Överblivet content, vecka 8: bioniska penisar, app-webb-videos och manliga känslor

En av mina allra närmsta vänner och en frekvent och pålitlig bidragsgivare till den här portalens innehållsflöde skickade den här spaningen angående Sveriges civilminister Lena Micko, som han påstår har en »tydlig Owen Wilson-grej på gång, utseendemässigt«:

Det har han förstås rätt i, det är till och med någonting med hennes näsa som börjat Wilson-kroka till sig mot att bli en krokett av brosk och hud, men spaningen stärks av att han tidigare under vintern skickade in det här innehållet till redaktionsledningen, i hopp om att programidén »ett riktigt mörkt Landet Runt-avsnitt« blivit permanent och veckovis på portalen:

Spaningen var den att Kevins pappa, som det är odelat synd om, hade en otroligt tydlig men mörk och ledsam Nicolas Cage i Con Air-utstrålning:

Och att han nu, efter att han lagt den habila Micko-spaningen på Nicolas Cage-spaningen och ansett sig ha en liten trave av liknelser att skryta med, fick psykoanalytiskt gashäng och började yra om hur han alltid brukar bli skrattad åt när han tycker sig känna igen en skådis från någon annan serie eller film och ha totalt fel. »Jag tror att jag ser ansikten på andra sätt än ni andra«, förklarade han och påstod sig istället ha »ett annat typ av seende«, som lämpade sig ypperligt för att se soliga Nicolas Cage-utstrålningar även i den mest molokna av uppsyner.

»Vid min begravning vill jag att ni lyfter det i griftetalet«, slog han till slut fast och jag såg mig själv stå där i gråten och hulkandet vid min nära väns sorgliga förolyckande och snörvla fram att »han ville att jag skulle säga ett par ord«, varpå alla tror att det ska bli något egenkomponerat om hur mycket han och hans vänskap betytt för mig, men jag istället skrynklar upp en liten papplapp och innantill-läser fram hans eget budskap om att »även om han hade svårt med att känna igen skådespelare i olika serier så ville han framhålla— «

Ett par av mina närmsta vänner har fått barn och när det senaste kidet kom till världen så fick jag vara på plats och hälsa på ganska tidigt, när det fortfarande bara var ett litet knyte. Och jag minns att jag slogs av att det är så overkligt att detaljerna sitter på ett så pass litet barn: att öronens hörselgångar är fullfjädrat snirkliga och att både fingrar och tår kommer färdigkonstruerade, direkt vid födseln. Jag hade ingen plan för hur det annars hade kunnat funka, om de allra minsta små detaljerna fått lite tid på sig att utvecklas eftersom, men det fina med att röra sig i en skolmiljö är att man kan slå upp en lärobok och lära sig nya saker den här gången inom naturvetenskapen och den mänskliga biologin. Så här borde det fungera:

Jag har öppnat mitt Tinder-konto igen, efter att ha haft det liggandes i träda under hösten, som en deppig dejt-Tamaguchi som ligger och självdör längst in i en byrålåda. Jag har öppnat det av en anledning: att jag tror att tiden för att träffa någon som vill vara med en håller på att rinna ut.

Inte för att jag håller på att bli gammal och fylla 30, utan för att andra håller på att bli evigt unga och ostoppbara:

Det gäller att skynda på innan de ostoppbara bioniska penisarna är ute på marknaden. Det enda vi vanliga dödliga och stoppbara kan hoppas på vad gäller de manliga sexrobotarna är att utvecklarna blir giriga och vill installera den allra senaste människolika AI-tekniken för att skänka mer stimulans än bara via det ostoppbara bioniska penispumpandet, men att de då råkar ge hela uppenbarelsen (som är tänkt att räkna blixtsnabbt på hur man på bästa sätt hittar fram till orgasmen) den osexiga utstrålning som man bara finner hos riktigt uppkopplade män:

Apropå att röra sig på en dejtmarknad så är det ju ibland så att man skriver något till någon och inte får de svar man kanske skulle ha velat. Man kanske möts av ett »Okej« följt av en glädjelös :)-smilfink, svaret kanske dröjer en vecka eller det kanske inte kommer alls.

I de lägena är ofta svårt att sätta fingret på exakt var man gick fel, men här skulle jag vilja lyfta fram Joakim Söderberg, avgående myndighetschef på Datainspektionen, som ett exempel på en person med en alldeles föredömlig självinsikt:

Det är svårt att erkänna för sig själv, men det är ju nästan alltid den som till slut sätter käppen i det kommunikativa hjulet: den upplevda obekvämheten.

Nyligen friades Allra-skojarna i Tingsrätten för att det inte gick att bevisa att de medvetet skojat bort folks pensionspengar, något som på nytt riktade fokus mot det helt bisarra faktumet att svenska pensionssparare förväntas bedriva Guldspade-vinnande journalistik för att ha koll på vilka fonder som är värda att ha sina livslångt sursparade slantar hos.

En annan marknad som är rätt svår att hålla koll på är det världsunikt avreglerade svenska skattefinansierade skolmarknaden (i onsdags polisanmäldes Academedia-skolan Framtidsgymnasiet för att systematiskt ha skickat ut ofärdiga yrkeschaufförer i yrkeslivet, i torsdags meddelade Academedia-koncernen att vinsten för 2019 blev lite högre än ifjol: totalt 470 miljoner kronor) och det är förstås, i dessa till synes kroniska besparingstider, ingen vågad gissning att det kommer dyka upp F-skattesedel-försedda gycklare med nya, spännande idéer på hur kommunernas utbildningsförvaltningar kan spara in en slant.

Men det här, som Tankesmedjan Balans-Marcus Larsson lyfte på Twitter för några veckor sedan, var ändå något i hästväg vad gäller postmodernt narrspel.

Det här måste vara en väldigt gammal sol-och-vårare som fått upp ögonen för den fullskaliga kalabalik som råder inom svensk skola och tänkt att »här kan jag slinka in med en modern kontaktannons«, tänkt ut vilka moderna och tekniskt klingande ord han har i vokabuläret och skickat ut följande sammanfattning kring vad hans BRAVOLesson är för något:

App-webb-video. Den heliga treenigheten av moderna begrepp som existerar i en gammal gyckelmakares ordförråd när man fem-minuters-brainstormar fram vilken typ av idé man kan få en desperat och effektiviseringsbakbunden kommun på fall med.

Till sist måste vi bli allvarliga. Min käre vän Johan Martinsson har varit sjukskriven ett tag och igår talade han, i egenskap av stor GIF-profil, ut i lokaltidningen om den svåra tiden:

Jag har ju vetat om det ett bra tag och jag hoppas verkligen att jag funnits där för min vän i den utsträckning jag velat. Att han sett mig som någon att kunna prata ut med även innan det blev så allvarligt att sjukskrivningen blev ett faktum. Att vi har den typen av relation, två manliga vänner emellan. Det är ju inte så självklart, oavsett hur nära man än är.

Jag tror jag vid något tillfälle nämnt mitt engagemang i Män För Jämställdhet (som kanske låter som ett rövargäng med någon typ av särarts-jämställdister som Alexander Bard dragit ihop ute på internationellt Silja Line-vatten, men som är en bra organisation som vill motverka destruktiviteten i mansrollen) och även om jag sedan en tid tillbaka pausat mitt volontärarbetande i en chattjour dit unga killar kunnat vända sig och prata så tror jag att det är väldigt viktigt att fler gör just det: pratar.

Men det här hade jag ju pratat med min vän Johan om vid flera tillfällen, så när han plötsligt skickade en länk till artikeln i gruppchatten så hade jag inte så mycket att säga. Jag var på springande fot, jag var på väg hem, och skickade väl något emoji-hjärta och sa att jag skulle läsa på vägen hem.

Men så plötsligt, på väg upp ur tunnelbanan, så tycker jag att jag får syn på något som jag tänker kan stärka min kära vän här och nu. Inte slunga honom ur sin sjukskrivning eller rädda honom från hans psykiska ohälsa, men ge honom en liten knuff i rätt riktning. Jag tittar igen, försöker smygsnegla från sidan för att få en bättre vinkel och se ifall jag verkligen fått syn på det jag tror mig ha fått syn på. Jag är fortfarande inte säker, men tar rygg på objektet ut genom spärrarna, försöker genskjuta framför för att få en tydligare bild, men det går snabbt, med raska och långa steg, likt en höjdhoppare på väg att lyfta för en flopp, och när vi når uppgången så ska jag egentligen till höger, hem till mig, men objektet går till vänster.

Jag stannar upp, tänker att chansen är förbi och förbannar min obeslutsamhet, men ser då hur objektet plötsligt viker in på den pyttelilla närbutiken intill nergången. Jag tar en chansning. Det får bära eller brista och det är ju för min gode väns ve och väl. Jag följer efter, tränger mig in i den lilla butiken, får det bekräftat: det är vad jag tror mig ha sett.

Jag har nu chansen att göra min vän Johan, inte frisk och kry, inte hjälpt, men så pass upplyft ur sin sjukskrivna sänka som jag kan försöka få honom med hjälp av det Stockholms stad erbjuder i form av flärd och kändisskap.

Så jag kliver fram. »Ursäkta«, börjar jag trevande, samtidigt som objektet rycker åt sig sina varor från kassabandet och ska skena vidare med sina älgkliv. »Men är det inte…«

Jo. Det var det. Och efter att jag till och med fått be om att kliva ut ur butiken, ut dit där ljuset var lite bättre, och tagit ett par bilder så kunde jag skicka min kära vän den hälsning som jag för ett par minuter sedan inte alls visste att jag ville skicka.

Ibland behöver två män hålla om varandra. Ganska ofta behöver de prata om hur de verkligen känner, där allra längst inne under det hårda och destruktivt konstruerade skalet. Men ibland kan det också vara skönt att veta att när orden inte räcker till, just där och då, så kan man alltid göra sig ofoget att be Staffan Strand om en selfie:

Grader och ritualer och förändrade diskurser

Häromveckan skrattade jag till när jag var ute och promenerade. Bara sådär, rätt upp och ner och rakt ut. Jag kom precis från ett månadsmöte med mitt lilla gäng i Lärarförbundet Student Stockholm där vi över en kaffe och en tranbärsfralla haft en diskussion om när nästa årsmöte skulle hållas, vilket lett oss vidare till en diskussion om vilka titlar vi borde ha i nästa styrelse. Efter en inledande seriös diskussion om huruvida det behövs en kommunikationsansvarig eller någon form av eventgynnare så eskalerade det ganska snabbt i diverse oseriösa titlar för att sedan fullkomligt urarta när någon av synnerligen oklar anledning snubblade in på Wikipedia-sidan för den svenska druidorden.

Och säga vad man vill om den svenska druidorden, som är en svensk förgrening av ett flera hundra år gammalt brittiskt ordensällskap för rättrådighet, men de kan utse varandra till några hejdundrande titlar:

Redan på låg nivå (eubat!) får man sig en fin liten addering på visitkortet och bara man gör minsta karriärklättring så låter det som att man knappt får klä sig i annat än resårlösa trollkarlssärkar (bard!) eller som att man kan ta 19.90 kronor i minuten för att spå i tarotkort (druid!).

Men det är på nivå sex och sju som det blir riktigt intressant, titelmässigt:

Innan jag hann bearbeta faktumet att Riks Old Ärk är en svenskspråkig titel som existerar så hade Oskar Torefeldt (studentombud av det vi nu för tiden får kategorisera som ringgraden) döpt om mig till just Riks Old Ärk i den chattgrupp där all vår styrelses korrespondens sköts.

Jag smakade på titeln ett par gånger till, fann förstås en alldeles otroligt fadd smak sprida sig över hela namndelen av språkcentrat, men kom därefter med en spaning om att det här är en så pass befängt ful titel att den kommer att approprieras av Stockholms innekids. Det är alltid helt omöjligt att identifiera kommande trender hos de futuristiskt trendiga ynglingarna i de innersta inne-cirklarna i den svenska huvudstaden: de svävar ovan oss dödliga i silvriga reflexjackor, äppelknyckarshorts och brillor så tunna och smala att Bröderna Rongedal skulle skämmas över att sina var för tjocka och klumpiga. När det gäller vilka plagg eller accessoarer som står näst på tur att approprieras och ges en plats i inne-värmen så är det helt omöjligt att sia om: ofta är det något tämligen objektivt fult som ska slungas in i den ungdomligt entusiastiska torktumlaren. Är det de gamla Fredrik Ljungberg-stickade mössorna från tidigt 00-tal som gäller? Är det näverlurens år? Ska man trycka ner en självscanningsapparat från Coop i ett hölster?

Det går inte att veta.

Och jag känner åtminstone en sådan typ av innemänniska som inte låtit trendyvigheten begränsa sig till kläder och mode, utan anammat samma oberäkneliga yvighet även på sitt eget namn: artisten Lorentz.

»Losobaby« och Lorrelight« har genom åren bland annat skenat iväg till »Loso Yamamoto« som helt oförhappandes har blivit till »Doggfather«.

Och nu lanserade jag spaningen att Lorentz, vad han nu för stunden kallar sig, kommer vara den som tar sig namnet Riks Old Ärk.

Detta sagt med full vetskap om att jag är kanske minst lämpad av alla i Sverige vad gäller att göra spaningar av just Lorentz, då jag i flera år trodde att hans vers som går: »Går’e här för snabbt för’ej? / Går’e här för snabbt?« istället löd »Går över snabbt före / Går över snabbt«, där jag tänkte att Lorentz var ute och vandrade med ett par foträta snöskor över snabbt och krispigt före:

(Det här har jag skrivit om mer utförligt i ett långt tidigare inlägg, på den gamla goda tid när jag bevisligen hade tid och ork och lust att försöka skriva om löst sammankopplade roligheter jag tyckte mig snubbla över.)

Det var det jag gick och skrattade åt på vägen hem: tanken på att Lorentz skulle appropriera druidordens allra högsta titel, avsedda för män i påviska särkar. Och så kom jag hem, googlade runt, laddade ner en app för AutoTune-inspelningar i telefonen, sjöng in frasen »Baby jag vill vara din Riks Old Äääääärk« i AutoTune-göraren och skickade omgående in det otroliga resultatet (jag besparar er det, men Voloco var en rolig app) till några av mina kamrater i styrelsen.

Det blev något trippel-ha till svar (det är alltid det man går efter: man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå hahaha:ad åt i någon chattgrupp), det dök in någon gråtskrattsgubbe och jag kände mig nöjd och glad över responsen. Sedan blev det tyst i fem minuter innan det plingade till i telefonen igen. Oskar, studentombud av ringgraden och Old Ärk-grafiker, skickade då det här mästerverket:

Och bara den bilden, bara att den finns, hade egentligen gjort att de här åren av lärarfackligt engagemang värt det. Det har varit så roligt. Vi har haft så kul när vi med jämna mellanrum ses över en kaffe och en fralla och pratar om hur vi ska försöka göra Stockholms Universitets lärarutbildningar bättre eller vilken föreläsare vi ska boka in till nästa gång. Ofta har jag lämnat mötet utan att vara ett enda uns klokare kring frågan hur vi ska vända utvecklingen i svensk skola, men ändå med ett småleende över läpparna på grund av något som det skojades om.

Det är drygt två år sedan jag var så väldigt besviken på så väldigt mycket i lärarutbildningens utformning och ville försöka förändra saker till det bättre. Jag gick med i det största lärarfacket, mest för att de hade en igångstartad verksamhet på skolan. Jag drog med mig några kompisar, blev ganska snabbt ordförande och väldigt många gånger har jag höftat ihop en dagordning i sista minuten, ganska ofta har mötena inte kommit fram till så särskilt mycket och lärarutbildningen på Stockholms Universitet idag är nog inte alls särskilt mycket förändrad från när jag engagerade mig fackligt.

Men runtomkring våra kaffekoppar, våra tranbärsfrallor och vårt ideella engagemang för svensk skola så har det hänt saker. Utanför vår lilla verksamhet i Studenthusets kafé uppe på Frescati så har det, ute i den stora svenska skolvärlden, hänt saker vad gäller den svenska skolpolitiska diskursen.

I våras skrev jag en diskursanalytisk C-uppsats om hur läraryrket och lärare hade gestaltats i svensk media inför två olika val, 2010 och 2018. Och jag fick, precis som de allra flesta C-uppsatsskribenter, fram ganska lite matnyttigt. Det var lite fler tematiska gestaltningar här, det var lite fler lärarröster representerade där och yada, yada, yada: jag fick min journalistexamen till slut.

Men på det ett och ett halvt år som gått sedan det inför-valet-2018-nedslaget så vill jag hävda att det hänt saker med den skolpolitiska diskursen: hur det skrivs och debatteras och diskuteras kring svensk skola.

Vad det beror på?

Vid en sökning i mediearkivet efter »Tankesmedjan Balans« får man ett dussin träffar under kalenderåret 2017 och scrollar man sig vidare till 2018 får man ganska snart upp ett Pirkt.se-bekant byline-nylle: mitt! Enligt mediearkivet skrev jag den femtonde texten i svensk mediehistoria som nämnde Sveriges mest New Public Management-kritiska tankesmedja.

Nästa vecka, på torsdag klockan 16.00, så har vi bokat in en föreläsning med en av de två grundarna på Stockholms Universitet och jag kommer försöka ta mig dit och gå runt som en sån jobbig indiekille på festival:

Inga har betytt så mycket för den förändrade diskursen som Åsa Plesner och Marcus Larsson som driver Tankesmedjan Balans. Om det fanns ordensällskap för svensk välfärdskritik så vet jag inte om Riks Old Ärk-titlarna räcker till. De har stått på barrikaderna i flera år och gastat och gastat för att få folk att begripa kommunala smygbesparingar och begrepp som New Public Management. De har fått lokaltidningar och granskande journalister och inte minst fackförbund att veta vad de ska dels leta efter men framför allt uppröras över.

De har inte bara på ett ideologiskt plan yrat om det moraliska felet i att riskkapitalister gör vinster på offentligt finansierade skolpengar utan pedagogiskt också förklarat hur en etablering av Internationella Engelska Skolan drabbar en stackars kommun.

Jag har inte för mitt liv kunnat förstå hur inte Sveriges lärarfack plockat upp denna lilla smedja som en del i den fackliga rörelsen, men när Lärarförbundet Stockholm presenterade sin verksamhetsberättelse för 2020 så hörde jag hur de bland annat arbetade för »balans mellan krav och resurser« (vilket är en gammal Balans-dänga till fras).

På samma årsmöte hade vi i Lärarförbundet Student Stockholm skickat in ett par motioner. Det var ganska precis samma motioner som vi skickade in när vårt nationella studentförbundet hade årsmöte tidigare i vintras, när vi lyckades få den nationella studentorganisationen – som på pappret företräder 30 000 lärarstudenter – att ta en sväng åt det håll som för något år sedan hade dömts ut som dödskommunistiskt.

Motionerna handlade om att Lärarförbundet Stockholm skulle ta tydlig ställning mot vinster i offentligt finansierad skolverksamhet och att de skulle göra samma tydliga ställningstagande gällande att New Public Management inte är en lämplig styrmodell för svensk skolverksamhet.

Och vet ni?

Nu är det så. Nu tar Sveriges största lärarfacks största lokalavdelning tydlig ställning mot vinster i välfärden och NPM-styrningen.

Det är inte primärt tack vare vårt frallätande och kaffedrickande sällskap, inte tack vare oss som flamsar runt med titlar lånade från druidordrar, utan tack vare de som outtröttligt Sisyfos-släpat upp de här frågorna på dagordningen, dag efter dag efter dag. Utan deras arbete hade det inte ens varit på tapeten att slänga in en enda motion åt det hållet.

Men jag är bara så otroligt glad att vi – vår lilla rörelse, mitt och tio andra härliga och roliga individers ideella engagemang, har kunnat dra vårt lilla strå till stacken. Nu fortsätter vi förhoppningsvis framåt.

Jag kommer lämna över ordförandeskapet till våren, när jag blir färdig lärare. Jag var på ett möte med Hyresgästföreningen härom veckan. Det pratades om renovräkningar och varufieringen av bostäder och det refererades mycket till filmen Push (som jag rekommenderar och som ligger på SVT Play) och jag blev mycket uppeldad. Kanske börjar jag engagera mig där.

Det här var mest tänkt som en uppmaning till allmänheten att engagera sig ideellt i frågor man bryr sig om. Det är roligt, man lär känna nya människor och då och då får man känna att man lägger ett strå på rätt ställe i en stack.

Erik Löfgren
Riks Old Ärk
Lärarförbundet Student Stockholm

Feminismens nya måltavla

»Har man inte skäl att hoppas, att mänskligheten med hennes inneboende möjligheter en gång skall skapa sig ett sublimt öde och inte drunkna som en katt i en brunn.«

Jo, nog hade hon skäl att hoppas, Frida Stéenhoff, där hon satt och skrev på sin sundsvallska kammare vid 1900-talets början. Hon som var den första i Sverige som glatt approprierade tillmälet feminist, som dittills använts som ett skällsord för alla som engagerade sig i kvinnofrågan, har nu fått sällskap och alla och envar under feministparaplyet — till och med »international business masculinity«-män i löptajts och Air Pods som leder högerpartier:

Vänster och feminism är inte längre samma sak. Pionjären Frida Stéenhoffs marxistiskt influerande yrande om att »nutidskvinnan har förstått, att man inte kan vara moraliskt fri utan att vara materiellt fri« och om att »det är borgarstaten med dess klassskillnad och trånga vyer som måste bort« har klingat ut och i stället har kyrkan breddats. Nutida moderna tänkare, som Ulf Kristersson själv, har vidgat feminismbegreppet och kokat ner essensen till varför man betraktar sig själv som feminist är att man svarar »nej« på frågan om det är okej att killar utför sexuella trakasserier riktade mot tjejer i korta kjolar:

Det är en bred kyrka, »killar ska lära sig hålla tassarna borta«-feminismen. Men klart är att om Frida Stéenhoff skulle kunna blicka ner på dagens svenska samhälle skulle hon trots allt kunna konstatera att en hel del faktiskt har hänt sedan hennes feministiska analyser väckte upprörd debatt vid det förra sekelskiftet. Vi har sett rösträtten tillkomma, avskaffandet av kvinnolönerna, en utbyggd förskola, fri aborträtt och under de senaste åren har en samtyckeslagstiftningen kommit på plats och under #MeToo-vågen kunde vi till och med slå fast att det nästan är kriminellt om uppburna tv-snickare tafsar på kollegor i en firmafest-jacuzzi. 

Men i skymundan av samtyckeslagstiftningen och #MeToo så tycker jag att en lite bortglömd framgång som det enträgna feministiska arbetet genererat under det gångna 2010-talet måste varit att förekomsten av uttryckliga »mancaves« minskade. Ni vet: fenomenet att en manlig sambo fått tillåtelse att göra om ett litet skrymsle i bohaget till en maskulint osande grotta, där han kunnat barrikadera sig med några finfolköl och antingen borra ner sig i en lädersits för att se den Ebay-beställda specialutgåvan av »Bridge over River Kwai« för tolfte gången på sin ambitiösa bioanläggning, alternativt spela Call of Duty med ett par rejält brusreducerande hörlurar som för en förlovad stund av virtuell nazistslakt helt avskärmar honom från tvåsamhetens stundtals kvalfyllda vardag. 

Jag tycker de blivit färre. När bekanta blivit med bostadsrätt tycker jag att det är mer sällan som man leds in i en liten skrubb och får höra frasen »och det här hade jag tänkt göra till en liten man cave«, varpå det följer en liten utläggning där du oundvikligen – oavsett hur deppig själva inredningsidén låter: »ah, din gamla skinnfåtölj, ja«, »nej, den Homer Simpson-postern får inte plats där ute för frugan, va, hehe« – finner dig själv utbrista ett »fan vad najs!« vid utläggningens slut. 

Nej, när vi tagit steget in i 2020-talet tycker jag det är mer sällan man hör om ett par som köpt lägenhet där de haft lyxen att unna sig att avvara en del av det nya boendet åt galopperande maskulinitet. Jag är för dåligt insatt i ränteavdrag och amorteringskrav, men kanske är det bara så att affärsbankerna till slut slutat prångla ut specifikt avsedda mancave-miljoner i det ekonomiska systemet. Att den där sista belånade miljonen som var vigd åt folköl, jätteteve och surroundsystem inte längre lånas ut lika lättvindigt.

Eller så är det så att feminismen faktiskt gått framåt på den här fronten också. Att en mancave av det slaget, som signalerar att den renodlade manligheten är någonting som står utanför parförhållandet och det gemensamma samboskapet, som en slaggprodukt som måste få sig en liten ventil för att inte implodera, inte längre är ideologiskt gångbar när vi nu kliver in i 2020-talet.

Frida Stéenhoff förkastade redan 1903 rådande särartsfeministiska idéer om att kvinnan skulle stå för någonting annat i samhället om hon bara gavs den jämställda chansen. Hon tog avstånd från Ellen Keys och andras idéer om att kvinna betydde känslighet och att mannen betydde någonting annat – nej, idealet var istället »en hel personlighet« åt alla och envar, både man som kvinna. Hon hade antagligen gillat den nya pappalediga mansrollen, men antagligen inte älskat idén om att denna nya man ansåg sig kräva en »man cave«-stomipåse på magen.

Jag tror hon hade blivit glad över att den verkar vara på väg bort.

Och jag tror att hon vore lika orolig som jag över dess senaste tecken på återkomst. För döm om min förvåning när jag slötittade på Sveriges Mästerkock härom veckan och fick höra begreppet användas så här:

En man i man cave-ålder och i synnerligen kompatibel man cave-frisyr stod iklädd ett köksförkläde och uttryckte att han trivdes med att stå vid spisen — speciellt när han fick vara i sin »man cave«. För i vår jämställda samtid har den nya mannen omdefinierat synen på vad som kan vara en »man cave«. Ett stort och luftigt och lyxigt kök kan vara en »man cave« under ny-maskuliniteten:

Denne man tyckte det var så alldeles ofantligt progressivt att döpa hans specialdesignade kök till sin »man cave« att han bara inte kunde sluta hänvisa till den. Ingen framför teven skulle kunna missa hur han på ett banbrytande modernt och normflytande sätt omdefinierat själva begreppet, eftersom han gång på gång på gång tjatade om hur mycket han älskade att laga mat i denna »man cave«:

Och jag vill bara peka på att det här är ett nytt fokusområde som den moderna feminismen måste ta tag i. Jag vill bara belysa att det här alls inte är någon seger: att manligheten har förflyttats från den nedsuttna lädersoffan i ett skrymsle till någon ROT-installerad gasspis där mannen står och sauterar ett kalvlägg och lyssnar på en The Eagles-LP medan barn och kvinnor är förpassade till simpla sysslor som dukning och eventuellt något typ av ansvar för salladsskålens tillredande.

»Man cave«-fenomenet ska inte flytta på sig och annektera en annan sfär, den ska bort. Särartsmaskuliniteten ska bekämpas i vilken del av huset den än visar sitt fula tryne. Män ska självklart få vara i köket, gärna frekvent och regelbundet, men de kan inte tillåtas annektera och »man cave«-ifiera hela området, hela hemmets hjärta, med sina svindyra fritöser och bordsgrillar specialbeställda från Korea.

Jag vet väldigt lite om tvåsamheten (det lilla jag lärde mig har jag nästan hunnit glömma), men jag tror att feminismens mål och mening är att män också tvingas ha jämntråkigt i alla rum. Inga »man cave« som till hundra procent ska vara präglade av lust och glädje.

För hur låter det när någon frågar ifall »man cave«-innehavaren ovan kan »slänga ihop lite fiskpinnar och mikra på potatisen från igår till Noel och Ulrik som ska iväg på innebandyträningen?«. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det kan komma en utläggning om att »men vi har ju sagt att det här ska vara min fristad där jag får utlopp för mina idéer och viljor« eller att han helt sonika vägrar och ställer sig och kokar ihop en kantarellrisotto som knappt är klar till när barnen kommit hem från samma träning, vid en tid då de varit så ursvultna att de fått trycka i sig varsin bamsekorv på macken på vägen hem, varpå bråk utbryter (»Noel var så hungrig att han tryckte i sig korven så snabbt att han fick ketchup på sina nya innebandyglasögon!«, skriker den skjutsande föräldern argt medan mannen vrålar om att »det steks inga Garant-fiskpinnar i min man cave!!!«) och även denna skenbart progressiva ny-maskulinitet visat upp sig från sin sämsta sida.

Jag säger inte att allt feministiskt fokus måste läggas på denna alarmerande utveckling, men konstaterar bara att denne nye »man cave«-Olle bör motas i grind. Målet är en »hel personlighet«, inte ett kringflyttande av grottor till var det kan tänkas anses mest accepterat.

Integrationen är en knäckfråga i Sverige

Senast imorse hörde jag en debatt på radion där en moderat pratade om att Sverige måste införa »volymmål« för asylinvandringen till Sverige: landet som redan minskat sitt flyktingmottagande med nittio procent sedan hösten 2015 och som lagt sin generositet mot asylsökande på EU:s miniminivå. Vi måste gå ännu längre, menar Moderaterna. Vi måste sätta upp ett uttalat mål om en volym (klassiskt mått för grupper av människor: en utländsk köttcylinder genom att man multiplicerar basen med pi och med radien upphöjt i två) på mellan fem och åtta tusen asylsökande individer.

Detta måste till, menade moderaten, för att vi först och främst säkerställa att vi tar hand om de som redan kommit hit och sökt asyl. Hon sa att »med tanke på hur vi har misslyckats med integrationen så måste vi framöver ha en stram invandring« och varje gång moderater pratar om integration så kan man lätt bli lite konfunderad över vad de menar.

Vad är integration? När är man integrerad? Gränserna är så hårfina ibland, tänker jag: om du som invandrad kvinna går och moppar din egen hylla och håller rent i ditt eget hem på dagarna så står du utanför samhället och är ointegrerad, men om du via en otrygg timanställning hos Lottas Flytt & Städ går och moppar någon annans hylla i ett för dig helt okänt hem så är du plötsligt inne i systemet och mycket bättre integrerad. Cyklar du runt på Stockholms gator mitt på dagen en vardag så ses du antagligen som en lösdrivande orosspridare, men snörar du bara på dig en rosa ryggsäck med och app-anger dig villig att fylla din säck med några lunchlådor med sushi så är du plötsligt en integrerad del i åtminstone det stockholmska samhällsbygget.

Är det den i samhället så dominerande arbetslinjen som avgör huruvida man är integrerad eller inte? Eller är det den svenska kulturen man ska integreras i?

Är det först när man fyllefumlar sig in i sin första midsommarstång under ett spretigt små grodorna-nummer som man kan anses riktigt integrerad? Eller är det först när du dammvippat så många andras hyllor än dina egna att du till slut har ekonomisk möjlighet att beställa dig en poke bowl som du får dig hemcyklad av någon annan nyanländ och ryggsäcksförsedd appcyklist?

Jag vet inte. 

Jag tycker det är svåra frågor. Jag har väldigt få svar. Men jag vet att när det gäller min för-integrerade och medfödda svenskhet så finns det framför allt en sak som jag lägger väldigt stort värde i: mitt ätande av det rikligt smörförsedda knäckebrödet.

Jag hade varit skinn och ben om det inte vore för det fysiologiska uppstagande som Leksands brungräddade knäckebröd (de stora runda kakorna, där jag skulle ta en SM-pallplats om det någonsin anordnades en tävling i att bryta perfekt avvägda trekanter) och Bregotts extrasaltade sexhundragrammare stått för genom åren. Och för nästan ingenting annat i min mångfacetterat bristfälliga personlighet har jag genom åren fått så mycket kritik som för mitt sätt att breda en knäckemacka. Jag som ofta kan vara yvig och flängig blir plötsligt långsamt, noggrann och tålmodig när det gäller att med mjuka smörknivsdrag se till att varenda kvadratmilimeter på knäcket blir tillredd med en tunn – detta är viktigt att betona: tunn!!! – hinna smör, för att ge exakt hela mackan samma härliga komposition av knaprigt fiber och saltat fett. Jag vill inte påstå att jag är en expert på särskilt mycket, men vad gäller en smörad knäckemacka så vet jag hur den ska se ut. När de som klagat på min långsamma tålmodighet i beredandet av mackan tar över smörkniven och hafsigt duttar dit ett ojämnt lager ister över knäcket och lämnar stora blottade brungräddade ytor så fnyser jag högt. När någon för en alldeles för tjockt smörad smörgås till näbben så nästan ryser jag – som älskar knäcke och smör! – av obehag. Kompositionen är allt och med bara lite tålamod och noggrannhet med kniven uppnår även en knäcke-och-smör-novis det med enkelhet.

Så om just jag fick definiera integrationen i det svenska samhället utifrån en idé om att det faktiskt finns en svensk kultur, någonting kulturellt vi delar och en gemenskap som vi kan försöka integrera nya invånare i, så är det kanske knäckebrödet och smöret. Det är det svenskaste jag har.

Och jag vet att arbetsmarknaden är tuff för den som kommit till Sverige. Jag vet att bostadsmarknaden är fullkomligt vidrig. Oavsett hur hårt man kämpar och hur mycket man försöker är det svårt att ta sig in.

Men vad gäller det kulturella, om vi nu har en svensk kultur, så har jag ändå alltid tänkt att alla försök är bra försök. Att du kan skutta runt stången med händerna bakpå rumpan även om du bara kämpat i dig en långburk öl. Att det duger om du sitter med i soffan och åtminstone försöker förstå röstningssystemet i Melodifestivalens deltävling i Falun. Om du knaprar i dig några dillchips och ser lagom glad ut när Thomas G:son knyter näven över ännu en finalplats.

Men om jag tillåts tänka på den svenska kulturen utifrån ett rent knäcke-och-smör-perspektiv så förstår jag nu alla försök att smälta in inte är av godo.

Detta efter att ha sett Japans ambassadör i Sverige lägga ut den här bilden på Twitter idag:

Aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det faktiskt är att integreras i det svenska samhället; att även de mest godhjärtade och välmenande försök till integreringssteg i rätt riktning kan slå helt bakut och göra redan-integrerade svenskar som jag själv topp tunnor kokande över själva försöket.

För har ni någonsin sett en sämre bredd knäckemacka?

Han förstör min kultur. Vanärar den. Smörningen sker framför allt på fel sida – på den sida som oundvikligen förvandlar den vanligtvis så spröda mackan till en övermäktig mängd tätt sammankopplade fettceller – och jag aldrig sett någon, vid något frukostbord, applicera en så pass enormt överdådig smörmassa över just håligheterna, där dessa trehundra gram smör kommer gömma sig som ett ovälkommet mjugglager av späck. Vi vet heller inte om det är ett välsaltat smör han sitter och slafsar ut över sin hålförsedda mackbit (som är väl bruten, det får jag ge honom); det kan lika gärna vara någon sorgligt plastig margarinhistoria. Klart är att han accentuerat den motbjudande mängden fett genom att plocka ut ett sexhundragrams smörberg ur sin kartong och lägga det på en tallrik. Som om inte själva inzoomningen på den smörövergödda mackan räckte för att bli av med all sin (ständigt latent liggande) knäckeaptit så passar han på att synliggöra in ytterligare fettberg intill.

Det är nästan så att jag glömmer bort det egentliga jätteproblemet i att han valt Leksands mjäkigt normalgräddade bröd istället för det som ger den eftersträvansvärda brända smaken, för att det finns så mycket andra än mer upprörande detaljer att fästa sig vid.

Sällan har jag varit mer stolt över min så ofta kritiserade noggrannhet vid påsmörjandet av det tunna och jämna laget smör på en vidbränd knäcketriangel. Det är det svenskaste jag har.

Och det är bevisligen svårt att integreras i Sverige och i det svenska. Det verkar inte ens spela någon roll hur ambitiös du är och vilka resurser eller kulturellt kapital du sitter på. Dina mest välvilliga försök kan sparka bakut och ge ilskeilningar ända in i märgen hos en infödd svensk.

Jag brukar räkna mig till de progressiva krafterna, som gärna gastar högt för en humanare flyktingpolitik i såväl Sverige som internationellt, men jag kanske är moderat nu. Vi kanske måste lära de som redan kommit att smöra på rätt sida innan vi kan låta fler greppa den extrasaltade byttan.

Check yourself before you wreck yourself

Jag vet ingenting om hur det är att vara förälder och det ansvar det medför. Jag vill vara tydlig med det. Jag är så rädd att göra fel och orsaka olycka i närheten av vänners småbarn att jag vid hållande helst blir överräckt barnet i bilbarnstol, för att minimera skaderisken.

Det är därför ytterst sällan som jag tar ton vad gäller rätt och fel kring hanteringen eller uppfostrandet av mindre barn, men när jag såg den hemska nyheten att en liten parvel åkt på en hurvel av en maskot–

–så var det svårt att inte vilja påstå att det var lite oansvarigt av föräldrarna att släppa fram sitt kid i närheten av just den här maskoten:

Jag brukar tjata om vikten av att använda rätt emojis i chattsituationer, eller åtminstone tjatar jag om vikten av att inte använda sig av kokgubben om man inte är passivt-aggressivt kokande arg på någon, och om ovanstående nuna – tillhörande denne rabiata Frosties-Frankenstein – hade funnits tillgänglig så hade jag bara skickat iväg den i en gruppchatt om jag ville uttrycka att den gjorde bäst i att ducka för min kommande högersving:

Föräldrar: skicka inte fram era ungdomar, oavsett ålder, till beväpnade maskotar (Bernie kommer ta den där puffran om han vinner Iowa på måndag!) som ser ut att ha snedtänt på sockriga frukostflingor. Inte ens Agnes Wold hade skickat fram sitt barn till det monstret i det skicket.

Skicka i stället fram era ungdomar till någon som har ett så här genuint leende över sitt breda tryne:

I alla fall om de går gymnasiet och vill ha en lärare som är entusiastisk vad gäller att utforma engagerande utbildning för sina elever!!! Jag har bokstavligen promenerat till Fridhemsplan med ett spralligt leende över snoken; pirrig som ett barn på, inte julafton kanske, men som ett bortskämt barn i en namnsdagsotta. Jag har bokat in en övning på museum med ena gruppen och nu idag bokade jag in en teater för den andra och hela arbetsdagen tycker jag att jag sitter och vrider och vänder, vänder och vrider, för att göra varje genomgång och uppgift så givande som möjligt.

Och så kommer man hem efter en lång arbetsdag, man lyssnar kanske på Studio ett och så fortsätter man tänka att »men den här debatten skulle jag kunna klippa ut och ha i det här momentet« och så slår man på Aktuellt på kvällen och tänker att »men det här inslaget skulle jag kunna använda i stället för det där jag hade planerat«. Hela tiden far ens tankar kring hur man skulle kunna förbättra och förfina, som en svag A Beautiful Mind-remake om ett icke-geni vars vägg är fylld av halvtaffliga PowerPoint-idéer. 

Jag känner att det finns en risk att jag kan bli stressad och trött bara av de ständiga tankarna på hur jag ska utforma undervisningen, redan nu när jag har ett härligt schema, inga uppgifter att rätta, ingen press från vare sig elever eller föräldrar utan istället massa stöd och hjälp från min handledare. Jag tror att jag kanske är den människa i Sverige som är mest rädd för att gå in i väggen. Efter att ha följt den skolpolitiska debatten i flera år och grottat ner mig i en specifik del av Twitter bestående av arga, magsårsbitna och systemkritiska välfärdsarbetare så har jag blivit så rädd för att bli utsliten att jag kommer bli den första läraren i världen som sliter ut sig själv bara genom att oroa sig för att slita ut sig själv.

Det kommer vara en ren Inception-vägg jag eventuellt går in i.

Så det gäller att hålla koll och stanna upp i tid. Men jag har tur. Det är nämligen få förunnat att veta hur de ser ut när de är för stressade; få som får vara ansiktet utåt för stressrelaterat illamående redan innan de tagit de fullstora kliven ut i yrket:

En kritikers bekännelse

Dagen innan nyårsafton köpte jag ett par nya skor. Eller okej, inte ny-nya, då jag sedan starten på 2019 inte köper någonting alls nytt i klädväg utan bara begagnat (något som påbörjades som ett nyårslöfte, men om inte fjolårskommentaren »är den där tröjan second hand? Den ser väldigt… second hand ut« stoppade mig så lär inte växlingen av kalenderår göra det), men nya för mig. Redan på väg mellan den första och den andra anhalten (vilket nyår, va: tre anhalter!!!) så kände jag att det skavde till ordentligt längsmed båda hälarna på mina ömtåliga fötter, vars portvinstå en gång i tiden hjälpte mig att sätta stopp för min olycksaliga fotbollskarriär.

Sedan dess – i nära nog två veckor – har jag gått omkring som han wrestlingmannen Vince McMahon ovan, liksom ryckt och knyckt upp tassarna på flängigast möjliga sätt för att så lindrigt som möjligt kunna sätta en fot framför den andra. Som ett plåsterryck har det varit, vartenda steg. När jag var på en fest i lördags blödde jag igenom. Det blev en stor sårformad fläck på varsin strumphäl, så tydliga och hemska att jag var tvungen att försöka smyga mig fram baklänges under hela kvällen, med hjälp av någon slags ohelig allians mellan en moonwalk och en pipande lastbilsbackning, för att de andra skulle slippa möta mina hälars blodvite. 

Men mitt i detta skavande elände ska jag passa på att erkänna en annan smärtsam sak. 

Det är lätt att vara kaxig bakom ett skrivbord och veva ut yviga påståenden på en oläst portal, men de som träffat mig i det verkliga livet vet att jag egentligen bara vågar vara riktigt hård på en punkt: i min kritik mot företaget Compeeds monopolställning på marknaden för skavsårsplåster. Min återkommande kritik mot kapitalismen är inte främst sprungen ur ett ogillande ojämlikhet, exploatering eller faktumet att vårt ekonomiska styrsätt håller på att elda upp planeten: nej, den är ursprungligen sprungen ur en känsla av att om kapitalismens mekanismer fungerat så bra som vissa vill göra gällande så borde inte Compeed ha slagit ut all konkurrens vad gäller att tillverka ett tunt hudlager av gel för att underlätta vid skavsår.

Min vän Sinan Akdag sammanfattade nyligen min på-fest-personlighet under 2019 med att jag inledde kvällarna med att tipsa alla jag träffade att skaffa bibliotekens filmtjänst (jag hade kunnat ta över Filmkrönikan om jag faktiskt själv sett en film på bibliotekstjänsten vid varje tillfälle som jag uppmanat någon annan att skaffa tjänsten) för att därefter – några öl in – ganska snabbt landa i en dystopiskt deppig drapa om världens stundande undergång; en retorisk vandring mot ett slutligt Mad Max-scenario som alltid passerar faktumet att »Compeed alltid krullar ihop sig i strumpan«.

Men nu är det dags att krypa till korset. Hela min analys har byggt på felaktiga grunder. Kapitalismens mekanismer har fungerat.

För Compeed hjälper faktiskt. De förtjänar sin marknadsdominans. I söndags kväll tröttnade jag till slut på allas eviga tjat om att köpa ett paket Compeed och applicerade sedan ett lager av denna gummerade extrahud över var och en av hälarna – och plötsligt kunde jag, den dittills grimaserande McMahon-knyckaren, till och med springa omkring och spela fotboll i ett par fnösketorra Copa Mundial. Tydligen är det så att sedan min anti-kampanj påbörjades under det sena 00-talet så har Compeed – med all den inneboende kraft som bevisligen finns i skavsårskapitalismen – utvecklats och lagt sig till med en tunn hinna av bedövande salva på alla sina klisterlappar, som lindrar själva smärtan från skavsåren. 

Kanske är vi inte på väg mot undergången. De krullar inte ihop sig.

Pirkt.se summerar 2019

Året 2019 är över och kvar stå vi med ett antal frågor att reda ut.

Varför såg miljardären Peter Forsberg så rädd ut? Hur kunde inte Micke Grill Petterssons ögon bli mer virala? Vem är Magi-Louise?

 

… minst bekväma minspel:

Peter Forsberg är tveklöst en av svensk hockeys allra största profiler genom tiderna och i egenskap av firad hockeystjärna har »Foppa« antagligen varit frontfigur på framsidan för fler publikationer än han kunnat hålla ordning på. Ställ honom på ett par skridskor eller häng på honom en Colorado Avalanche-matchtröja och han smilar bekvämt upp sig för tidskrifter som Pro Hockey eller Svensk Travsport.

Men nu är det nya tider: borta är hockeyproffset Peter Forsberg och han har istället ersatts av affärsmannen och miljardmogulen Peter Forsberg, som i våras porträtterades av herrmagasinet King i ett reportage där tidningen skulle förklara hur han byggt sitt nya miljardimperium genom att investera sina abnorma hockeylöner på marknaden för plasttofflor och annat krimskrams. Och jag har inte läst själva King-intervjun, men på pappret ser det ut som allt är i sin ordning för »Foppa« i hans nya liv: han är tillsammans med den femton år yngre modeentreprenören Nicole Nordin (som finns intervjuad under epitetet »stjärnmama« av tidningen Mama), de har bosatt sig schweiziskt skatteparadisiskt och de gemensamma barnen har de på internationellt och gränslöst miljardmogulmanér döpt till Lennox, Lily och Diego.

Men titta på det här omslaget och säg att det här är en bild på en 46-årig man som till hundra procent känner att han bottnar i sin nya roll som modern och världsvan affärsman:

Jag visste inte att blickar kunde sägamycket, men det här är en blick som faktiskt rakt ut säger till fotografen och stylisten bakom kameran att »hörni, grabbar, kan vi inte bara prata lite om vilket jäkla handledsskott han hade, Joe Sakic?«.

Men nej, har King-gänget antagligen fått förklara: som global stjärnspelare inom den globala kapitalismen kan man inte få porträtteras på samma enkla sätt som när man var en liknande stjärnspelare inom NHL. Kanske har de i desperation behövt ringa upp supermama Nicole (»Foppa trilskas igen och vill prata om Johan Tornbergs slagskott från VM-guldet -98«) som då fått tala allvar med Lennox och Diegos pappa och förklara att som miljardman måste man faktiskt kläs ut i en »tuff« skinnpaj för 40 000 kronor, ett par pilotbrillor med fönsterglas och en take-away-kopp med kaffe, för att signalera att man ständigt är på språng mellan styrelsemötena.

Och då får man, som 46-årig hockeygrabb som Övik, bara hoppas att det håller. Men det är bevisligen svårt att hoppas att en ny look och en ny idé till personlighet håller utan att se väldigt, väldigt orolig ut:

Det där är en blick som rent akut längtar tillbaka till tiden när en Pro Hockey-reporter tittade storögt på en när man berättade om att man en gång fått ett slagskott på foten av Al MacInnis.

Ännu värre blir det inne på en annan bild i samma reportage, där Foppas obekvämhet (som verkar räddas något av kaffekoppen och den stående ställningen på omslagsbilden) tillåts löpa amok precis över hela hans sargade gamla hockeykropp, då han sitter lutad över ett bord.

Även här går det väldigt enkelt att läsa vad ur-hockeykillen Peter Forsberg säger, bara genom att studera hans ögonvitor och iris:

»Helvete, är det Adam Foote som sitter och skrattar där borta och skrattar han i så fall åt den här puffiga skinnpajen jag har på mig?«.

Det finns väldigt få bevis på att världens miljardärer skakar av rädsla för samhällsutvecklingen just nu (världens 500 rikaste människor såg sina tillgångar öka med ytterligare 25 procent i år, de hade det bevisligen fortsatt bättre än någonsin och inga avslöjanden om skenande ojämlikhet eller rent kriminella skatteupplägg verkar vara tillräckligt upprörande för att mobilisera massorna mot rådande utveckling), men om vi skulle se en radikalt revolutionär utveckling inom de närmsta årtionden så är jag säker på att framtidens arkeologer kommer gräva fram den här bilden på miljardären Peter Forsberg och läsa in att hans blick formligen skälvde av rädsla för en stundande giljotinering (även om den egentligen grundade sig i en orolighet över att de tunna brillorna skulle kunna få Adam Deadmarsh ska skrika »brillorm« efter honom).

 

… näst minst obekväma minspel:

Jag tänker mig att KD-politikern Tobias Karlström kanske gav sig in i politiken för att på kristen grund försöka ge egenföretagare gynnsammare villkor i sin hemort Täby, men så helt plötsligt finner han sig själv marscherande på ett DN-uppslag intill en moderat kommunalrådskollega under den här rubriken:

Och medan hans lille moderata vän verkar väldigt trygg och bekväm i sin förfascistiska marschtakt (som om fröet till den lille moderatens politiska karriär faktiskt såddes då han såg en tiggare panta burkar och tänkte »fan, det där är ju våran Apotekarnes Julmust han pantar!«) så tycker jag hela KD-Karlströms kroppsspråk signalerar att ryggraden liksom inte vill vara med; som att den vet om att den är med och gör någonting fel och börjar trilskas med hållningen och får det som är tänkt att se ut som en bestämd marsch att se ut som att Barbapappa snubblar.

Zoomar man in KD-nunan som ska försöka stå för beslutet att hans Täby kommun inte längre ska tillåta utsatta att samla pantburkar så är det svårt att inte upptäcka att inte bara själva gången utan även uppsynen ser klart obekväm ut:

På samma sätt som »Foppa«, via årets mest obekväma minspel, såg ut att vara rädd för att någon gammal Colorado Avalanche-kedjekamrat satt och skrattade åt hans puffiga pilotjacka så är det som att Karlströms ögon uttrycker en konkret oro för att någon gammal SO-lärare ska läsa DN och se vad han pysslar med.

 

… käkparti:

Christian Kjellvanders:

I år igen. Han skulle ha kunnat ställa upp i VM i cromagnonkäke för 45 000 år sedan och rest hem med en bronspeng. Det är som att han måste vara medveten om vilken enastående käke han sitter på och hur svår den är att slita blicken från, för bara genom den vetskapen – att ingen ändå kan fästa ögonen på någon annan del av ens huvud – kan en man i sina bästa år välja att unna sig den där frisyren.

 

… ljusshow:

Den som alla »16 weeks of hell«-män använt. Är inte den primära skillnaden mellan de här två bilderna att Challe, 54, flyttat sig från ett skumbelyst vardagsrum till en upplyst studio där han bestämt sig för att inte aktivt puta ut med magen?

 

… mest irriterade cyklist:

Jag.

Mellan april och november månad valde jag, för andra året i rad, att lämna kollektivtrafiken för att uteslutande transportera mig via cykel. Om ni skulle undra ifall ni kan ha sett mig längs gatorna så ger det här plågade Marco Pantani-nyllet en ganska exakt bild av hur mitt anlete förvridits i varenda lätt sluttande uppförsbacke som jag tagit mig an med min enväxlade gamla cykel i sommar:

Det är också — för det olyckliga fåtal som känner mig på det djupet — ett grin som känns igen från sekunderna innan jag börjar fyra av ett batteri av ängsliga »var det skönt för dig också?«-kommentarer.

Men att backarna är jobbiga och att mina ansiktsuttryck blir lidande har inte stört mig närmelsevis lycka mycket som faktumet att man tvingats cykla omkring i en app- och gig-ekonomisk krigszon mot allt vad sunt trafikförnuft heter. I en stadsmiljö där Voi och tio andra bolag (som är precis som Voi men döpta till något annat än Voi) slåss om marknadsandelarna på en veritabel gatumarknad är det tillräckligt illa att bara behöva promenera runt i Stockholms innerstad, vilket exempelvis det här korta videoklippet visar prov på:

Från den synskadade delen av befolkningen är vittnesmålen många om att elsparkcyklarna står i gångvägen på ett sätt som får blinda att stå på trynet, efter att ha snavat på den oombedda Gladiatorerna-hinderbana som Sveriges samlade app-entreprenörer valt att ställa ut i gångbanan.

Men tänk er då att behöva ge sig ut i trafiken med den typ av individer som utan att tveka hoppar av sin elsparkcykel och lägger den mitt på trottoaren, utan att tänka en enda gång på att någon gig-»anställd« stackare ska behöva samla in den i en skåpbil under natten eller på att en blind människa lär få sätta en sårig knäskål till vid det oundvikliga trillandet.

Det går förstås inte. En människa som inte bryr sig om Stockholms gågator får sig en bestående fond av synskadade människor som ligger och jämrar sig kommer heller inte att låta sig stoppas av ett trafikljus eller en skylt ute i trafiken. Innan jag flyttade till Stockholm målade jag upp en bild av att den stockholmska trafiken skulle likna ett kaotiskt tjutande New Dehli, men så har det faktiskt inte varit vid de få tillfällen jag hyrt en bil och kört runt.

Men nu, i detta nådens och gig- och app-ekonomins 2019, har den stockholmska trafiken nått ikapp mina norrländska fördomar. Här flyger nu kostymprydda män förbi rödljus på sina app-hyrda sparkcyklar, åberopandes sin gudagivna rätt att hinna i tid till styrelsemötet, och här balanserar tre mellanstadieelever på en enda hyrd Lime-spark, som de styr vingligt styr med vänsterhanden medan föraren läppjar i sig en energidryck med den andra. Vid nära nog alla fyrvägskorsningar är det någon som susar ut från fel håll vid fel tillfälle: antingen en man driven av känslan att han app-betalar för min sparkcykel per minut och därför inte förtjänar att någonsin behöva stanna till – eller någon mopedförsedd stackare som känner att Über Eats-piskan viner över ryggen om hen blir försenad till dörren med någon Vasastan-influencers app-beställda poke bowl.

I somras var jag till slut så arg att jag gick in på Åhléns och köpte mig en längre gul pinne, egentligen avsedd för blomsterbruk.

När jag betalade så berättade kassaexpediten att »den där blompinnnen är jättebra för att balansera upp högre blomverk« och jag bara hummade med. »Ja«, sa jag, »precis«: »blommor«»balans«»allt sånt«.

Sedan klev jag ut ur affären, vände på blompinnen, vässade spetsen på tvåudden med nyckeln och fäste den fram på cykelstyret:

Redan i somras hade jag nämligen blivit så utom mig av raseri mot alla Voi-susande mellanchefer att jag tänkt hugga efter alla managementkonsultiga chinos som tillhörde någon som susade omkring på de daglönar-insamlade sparkcyklarna och simultant avverkade ett jobbsamtal i ett par air pods.

Den absolut mest skakande syn jag tvingades utstå under min cykelsäsong såg jag vid Kungsträdgården en somrig jobbmorgon, där en till synes driven karriärskvinna flög fram på en av dessa eldrivna sparkcyklar — med ett alldeles ofattbart litet barn ståendes framför henne på brädan. Det lilla kidet kan knappt ha varit talfört, säkert nätt och jämnt gångbart och det kan inte ha mätt mer än tre äpplen hög i strumplästen — men där stod det och balanserade på den lilla plattan, med sina små barnafingrar runt styrstångens nedre del. Det var ett så pass litet barn att det kändes som att styrstången kan ha varit det allra första som barnet någonsin greppat under detta jordeliv; långt innan barnet ens försökt greppa ett föräldrafinger med sina små tassar.

Det var ungefär den typ av näve som greppade efter styrstången och höll i sig för allt det var värt när modern vred max på reglaget, allt för att innan jobbet hinna lämna det lilla barnet på förskolan eller i någon typ av kuvös på en neonatalavdelning.

 

… mest menlösa lokalpolitiker:

Daniel Helldén, Miljöpartiet, trafikborgarråd i Stockholms Stad.

Daniel Helldén är inte alltid en menlös politiker. Ibland, när han verkligen vill, så kan han åstadkomma väldigt konkret och handlingskraftig politik, som under hösten 2018 då han och hans miljöpartistiska kompani bildade en allians med högern för att få chansen att sälja ut det allmännyttiga bostadsbeståndet ytterligare i Stockholms redan bostadsplundrade stad. När det gäller att förflytta makt och resurser från de som har det tufft till de som vill tjäna stora pengar på att andra har det tufft så är Daniel Helldén allt annat än menlös – då är han ytterst handlingskraftig.

Men under 2019, då ett dussin olika leverantörer av elsparkcyklar förstörde framkomligheten genom att formligen slänga ut kluster av exakt likadana tvåhjulingar på hans stads trottoarer, så var det här vad det kommunala styret i Sveriges klart största och mäktigaste stad lyckades svara med:

En gul tygmatta, där man som elsparkcykel-hyrare uppmanades att ställa sin cykel. Nu ska det väl bli ordning, tänkte Helldén, när han lade ut en gul liten filt över den senkapitalistiska branden längs huvudstadens gator.

Vad som skulle hända ifall man inte ställde något bolags elscootrar på den gula mattan? Skulle bolagen straffas? Deras sparkcyklar beslagtas?

– Det händer ingenting, svarade Helldén.

Någon vecka efter lanseringen såg jag de gula filtrutorna ligga där, alldeles skitiga av smuts och regn, halft ihoprullade och helt utan en enda scooter stående på sig: som en installation av hur löjligt maktlös politiken verkar stå sig mot marknadskrafterna i vår nyliberala samtid.

 

… tur:

Att inte Per Schlingmanns affärsidé med polskimporterade elmopeder, lika enkla att hyra som elsparkcyklarna och lika fritt utplacerade på trottoarerna, inte blev mer populär:

Jag såg en enda person ta sig fram i trafiken på en (håll i er nu, för här kommer ett bra och rimligt namn) Blinkee City-moped i somras, men däremot såg jag säkerligen ett tjog moppar stå mitt i gångvägen, utplacerade av en driftig entreprenör med politikens goda minne.

Men idén var bevisligen dum att inte ens den urbota dumma stockholmska trottoarmarknaden var redo för den. dum att inte ens stadens tappra lokalpolitiker behövde bemöta kapitalets utplacerade elmopeder med det allra starkaste verktyg vi äger kollektivt som demokratiskt samhälle: den gula filtmattan.

 

… förklarade uttryck:

Uttrycket »skomakare, bliv vid din läst«. Jag har alltid förstått innebörden av uttrycket, men aldrig varför det just varit skomakare som hängts ut som några som borde fortsätta med sin kärnverksamhet och inte spreta iväg och bre ut sig över andra delar av arbetsmarknaden. Men i somras kom förklaringen.

Uttrycket måste helt enkelt härstamma från faktumet att Olssons Skor tidigare var en skobutik – men att de sadlat om och startat nattklubb i samma gamla skomakarlokaler. Vid två tillfällen i somras tvingades jag mer eller mindre följa med sällskap till den lilla trånga skomakarlokalen, som båda gångerna luktade fränt av något som jag närmast lyckades beskriva som gammal jäst. Dessutom lyckades etablissemanget med konststycket att skapa stämningen av en ständigt pågående sista-kvart på en Finlandsfärja, men vid midnatt i Stockholms innerstad.

Så är du en skomakare som funderar på att omvandla ditt lilla skrymsle till en nattklubb? Bliv vid din läst.

 

… bästa ursäkt:

Jag tänkte att jag skulle börja jogga inför hösten. Jogga ute och regelbundet och på riktigt: kort och gott bli en joggare.

Det blev inte riktigt så. Vanan infann sig aldrig, det blev aldrig den rutin jag tänkt göra det till och när man misslyckas med något man tänkt göra så vill man ju gärna ha en ursäkt. Min ursäkt finns tillgänglig i gif-form:

Det är, hur man än vrider och vänder på det, för Ulf Kristerssonskt att jogga. Måste man dessutom utgå från Östermalm så är det svårt att tänka på något annat än att man oundvikligen kommer bli stoppad av den moderata air pod-polisen vid uppdagat sladdtrassel:

 

… bäst felstavade namn:

Jag sade upp mig från en fast tjänst 2016 och sedan dess har jag bara jobbat extra på samma ställe, men tydligen så pass regelbundet att jag under 2019 höll på att bli inlasad på nytt. Det vill inget mediehus i dagens klimat, oavsett hur ointresserad deras arbetare är av att nästla till sig en fast tjänst, så därför skulle jag nu flyttas över på företagets bemanningsfirma.

Jag skulle få ett sms av en Mari-Louise, sades det.

»Åh, hoppas nu åtminstone att det här inte är några skojare, utan att allt fungerar så smidigt som det gjort hittills, när jag varit anställd direkt av företaget«, tänkte jag för mig själv. Sedan pep det till i sms-inkorgen.

Sms:et var undertecknat »Magi-Lousie«, vilket får alla som inte just tagit värvning hos ett kringflackande cirkussällskap att dra öronen åt sig.

 

… mest skakande genrebild:

I augusti tog jag ett par genrebilder för Lärarförbundet, som de var tänkta att använda för att visa på lärares tuffa arbetssituation.

Och jag tänkte verkligen att »nu vänder det för läraryrket!«, för nu skulle svensk lärarkår – hur splittrade de än må vara i vissa skolpolitiska frågor – kunna enas om att »nej, men så där ska ingen svensk lärare någonsin behöva se ut!« för att sedan gå ut i gemensam strejk eller nåt.

Men vi vet ju att det inte fungerar så, att en enda bild skakar om så till den milda grad att allting stannar upp, att alla perspektiv vänds och hela utvecklingen tar en helt ny vändning. Vi vet det för att vi såg bilderna på Alan Kurdi 2015 och på flyktingdebatten som följt sedan dess och vi vet det, mer specifikt, på grund av att ovanstående bild bara är ganska precis exakt läraryrkets varnande motsvarighet till den som rökare ignorerat i alla år när de ryckt åt sig ett paket Marlboro:

 

… viktigaste kamp:

Nu har jag inte haft en sedel på fickan på flera år, men om jag hade fått tillbaka växel i form av någon av de släta sedlarna ovan hade jag nog starkt misstänkt att jag blivit näbbdragen av en skojare av allra simplaste märke, som inte ens orkat gå omvägen genom en egen sedelpress utan helt sonika bara lyft på locket till Monopol-spelet och rafsat åt sig lite glansig papp.

I dagens samhälle finns pengar i ett aldrig skådat och till synes aldrig sinande digitalt överflöd. Varje gång någon vill köpa sig en tvårummare för fem miljoner kronor på Södermalm så klickas det enkelt fram ur tomma data-intet. Men pengar i kontant form finns knappt som fenomen längre. Ingen vet längre hur de ser ut.

Men i sin roll som Digital Expert hos intresseföreningen Sveriges Konsumenter har min gode vän Sinan Akdag slagit sina påsar ihop med folkrörelsen Kontantupproret, för att tillsammans kämpa för att vi även i fortsättningen ska ha rätt att använda fysiska pappsedlar i vår digitala samtid. För det är fler än jag som bevisligen har svårt att veta hur en riktig peng ser ut i fysisk form idag, vilket jag fullt ut förstod först när jag fick syn på den här skåpbilen under en loppis på Solvalla:

Jag antar att företaget Nokas faktiskt bedriver en hederlig verksamhet med riktiga svenska kronor och ören, men det är någonting med det tvungna betonandet av pengarnas riktighet som jag tycker skänker bussen en estetik som osar narr- och gyckelspel. Å andra sidan: om jag tömt mitt bankkonto på en femhundring och fått den där glättiga plastlappen med Birgit Nilssons nuna på, ur en liten mynning i en skåpbils bakända, så hade jag nog gärna kunnat vända mig om och slå en kik, läsa texten och på nytt säkerställa mig om att det faktiskt var riktiga pengar jag fått.

 

… mest intressanta föreläsning:

Samme Sinan Akdag var egentligen i Almedalen med sin digitala expertis när jag arrangerade en liten födelsedagsfest i somras, men han flögs tillbaka till fastlandet för att hinna fira mig. Då var man ju inte sen att utnyttja att man är god vän med en van paneldebattör vad gäller AI- och integritetsfrågor, utan nyttjade honom skrupellöst som affischnamn för att få fler att dyka upp i skogsgläntan:

 

… underutnyttjade chatt-meme:

Det finns grävande journalister, det finns duktiga grävande journalister och så finns det Mikael Grill Pettersson, som jag helt sonika alltid har antagit är den allra främste – bara baserat på hans yttre. Det finns förstås ingen i svensk offentlighet som har ett bättre namn för att grilla makthavare kring obekväma sanningar, men det finns framför allt ingen annan i branschen som har en lika granskande uppsyn som Micke Grill Pettersson. 

Jag tror att Grill-Micke är otroligt medveten om exakt hur granskande han kan få sitt ansikte att se ut, för varje gång jag hör hans röst i ett SVT-nyhetsinslag så kan jag räkna med att få se ett par rörliga bildrutor där han suger fast ett intervjuobjekt med Sveriges mest nagelfarande blick.

Det verkar ha nått nivån där han inte ens kan ställa upp på en bild tillsammans med en reporterkollega utan att han spänner de granskande ögongiporna i en stackars fotograf som genast lär börja fundera över ifall hen verkligen har rent mjöl i påsen:

Jag tycker att Micke Grill-blicken vid det här laget borde vara så pass etablerad att den skulle kunna fungera som en väldigt välbehövd och saknad meme i chattsammanhang. Bara i en enda av mina chattgrupper har den här bilden än så länge etablerats som den bild man skickar iväg när man ifrågasätter ett påstående chattledes.

Säg att man väntar på någon, hen säger att hen är lite sen, men att hen är på väg, samtidigt som man vet med sig att det tidigare har betytt att hen ännu inte klätt på sig – då är det perfekt att slänga iväg de här ögonen:

Ingen vågar fortsätta komma farandes med fler halvsanningar när den där blicken sugit tag i ens chattperson. Jag spår att detta måste bli 2020-talets hårdare och rakare Larry David-stare-down-gif för den som verkligen fått nog av att behöva lyssna till dubiösa chattutsagor.

 

… emoji:

Kokgubben.

2020 var äntligen året då man kunde påminna även de mest kokgubbe-benägna av ens vänner, de som envetet fortsätter hävda att :)-gubben är så smidig att skicka iväg att de borde få fortsätta, om att de just utstrålat passiv aggressivitet – för att få ett »oj, förlåt, jag glömde bort mig« tillbaka.

Vetskapen om den bubblande ilskan som gömmer sig bakom kokgubbens blanka ögon har nått ut även till de breda folklagren. Nu används den som den ska, känner jag: i rätt lägen. När man står och väntar i kylan och någon skriver att de blir lite sen, när någon har glömt köpa avokado, när någon ställer in en helkväll för att de måste vakta sin fasters hund: ett »okej«, följt av en sån här liten rackare:

Till en kompis köpte jag i födelsedagspresent en t-shirt med en jättelik kokgubbe på sig, att ta på sig under de glåmiga dagar då man kanske vill möta hela världen med den lille glädjelöse parveln som över bröstet (och en mänsklig replika över trynet). Och det var väl egentligen inte mer än +++ som present betraktat, men när jag berättade att trycket hos tryckfirman blev klart bristfälligt (gubben blev lite för brandgul) så upplyste min vän Erik Häggström mig om att presenten faktiskt blev riktigt kongenial, då kokgubbe-tröjan borde ha tagits emot med ett »åh, tack« ackompanjerat av en fysisk IRL-kokgubbe över mottagarens anlete.

 

… mest svåranvända emoji:

De här bakgrunderna man kan lägga till i ens Facebook-statusar verkar inte riktigt ha satt sig bland den www-generation som fortfarande skriver Facebook-statusar:

 

… framtidsemoji:

Den här finns inte än, men kanske borde den utvecklas för att uttrycka hur det känns att ta sig ut i skogen vid småtimmarna för ett »open air«-spektakel och märka att många där är födda på 2000-talet, att musiken är obegripligt svår och att det är kö till lustgasballongsförsäljningen:

 

… sanning om hjärnan:

Den fick vi i tv-programmet »Din hjärna«, där den hyllade forskaren Anders Hansen – vars sommarprat blev det mest lyssnade typ någonsin – skulle få breda ut sig om människans hjärna och dess svårigheter i dagens ultramoderna och hyperuppkopplade samhälle.

Det jag framför allt lärde mig, och det någon klippare i kontrollrummet borde ha lärt sig, var att det är helt omöjligt för den mänskliga hjärnan att stå ut med ett tio minuter långt och likadant intro till varje program.

Det var som att SVT-produktionen bränt halva budgeten på de här Green Screen-scenerna där Anders Hansen stod och exemplifierade saker i ett »fullsatt Globen«–

– eller ute på »savannen«:

Själva programmet var väl intressant och så, när det väl kom igång, men man behöver inte direkt vara Sveriges mest hyllade hjärnforskare för att förstå att det är alldeles outhärdligt jobbigt för den mänskliga geléklumpen att tvingas titta på samma halvdant producerade Mosquito-avsnitt som intro till vartenda avsnitt.

 

… Jimmy:

Johnny Skalin, Sverigedemokraterna, Sundsvall.

Ni vet avsnittet i Seinfeld när karaktären Jimmy talar om sig själv i tredje person, vilket medför förvecklingar?

Alldeles oavsett: det är märkligt att tala om sig själv i tredje person.

Johnny Skalin är Sverigedemokraternas frontfigur i Västernorrland och har också klättrat upp i partiets topp nationellt. I Sundsvall verkar det vara så svårt för Skalin att hitta folk som vill engagera sig för rasismens parlamentariska sak att han tvingats ge sin ömme far ett heltidsarvoderat uppdrag som politisk sekreterare, för att därefter ge samma uppdrag till sin fru. Flera har hoppat av partiet lokalt och uttryckt att det råder en osund maktkoncentration i organisationen, så vi kan nog anta att mycket av arbetet för SD i Sundsvall verkar göras av Skalin själv. Och tillåter jag mig själv att spekulera så skulle jag vilja hävda att det nog kan vara Johnny som knåpat ihop dessa rader när SD:s valberedning föreslagit honom som ny ordförande:

Han sitter nämligen själv med i denna valberedning.

Att en SD-politiker som smusslat med sjukersättningen eventuellt skriver valberedningsförslag i tredje person är dock egentligen ingenting att höja på ögonbrynen åt. Det var dock nyheten om att en kvinnlig S-ledamot från Hudiksvall, Nina Burchardt, fallit så huvudstupa rätt ner i kärleksbyttan att hon offrat politisk karriär för att få vara med den här 41-åringen:

Jag såg den här bilden när jag var hemma inför valet ifjol och aldrig i hela mitt liv har jag sett en politiker som lyckas utstråla ett så rakt och tydligt budskap bara genom sin blotta utstrålning. Hela Johnny Skalins uppenbarelse formligen ropar ut att »snälla rösta på mig, jag lovar att jag inte bara engagerade mig politiskt för att jag blev retad av en kille som hette Ahmed när jag gick i trean!«.

 

… Virtual Reality-mardröm:

Den här tweeten tyckte jag var rolig:

Men en rolig tweet ska mest vara en rolig tweet (som den här, apropå att just Filippa Reinfeldt var där). Man vill inte behöva uppleva den i en timmes Virtual Reality-uppspelning, när ditt tåg väntar på att få avgå i Pride-tåget och Ulf Kristersson och Filippa Reinfeldt sitter och tomkör varsin dyr moderatmoppe:

 

… bästa politiska satir:

Jag tyckte antagligen att det var lite för kul att någon känt att »fan, den där KD-politikern David Lega, han är så perfekt i precis alla avseenden!« och därpå tagit fram den politiskt vässade spritpennan…

… för att tio sekunder senare utbrista ett »ha!, där har du dig ett fysiskt handikapp!« till den nu brillförsedde David, som alltså är www-ansiktet utåt vid en googling på just handikapp.

 

… mest rimligt riktade reklam:

Tinders algoritmer har blivit mycket skickliga:

Men att sälja in det som att jag »äntligen« skulle kunna gå till just frisören igen är direkt märkligt. Jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till just den delen av att lyckas motarbeta ett skenande hårfäste: att behöva betala 500 kronor (så var prisbilden i kartellbildningens Sundsvall) för att någon under spänd tystnad skulle stirra ner i en hårbotten vars skalpvegetariska täckning balanserade precis på gränsen för vad som jag antar var okej för dem att gå lös på med en femhundrakronors-sax utan att riskera att åka dit för bedrägeri.

 

… sämsta produktplacering:

Jag har sedan ett par år försökt lansera mig som en vegetarisk person. Faktumet att jag fortfarande äter kött ifall någon bjuder hem mig på middag, att jag inte ställer till med en scen och vägrar!, har fått till följd att min vegetariska satsning ofta hamnat i skottgluggen hos de vänner som allra helst skickar min person en retorisk mjältstöt – men jag försöker.

Därför var det alldeles otroligt olämpligt att min mor skickade mig ett meddelande om att jag behövde gå på min östermalmsk-spanska ost- och chark-handlare för att köpa en enorm skinkstånk till deras vän som skulle svänga förbi Stockholm:

 

… häftigaste pris:

Fan vad coolt att hon fick det priset, Greta Thunberg.

Visst att hon haft ett bra år, att hon fått ungdomar världen över att gå ut på gatorna och demonstrera mot klimatförstöringen, att hon mer än någon annan lyckats lyfta upp mänsklighetens enda riktigt svåra, ja, under kapitalismen nästan omöjliga fråga på den globala agenda… men det priset!

I den konkurrensen!

Det här händelserika året!

Det här är stort:

 

… deppigaste Greta-initiativ:

Har Time Magazine plats för fyra personer på Person of the Year-framsidan 2020?

 

… begreppsliga förvirring:

Det var ännu ett uselt år för skolan och för läraryrket (Pirkt.se:s skolpolitiska lobbande under året går att läsa mer om här och här och här och här) och i mål och mening att minska den akuta lärarbristen så lanserade Skolverket någon typ av mjuggutbildning som skulle hjälpa obehöriga lärare att framstå som mer behöriga ute i de svenska klassrummen. Tanken var säkert god, men i tider som dessa, när många klassrum redan präglas av outbildade och oerfarna lärare, så verkade det bara ytterligare spä på förvirringen kring läraryrket – en förvirring som till slut var så stor att alla glasögonprydda figuriner eventuellt kunde innefattas:

 

… lärare:

Det är svårt att peka ut en primär anledning till att jag tröttnade på journalistiken, men en av dem var helt klart att branschen började lovprisa sociala medier-narrars bisarra gyckelspel (2015 summerade jag ihop framgångssagan YesPer CarOn, vars Facebook-sida nu är uppe i 357 000 gillningar).

Så därför valde jag läraryrket.

Jag valde det innan jag visste att den här branded content-mannen var läraryrkets nya och moderna och digitala och virala ansikte utåt.

 

… mest korrekta spaning:

Kommentatorn Kickan, som skickade in den här välmenande hälsningen till förra årets motsvarande årssammanfattning:

Det var nog egentligen dags att låta denna blogg somna in för gott, men Kickans kommentar gav mig den tändvätska som krävdes för att fortsätta orka puttra fram svaga samtidsspaningar. Kommer det inte in åtminstone en liknande kommentar efter denna sammanställning kan det vara ute med portalen. Utan den motivationen kanske vi inte orkar hänga ut näven i ytterligare ett år i den eviga Stefan Sauk-väntan på en Claire Wikholm-bump som så väl gif-beskriver hela Pirkt.se-verksamheten:

En selfie på en utexaminerad journalist

Igår slog jag för första gången på den nyhetssamlande appen Omnis podd, där de skulle summera året 2019. De hade dock styckat upp året, med korta avsnitt om olika ämnen, och jag klickade igång det om Greta Thunberg.

I nio minuter och fyrtiofyra sekunder sammanfattade en Omni-reporter de allra mest kända sakerna som skett under Gretas osannolika resa från en ensam skyltbärare utanför riksdagen till given talare på FN-toppmöten.

Hon hade fått ett otroligt genomslag, meddelade Omni-podden. Hon hade mobiliserat de ångestladdade massorna, fört upp klimatfrågan överst på den internationella dagordningen och pressat världsledare till att åtminstone känna att det är lite pinsamt att ingenting görs åt den utveckling som håller på att ödelägga planeten och det mänskliga livet.

Men att göra en enklare sammanfattning i nio minuter och fyrtiofyra sekunder är förstås ingenting man gör gratis. Det är ju journalistisk arbetstid, så direkt efter programmet så meddelade Omni att »nu kommer ett meddelande från vår sponsor« — varpå en annan Omni-arbetare (antar jag?) hakar på temat Greta Thunberg genom att berätta om hur du kan göra för att få ut det mesta av din långflygning med Qatar Airways. 

Och jag kände att…. nej, men det här är väl ändå lite konstigt. Det här är väl ändå lite girigt: att slå sig i släng med Qatar Airways för att få betalt för att i en mikrofon läsa upp en kort sammanfattning om Greta Thunbergs år som miljöaktivist.

Men så, från ingenstans, så hörde jag en duns på hallmattan. Ett stort kuvert med avsändaren Mittuniversitetet. Jag slet genast upp det och med tårade ögongipor kunde jag äntligen se ner på det examensbevis som det tagit mig totalt ett helt decennium att tillskansa mig:

Fråga mig inte varför jag fick dubbla (idag verkar man kunna bygga ihop en kandidatexamen av några få högskolepoäng, ett gem, en rulle gaffatejp och texten på baksidan av ett flingpaket), men fråga mig gärna om hur otroligt stolt jag är att äntligen officiellt få träda in i den examinerade journalistkåren. Genast föll allt på plats. Genast förstod jag inte bara Omni-gängets beslut att krokar armkrok med Qatar Airways över en inläsning av ett par A4-ark utan alla beslut som alla publicister tagit under det senaste decenniet, då jag famlat mig runt som en blind och icke-examinerad höna på den mediala marknaden. Plötsligt fick jag en instinktiv lust att betala några hundra tusen kronor för att vinnlägga mig om de likes som genereras i Facebook-gruppen »Vi som älskar tacos på fredagar«. Plötsligt ville jag ägna ett år åt att affischera om en nystartad Pirkt.se-TV, där folk kunde logga in och se mig sitta i en soffa och titta på sport på min teve.

Jag var så stolt över att blicka ner på de två finpappriga arken att jag var tvungen att ta en selfie på mitt snart 30-åriga anlete, som äntligen fått kliva ut i den förlovade journalistiska landskapet som en examinerad journalist:

Landet Runt-ortsdateringen

Hemma är inte där du är folkbokförd eller där du hänger din hatt eller ens där du har ditt hjärta; hemma är där du helst skulle vara ortsdaterad ifall du lyckas få in en tittarbild i en Landet Runt-sändning. Något av det som talar emot att man blir kvar i Stockholm för att bilda familj (antingen biologisk sådan eller någon typ av leasinglösning då nästa generations Linda Pira lanserat gig-appen »Barnish!«) är att man inte kommer få chansen att sitta i tv-soffan och skrika rakt ut om Sundsvall syns i en bildruta på den rikstäckande televisionen. Vad håller egentligen en familj samman om inte man tillåts enas i ett »det måste varit Stenstan!«-rop till någon menlös klippbild i ett siffertungt Aktuellt-inslag? 

En gång stod en Aktuellt-reporter i min faktiska port till mitt stockholmska hyreshus och genomförde en prata och jag kände ändå mindre än om den limegröna skylten till In:-gallerian hade skymtat förbi i ett inslag om hur näthandeln urholkar de fysiska butikerna. 

Jag åkte upp till Sundsvall redan den 18 december, sex dagar innan julafton, och vissa elaka tungor kommer mena att jag är den vuxna människa i västvärlden som oftast åker hem och besöker sina föräldrar och andra elaka tungor (jag omger mig bara med sådana) skulle hävda att det var min studentikosa gnidenhet som vägrade betala de ockerpriser som SJ tog för de få kvarvarande biljetterna under torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen. 

Men det egentliga skälet var att det inte längre gick att vara i Stockholm. Det är en för dum stad att närma sig julen i. Titt’ vad som möter en så fort man tar steget ner i tunnelbanan:

Klassiskt 2010-talsbekymmer i Stockholm: att ha svårt att veta vad man ska ge i julklapp till ens appmiljonärer till kompisar. Men man kan få för många par nya bländvita sneakers, som tur är. Väl inne i tunnelbanan möts man sedan av detta, där Skärholmen Centrum löst julklappsstressen…

… genom att införa en »julklappscoach«, en Jürgen Klopp vad gäller att formera Lego-skepp och radiostyrda bilar i en kasse.

Det var helt enkelt för dumt att gå runt i denna senkapitalistiska skenutveckling och försöka få julstämningen att infinna sig i ett grådaskiga duggregnet.

Tänk om det tidiga 90-talets människor, som ställde sig sådana här frågor,

hade fått veta att det enda som hunnit ske mellan jularna var att vi utvecklat julklappscoacher som hjälpt en att köpa Årets Julklapp™: en trälåda som ska försöka hjälpa dig att inte använda de senaste decenniernas stora teknologiska landvinning som fångat dig i ett trassligt algoritmiskt nät som får dig att försaka hem och familj och julefrid. 

Bilarna flyger inte. Inte ens de allra tätaste håller tätt.

Men om 90-talets människor gått ner i Östermalmstorgs tunnelbana så hade hen nog stannat till och kliat sig i huvudet med ett par rejäla drag.

Men inte mycket mer än vad jag gjorde, som ändå är en 2010-talsmänniska som är relativt van med senkapitalismens dumheter.

Jag lämnade också, trodde jag, en tidningstillvaro där jag − som student − har tillgång till Dagens Nyheter och därigenom tar del av en del ledartexter av allra mest nyliberala märke. Under hösten har jag bland annat fått ta del av Andreas Berghs alster, där han modigt tagit striden för usla eller hart när existerande arbetsvillkor inom gig-ekonomin, och unnade mig att använda mig av den här tacksamma meme-mallen:

Äntligen skulle man få komma hem till sin historiskt knallröda hemstad, där den svenska strejken slog igenom på bred front 1879, och läsa texter från ledarskribenter som inte helt och fullt slungats upp i det DN-ledarskribents-slungade storstadssmöret och som inte först och främst prioriterar sin egen rätt att kunna beställa hem en halloumiburgare av någon som vinglar fram på en fallfärdig cykel över isiga vägar.

Men vad möts man av, när man slår upp Sundsvalls Tidning och hoppas få läsa någon med fötterna kvar i den medelpadska myllan? 

Detta:

En ledartext där Sundsvalls Tidnings ledarskribent tolkat DN-nyheten om att vårdgivare låter patienter slinka före i vårdkön som någonting positivt: »Försäkringar kapar vårdkön för alla«. Det spelar ingen roll att läkare och forskare säger att den likvärdiga vården i Sverige , där den med störst behov ska gå före, håller på att urholkas via detta system — nej, Sundsvalls Tidnings ledarskribent slår fast följande:

Artikelförfattare Joakim Broman är inte bosatt i Sundsvall utan i julklappscoachandets och möbelstreamandets Stockholm, där han skriver texter åt den närmast extremistiskt nyliberala nyhetsbyrån Liberala Nyhetsbyrån, som ST helt sonika köper sina ledaråsikter från. 

När min gamla tidning Dagbladet gick i graven 2015 så skulle Sundsvalls Tidning absorbera den nedlagda tidningens  och ST skulle därför »också ha ett dagligt utrymme för socialdemokratisk opinionsbildning«.

Det höll i ett par år, som jag förstått det, men nu är det istället bara den blå ledarsidan som är kvar och rätt ofta är det stockholmska skribenter från en nyliberal content-hub som är den enda rösten på morgonen när folket slår upp och läser vad som står i Tidningen med stort T. 

Det finns som alltid mycket att koka kring vad gäller den medelpadska lokaljournalistiken (det första jag noterade när jag bläddrade igenom sportsidorna var att de råkat trycka samma notis på två ställen i samma tidning — igen! — och att de slutat underteckna notiserna med Mittmedias Textrobots byline, som för att försöka låtsas att en gravt förståndshandikappad mänsklig journalist skrivit dem), men om jag flyttat hem hade nog den spritt språngande ledarsidan ändå varit den aspekt som främst fått mig att sätta kaffet i ilskestrupen varje morgon.

Till sist: i själva tidningen fanns härom dagen en bra uppföljning av en tidigare granskning av glädjebetygen i Sundsvalls skolor: 

Samma dag sändes också Skolministeriet i P1 på exakt samma tema: hur glädjebetygen håller på att urholka pålitligheten i den myndighetsutövning som betygssättning är. Där fick Ulla Hamilton, vd för Friskolornas Riksförbund, rida ut till försvar och hävda att omvandlingen av skolgång till en vara på en marknad faktiskt inte alls hade fått till följd att skolorna, vars enda konkurrensmedel är betygen, börjat dela ut glädjebetyg: 

Att dela ut höga betyg utan täckning är nämligen dåligt för affärerna, menar Ulla. Det är inget sätt för ett aktiebolag som systematiskt pressar ner lärarlöner och lärartätheten att lyckas tjäna pengar, menar hon. 

Men så går vi tillbaka till Sundsvalls Tidnings granskning:

Hmmm. Prolympia, säger du…

Känner jag inte igen ägaren till den skolan någonstans ifrån, undrar jag? 

Var det inte så… att Rune Tedfors, mannen som byggde upp John Bauer-imperiet på fri lek, gratis datorer och dopade betyg för att sedan sälja det för hundratals miljoner kronor till riskkapitalister (historien som jag tycker borde bli alla vinstkritikers »Om detta må ni berätta«-mantra), hade ett finger med i den skolkoncernen också?

Jo, jäklar. Det är ju den skolkoncernen han fokuserat på sedan han låtit riskkapitalisterna klappa ihop hans John Bauer-koncern så fort den inte längre genererat tillräckligt stora vinster, vilket fick till följd att även skolans elevers slutbetyg försvann i konkursen

Allt hänger ihop. Allt måste bort.

Enligt nästan alla, förutom ett gäng centerpartister, några leasade Sundsvalls Tidnings-ledarskribenter och de yrkesarbetande människorna på den arbetsplats som jag alltid överraskas över att folk faktiskt kommer och sätter sig och arbetar varje vecka: Friskolornas Riksförbund. 

Varje gång de släpas fram i det mediala ljuset för att försvara något nytt otyg som marknadsskolan och vinstmaximeringen fört med sig så tänker jag på när George Costanza suttit en vecka på sitt kontor utan att ha någon aning om vad han ska göra med den »Penske file« han fått tilldelad sig — och när han till slut tvingas visa upp vad han åstadkommit:

Den gemensamma nämnaren är också att både George och Ulla kommer undan med att inte ha någonting vettigt att presentera.

Känslan när det klickar till

Idag kunde jag äntligen registrera mig på den kurs som utgör min tredje och sista praktikperiod på lärarutbildningen: den allra längsta verksamhetsförlagda delen av utbildningen. I en halv termin ska jag få vara ute som lärare på en skola och försöka omsätta allt det jag är tänkt att ha lärt mig på Stockholms Universitets (ofta rätt bristfälliga) lärarutbildning till faktisk samhällskunskapsundervisning för elever.

Och det känns så väldigt roligt. Det är väldigt mycket som är fel med dagens moderna svenska skola (och det försöker jag stå på barrikaderna och skrika mig hes om), men det finns fortfarande en aspekt med läraryrket som lockar mig något alldeles oerhört: den där sekunden där man ser hur polletten till slut trillat ner för en elev. När eleven äntligen har förstått den lärdom du försökt nå fram med. För oavsett hur mycket du har behövt tjata och oavsett hur mycket tid du behövt lägga på att just den här eleven ska greppa ditt budskap så är det alltid värt det när du nästan ser hur en lampa blinkar till där bakom ögonen.

Jag kan nästan bli tårmild när jag tänker på hur jag snart kommer få gå ut och höra en elev förklara hur jag varit med och bidragit till nya insikter om livet i 2019 års svenska samhälle. 

»Jag förstod inte alls först«, kommer eleven säga och jag kommer antagligen redan där – när jag vet vartåt det barkar – att bli alldeles känslosam, troligtvis fuktig i ögongipan, och när hen sedan tar ny ton kommer nog alla tårkanaler brista: »men efter att du förklarat så förstår jag—

—varför jag behöver få mamma och pappa att köpa en iRobot Roomba i7.«