En öppen och fri marknadsplats för femtonåriga kunder av utbildning

”Vi har matkort!”, säger en av vår skolas allra socialt skickligaste elever. Han står med en niondeklassare vid vår anspråkslöst enkla monter, men femtonåringen har bråttom därifrån och vår skicklige säljar– förlåt, elev, försöker ge honom den allra viktigaste infon för att kunna sälja in vår skola och vårt ekonomiprogram.

    Problemet är att vi inte alls har ”matkort”; vi har – ungefär nitton av tjugo skoldagar – jättefin skolmat lagad från grunden av yrkesskicklig bespisningspersonal. En dag var tredje vecka är vår matsal upptagen och då har vi ”matkort”, vilket innebär att eleverna får skynda sig iväg till McDonalds och försöka kalasa på vad 75 matkortskronor ger dem i snabba kalorier. Men att vi ”har matkort” är vad en femtonåring vill höra. Vår socialt skicklige säljare har förstått det. Femtonåringen vill inte höra om en från-grunden-lagad, näringsrik och varierad skolmatsedel – den vill höra om att man kan ta sig en QP-cheese och ett par nuggets till lunch och skölja ner den med blaskig Donken-cola. Femtonåringen som vi försöker snärja nickar glatt när han får höra om matkorten. Men han har en fråga:

– Hur är lärarna? Är dom snälla med betygen?

     Det här är andra gången i mitt korta läraryrkesliv som jag tvingas stå på ett mässgolv och sälja det min stiftelseägda friskola erbjuder: två yrkesprogram och en ekonomilinje. Vi har med oss broschyrer, ett antal elever och allmän information om skolan, med utskrivna scheman, poängplaner och meritvärden för att komma in. Lite information om att vi är idéburna och att varje krona vi får in i skolpeng därför går tillbaka in i undervisningen.

     Det känns, i sammanhanget, lite som att dyka upp till en riktigt satsigt maskerad i jeans och t-tröja. Intill oss står Yrkesgymnasiet, som fram tills nyligen ägdes av den djupt kritiserade Thorengruppen, men att frifräsaren Raja Thoren ridit bort mot solnedgången med någon halvmiljard av våra skattepengar på fickan är ingenting som syns ens om man granskar deras marknadsföring med lupp. De nya besjälade ägarna, de två riskkapitalisterna Johan Nylén och Petter Samlin, har döpt om hela Thorenkoncernen till Educatus Alliance och deras storslagna vision för detta vårt svenska samhälle är – och här citerar jag ordagrant – att ”tillsammans skapar vi ett samhälle som ger varje barn, elev och studerande inom Edukatus Alliance förutsättningar att göra de klokaste valen för sin framtid.” Man blir nästan tårmild. Det är mitt typ av samhälle det. Där vårt samhälles varje barn, elev och studerande får rätt förutsättningar inom Edaktus Alliance. Och så får man lite ont i öronen, för Educatus Alliance har med sig en halv bil där deras fordonselever står och skruvar av och på däcken i tid och otid.

    Men intill oss står också en ännu större spelare på detta mässgolv: Realgymnasiet. Gymnasiekonceptet Realgymnasiet ägs till hundra procent av Lärandegruppen i Sverige AB som i sin tur ägs till hundra procent av den besjälade entreprenören Jan Vikström. Realgymnasiet har gjort sig känd som en koncern som inte bara riktar in sig på riktigt dyra utbildningar, där ersättningen från kommunen är som högst per elev – utan också som en koncern som hittat helt nya sätt att bedriva yrkesutbildningar. Realgymnasiet i Halmstad blev rikskänt som hästgymnasiet som erbjöd en naturbrukslinje för hästhållning – utan att ha tillgång till en enda egen häst. Genom att inte ha några egna hästar alls, vilket den höga elevpengen per elev var tänkt att gå till, kunde man istället göra en nätt liten vinst på att hyra in sig hos lokala hästklubbar i de fåtaliga fall då det kan tänkas att hästar krävs på ett hästhållningsgymnasium. Totalt plockade Jan Vikström ut 72 miljoner ur bolaget under räkenskapsåret 2023. Det får man flera Victory Tilly-kompatibla krakar för.

”Tänk om det är så att vi kan skapa en mycket effektivare skola, både ur lärandeperspektiv och när det gäller resurser? Ja, då räddar vi ju välfärden”, sade Jan Vikström till Dagens Samhälle 2020.

     Ja, Jan. Tänk om det är så. Ingen skulle bli gladare än jag om det är så.

     Realgymnasiet har faktiskt en häst på plats på mässgolvet, om än i plast. Men den har en imponerande mankhöjd. De har också en stackars hund som springer runt på mässgolvet, ett gäng frisörstolar där man kan få sin frisyr tillfixad och – inte minst – en klättervägg som förstås får de tonåriga niondeklassbarnen att flockas och köa. Och där står vi i vår jeans och t-tröja och försöker erbjuda foldrar om vår pedagogik.

    Det är väldigt få potentiella elever som kommer fram till mig. Denna text kan mycket lätt avfärdas som en bitter utsaga från en bortvald stackare som inte vet vad som säljer. Varför ens jobba som lärare om man inte på ett alldeles lagom icke-kusligt sätt kan smyga fram till ett gäng 15-åriga tjejer och interagera lite löst och ledigt med ett säljande tugg?

     Första timmen har jag bara en enda interaktion. Det är några ambassadörer från en annan gymnasieskola som kommer fram och frågar ifall jag ”vill vara med i en TikTok där vi säger ’klappa om du gillar Gymnasiemässan’?”.

– Det vill jag alldeles hemskt ogärna, svarar jag och det kanske var elakt men jag kan inte heller ångra mig. Jag vill ju det faktiskt alldeles hemskt ogärna. Eleverna lommar glatt vidare. Det finns säkerligen många andra som kan klappa med.

    För att stilla tristessen tar jag ett varv på mässgolvet och ser en utklädd gås i fullfjädrad maskotutstyrsel försöka sälja in ett gymnasium i Danderyd. Jag ger tummen upp och ler glatt; där har vi en som verkligen klappar med, även om klappet dämpas av den lurviga gåsanäven. Kul för henom. Henem? Gåsom? Jag lär mig aldrig. Gåsen kan hur som helst inte gestikulera tillbaka eftersom hen inte har någon tumme.

    Jag ser en snurrande jätteskylt i mörkblått och guldgult som dominerar hela det centrala mässgolvet och jag ser den på ytan elit-osande koncernens Lundsbergs-utstrålande elevfoton på deras jättevägg; foton som på ett alldeles lagom semisubtilt sätt ska hundvissla lite för högt om att här går riktigt helsvenska elever som har bokhylla hemma och som därför klarar sig på halvdagar i skolan eftersom våra centralt belägna lokaler egentligen är för dyra.

    I mina anteckningar från när jag gick på detta mässgolv i Älvsjö för två år sedan (att få ett barn är en stor lycka på alla sätt, men en liten del av den lyckan består i att för en säsong pappaledighetsskjuta ut sig från gymnasiemässan) så finner jag en interaktion jag då snappade upp vid just denna alltid så välbesökta monter. En befintlig elev förklarade för en intresserad femtonåring om hur snälla lärarna var på just denna skola:

”Vi har bara haft ett enda prov sedan jag började”, sa eleven som vi får hoppas gick i ettan. ”Och på provet låter läraren oss ta med oss våra anteckningar.”

”Det är exakt det här jag behöver höra!”, utbrast 15-åringen till sitt tjejgäng.

     Jag svänger förbi Stockholms stads avdelning, där delar av den kommunala kakan går till att göra reklam för helt vanlig kommunal gymnasieutbildning: sån där gammaldags tråkig och ineffektiv sådan hästgymnasium har hästar. När jag pluggade till lärare trodde jag att den kommunala kakan var liten men säker. Det är den inte. Den är pytteliten, snabbt krympande och varje försök att utöka den äts snabbt upp av Jan Vikström och hans kumpaner som drar fram som ett gäng cowboysare (utan hästar); den lärare som söker efter en trygg hamn hos kommunen ska vara väldigt glad att få ett personligt nej-svar på sin ansökan (jag har ännu inte fått annat än auto-mejl på mina). Men en del av den kommunala kakan ska förstås gå till reklam för att kommunala gymnasieskolor – som Östra Real, Norra Real och Södra Latin – faktiskt existerar, om nu någon stockholmsk femtonåring skulle ha glömt det. Det är jättejättemånga ungdomar från de kommunala skolorna som fyller upp montrarna, istället för att sitta i skolbänken (som jag misstänker att de gjorde om torsdagarna på den tid då kommunal skola inte var konkurrensutsatt), men jag reagerar på att det också står ett par ungdomar vid en monter med överskriften ”Slakthusområdets skola”.

    Jag hajar till. Vänta nu. Den här skolan finns väl inte? Jag stannar och undrar om skolan – som jag hört talas om eftersom den för första gången i mannaminne lär behöva tvinga kommunen att utlysa massa kommunala lärartjänster – redan finns? Den skulle väl slå upp portarna först nästa höst?

    Jo, det stämmer, säger de unga killarna. Så ni går inte på skolan? Nej, förklarar de. Är ni anställda av Stockholms stad? Nej. De två killarna är anlitade av en reklambyrå som i sin tur är anlitade av Stockholms stad. Jag antar att alla skolor behöver elev-liknande ansikten utåt för att kunna locka ungdomar. Även icke-existerande skolor.

    Förra gången jag hade ett pass på gymnasiemässan fick jag en lunchkupong att nyttja i Älvsjömässans cafeteria. För 130 av mina 140 lunchkupongskronor fick jag en upptinad bit fetaostpaj och när jag frågade efter vatten att dricka pekade den unga servitrisen på en Pepsi-pappmugg.

– Det blir fem kronor, sa hon med handen på pappmuggen.

     Jag tog två pappmuggar med ljummet kranvatten för att maximera värdet på min lunchkupong, men känslan var – trots detta – inte att jag vann.

Ingen vinner på gymnasiemässans golv. Ingen vinner i denna pappmuggs-kapitalismens högborg. Kanske den utklädda gåsen. Kanske den unge säljar–, förlåt igen: elev heter det ju, som har fenomenet ”matkort” att sälja in till McDonalds-sugna femtonåringar.

    I år tackade jag nej till lunchkupongen för att istället skynda hem till vår sällsynt kvalitativa skolmatsbuffé på skolan, lagad av vår hantverksskickliga kock. Jag hade haft totalt tre interaktioner med intresserade elever, bara tre fler än med en fluffig maskotgås, och jag tänkte inte kröna denna upplevelse med ännu en svettig ostpaj på papptallrik som sköljts ner med femkronorsvatten.

    Jag skyndade mig tillbaka till något av det allra bästa som vår skola har och lämnade en plats där våra sälj– FÖRLÅT!, elever säljer in motsatsen (”vi har matkort!”) för att det är det som säljer på en öppen och fri marknadsplats för femtonåriga kunder.

    Det är möjligt att det är bra att den svenska skolan fungerar som en marknad. Det kanske är så att det är en viktig stöttepelare för den svenska demokratin att våra femtonåringar får en skolfri dag med goodiebagsjakt och häng runt dataskärmarna i E-sport-gymnasie-montern. Kanske är det så att Jan Vikström kan rädda välfärden med sina hästgymnasium utan hästar.

     Jag rekommenderar er som tror det att ta en svängom på nästa års mässgolv och sedan återkomma.

Du har nu läst ännu en text om det svenska skolsystemet, byggt på marknadsprinciper där utbildning gjorts till en vara och lärare omvandlats till säljare. Den var förhoppningsvis helt okej, du har läst många liknande, och kanske känner du – likt författaren till denna text – att ”nämen nu får det räcka med att bara slå fast självklarheter i textform”. Du kanske, precis som textens upphovsperson, känner att ”varför gör vi lärare ingenting för att bli av med det här systemet som 98 procent av oss inte uppskattar?”. Om du gör det så får du jättegärna pensla in ditt namn i det här formuläret (via den här länken). Vi är ett litet gäng skolsystemkritiker som ses var tredje tisdag för att försöka hjälpa till med att på sikt kullkasta detta undermåliga och orättvisa marknadssystem.