Den kanske på sin höjd tiohövdade medelpadska fotbollspappahydra som följt denna portals GIF-bevakning sedan dess glansdagar, då redaktionsledningen var på plats och sände inne från själva a-lagstruppen, anade nog ganska exakt vad de hade att vänta sig från den här sporadiskt uppdaterade hemsidan när Giffarna klev in på stopptid med ett 1-2-resultat mot en nykomling.
Någon syrlig passning mot klubbledningen om att det ska bli så spännande att få se när Giffarna är i mål med det här väldigt långsiktiga projektet vars grundval är att målvakten ska försöka kvadratenspela sig ut ur eget målområde (det spelar ingen roll om det ligger snöslask över hela planen!!!). Någon svajig spaning om det trista i att gå in i ännu ett år av att ha en tränare som konsekvent vägrar kasta in fler än en anfallare på planen, oavsett matchsituation (kanske hänger det också ihop med just den långsiktigheten!!!; när vi rullat hem allsvenskan från bakplan kommer jag att förstå varför vi aldrig någonsin kunde frångå en-anfallare-taktiken vid underläge).
Den gamla skåpmaten. Ännu ett år, samma bittra gamla Erik Sandvärn-kopia vid tangentbordet. Tippade tolva av experterna. Snöoväder och division 1-publik på IP:s läktare. Det är bara nykomlingarna som är nya (och, som ett tecken i tiden, eventuellt gängkriminellt influerade*).
*= Varför kan de gängkriminella inte bara ägna sig åt att bedriva vårdcentraler och omsorgsboenden???
Och så två minuter av fotboll som borde få Medelpad att bli ett annat fotbollslandskap för all framtid; ett där buttra medelålders män inte går och varmkör bilen med fem minuter kvar av matchen.
Idag hade dessa varmkörare först och främst missat att nye Suwaibou Kebbeh sprang fram en lite turlig straff som Hugo Aviander nervlöst Jorginho-rullade in till en (totalt sett välförtjänt) kvittering. Det hade räckt till att de muttrat fram en liten ”jaha, men det var väl bra”-kommentar vid ratten när de hört om det på P4, men inte helt och fullt ångrat sitt val att lämna i förtid (man slipper ju den eventuellt minutlånga kön ut från parkeringshuset bakom östra läktarn). De hade börjat resa på sig, plocka ihop sina sittunderlägg och lämnat i förtid även nästa gång Giffarna legat under.
Men nu. Hur ska man kunna varmköra en bil i detta nya fotbollsliv?
Den här bilden berättar mindre om att 19-årige Kebbeh är troende än beslutet han tog i nittiosjätte matchminuten. Kanske borde vi alla bli lite mer troende. Inte på Giffarnas säsong i superettan (det var en högst habil premiär, på sin höjd), men på fotbollens fortlevnad.
Jag tyckte att det allra mäktigaste med att Sverige till slut – mot inte alla odds, men mot universell rättvisa och bättre FIFA-vetande – tog sig till VM var att de tog sig dit tack vare en 30-årig ytter som ägnat en majoritet av sina vuxna fotbollsår åt att vara en laglojal division 2-gnuggare för Onsala IK.
Det väckte något i mig som jag känt gått förlorat under många år (jag ser i princip ingen icke-GIF-relaterad fotboll längre), det där faktumet att det som öppnade upp för ett svenskt VM var en gammal vältajmad dubbeltouch med Gustav Lundgrens vänsterfot och det där lilla, lilla aviga rycket som måste fungerat ungefär likadant på backar i Division 2 Västra Götaland som på polska landslagsstjärnor.
Som gymnasielärare på 2020-talet slås jag av hur få i den nuvarande TikTok-generationen, den som sondmatats med performativt framgångsnonsensinnehåll sedan barnsben, som håller på med lagidrott. Om man inte är Alexander Isak när man ska fylla sjutton verkar det töntigt att fortsätta harva på. Då är det mer självförverkligande och effektivt att skaffa ett gymkort på Nordic Wellness. Lämna de tradiga Ajax-trianglarna och de långa bussresorna till någon bättre lämpad.
Jag hoppas att dessa ungdomar såg att det som tog Sverige till VM inte bara var England-ungdomsproffset Viktor Gyökeres som brunkade in returen efter en inledande yttersida från den tidigare barnstjärnan Lucas Bergwall, utan att ingenting blivit av om det inte varit för han som finslipat sitt lilla ryck mot division 2-motstånd ett halvt fotbollsliv och sedan strävsamt arbetat sig upp genom seriesystemet i en ålder där de flesta (inklusive den här skribenten!!!) tyckt att man lagt för mycket av sina goda år på sena träningar och hela helger i obekväma bussar.
I en miljardindustri som in absurdum ska försöka styras ner i minsta Moneyball-detalj och där videodomare ska skipa milimeterrättvisa (jag vågade bara skrika till typ nittiosju procent när Gyökeres vräkte upp bollen i nättaket, för att jag såg att han först vräkt omkull en polack) är det så väldigt vackert när den här enkla premissen får gälla:
Man vet inte. Man vet fortfarande inte. Gurra Lundgren kan ta Sverige till VM. Wille Eskelinen, som jag trodde var på väg mot ett svenskt landslag efter att han stoppat 50 000 AIK:ares drömmar (och ungefär lika många skott) på Friends Arena senhösten 2019, kan plötsligt stå och släppa in lösa frisparkschippar mitt i målet för en eventuellt gängkriminell superettannykomling. Man vet inte. Det är det som är hela grejen med den här sporten.
Med tjugo sekunder kvar av tilläggstiden kunde jag för mitt liv inte tänka mig att Giffarnas nya 19-åriga anfallare skulle få för sig att vända upp med en boll precis inne på offensiv planhalva, ta en touch för att lägga bollen tillrätta och sedan – med en ocean av andra sunda alternativ framför sig – och sedan brassa på med en gambiansk hästspark som William Eskelinen inte skulle hinna bli klok på.
3-2. Den sortens euforiska glädjerus framför Patronerna vars värme – till skillnad från Sundsvalls Kommuns värmeslingor – kunnat tina bort ungefär fem tusen kvadratmeter snöslask. En oroväckande premiärförlust (schabblandet vid 0-1, den obefintliga markeringen på defensiva fasta vid 1-2) bytt mot en känsla av att precis allting är möjligt, av att de medelpadska varmkörande dagarna är förbi.
”Det var skönt att se glädjescenerna som utspelades efter slutsignalen i går.”
Med dessa minst sagt samlade rader summerade Svenska Fans dåvarande GIF-skribent vad som hittills varit mitt livs allra mäktigaste vändning på IP: 3-2-segern hemma mot Halmstad i allsvenskan 2002. Super-Jon sprang in en reducering med kvarten kvar, Tommy Bergersen kryss-smekte dit en kvittering med minuter kvar att spela och Dennis Östlundh skarvade – med sekunder kvar på matchklockan men i ett tillstånd som jag minns som bortom rumstiden – in segermålet över en taffligt utrusande Håkan Svensson i HBK-målet.
Var det mäktigare på den tiden frisparkarna var tvungna att sitta i krysset för att gå in? Ja.
Var det roligare när det handlade om allsvensk match inför närmast fullsatta läktare? Tveklöst.
Var det härligare i en fotbollsvärld där det inte känns som att den Hammarby-lånade tonårsafrikanen redan är för-såld till typ Gent för en närmast förutbestämd summa om han fortsätter leverera i svensk kontext, för att gå in och stärka Hammarbys balansräkning ytterligare? Skoja inte.
Men har jag någonsin sett någonting på IP som varit mätbart häftigare än Suwaibou Kebbehs beslut att trotsa tyngdlagarna för en Select-boll med tio faktiska sekunder kvar att spela? Icklas sa Nicklas. Jag tror verkligen inte det.
Den som hade lämnat för att varmköra bilen när det svävande långskottet fick som en extra gudomlig skjuts ett par meter framför en (förvisso snubblig och trög) Eskelinen kommer förhoppningsvis aldrig bli samma varmkörande man, efter att han sett tv-bilderna och förbannat sig bortom all räddning.
Man vet inte. Man vet fortfarande inte. Den kan gå in. Det kan hända. Det är fel att varmköra.
Gurra Lundgren slet av sig hälsenan och missar allt vad VM heter. Giffarna lär säkert sluta tolva och vi kanske aldrig pratar om den här säsongen igen. Men under en reva i den diskbänksrealistiska medelpadska fotbolls-rumstiden svävade Kebbeh-skottet i buzzer beater-universum och landade i nät.
Det är någonting. Fotboll har någonting.
Klockren och sylvass analys som vanligt av dig Erik!
Du är för snäll! Du anar inte hur uppskattat det är att få höra att någon medmänniska nåtts av den flaskpost man vevar ut i cyberrymden genom att slå sig ner och smattra fast halvtänkta tankar. Tack!