, så tappar HBK-målvakten bollen rakt ut varpå den enkelt rakas in i det öppna målet.

Att den svenske landslagsmålvakten Håkan Svensson (som jag här envisas med att efternamna, eftersom han är mindre känd än nästan alla andra Håkanar i Sverige) behandlar fotbollen som vore den ett flygande hett kokkärl som han ska gripa efter med hjälp av två på tok för tunna grytlappar är förstås dråpligt nog egentligen.

Men det som verkligen drabbade mig igår är att jag blev varse om att dessa scener utspelar sig när Spanien gör matchens första mål och att Fernando Morientes sätter bredsidan till efter 53 sekunders spel. Det är mer än mitt enkla intellekt kan hantera.

Hur är det ens möjligt att det där är Håkan Svenssons första insläppta mål i matchen? Precis allting i hans kroppsspråk, från den stund då han har känner att bollen lämnar handskarnas uppenbart slippriga yta, tyder på att det är hans sista insläppta mål för dagen och att det sker i en matchminut som måste tickat upp över åttio. Titta på den lättsamma joggningen ut ur målområdet, det lilla hoppsasteget och till sist hopslagandet av nävarna där man nästan kan höra hur han undslipper sig ett halländskt »attans!«.

Jag tycker verkligen att allt är så uppenbart och odiskutabelt utfört av en idrottsman som så tydligt har gett upp sedan länge och som knappt längre orkar räkna hur många bollar han släppt förbi sig. »Ajajaj«, mumlar Staffan Lindeborg i sändningen och just en »ajajaj«-uppgivenhet är det Håkan Svensson signalerar.

Det är för mig omöjligt att ta in att det där är en målvakt som just släppt in sitt första mål för matchen, efter femtiotre sekunder!, och som hoppsastegar sig runt i en lov för att göra sin första nätvittjning för kvällen.

Vetskapen om att dessa scener dessutom utspelar sig i en fotbollslandskamp för mindre än tjugo år sedan är i sig också hart när ointaglig. Jag har svårt att förklara det på annat sätt, men hela Håkan Svenssons uppenbarelse är den av en hockeymålvakt på sextiotalet som har löjligt små skydd på sig; en sprattelgubbe som i 2010-talets kranka blekhet ser ut att ha skickats ut bland de vinande slagskottspuckarna i BR Leksakers allra tunnaste och billigaste barnskydd.

Det är också någonting med de omgivande backarnas agerande. Nog för att det går att tycka att en 34-årig Andreas Granqvist kan se tung ut i vissa rörelser, framför allt när han ska resa sig efter en glidtackling eller ett fall. »Det ser ut som när ens pappa har ramlat och gjort sig illa!«, ropade min vän Putto igår och det hade han helt rätt i: även om den allra mest lyckade Granqvist-fläkning gör en stolt så gör den en också lite sorgsen, som om ens ömme fader slagit i en och färdigställt altanens nya räcke men sedan följt upp detta med att åma sig som en vådaskjuten älgko när han rest sig.

Men backarna som omger den slipprigt Papphammar-hänte Håkan Svensson i 1998 års möte ser ju faktiskt ut som om det är helt vanliga pappor som försöker hindra Fernando Morientes från att göra mål.

Det är någonting att ta med sig från gårdagen, trots det bistra avslutet. Inte faktumet att vi stod upp så otroligt mycket bättre mot Spanien än vi gjorde i Vigo 1998, det har vi ju gjort flera gånger sedan dess, utan att våra mittbackar på knappt tjugo år har utvecklats från att se ut som pappor i konkreta matchsituationer till att bara se ut som pappor när de reser sig efter att ha ramlat. Och att Robin Olsen inte längre hoppsastegar omkring från start och att han fått sig ett par moderna jätte-Jofa-benskydd i rejäl skumplast.

Stopp, stanna, avbryt

När jag sade upp mig från mitt jobb för att hoppa på en femårig lärarutbildning så visste jag att både själva läraryrket och den svenska skolan befann sig i kris.

Jag gjorde det ändå, för jag tänkte att vissa yrkesgrupper och vissa samhällsbärande funktioner kan ett lands politiker inte bara låta krisa hur länge som helst. Jag kände mig säker på att jag under de här fem åren så skulle få se ett oundvikligt uppvaknande i den svenska skolpolitiken och ett rejält rannsakande av vad som gått snett; att jag skulle få se ett skifte i den skolpolitiska diskursen, skönja inledningen på en kursändring, kanske till och med se de första spadtagen på en rejäl ombyggnation.

Jag hade inga idéer om att mitt nyexaminerade jag skulle hinna kliva ut i en svensk skola som helt hunnit göra sig av med sin skriande lärarbrist, sina usla arbetsförhållanden, sina ständiga ekonomiska neddragningar och sitt märkliga kundfokus — men jag hade en genuin tro på att vi skulle ha kommit någonstans i arbetet mot dessa problem. Att den skolpolitiska vinden skulle ha vänt. Att vi någorlunda gemensamt kommit till insikt om att det finns gränser för hur ett samhälle kan behandla den institution som ska utbilda våra ungdomar, i det som även i framtiden är tänkt att vara en kunskapsnation.

»Det går inte att behandla skolan och läraryrket så här illa hur länge som helst«, tänkte jag. »Politikerna kommer vara tvungna att agera.«

I journalistbranschen som jag lämnade rådde också en djup och långvarig kris, där knappt en enda människa som inte var marknadschef på ett onlinecasino längre ville vara med och stötta tidningar ekonomiskt. Men hur viktig den oberoende journalistiken (inte min, men andras) än är för ett samhälle så kunde jag inte se hur den utvecklingen skulle vändas. Åtminstone inte innan hela branschen — där fasta anställningskontrakt redan behandlades som ett gudasänt mirakel, som något som drogs ur ett guldfärgat jättekuvert när Rikard Sjöberg och Magdalena Graaf plingat på din dörr — slog i den absoluta botten. Det finns ingen instans som kan ta ett övergripande ansvar för den marknad där människor plötsligt hellre swishslänger iväg en slant för att se någon Joakim Lamotte-yra in i en rattmonterad webbkamera än att betala för en kvällstidningsprodukt. Jag såg en bransch som kanske eventuellt var tvungen att slå i botten innan människor eventuellt kom till insikt om att det kanske var bra och viktigt att det finns journalistik som inte är branded content-sponsrad av RiskYourLifeCasino.org eller som inte seglar långt ute på det pressetiskt internationella vattnet.

Jag var väl naiv, men jag trodde dock inte att den svenska skolan skulle behöva slå i botten innan man skulle få skönja en vändning uppåt. 

Nu har jag ett knappt år kvar innan jag tänkt gå ut som nyexaminerad lärare i den svenska skolan och jag får lov att konstatera att min analys har slagit fel. Varje gång jag tänker på att jag ska ut och arbeta med ungdomar så blir jag först glad — att se när elever ta till sig nya lärdomar är det mäktigaste jag upplevt i yrkeslivet — men ganska snabbt så tänker jag på baksidorna.

För det har inte vänt uppåt. Det har fortsatt brant nedåt. Sedan sommaren 2016, när jag valde att hoppa på min utbildning, har lärarbristen fortsatt urarta, rapporterna om lärares psykiska ohälsa har duggat tätare än någonsin och vad gäller själva roten till problemet så har rötterna blivit ännu starkare trots att det inte blåst särskilt mycket.

Svensk skola ska vara bäst i världen, varje kommuns skola ska vara bättre än grannkommunens  — men det får inte kosta pengar.

Nästa år kommer tre av fyra kommuner tvingas skära ner på utgifterna som ska täcka kostnaderna för skolan. I en tid där svenska lärare redan sjukskrivs i långt högre utsträckning än andra yrkesgrupper så bedömer varannan skolchef, i den enkät som Ekot publicerade i veckan, att »besparingarna kommer innebära en minskning av antalet anställda per elev«.

Mer att göra för lärarna. Fler elever att ta hand om. Ytterligare uppgifter att ta över ansvaret för. Snabbare steg att ta i korridorerna. Hetsigare svepande av pulverkaffe i lärarrummet. Ökade sjukskrivningstal att vänta som en direkt följd.

Detta samtidigt som punkten »skola och utbildning« alltid är antingen etta eller tvåa på frågan om vilken som är väljarnas viktigaste frågor inför varje riksdagsval. Så har det varit under hela 2000-talet, under de år då Carl Bildts 90-talsreformer givit fullt utslag och då lärarbristen börjat räknas i tiotusental, då skolsegregationen skjutit i höjden och då svenska barns internationellt jämförbara skolresultat har sjunkit som ett flöte vars krok fastnat i en gäddnäbb.

Ändå händer ingenting. Härom veckan fick jag chansen att diskutera skolbudget med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (L) och jag frågade henne om hur det såg ut för mig som nyexaminerad lärare, om jag går ut och arbetar i Stockholms stad. Det hon till slut kunde sammanfatta, efter att ha konstaterat att det väntade tuffa år för staden, var följande:

»Det kommer inte bli bättre om du söker dig någon annanstans.«

Jag har bara ett år kvar nu tills jag tänkt gå ut i yrket och jag är helt säker på en sak: politikerna kommer inte att göra någonting. Lotta Edholm summerade bittert att det var tvunget att bli kärva år framöver för en redan slimmad skolverksamhet, trots att hennes kommuns skattesats ligger under trettio procent. Det går inte att göra något åt. Det ledet i Excel-arket har gjorts oredigerbart; det är på andra sidan – där varje krona ska sparas in av välfärdens arbetare jobbar mer »effektivt« – som man har möjlighet att kapa tiotals miljoner.

Den typ av »postpolitik« som den nyliberala hegemonin fört med sig är sällan blir sällan så tydliggjord som inom den svenska skolpolitiken. Det är väldigt tydligt vad som behöver göras — men i postpolitikens mittenfåra ses dessa stora förändringar som fullkomligt omöjliga.

Alla oberoende instanser är exempelvis överens om att 90-talets reformer lett oss helt fel (precis som OECD varnade för innan införandet, i en rapport som Bildt-regeringen skyndsamt gömde undan) och både bland det svenska folket och hos lärarkåren som arbetar i svensk skola finns ett närmast obefintligt stöd för dagens extremistiska skolprojekt som är världsunikt i sitt slag:

Ändå händer det ingenting. Det står still. Politikerna gör ingenting, förutom att beordra fler och fler nedskärningar: ja, rentav nya varje år. 

Det borde få en lärarstudent som hamnat fel i sin analys (det skulle ju ha börjat vända vid det här laget!) att hoppa av sin utbildning. Jag är verkligen livrädd för att gå in i väggen och läraryrket ser även under den överskådliga framtiden ut att vara ett yrke där risken att effektivisera sig själv hela vägen ner i långtidssjukskrivningen är överhängande. Jag och mina framtida lärarkollegor är den yrkesgrupp som ska springa in alla de tiotals miljoner som våra kommuner säger sig sakna i sina budgetar.

Jag tycker fortfarande att läraryrket är det mest givande yrke jag någonsin testat på och en enda sak får mig att fortsätta tro på att jag någon gång kan få utöva det yrket under långsiktigt rimliga förhållanden: att det har uppstått ett vi som visar upp en konkret vilja att förändra.

Vi som jobbar i skolan. Vi som har barn i skolan. Vi som bryr sig om samhället och välfärden.

Inte genom att rösta på vissa skolpolitiker vart fjärde år och inte genom att sätta ett naivt hopp till att en vänster-mitten-regering kommer vara bättre än en höger-mitten-regering vad gäller att bryta med den nyliberala effektiviseringsdoktrinen  — utan genom att protestera.

På söndag hålls Skolmarschen för andra gången. Den hade inte hållits om det inte vore för det enträgna arbete som Tankesmedjan Balans gjort vad gäller att belysa de ständiga nedskärningarna i välfärden, som tidigare dolts under nyliberala modeord som »effektiviseringar« och som därmed tillåts gå under den mediala radarn.

De har idogt och konsekvent pekat på hur styrmodellen »New Public Management« leder till ständiga nedskärningar, år efter år. De har synat bluffar om »satsningar« på skolan som i själva verket — när man närstuderar skolpengen — varit stora besparingar. De har levandegjort små procentförändringar i svartvitt trista kommunbudgetar genom att koppla dessa till den ökade stress och press som välfärdens arbetare i såväl skola som vård och omsorg känner.

Det är svårt att säga annat än att det är väldigt många som berörs av skolan. Det är ju inte bara skolpersonal, elever och föräldrar som borde bry sig om att Sverige har ett fungerande skolväsende med sig in i 2020-talet utan alla som har minsta intresse av att leva i ett samhälle.

Att vi börjar ta oss ut på gatorna och demonstrera, högljutt och argt och i med den oresonlighet som situationen kräver, är det enda som får mig att fortsätta tro på min ursprungstanke: att man inte kan behandla skolan hur illa som helst.

Lämnar vi det upp till politikerna själva så kan de säkerligen lulla på i sina postpolitiska låsningar i många år framöver, till dess att lärarlinjerna står helt tomma och bara inhyrda Yepstr-yeppar står vid whiteboardtavlorna i svenska klassrum.

Men inte om vi alla som bryr sig om svensk skola säger ifrån. Bestämt, argt och upprepat.

Om vanliga människor kraftsamlar så tror jag fortfarande att vi kan bli av med både New Public Management-nedskärningar och de fria vinstuttagen ur skattefinansierade pengapåsar som var tänkta att gå till en jämlik och god utbildning för barn.

Om vi som driver runt svensk skola vägrar ställa upp på villkor som gör arbetslivet i välfärden ohållbart för så väldigt många så har politikerna till slut inget val.

Svensk skola är i fortsatt kris och den ser ut att tillåtas bli djupare och djupare. Vi måste bli arga, hårda och högljudda. Vi får lov att gemensamt tvinga fram politik i detta postpolitiska vakuum.

Vi ses på söndag.

Fortsätt häll på med energi

Jag vet att fotbollen inte är så enkel att man kan hälla på med energi när det behövs.

Fotbollen innehåller sånt man inte kan styra över, som tur, snedsparkar, studsar och usla Daniel Jarl-beslut.

Men allt det som går att styra styrde Tony Gustavsson rätt — och nu kan vi tro på ett allsvenskt liv efter detta.




















»Då sa jag att då fixar vi det och så kom vi överens om att höja energilösheten.«

Tony Gustavsson berättar om sitt halvtidssnack för Sundsvalls Tidning och han menar väl förstås att de skulle minska energilösheten, men jag reagerar mest på att han får det att låta som att det var så enkelt.

Bara att fixa. »Då fixar vi det«. I med mer energi bara, som vore det en dunk man häller ur, i ett hål där det behöver fyllas på.

För förstahalvleken i den nya måstematchen mot Sirius präglades mycket riktigt av den energilöshet som kännetecknat så väldigt många — ja, nära nog alla — hemmahalvlekar den här säsongen, sedan den där magiska andrahalvleksurladdningen mot Malmö FF i den andra omgången.

Trots att det tidigt stod väldigt klart att det fanns uppenbara Peter Wilson-ytor bakom gänglige Daniel Jarl, en mittback så älglik att han lär behöva dubbla reflexvästar ifall han ska ge sig ut i skogarna under jaktsäsong, så slogs inte bollarna. Trots att Niklas Busch Thor följde David Batanero lika idogt som hans fru följer en högerpopulistisk strömning så hade Giffarna inte passningstempo nog att sätta Juanjo Ciércoles i spel i de ytor som borde ha uppstått.

De hade fått med sig 0–0 in i paus — utan att knappt ha skapat en offensiv målchans och utan att ha visat upp något av det som de drygt 5700 gratisåskådarna kommit dit för att se. Vilja, framåtanda, desperation; ja, alla typer av karaktärsdrag som peppfluencern Tony Gustavsson förväntas införliva i det här malätna och stukade GIF-bygget saknades i den första halvleken.

Kebba Ceesay kunde ha nickat in 1–0, Jonas Lindberg borde ha gjort det enligt 2019 års GIF-logik, då hans sträckta halvvolley från halva halvplan var astrologiskt förinställd på att segla in i krysset (lex Erik Friberg mot Häcken). Christer Gustafsson hade å sin sida kunnat bli av med sin fotbollsallsvenska licens för att han inte gjorde det när tre Sirius-spelare var friställda framför David Mitov Nilsson.

Det var inget fullkomligt bottennapp till halvlek. Sirius var inte klart bättre, bara lite. Lite hårdare, lite smartare, lite vassare. Giffarna såg rädda, fega och försiktiga ut. Energilösa, är väl ordet.

Det var den typen av halvlek där jag kunde se en joelcedergrensk halvtidsintervju framför mig. »Det är en jämn match«, yada yada, »vi får inte riktigt till sista passningen«, yada yada, »de skapar inte så många chanser«.

Tony Gustavsson hann inte bli intervjuad av CMore innan de visslade igång den andra halvleken, men det behövdes egentligen inte. För i högtalarsystemet hördes för första gången på väldigt länge ett pausmeddelande som inte handlade om femtio-femtio-lotter eller Jetpak-leveranser. Där återfanns nu ett meddelande om något så unikt som ett halvtidsbyte.

Att Pol Roigé skulle ut och Omar Eddahri in. 2–0-skytten från Kalmarvinsten senast hade inte varit direkt dålig i den första halvleken, inte sämre än någon annan — bara en del i ett kollektiv som över tjugotvå fötter presterat för dåligt. Jag vet inte om det var det rätta bytet, kanske skulle en misstajmad Oliver Berg eller en osynkad Johan Blomberg ha fått lämna i stället — men jag vet att det var helt rätt signal.

Inget räknande av bollinnehavsprocent, inget vänta och se var matchen tar vägen – Tony Gustavsson såg att Sirius var klart närmre ett förstamål än hans lag, han visste att han behövde alla tre poängen och signalerade det med några ljuspunkter på fjärdedomarens tavla.

Men fotbollen är förstås inte riktigt enkel. Är det någonting man lärt sig av Pol Moreno – som fått hoppa in centralt i den hoplappade backlinjen, sedan Dennis Olsson kastat in handduken på grund av sjukdom – så är det att han inte håller sig hundraprocentigt fokuserad i nittio minuter. Efter en förstahalvlek där jag satt och funderade på om jag sett ett GIF-mittbackspar så dominant i år (Carlos Moros Gracia och Moreno vann allt mot Philip Haglund i luften) så tog det bara tio minuter av andra halvlek innan en djupledslyftning över Moreno resulterade i ett jätteläge för Philip Haglund. När en av seriens bästa nickare valde att inte nicka och Giffarna kunde rensa så tänkte nog de flesta, inklusive en hälstående Moreno, att faran var över – men när Sam Lundholm får utmana Omar Eddahri (som inte byttes in för sitt defensiva en-mot-en-spel) så borde man kunna räkna ut att det lär kunna resultera i ett inlägg.

Jonas Lindberg räknade med det och en klinisk språngnick senare så var helt plötsligt hårknuten, den som yrvädret Tony Gustavsson kom med i en svångrem om bakhuvudet, negativt kopplad för alla giffare. För helt plötsligt såg 2019 års Kevin Amuneke-figur ut att bli en trött gammal korsbandstrasslande Ljungskile-forward i hårknut, som inte ens orkade resa sig för att fira sitt 1–0-mål.

Men energin tog inte slut. Tony Gustavsson greppade slangen och fyllde på. In med truppens enda anfallsalternativ Marc Mas Costa, som förstås inte var lika mycket faktisk »game changer« som spelare som han var ännu en signal om att nu skulle allt framåt. Ut med stackars vänsterbacksplacerade Eric Björkander och både fyrbackslinjen och de taktiska dragen kastades ut ur fönstret i ett försök att hindra Norrlandsfönstret ifrån att klappa igen.

Tobbe Eriksson var den som spelade ut bollen till Johan Blomberg som sköt på en av de lemmar som älgmänniskan Daniel Jarl inte hade full koll på. Straffen är solklar, om fotboll fortfarande är en sport där utespelare inte får rädda skott mot mål med hjälp av armarna, och när David Batanero satte 1–1 i nät så fanns det inget val. Sirius hade slutat spela fotboll, Tony Gustavsson hade »fixat fram« energi åt Giffarna. Det kändes hundraprocentigt självklart att det skulle blåsas på för två ytterligare poäng och innan publiken kan ha hunnit sätta sig efter målfirandet så var poängen i nät.

Daniel Jarl var olycklig igen (på ett sätt som måste få honom att fundera på om det kanske är olyckligt att han alls spelar i allsvenskan) och Omar Eddahri, planens klart mest involverade spelare i den andra halvleken, dunkade på och en dittills stabil Lukas Jonsson sprätte till som en Per Åhlin-tecknad bifigur och Tobbe Eriksson gjorde det han fortfarande kan bidra med.

Han slår inte passningar som Bata, han vinner inte boll som Juanjo — men han fyller på i boxen med klokskapen hos en mittfältare som gjort hundratals allsvenska matcher.

Det borde ha fått generera tre poäng i derbyt mot ÖFK precis innan uppehållet i somras och då vet vi faktiskt inte vad som hade hänt med den här säsongen. Det gav tre livsviktiga poäng nu och det gav en klättring upp över nedflyttningsstrecket.

Det gav den mäktigaste GIF-vändning jag sett Dennis Östlundh stångade in 3–2-bollen mot Halmstad hemma för sjutton år sedan. Det gav nytt hopp och en ökad tro på ett allsvenskt liv efter detta.

Lokala företagare hade lockat över 5 700 Sundsvallsbor till en match mot Sirius (ett gråblekt lag vars sista riktigt sympatiska drag försvann när flintifierade Karl Larsson rakade av sig sin comb-over-krans), Sundsvallsfostrade Tony Gustavsson gjorde precis allt rätt på bänken och 34-årige Tobias Eriksson — GIF Sundsvalls meste allsvenske frisyrinnehavare genom tiderna — fick sätta punkt för en vändning som folk kan komma att tala om under väldigt lång tid.

Om vi fortsätter med den här energin klarar vi oss.

Jag visste varken att varken dunken, munstycket eller hålet fanns men jag vill att Tony Gustavsson fortsätter hälla.

Poängen finns bakom löpmetrarna

Tiki-taka? Nä, slit å tackla.

Istället för att se katalanska passningskvadrater fick vi djupandas i fyrkant, så som vi lärt oss göra om de medelpadska fotbollshöstarna. 

Lägg naturgräs på IP. Det är så här det ska se ut. 






Mål förändrar matcher, heter det på det gammalsvenska sportkrönikörsspråket. Och inte ska man underskatta Carlos Moros Gracias inövade löpning och nick när David Bataneros vänsterfot äntligen levererade på-kvadratmetern-precist på liggande boll.

Men det gav bara ledningen – det var någonting annat som gav segern.

För Kalmar stod för en av de svagare prestationer jag sett ett allsvenskt lag göra på väldigt länge i den första halvleken, de låg under mot ett lag som inte vunnit sedan Curry Treffenberg slog ner strejken 1879 och de borde ha varit ungefär lika nöjda med sitt presspel som en socialdemokrat är över höstens regeringsbudget. Och mycket kan man säga om Magnus Pehrsson och hans tränarskap — men han är åtminstone inte dummare än att han vet när det är dags att ge sitt lag en rejäl utskällning, kräva mer och kasta sitt tidigare taktikpapper i närmsta sopkorg.

Det tog inte ens en minut innan nyinbytte Vikor Agardius hade kommit runt på kanten och piskat in ett inlägg mot deras unge division 1-bjässe på topp. Inte två innan de kommit runt på nytt med sitt nya 3-5-2-system och skyfflat in bollen mot mål.

Nu skulle Kalmar ånga på längs kanterna, förstod man. Nu skulle de vinst-och-förlust-veva in bollar från flankerna mot ett lag vars backlinje omvandlade det mesta till förluster under fem månaders tid.

På den ena kanten hade Giffarnas vänsterback Pa Konate misslyckats med det mesta i den första halvleken och blivit rundad och varnad i en och samma situation mot Romario. Samme Konate som raderat ut Stefan Lischtsteiner under Champions League-hösten 2014 hade fem år senare sett mer än lovligt virrig ut på en mer än halvtom Guldfågeln Arena.

Och så kom ett uppspel på felvänd KFF-ytter i den 48:e matchminuten. En fortsatt virrig Pa Konate stötbryter och han kommer helt snett in i duellen.

Väggspelet in i banan öppnar upp en mellanstor småländsk socken bakom honom. Och jag säger inte att matchen avgjordes här, inte alls, men jag tror att en av anledningarna till att Giffarna tog tre livsviktiga poäng mot Kalmar FF börjar precis i den här bildsekvensen:

En maxlöpande Pa Konate är fem-tio meter bakom sin överlappande KFF-mittfältare.

Men fyra sekunder senare är han ikapp, förbi, och först på bollen som han låter löpa ut till en inspark.

Jag vet inte med er: ni kanske fortfarande slår på teven eller åker till bortaläktaren när det lackar mot oktober för att få se läckra Batanero-lyftningar eller våghalsiga väggspel.

Jag vill bara se det där typen av uppoffrande arbete för laget.

Pa Konate var sedan bäste GIF-spelare på planen i den andra halvleken.

Om någon inför säsongen sagt att han — prestigeförvärvet som visade att Giffarna nått en ny platå! — skulle vara dominant i en 2–0-seger borta mot Kalmar så hade jag nog tänkt att han överlappat extra mycket eller slagit särskilt fina inspel i ett GIF-lag som tålmodigt rullat ut Kalmar precis som de gjorde mot Henrik Rydströms KFF-upplaga ifjol.  Inte att han skulle stå i vägen oftast, vara mest jobbig, ta flest löpmeter i defensiven. Inte att han skulle vara den man tydde sig till oftast medan man djupandades in i kudden man höll framför näbben under sista halvtimmen.

Men det var den typen av match, det kommer att vara den typen av höst.

Jag vet att den kommunala ekonomin i Sundsvall ser dyster ut — men kan inte kommunen ha någon hektar gräsmatta liggande?

Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån.

För på gräs tillåts Alexander Blomqvist bevisligen vara den typ av mittback jag tror han är tänkt att vara: tuff, rejäl och bestämd och på gräsligt långt avstånd från alla chippuppspel in i banan. Där kan Peter Wilson kanske inte skapa så särskilt mycket åt sig själv, men vara jobbig och rivig och äntligen så där vuxet allsvensk i sin felvända forwardsroll. I en gräsmatch av den här karaktären kan bevisligen inte ens David Batanero (mycket bättre idag) blunda för att jobbet måste göras.

Och där kan Pol Roigé bevisligen läsa av studsar och tajma halvvolleys.

Var det matchens enda egentligt kvalitativa fotbollsaktion, när han satte vristen till vid 2–0-målet? Jag vet inte och jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte om Soccer Services alla kortpassningsmätare parkerade nära nollan eller om det inte finns plats för läckra lirare som Omar Eddahri. Jag bryr mig inte om att Kalmar var så usla att SvFF måste fundera på en tvångsdegradering.

Allsvenskans nedre halva är full av usla lag och vi har fram tills nu faktiskt varit allra uslast på att göra det som genererar poäng.

Det är vi inte längre, om vi fortsätter på det här spåret. Jag bryr mig inte om Tony Gustavsson är en bra fotbollstränare eller bara ett energiknippe i en ungdomlig hårknut, men sedan hans intåg har Giffarna hållit nollan i två av tre matcher och gjort tre hörnmål (jag räknade lite på det och det är fler än vad Giffarna gjort på fyrtio tusen miljarder år).

Och de gjorde ikväll sin mest gedigna och mest älskvärda insats sedan de sprang ner Malmö FF i april.

Det här var ingen bragd, det behöver heller inte vara någon vändning på säsongen — men det var ett bestämt greppande av det där allra sista halmstrået. Och förhoppningsvis genererade det en insikt inför sluttampen:

Trepoängarna finns där, på andra sidan löpmeterna och duellvinsterna. 

Man kan inte ha kakan och äta den och snart har vi åkt ur och då blir det inga kakor alls

Jag har varit ute i den medelpadska svampskogen i helgen. 

Den här hösten har jag varit ute så pass mycket att jag hunnit testa ett par taktiker.

Och jag tror jag lärt mig att man måste välja mellan dem. 

Foto: Bildbyrån/Pär Olert.

De första gångerna jag var ute och spanade efter kantareller i skogsbrynen så gick jag väldigt långsamt och tålmodigt fram. Tog min tid, stressade inte utan gick med en dåres envishet och lugn igenom varenda liten tuva i jakt på att finna mig något flammande gult i snåren.

Men tredje-fjärde tillfället i höst, när jag för första gången skulle ut själv — utan mina rutinerade föräldrars vana ledsagande — så tänkte jag att jag skulle byta taktik. Jag tänkte att jag med min snärta pojkkropp (inför vandringen hittade jag ett par vandringsbyxor som jag haft på en klassresa i nian — och de satt som en smäck!) skulle kunna bygga mitt svampplockande på helt andra grunder än mina föräldrars noggrannhet och tålamod. Jag tänkte att faktorer som tillryggalagd distans och energi och fartfylld frenesi skulle generera större mängder gulingar i korgen.

Jag tänkte helt sonika att om jag tog tillfället i akt att se svampplockandet som ett träningstillfälle, där jag vandrade mig svettig och täckte större arealer, så skulle jag snubbla över mer svampar. Mer fart, mer fläkt, jobbigare för svampen att hålla sig gömd, tänkte jag.

Det var två olika idéer jag hade. Den ena gick sådär, den andra gick också sådär.

Det är väl ett sådär svampår, tänker jag. Det går inte så lätt, hur man än provar sig fram i höst.

Men jag fick aldrig någonsin för mig att jag skulle försöka kombinera de två idéerna.

Antingen går man långsamt och låter ögonen jobba med tålamod och noggrannhet, men då kan man inte flänga runt med andan i halsen. Eller så tror man på att löpmetrarna är det centrala och satsar på farten och frenesin, men då kan man inte vara lika noggrann och tålmodig i runtpassandet.

Antingen väljer man den ena taktiken eller så väljer man den andra. Jag kan inte bygga min insats på spring i ben och flås i bröst och samtidigt ha kvar det lugna och tålmodiga.

Och om jag får göra en rejält haltande parallell så trodde jag att GIF Sundsvall valt bort den ena taktiken för den andra. Bort med tålmodigt och nära nog naivt passningsbygge från egen mållinje – in med fart, fläkt, kamp och rakare rörbyggnationer.

Men nej: insatsen mot Djurgården i fredags kväll visade upp många av de sidor av GIF Sundsvall jag trodde att vi försökt bli av med, när det joelcedergrenska kortpassningsspelet gått i baklås och den tidigare så hyllade trotjänaren offrats på Den Nya Tränarröstens altare.

När jag åkte upp till Sundsvall i fredags hade jag inga större förväntningar på att GIF Sundsvall skulle plocka poäng mot Djurgården (nästan inga lag gör ju det och Giffarna plockar ju nästan inga poäng alls mot några lag), men jag hade högre förväntningar på vad som skulle möta den otroligt svårslagna serieledaren på Idrottsparken.

Visst klev Giffarna ut med en annan energi och visst kände man att någonting låg i luften när det kändes som att hela laget och halva socknen hoppade upp i Tony Gustavssons fritidsledarfamn efter 1–1-målet som — håll i er nu! — kämpades in på en hörna av — grabba tag! hårdare! — en framfläkande Omar Eddahri.

Men sedan var det slut på det roliga för hemmapubliken och slut på allt som kan ha upplevts som minsta jobbigt för serieledande Djurgården och deras tillresta supportrar.

Gästerna var bättre på allt och man kan tycka att det är helt i sin ordning när serieledaren tar sig an en jumbo med flagrant formfrånvaro – men det jag störde mig på var att Djurgården tilläts vara så mycket bättre på alla de områden där jag tänkt att Tony Gustavssons peppighet skulle ha stärkt upp Giffarna. Kamp, dueller, vilja, jävlaranamma.

Spelare för spelare tycker jag inte Djurgården är ett lag som ska kunna vinna allsvenskan; inte ett år där topplagen ofta sägs vara »bättre än någonsin«. Herregud: hade någon inför säsongen sagt att ett lag med Tommy Vaiho i mål, Elliot Käck som vänsterback, Jesper Karlström som mittfältsnav och Jonathan Ring som hetaste poänggörare från mittfältet skulle kunna vinna allsvenskan så hade jag tipsat om att badsalt ska ner i badvattnet och inte intas oralt som medikament.

Djurgården toppar tabellen för att Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf får sina spelare att jobba stenhårt, gå för fullt in i varje duell, för att alla pjäser är tunga och rejäla och för att Marcus Danielson inte släpper en jävel över bron, bara han slipper den mentala förvirring som följer av att råka bli skenuttagen i landslaget av en kvällstidningsreporter.

Giffarna försökte besegra den typen av serieledare genom att bollrulla sig ut från egen mållinje. Det var ju Joel Cedergrens väg framåt; en allsvensk resa som började i april 2015 med en pinsam kölhalning hemma mot Malmö FF (1–4 i en match där Giffarna skulle spela kvadraten i ett straffområde) och som en-slankan-hit-och-en-slankan-dit (passerande allt från »Avgå Joel«-banderoller till unisona hyllningskörer) till sist körde ner i diket. Giffarna skulle besegra den typen av serieledare med vidöppna spjäll framför egen backlinje. Giffarna skulle besegra den typen av serieledare med en försvarslinje så darrig och passiv att en enda lyftning mot en tvåmetersman räckte för att öppna upp en ett halvt offensivt straffområde för en 2–1-skytt.

Och frågan jag ställer mig efteråt är verkligen ifall man kan spela rädda-sig-kvar-i-allsvenskan-desperat fotboll med David Batanero på centralt mittfält och Omar Eddahri på en kantposition där man är tänkt att arbeta åt båda hållen?

»Vakna, Bata, vi håller på att åka ur!«, ropade en frustrerad vän intill mig på ståplats när den mätte spanjoren joggat in i ännu en bollduell. »Despierto! Vamos a salir!« tror jag han borde ha skrikit för att budskapet skulle nå fram, men budskapet var det rätta.

Jag tror inte han vaknar och jag tror inte han kan ställa om sin entaktade spelfördelarkropp till att spela ett fungerande presspel. Jag tror inte ens han kan övertalas att ta sitt hemjobb på ett ens godtagbart sätt, för då orkar han nog inte med sitt kortpassningsspelande.

Men hur kan en ny tränare, införskaffad för att stå för någonting annat än det som inte fungerat tidigare, gå in till en match mot serieledarna med den typen av spelare på innermittfältet och sedan bli överraskad och besviken över att vissa i laget inte »står upp i spelet en-mot-en«?

David Batanero slog en fin långboll som nickades ner till ett jätteläge för Johan Blomberg i öppningen av andra halvlek. Det hade kunnat generera ett 2–3-mål och det har förstås sitt värde — men jag trodde att andra värden skulle värdesättas högre under den nya tränaren.

Jag vill gå så långt som till att om det är så att David Batanero är så pass bra på träning att han inte går att petas i match — då tror jag att man tränar på fel saker. Det kommer inte bli en höst av tillbakalutad fotbollsgolf, det kommer att bli en höst där det centrala är faktorer som andrabollsvinster och skyddande defensiva kvadratmilimetrar.

Falkenberg vann mot ÖFK i helgen och även om Dieselmannnens inträde i de mellannorrländska tingsrättssalarna skulle få de sistnämnda att konkursklappa ihop sin verksamhet under själva säsongen så ser det fortsatt mörkt ut för Giffarnas allsvenska existens.

Det är bevisligen en allsvensk höst som är så pass tuff att även stadens lokala sportjournalister avslutar krönikor med att försöka inkassera passionspoäng för att de åker långt för att se det här jäkla laget spela dålig fotboll:

Den enda ljusningen i fredags var att många i GIF-klacken stod kvar nästan så länge elljusspåret lyste över Idrottsparken. Hade det här varit en insats under Joel Cedergren hade vi sett vevande armar och pekande fingrar och arga tillmälen mot en ansvarig tränare vars brister alla tröttnat på — nu var det »vi älskar Sundsvall«, klapp-klapp-klapp, om och om igen.

Ett femtiotal supportrar som tryckte ihop sig nära staketet för att försöka nå fram i konkurrens en femtonhundra man röststark och överlägsen motståndarklack, för att stötta ett lag som gjort en grovt underkänd insats mot en nästan än mer överlägsen motståndare.

Tony Gustavsson-effekten må ha lyst med sin frånvaro vad gäller resultat, men det har åtminstone fått effekten att ingen runt klubben har någonting annat att snegla mot. Det finns inga »om bara…«- eller »om inte…«-formuleringar kvar. Inga ursäkter, inga alternativa scenarion, inga fler krisåtgärder.

Det är det här truppen, den här Tony, den här hösten. Och den här fortsatta chansen.

Kalmar borta och Sirius hemma och en vecka som avgör klubbens allsvenska existens.

Jag hoppas det syns över hundraåttio minuters fotboll.

Nu vänder det för läraryrket!

Precis innan det svenska övergångsfönstret för modeller klappade igen i början av september så lämnade jag MIKAs, där jag tillhört den nischade filialen med medelpadska flintifierade män, för att istället krita på följande kontrakt:

Och jag vill inte dra för stora växlar på den här kråkan på ett modelltillstånd för Sveriges största fackförbund för lärare — men jag har visst hopp om att det här blir vändningen för läraryrket. Nu vänder det uppåt! Nu går Sveriges alla lärare samman och sätter stopp för vansinnet i svensk skola!

För jag fick nämligen gå runt i Aula Magna-byggnaden på Stockholms Universitet och illustrera olika lärarfackligt kopplade sinnesstämningar framför kameran.

»Kan du se ut som att ›det är mycket nu‹?«, frågade fotografen.

Jotack. Den gamla nackhållningen och den beprövat maniska allthållerpåatträmnablicken har man ju alltid till hands. Vuxendomen är ju, som en klok och rolig person sammanfattade det på twitter, att med omhållen nacke och forcerad blick intala sig själv att »nästa vecka lugnar det ner sig« i ett antal tusen veckor innan man till slut trillar av pinn.

Och jag tänker att när dessa bilder kablas ut och når Sveriges samlade lärarkår så kommer de äntligen ha någonting gemensamt att enas kring. Kanske har det tidigare funnits en oenighet kring ifall det är New Public Management-styrningen, de kommunala besparingarna eller det världsunika kundfokuset som är svensk skolas allra största problem. Alltså att det funnits en ilska och en vilja till förändring — bara att den varit svår att mobilisera för att den varit så spretig.

Nu kommer Sveriges samlade lärarkår kunna gå ihop och peka på bilden ovan med ett enda finger och med en enda automatkaffeandedräktig stämma ropa att »så där ska ingen svensk lärare behöva se ut!«.

I de stora massdemonstrationer som kommer gå igenom varje svensk stad efter den bildframkallade mobiliseringen av Sveriges lärare kommer någon att ropa om att NPM måste skrotas, någon annan om att kundtänket måste bort och en tredje — som inte har samma ideologiska övertygelse utan mest dragits med i lärarstrejken efter att ha sett fackets skakande bild — kommer (med rädslan fortfarande skorrande i rösten) PTSD-vråla om att »hans hårfäste såg ut att krypa bakåt i realtid av stressen!«.

Och jag tänker mig att mitt under lärarstrejken och massdemonstrationerna, som lamslagit Sverige men ännu inte så pass att regeringen lovat att utreda ett upprivande av 90-talets skolreformer, släpper Lärarförbundet den här bilden: 

Huvudklien räddar situationen. Regeringen tvingas agera, kundskolan avskaffas, NPM-bygget skrotas och välfärden finansieras.

»Så där ska svenska lärare inte behöva se ut«, säger lärarfackliga, skolpolitiker och svenska väljare med en mun.

Jag fick alla bilder skickade till mig och noterade att den där jag gör tinningsgnuggen — där båda händerna masserar tinningarna — inte fanns med.

Hade den funnits med i bildbanken och hade den läckt ut i offentligheten hade vi redan haft en strejk.

Nu är jag bara hoppfull om att den kommer.

Därför måste vi skynda oss att få bort marknadsskolan

Häromdagen skickade jag in en debattartikel i egenskap av ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm igen. Den handlar om (utrymme för riktigt slapp trumvirvel, likt den en överarbetad trumslagare ger ifrån sig i ett cirkustält en mulen tisdagseftermiddag på Midälvas grusplan) vinsterna i välfärden och att vi borde stoppa dem på momangen.

En halv miljard skattekronor sipprade ur den världsunika kran som svenskt skolväsende lagt sig till med och som gör att våra gemensamma resurser som är tänkta till skolan leder rakt ner i fickan på aktieägare och riskkapitalister.

Pirkt.se har på riktigt köpt loss rättigheterna till den här bilden, för att den på ett så konkret sätt visar på hur en slipsprydd gynnare lättar på kranen och låter skattepengar sprutar ut ur välfärdssystemet.

Den är säkert repetitiv och den känns säkert gjord — men jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter lobba mot vinsterna i välfärden just nu.

Ja, jag skulle till och med vilja hävda att det är bråttom. Vi måste vinna den här kampen medan tid finns; medan dagens generation av skolpolitiker är verksamma i debatten.

För snart kan det vara för sent.

Dagens vinstförespråkande politiker har nämligen otroligt svag debatt-ammunition i sina Svenskt Näringsliv-sponsrade hölster. Det var väldigt roligt när Ola Söderholm gjorde ett tämligen ärligt försök att rangordna vinstvurmarnas bästa argument i skoldebatten och kom fram till att det främsta argumentet var att om vi stänger* dagens aktiebolagsdrivna friskolor så skulle de omkring trehundratusen barn som går i dessa skolor driva runt sysslolösa på gatan.

*= Stänger och stänger: om man skulle förbjuda vinster i välfärden skulle alla aktiebolagsaktörer på marknaden omgående välja att klappa ihop den vårdande eller utbildande verksamhet som de tidigare påstått sig brinna så mycket för.

Vi har precis alla argument på vår sida. Skolsegregationen har ökat, glädjebetygen har skenat, jämlikheten har urholkats och läraryrkets status har fortsatt sjunka. Det som påstods skulle ske med den svenska skolan efter de nyliberala reformerna på 90-talet har inte skett, utan det världsunika projekt som är svensk marknadsskola har istället skenat åt helt fel håll.

Den som vill ha bort vinster, skolmarknad och kundtänk bland elever och föräldrar borde ha det enkelt i den skolpolitiska debatten just nu. På andra sidan står ett gäng gamlingar som själv är utbildade i den gamla hederliga svenska skolsystemet, präglat av höga resultat och jämlikhet, men som av ett eller annat skäl skulle offra en tumme för rådande kundskola.

Men det kommer att bli svårare för oss framöver, mina dödskommunistiska vänner. 

Nästa generation av nyliberala och vinstförsvarande skolpolitiker kommer nämligen att kunna ta till patos. De kommer att ha känslorna på sin sida.

Tänk er en armada av unga nyliberaler som mitt i en direktsänd skolpolitisk debatt kan stanna upp, vända sig till tv-kameran och tala till folkets allra innersta kärna och släpa ut deras allra innersta tonårskänslor i skoldebatten:

»Vänstern vill ta bort de vinstdrivna friskolorna«, kommer någon från Liberalerna sucka fram. Och i stället för det gamla och lett genomskådade argumentet om de hundratusentals barnen som kommer driva omkring i horder, likt pre-industriella flockdjur, så kommer fortsättningen låta ungefär så här:

»De vill stänga skolor som Thorén Innovation School: skolan där jag fick min första kyss, av en tjej i parallellklassen som studerade på influencerlinjen.«

Ett »naw«-ljudande sus går genom studiopubliken. En centerpartist viftar med fingret och så fort hon får ordet fortsätter hon på samma patosindränkta spår:

»Vänstern vill klappa igen Amazon Super School, det som tidigare hette Internationella Engelska Skolan. De vill sopa bort spåren från den skola där jag träffade min fru under en webbkamera-ledd lektion i e-sport.«

Plötsligt upprört mumlande i bänkraderna, bland individer som också vuxit upp och befunnit sig i det tonåriga mellanförskapet på denna världsunika marknad som är det svenska skolväsendet.

Vinstvurmarna kommer kunna talas passionerat om händer som för första gången nuddat vid varandra över CounterStrike-musar och folkölshalsar som första gången nuddat näbben vid skattepengspåkostade skolstartsevent med lasershower, dj-sets och Fredrik Reinfeldt-föreläsningar.

»Vänstern är helt oresonlig!«, kommer Ulf Kristerssons efterträdare att sammanfatta i vredesmod. »De hatar inte bara frihet, det har de gjort länge!, utan de hatar mer specifikt din gamla skola!«

Han skulle också vända sig mot tv-kameran på det sätt som den som har väldiga mängder patos i sin retoriska portfölj kan göra.

»De vill radera det du som väljare känner som en skola. När du i framtiden talar om din skolgång för dina barn kommer de sitta som frågetecken. När du berättar om skolmatcheckar på den lokala pizzerian, om att ha gått ett »Innovation Program« på gymnasiet och när du berättar om den festfyllda hashtaggen »Thoréntillsammans« så kommer dom inte att förstå någonting. Dom kommer titta på er med sina tomma gamla kommunistiskt kommunala skolbarnsögon och inte fatta vad du yrar om.«

Det är alltså bråttom om vi vill ha bort vinsterna. Vi kan inte vänta till dess att dagens generation av unga kundelever gett sig ut i det röstande vuxenlivet. De kommer se det som naturligt och gudagivet att en reklambild för ett »Innovation Program« i en skattefinansierad gymnasieskola ser ut som en del i en »Expanding Brain Meme«:

Vi måste sätta stopp nu.