AI-sammanfattning: Texten är ett svulstigt men osammanhängande pekoral om känslan av att få ett barn och sedan tillbringa en längre stunds ledighet tillsammans med detta barn. Kopplingar görs till skribentens egen ungdom, men den långa texten knyts inte ihop på ett tillfredsställande sätt.
Jag grät när influeraren Tan By Klara fick barn i en Youtube-video som jag och min flickvän såg hemma i soffan, någon månad innan vi själva skulle gå igenom samma livsomvälvande ögonblick. Jag kände inte till denna brun-utan-sol-entreprenör sedan tidigare, men när en slemmig och navelsträngskopplad köttklump lämnade hennes sköte så föll tårarna på mig som genom ett biologiskt knapptryck.
Hon kämpade så hårt. Hon fick så fint stöd. De samarbetade precis på det sätt som profylaxkursernas instruktörer rekommenderar en att göra. Mannen till solkrämsmagnaten hade varit en alldeles utmärkt fyr under hela Youtube-videon (spoiler alert, men man ska vara just precis en stadig fyrbåk, enligt profylaxkurserna: identifierar du dig redan som en fyr så är kursen i princip pengar i sjön!!!). Han var lugn och tydlig och vägledande genom alla värkar och krystningar och mot förlösandet av det lilla mirakelknytet.
Jag grät sedan också på exakt samma biologiska knapptryckssätt när en kvinna som bodde i en husbil födde sitt Youtube-barn: i exakt det ögonblick när fostret till slut rann ur husbilskvinnan började mina tårar rinna. Varje gång jag såg en förlossningsvideo med någon ny influerare vars influenser jag dittills aldrig hade nåtts av så grät jag precis i födelseögonblicket när de fick titta ner på sitt barn för första gången.
Jag trodde därför att jag skulle gråta mig halvt uttorkad under min första tid med min egen dotter, som jag ju – om man tror på evolutionsteorin – är tänkt att vara mycket närmre än en för mig okänd brun-utan-sol-entreprenörs avkomma. Jag tänkte att mina tårkanaler skulle vara i princip dygnet-runt-fuktade under den första tiden på ett sätt som skulle göra mig aktuell för att göra Tena Lady-artad reklam för något nytt typ av skydd mot någon ny form av ögoninkontinens.
Men kanske fungerar evolutionen helt enkelt så att man tvingas skärpa sig. Kanske finns det en biologiskt nedärvd funktion som gör att man hulkgråter när Tan By Klara får sig en solkrämsarvinge, samtidigt som man andäktigt men med helt torra ögongipor lägger sitt eget lilla knyte mot sitt bröst för allra första gången. En så i grunden bölig och lättrörd person som jag borde tvingas skärpa sig. Har man aldrig tidigare hållit i ett så nyskapt barn – en liten oförståelig klump av kladd och skrik; ett ofattbart sprött litet människostycke med fingrar och tår och öronsnäckor och hela faderullan – kan man inte testa ett första lyft samtidigt som man försöker tröjärmsborsta bort snörvelsnor och gråt.
Jag grät istället första gången först senare samma natt som födseln, när vår dotter sov och vi sov i etapper med henne mot våra bröst. Jag hade precis vaknat för att ta över ett skift, min flickvän hade legat vaken och hållit om henne och tänkt på hur ingenting någonsin skulle få lov att hända detta sköra lilla flickebarn på knappa tre kilogram. Hon hade fingrat fram mobilen och letat upp den dikt på temat som väl säkert alla nyblivna föräldrar fingrar fram för att läsa på nytt, men som ändå träffar en som ett känslomässigt njurslag när man ligger där i sin regionssärk i sin regionsskrangliga säng och inte vågar röra sig för att ens nyfödda barn lyckats hitta sig en ergonomisk sovställning. Min flickvän läste den högt för mig och då, först då, långt efter den instinktiva Tan By Klara-gråten från förberedelserna borde ha hittat sin väg genom mina tårkanaler, brast det för mig:
Ingenting får hända dig
Nej, vad säger jag
Allt måste hända dig
Och det måste vara underbart
Vi döpte vår dotter till Bodil i mellannamn. Det hade hon kanske fått heta ändå, det var uppe där på den absoluta topplistan redan innan, men allt måste verkligen hända detta helt nya okända lilla flickebarn och det måste vara underbart och jag vet ingen annan så skrivit det så rakt upp och ner och hjärtskärande enkelt som Bodil Malmsten.
Dagen efter stod jag och grät igen, i SÖS-korridoren, vaggandes på min sovande dotter i ett litet hemslöjdat filtknyte vi fått av en gammal virkande kvinna som skänkte filtar till nyblivna föräldrar. Jag hade hörlurarna ikopplade och lyssnade på en av mina absoluta favoritlåtar, som jag nästan alltid vevar igång om jag är glad, vill bli glad eller behöver bli glad. Och så kom det här partiet och jag stod där i samma gamla insvettade Football Manager-huvtröja (så jävla underklädd när min dotter klätt upp sig i en dräkt av finaste lanugohår!!!), men det var plötsligt nya öron som lyssnade efter nya saker:
I can’t tell one from another
Did I find you, or you find me?
There was a time before we were born
If someone asks, this where I’ll be, where I’ll be
I början av december 2024, ett knappt år efter att jag blivit pappa, öppnade sig en liten nostalgisk reva i tiden. Jag kastades på ett sällsynt tillbaka två decennier, till när jag önskat mig en skiva och fått den i julklapp av mina ömt lyhörda föräldrar. Jag har sparat den CD-skivan genom alla flyttar, till grävlingsgryt i Umeå, till loftsängslägenheter hemma i Sundsvall, genom hela min hyresbostadskarriär i Stockholm och inte minst genom hela musikbranschens omläggning bort från CD-rom-formatet. Väldigt få saker har följt med mig så länge. Knappt ens jag själv. Inte mina tidiga jag som jag velat lägga bakom mig, de där som fortfarande gör att jag kan bli mitt gamla nervösa jag när jag träffar någon från 2004 eller 2014 eller när det nu kan ha varit som mitt tidigare jag – det som jag växt ifrån, ömsat bort, försökt göra nytt och göra bättre – gått runt och sagt saker, gjort saker, tyckt saker som mitt nutidsjag inte vill behöva ta ansvar för. Det är som att jag alltid tittar lite oroligt mot den dåtidskompis jag springer på, som om jag sneglar lite räddhågset från under min gamla pottfrillelugg, skjuter fram underkäken i ett av norra Europas skevaste och mest underbettsbetonade barnabett, och frågar: ”den här personen du känner igen, som var jag: var det en bra person?”.
Jag vet verkligen inte om mitt fjortonåriga fotbollsspelarjag var en särskilt bra person, men jag är tacksam att jag den där julen hade varit snäll nog för att få mig en obskyr önskeskiva.
[Ohörbart mummel]
[Ohörbart svengelskt mummel]
Jag har mumlat de där textraderna i tjugo år för mig själv, då och då, när som helst, och alltid bara artikulerat den där allra sista raden: ”en dag är jag jord igen”. Det har alltid varit någonting med det där första spårets korta och anspråkslöst trevande intro – och det är framför allt någonting med det distinkta trumslag och det gitarriff som går igång sekunderna efteråt i det riviga andraspåret. Få kulturella ting här i vår snart direkt anti-kulturella värld gör mig lika glad som när jag kan en skiva från start till mål, när jag vet – liksom till och med känner det ut i hela min omusikaliska kropps feltonade kapilärer – att den utklingande tonen i det spåret kommer följas upp av det inledningsklinket i nästa. När det finns en helhet, en grundtanke, en mänsklighet bakom som med all dess kreativitet och hantverksskicklighet försökt att efter bästa förmåga sätta samman ett mästerverk som ska stå sig till tidens slut. När musik inte bara är en ihoprafsad Spotify-lista med hits på hits i växelspårsfunktion.
I början av december 2024 skulle Peggy Lejonhjärta spela i Stockholm. Ett för mig helt ansiktslöst gäng popmusiker med ett märkligt bandnamn som länge bara funnits inne i den CD-skiva som fått hänga med genom hela mitt vuxna liv skulle nu göra en ytterst sällsynt spelning för att fira att det var tjugo år sedan deras debutskiva släpptes. De skulle spela på Stadsgårdsterminalen, en liten nätt promenad ifrån där jag nått toppen av min hyresbostadskarriär, för att fira att det var tjugo år sedan deras platta ”Viskningar och rop” släpptes. Det var en skiva som köptes av en del, bland annat av mina ömma och julklappsletande föräldrar efter mitt önskemål som till stora delar – det här minns jag tydligt, trots att jag då var en annan med en annans preferenser – baserades på att jag hört att det var några som ”spelade med Lars Winnerbäck” som hade gjort den (det här är alltså en tidigare version av mig självs musiksmak; ingen skugga ska falla över mitt nutidsjag som – med hjälp av mitt 20-åriga jag som fick höra av coola Umeå-musikmänniskor att det var töntigt att lyssna på Lars Winnerbäck – inte lyssnat på honom på femton år).
Jag visste sedan länge att Peggy Lejonhjärta skulle spela den här decemberkvällen, men strax före klockan sju samma kväll satt jag och försökte truga i min motvilliga dotter en tomatbaserad pastarätt av den enkla sort som hon brukar gilla och som man därför ofta hemfaller åt. Hon kladdade förstås i håret, som barn i ettårsåldern har en fäbless för att göra, och jag såg inombordssuckandes ett långt och utdraget efter-maten-bad framför mig och tänkte att ”nej, att spontan-gå på spelningar av nostalgiska skäl är nog ingenting för en pappaledig”. Vad är väl en spelning med några avdankade fyrtio-nånting-plussare på en färjeterminal.
Men så tänkte jag en sista tanke på mina tidigare jag. På mitt fjortonåriga jag som blev femton och sexton och sjutton och som fortsatte lyssna på samma CD-rom om och om igen och som inte för sitt liv kunde förstå de musikbranschpolitiska avvägningar som tydligen görs när vissa odiskutabelt fantastiska indiepopband bara inte verkar få följa upp sin fenomenala förstaskiva med en habil andraplatta. En finnig kvällshemmasittarkille som bara satt och väntade och väntade på att kanske någon gång, när musikvärlden till slut förstått det jag förstått direkt, få gå på en Peggy Lejonhjärta-spelning och höra de där introtonerna gå över i den där käftsmällen till inledning på ”Sista Styverns Trappor”. Just den låttiteln var bara ett namn, vilket som helst, för mig under denna närmast www-förhistoriska tid, men nu under min föräldraledighet är det en plats som jag gång på gång går förbi med barnvagnen för att titta ut över den turistiska men oslagbara vyn ner mot Skeppsbron och Gamla stan. Kanske ett par hundra meter fågelvägen från där jag bor? Tänk om mitt tonåriga jag hade vetat det: att jag, en helt vanlig grådaskig decemberkväll mitt i det vuxna 34-års-vardagslivet med tomatsåskladdande, skulle få chansen att skrika med i en av mina absoluta tonårsfavoritlåtar, efter att ha promenerat ner från just Sista styverns trappor på vägen dit. Han hade inte förlåtit mig. Mitt fjortonåriga jag hade nog inte förlåtit mig för väldigt många saker (lärare???), men inte för det heller.
Tjugo år är en mycket lång tid. Det märker man när spelningen börjar och det visar sig att trummisen i Peggy Lejonhjärta, dessa dunkla pophjältar från ens allra mest sköra och påverkbara uppväxtår, väldigt snabbt går att identifiera som en borgerligt kodad politisk skribent på Expressen. Det grabbgäng som släppte ett närmast perfekt 2000-tals-popalbum till det någorlunda smala indie-fåtalet för att sedan heroiskt försvinna in i det anonyma dunket igen visar sig nu vara helt vanliga män i fyrtioårsåldern med helt vanliga Stockholmsjobb i mediebranschen. Såklart. De sjunger ju i princip om det, om man lusläser texterna uppifrån och ner: hur det är att lämna hembyn för storstan och stå och prata bostadsköer och andrahandshyror på någon avslagen efterfest. Det är klart att de på tjugo år har blivit helt vanliga mediemän, om man tar ut konvolutet och läser texterna från deras famlande 20-nånting-års-liv som nyblivna stockholmare.
Men jag kan aldrig ha plockat ut konvolutet och läst texterna från start till mål. Jag har aldrig varit en konvolutkille. Jag gillar en låt, jag gillar texten i låten och om det är några oklarheter, något mumlande hos sångaren som jag inte riktigt uppfattar varje stavelse av, så låter jag helt enkelt min hjärna lösa det på uppstuds med den begränsade mängd synapser den sitter på. Sedan sitter det där, inristat för alltid, oavsett hur abrovinken lirar med det lexikala svenska språket.
Hon ringde mig från köpcentrat
Och fråga ’vad ska jag köpa?’, Jag sa
Köp Tom Weyclo, it’s time på spåren
För sex, handlar om oss
Nånting sånt, nån form av anglosaxisk ordsallad, har jag sjungit i tjugo års tid på den låt på Peggy Lejonhjärta-skivan som till och med avslöjande nog heter ”Spår nr 6”. Men det är klart jag bara räknade med att låttexten handlade om sex på något sätt. Det var ju vuxna som sjöng. Coola indiepop-vuxna som hängde runt i Stockholm. Jag var fjorton år gammal när jag för första gången stoppade in CD-romskivan i CD-rom-spelaren, en oskuld slöjdad på det extremt oskuldsfulla sätt som jag inte tror att man tillverkar oskulder i dag (några år tidigare hade jag erkänt för min mor, med gråten i halsen och med ångesten ridande mig som en skenande vildhäst, om min första prepubertala porrsurfning: att jag Altavista-sökfältat ”Victoria Silvstedt” på pappas modem och att jag var tvungen att erkänna för att när som helst nu, misstänkte jag, så kunde säkerhetspolisen slå in dörren och göra ett tillslag mot mina olovliga härjningar i cyberrymden).
Den textraden har satt sig hos mig och har suttit där sedan dess. Ett ohörbart mummel, ett par oklara ord på cool slängig engelska, nånting med sex. Jag har nöjt mig med den textanalysen och vrålat allt jag kunnat, varje gång refrängen kommit på under tjugo års tid. Och samtidigt detta, under hela min ungdom: den starka identifikationen kring att jag lyssnade på den musik jag gjorde just ”på grund av texterna” (inte minst Lars Winnerbäck, tills mitt 20-åriga höll på att få respass direkt i första kvalomgången till västerbottniska Vem vill bli en cool indiekille?).
Men det finns ingen Tom Weyclo. Det är inte dags för spåren. Allt vuxet handlar inte om sex.
Det här var ett antal månader sedan nu. Tiden går snabbt när man är föräldraledig med ett barn och man kan inte skriva. Man skjuter upp och skjuter upp och skjuter upp. Man vill inte bistå världen med fler pekoral till föräldraskildringar (men gör det till slut ändå). Just den här dagen hade jag och min då drygt ettåriga dotter haft en underbar morgon vid frukostbordet, en morgon av det slag som vi ofta kunde ha efter att jag förlikat mig med faktumet att man alltid ska tidsbudgetera för ett ordentligt bad efter frukost. Ett tips till blivande föräldralediga är att om man bara alltid tar höjd för det i tidsschemat, det stående efter-frukost-badet, så kan man sedan zenbuddhistiskt titta på när hon kletar halva mackans messmörsmängd över hela sin hårbotten. ”Ta en klick till i ögonfransarna också”, tänkte man plötsligt lugnt medan man tog sig en sipp av sitt kaffe, ”för vi ska ändå spola av dig sen”.
Men under just denna dags avduschande, i badkaret där hon under den här tiden var som allra lyckligast allra längst, så försökte jag slå igång den bärbara högtalaren med lite låtar som min dotter visat sig gilla. I spellistan med hennes gillade låtar ligger dängor som ”Bang Bang” med Sister Nancy, Beyoncés senaste countrydänga, Lykke Lis ”I Follow Rivers”, Bruces intro-glädjande ”Hungry Heart”, med flera. Det är musik som både hon och jag kan uppskatta och hon brukade på den här tiden ofta visa sin uppskattning genom att börja veva med armarna och gunga på bålpartiet i någon form av sittande juckrörelse. Till Lykke Lis hackiga refräng kunde man sjungandes luta sig in mot hennes ansikte på ett sätt som ofta fick henne att skratta tills hon kiknade.
Men i sökandet efter min dotters namn och därigenom denna hennes allra första spellista dök också annat upp i Spotify-sökrutan. Där låg låten ”Martha” med Tom Waits. Jag dubbelklickade. Låten gick igång.
Vänta nu, tänkte jag, det här är ju den låt som Moneybrother stod och spelade inför Peggy Lejonhjärta-spelningen och som han säkert introducerade på något sätt medan jag var iväg och köpte mig en öl. Den här låten sjöng han, som agerade som någon form av konferencier under kvällen, jättefint med sin murriga stämma medan jag mest stod och tänkte ”är inte han jätte-cancelled?”.
Det råkar tydligen vara så att låten ”Martha” är spår nummer sex på Tom Waits skiva ”Closing Time”; den skiva som Peggy Lejonhjärta egentligen sjunger om att köpa på köpcentrat i den där låten som jag snedskrålat med till så många gånger.
Köp Tom Waits ”Closing Time”
För spår nummer sex handlar om oss
Och jag hade bevisligen hört den låten förut, men jag hade aldrig lyssnat på texten ordentligt sedan jag och min blivande fru hade valt namnet Märta till vår förstfödda dotter.
Märta var helt enkelt det överlägset bästa namnet vi hittade, när jag och min flickvän scrollade genom namnappar och almanackor. En tuff tjej, såg vi framför oss, men samtidigt också mycket snäll. Ett mjukt och vänligt namn, men med en snärtig och lite barsk kärna. Ett supradentalt rappt rt-ljud som till och med jag – som i princip växte upp bland talpedagoger på grund av min oförmåga att säga r – kan uttala utan att behöva gå tillbaka till gamla tedipp-tedapp-tedull-strategier för tungrörelserna.
Och jag kommer kanske inte bli helt klok på faktumet att jag grät till influencer-ungarnas Youtube-nedkomster medan jag höll ögongiporna helt torra när jag för första gången höll mitt eget kött och blod och kladd mot mitt bröst. Jag har gråtit mycket mindre än vad jag trott att jag skulle göra som förälder, men när jag för första gången pappa-lyssnade igenom Tom Waits ”Martha” så brast jag ihop i den typ av storgråt jag nuförtiden alltså vanligtvis bara framkallar när solkrämsmoguler föder fram en avkomma. Min dotter satt och lekte med sina badleksaker och plaskade med duschslangen som en liten minifontän, hennes pappa satt och tittade på med ögonen till bredden fyllda med tårar och med en ful grimas över ansiktet som ingen pappahandbok i världen någonsin kan ha rekommenderat att man i något skede ska visa upp för sin unga dotter.
Jag såg framför mig hur låten ”Martha”, som handlar om en åldrad man som ser tillbaka på en ungdomskärlek som försvann iväg för över fyrtio år sedan, lika gärna skulle kunna handla om en pappa som ser tillbaka på relationen med sin dotter.
’Cause it’s been 40 years or more
Now, Martha, please recall
Meet me out for coffee
Where we’ll talk about it all
De har inte haft kontakt på länge, allt är fyrtio år sedan, han ringer och försöker reda ut varför det blev som det blev och är full av insikt kring att det borde ha blivit på ett annat sätt. Vi borde aldrig ha slutat vara så nära varandra, inser han, för livet var aldrig större och vackrare än då. Det är klart att det är många äldre män som lyckas tänka tillbaka på en ungdomskärlek på det sättet, men för mig kommer de här textraderna alltid handla om stunderna jag fått ha helt själv hemma med min förstfödda dotter under den upplevda ocean av tid som var föräldraledigheten.
And those were the days of roses, poetry and prose
And, Martha, all I had was you, and all you had was me
There was no tomorrows, we’d packed away our sorrows
And we saved them for a rainy day
Det är exakt så det har varit. Allt jag har haft är henne och precis allt hon har haft om dagarna är mig. Det är jag som ska se till att hon överlever dagen – jag har, under åtta-nio timmar varje dag, varit det enda hon har haft att luta sig mot för sin fortlevnad. Och hon är allt jag har om dagarna: det enda jag verkligen brytt mig om. När hon är glad och nöjd och skrattar är jag så där genomträngande orosbefriad som jag ofta har haft svårt att vara sedan livet blev komplicerat med räkningar och hyresavier och månatliga klarmarkeringar i lönesystem.
Det är lycka by proxy, i brist på bättre svensk översättning. Lycka utlagd på entreprenad. Där och då, när hon skrattar, finns ingen morgondag; inget återupptaget heltidsarbete som väntar, inga missade mejl, inget Försäkringskassan-trassel som för mig ner på en nollad sjukdomsgrundande inkomst-nivå.
Just där och då finns inga stressande morgondagar utan bara hennes skratt, som liksom fyller upp hela hjärnan, till och med för mig som är helt sensationellt svag på att vara i stunden och inte tänka arton halvtänkta tankar samtidigt. När hon skrattar så skrattar jag med hela min tandrad, den som jag vanligtvis försöker hålla dold även för de som känner mig allra bäst. När Märta skrattar tänker jag inte på att jag föddes med Elefantmannen-många tänder eller på att jag växte upp som en snedtandad Mowgli bland länets främsta tandreglerare; inte på att hela min näbb är fylld av veka medelpadska rotfyllningar som när som helst kan ge vika om man skrattar för vidlyftigt.
Hon har lyckats få mitt vuxna jag – denna djupt oäkta individ, som alltid är på sin vakt och som aldrig riktigt kan undgå att mjuggkika på sig själv från ett utifrånperspektiv – att skratta mitt kanske enda helt äkta skratt.
Jag är en person som har lätt att bli frustrerad. På samtiden, på orättvisor, på grejer som folk tycker är jättebra men som inte alls är jättebra. På det mesta. Mycket nära. Frustrationens gryta hålls alltid kokande under en tunn fernissa av spelat medelpadskt lugn. Och ändå har jag nog aldrig i hela mitt liv blivit så frustrerad som när min dotter, denna självständiga individ som jag uppmuntrar till att göra precis allt hon vill, vägrat att sova när jag velat att hon ska sova. Som när hon ägnar någon gnyende halvsovande halvtimme åt att sparka mig i mellangärdet. Efter en halvtimme av små välriktade fotjabbar mot njure och mjälte (jag bara gissar att små barn, som nyss hade nio månader på sig att närstudera människokroppen inifrån, vet var sparkarna tar bäst) så räcker inte det som underhållning längre, utan då kliver hon på gallskriket. Vi bor i ett gammalt hus och kan ibland höra grannar nysa eller hosta genom väggarna, vilket skänker mig en lätt stressande vetskap om att hennes gallskrik nog skär genom dessa mellanväggar som smörkniv genom rumsvarmt margarin. Och jag som alltså föddes med en Salvador Dali-målad tandrad har fortfarande inte många raka bett i min gom, men jag kan nu – drygt ett och ett halvt år in i föräldraskapet – meddela att mina hörntänder faktiskt sitter i perfekt linje för att kunna bita ihop så hårt att hela käklinjen vitnar på utsidan.
Det visste jag inte tidigare, trots all min inneboende frustration: vilken otrolig hydraulkraft jag sitter på mellan mina hörntänder. Jag kan bevisligen, varje gång min dotter gallskrikit sig igenom alla mina hyssjningar och vaggningar och omkramningar, pressa ihop några uppmätta bar mellan hörntänderna.
Att vara förälder verkar vara att på samma gång bli lite stolt över sin mänsklighet (jag kan känna så här mycket!!!) och lite, lite rädd för sin mänsklighet (jag kan känna så här mycket!!!).
I mitten av augusti var den närmast oöverblickliga ocean av tid jag hade framför mig när jag gick på föräldraledighet över. Efter hela fjorton månader av ledighet ska jag nu inte längre vara med min dotter hela dagarna. Hon ska ta bestämda egna steg ut i världen, träffa nya små människor och andra förebilder och den stora stygga världen där utanför – den vi förvisso besökt dagligen, men då i vagnens trygga vrå eller hållandes i varandras händer – ska pröva vår far-och-dotter-relation över decennierna.
Jag vill tro att jag varit en väldigt närvarande pappa under detta hela läsårs hemmavarande, och jag vill tro att jag har det i mig att hålla mig i denna plöjda fåra av kärlek, närvaro och trygghet – men vem är jag att stå här och säga att jag inte kommer att kunna vara Tom Waits tillbakablickande karaktär om fyrtio år? Världen har väl aldrig varit så full av fallgropar för en ung Märta att sladda ner i, vilket förstås skulle kunna få en medelpadsk vuxenlajvande killes hemmasnickrande pappaskap att haverera direkt.
Gud förbjude: om fyrtio år kanske man sitter där på sin kobbe och gläds åt att hon hittat någon annan som erbjudit den trygghet man som förälder själv borde ha försett henne med genom hela uppväxten.
Lucky that you found someone to make you feel secure
Oh ’cause we were all so young and foolish and now we are mature
Men alldeles oavsett om jag skulle ta mig förbi alla samtidens fälleben och komma ut på min dotters vuxna sida med en intakt och fin relation så vet jag att jag ändå kommer tänka tillbaka med obotlig saknad på den här tiden då jag fått vara precis allt hon hade om dagarna. Det kommer jag aldrig att vara igen. Inte på samma sätt.
För ganska snart kommer hon aldrig mer luta sig mot in mig och omfamna mitt huvud lite lätt, för att sedan vingligt lyfta den ena foten för att hon vill att jag ska sätta på hennes små skor. Tiden då hon behöver trycka näsan mot min kind i mörkret, precis innan insomningsögonblicket, är snart förbi; den lilla munnen vidöppen med lukten från Messmör och potatisbulle och blodpudding i en tidigare oprövad utandningsblandning, illa dold av en tunn hinna Bamse-tandkräm.
Det är absolut inte för alltid som min absoluta favoritdoft på planeten kommer att vara hårbottensvett och intorkade mejeriprodukter, från när man drar några giriga snusningar med näsan över hennes nyss insomnade och svagt pappa-renhållna huvud på kudden.
And I remember, quite evenings,
trembling close to you
Nu ikväll, när jag till slut satte mig ner för att skicka ut den här närmast oläsbart uppstyckade texten, småduttad med i korta etapper här och där under månader av icke-skrivande, hade jag en av de sämsta läggningarna på länge. Hon skrek, hon skulle upp ur sängen, hon skulle ha ”mamma!!!” – och mina käkar hann säkerligen vitna utvändigt av inneboende frustration som så ofta hanteras av käkpartiet (man hade kunnat driva runt en bilskrot på frustrationskraften i mitt käkparti, och ändå fått lite hydraulik kvar till en nötknäckare).
I tillfällen som dessa går jag inte sällan förbi hemmets lilla piano. Jag slår ner ett ett G, ett E, ett F och ett D. En gång till. Och sedan klankar mina köttiga korvfingrar (det är inte jag som kan spela i familjen) ner på ett E, ett C, D, B och så C igen. Och så känns det lite bättre.
Introt till Tom Waits ”Martha” får mig i de stunderna – och alla andra hundra stunder som är prövande under en vanlig vecka – att hitta mitt 75-åriga jag som drömmer tillbaka till just denna stillastående lilla lucka i tiden för fyrtio år sedan, där jag fick vara hundraprocentigt behövd av en annan människa.
Det går inte alltid bra, det är verkligen inte alltid hon har älskat att behöva mig just så här hundraprocentigt mycket, men det har alltid känts – i detta ens enda jordeliv där man så ofta stressar mellan olika måsten och KBT-bockar av grejer på stressminskande att-göra-listor – så otroligt meningsfullt att bara få vara meningsfull i sig själv för en sekund, för en minut, för en dag, för en fjortonmånadersperiod.
Martha, all I had was you and all you had was me
Jag kan fortfarande inte spela piano, jag kan fortfarande inte baka fluffiga bröd eller tala spanska och jag har inte varit ens lite nära att lyckas lära mig någon av dessa tilltänkta färdigheter under mina fjorton månader av föräldraledighet.
Men jag tycker mig ha hittat tillbaka till en tid när musiken betydde så otroligt mycket; tillbaka till min finniga fjortonåring som levde i en känslostormande epok där man låg på sitt pojkrum och lyssnade på en blått blinkande berggsprängare och en enskild låt eller en enda textrad kunde få en att känna så oerhört mycket längtan inför vad som komma skulle. Tom Weyclo på spåren. Sex. Allt det.
Nu är man här. Nu har jag fått vara i det mäktigaste av allt det som komma skulle, bland alla de vuxna storkänslorna som nog inte blir mycket större än när man snusar sin nyfödda på hennes messmörskladdiga fontanell.
Jag kan fortfarande nästan ingenting, förstår kanske ännu mindre, men skriksjunger äntligen med i låtar från hjärtat igen.
Hon ringde mig från köpcentret och frågade: Vad ska jag köpa?
Jag sa: Köp Tom Waits Closing Time för spår nr 6 handlar om oss
För jag tror att vi två kommer aldrig dö
Vi två kommer sluta någon annanstans
Vi två kommer aldrig bli gamla och dö
Hur jag än gör kommer spår nummer 6 på Tom Waits-skivan Closing Time alltid handla om min dotter och mig, om att ha fått vara allt och sedan – hur bra man än sköter detta sitt enda premiärpappaskap – oundvikligen inte vara det längre. Men den där fortsättningen på Peggy Lejonhjärta-spåret, om en tro på att vi två aldrig kommer att dö, vill jag inte skriva under på.
Vi kommer att dö. Allihop. Och det är det som är det fina med det hela.
Mitt fjortonåriga CD-skivspelande jag är dött och begravet, mitt 21-åriga fotbollsspelarjag finns inte längre och hon som låg som en liten skör fågelunge på min bröstkorg medan jag låg och läste i soffan och till vilken jag viskade ”nu får du inte bli större för du kommer aldrig bli gulligare” kommer aldrig komma tillbaka i just den formen.
Det är till så många versioner av mitt barn som jag viskat om att hon inte får bli större eller äldre, i tron om att hon precis då slagit i gullighetstaket, men som jag nu ser tillbaka på och undrar ”vad är det där för en liten oformlig köttklump?”. Hon kunde ju, i den gamla beta-versionen, inte ens luta sig fram över bordsskivan, höja lite lurigt på ögonbrynen och – med den grundmurade vetskapen om att hon egentligen redan övertrasserat morgonens mejerimängd med råge – lurigt smyga fram ett ”mer ost”-utrop.
Jag kommer behöva minnas just den här blicken – när hennes ett-och-ett-halvt-åriga jag lutar sig fram mot bordsskivan och ser på mig med hela världens skoj samlat i ögonen – som någonting som inte kommer finnas kvar för alltid, men den person som ska fortsätta utveckla den här alldeles ofattbart gulliga lurminen under de kommande decennierna ska jag göra mitt allt för att stå så när jag bara tillåts.
Det finns en stor och avgrundsdjup sorg i allt man kommer att sakna, men det har funnits en ännu större lycka i att ha fått uppleva det. Jag kommer sakna alla tidigare versioner av min dotter, som tuggas bort av tidens tand i ett hela tiden malande käkparti, men jag kommer alltid vara bottenlöst tacksam över att för en kort period i mitt liv ha fått känna mig hundraprocentigt behövd.
Bli först att kommentera