GIF Sundsvall: Fem väldigt stora frågetecken efter Giffarnas förväntade förlust mot Landskrona

Nej, Giffarna är inte tänkta att ta poäng mot Landskrona BoIS i årets superetta. Min sexton månader gamla dotter hade trevligt under sitt livs andra GIF-match, hon stod ut med att följa spelet i hela sjuttio minuter och hittade till och med saker att klappa händerna åt.

Man kan välja glädjen, bara glömma och gå vidare, till och med kanske krönikera från lokaltidningshåll om att allt är bra, men… det är inte därför den här portalens ägare fortfarande betalar för ett webbhotell?

Här kommer några djupt oroande frågetecken som jag svarslös satt och svor över på IP:s läktare i söndags.

Hur kan vi ha hamnat här med bara Pontus Engblom?

Det fanns väldigt många usla stunder under förra säsongen, för den som håller på GIF Sundsvall och vill klubben väl. Men för mig var nog en av de allra ruttnaste stunderna den när klubben den 18 juni – när Douglas Jacobsens gäng spelat in 9 pinnar på 12 omgångar – gick ut och förkunnade att den genomunderpresterande lagkaptenen Pontus Engblom, som skulle fylla 33 samma höst, kritat på för två nya år med klubben. Precis allt pekade mot att laget inte skulle spela elitfotboll för första gången på tre decennier, en hel del talade för att hela klubben skulle kunna duka under av ekonomiska bekymmer och ganska precis varenda minut Pontus Engblom lufsade runt på topp i Douglas Jacobsens diffusa bygge gjorde det allt tydligare för alla att det här var en anfallare som hade sina spänstiga och rappfotade glansdagar rätt långt bakom sig.

Det var så… urtypiskt Giffarna. Kanske speciellt i ljuset av hanteringen av anfallskollegan Linus Hallenius, som hade bortskänkts som gammal överbliven Fredrik Lundgren-bråte under vintern innan, men också bara överlag. Hur kunde man, med nio pinnar innanför västen och ett ekonomiskt svärd mot struphuvudet, gå ut och förlänga ett femårskontrakt som vid det här laget äntligen såg ut att löpa ut för klubbens klart mest välbetalda spelare? Min djupa suck över den förlängningen kanske inte nådde hela vägen till Medelpad, men lär ha plockats upp av seismologer i någon norrbelägen kranskommun.

Och nu… står vi plötsligt här. Pontus Engblom petades strax efter beskedet om förlängningen, han tillbringade hela hösten på både avbytarbänken och rehabiliteringsmassagebänken, och den här försäsongen så var han inte tillgänglig för fotbollsspel alls på grund av en gubbgammal rygg.

Ändå kommer vi i år till spel i Superettan – som jag känner som en otroligt enkelspårig fotbollsserie där ditt lag går upp om du kan få Johan Eklund eller Pär Cederqvist att knoppa in omkring fjorton bollar – med en enda beprövad senioranfallare i truppen: Pontus Engblom.

Jag kan inte förstå det. Kan inte, kan inte, kan inte.

Hur kan det få se ut så här på en hemmaplan?

Landskronas oprövade 20-åring Xavier Odhiambo, ifjol höst utlånad till FC Rosengård i Söderettan där han gjorde ett enda inhopp, ägnade söndagseftermiddagen i Sundsvall åt att maxlöpa på allt han var någorlunda nära att kunna komma åt. Full fart mot Jonas Olsson i målet, maxlöpning mot spelförande mittback; hela tiden bara konstant på språng, för att på sin höjd kunna komma nära och störa. Han nöp aldrig någon boll, orsakade aldrig heller något bisarrt självmål – men vet ni: ganska mycket i sporten fotboll går ut på att springa och störa och försöka smälla på sin motståndare. Löpandet, störandet och påsmällandet är också en rätt stor del när det gäller att göra sporten konstgräsfotboll uthärdlig för betalande åskådare.

Det verkar dock ha undgått det GIF-lag som ställdes – ja, närmast bokstavligen ställdes – ut till spel i söndags. Jag vet inte med övriga två tusen som var på plats på IP, men för mig var det direkt pinsamt att se GIF Sundsvall ligga så genompassivt lågt mot Landskrona BoIS inför sin hemmapublik. Det är väl en sak att ligga med alla elva spelare samlade halvvägs in på egen planhalva (vilket jag kan tycka att man också ska undvika för att slippa pinsamheter), men att dessutom göra det utan att ha en vilja att försöka sätta press på bollhållaren var stundtals nästan smärtsamt att se.

Det var inte ett Pep Guardiola-tränat Manchester City man försökte handbollsförsvara mot genom att bara stå helt uppställda och vänta – det var Max Mölders fjolårstrea som misslyckades i kvalet.

Erol Ates lyckades försvara sig till tillräckligt med poäng för att till slut genomföra en heroisk kvalräddning under fjolåret och för det borde han nästan få sig en bronsbyst utanför In-gallerian, men om det är elva stillastående spelare på egen halva halvplan som kontinuerligt kommer krävas för fortsatt spel i superettan är det nog nästan bättre att börja om på en ny kula?

När Landskrona rullade som långsammast mellan mittbackarna, för att försöka locka upp en enda GIF-spelare till dans inför hemmapubliken, så kan tv-bolagens nya AI-analytiker knappt ha kunnat uppfatta att det var sporten fotboll som spelades där på konstgräset.

Vad är det som talar för att Yacqub Finey är en anfallare?

I Pontus Engbloms frånvaro (fråga inte mig eller Sundsvalls Tidnings utsända varför han plötsligt inte var med i matchtruppen, för det är tydligen inte intressant) hade vi plötsligt ingen anfallare på banan.

Visst, vi startade nog med en enligt taktiken, men vi hade ingen anfallare. Yacqub Finey är en mycket kapabel fotbollsspelare, men förklara för mig vad han har för funktion som anfallare annat än att han ser ut att kunna fylla en Peter Crouch-funktion? Det närmar sig nästan någon form av alla-tvåmeters-fotbollsmän-ser-likadana-ut-rasism att plötsligt placera honom helt ensam på topp mot två mittbackar. Han är inte stark i det felvända spelet, han vinner inga nickdueller – och hans hundraprocentiga icke-hotfullhet i djupled skulle kunna lysa upp en läskigt mörk gränd.

Finey har flera fina kvaliteter som fotbollsspelare och borde över den här säsongen vara rätt given på någon av de offensiva mittfältsplatserna, men han är inte en fungerande anfallare i superettan. Han kommer inte bli det på hela den här säsongen. Faktumet att Giffarna låtit sig själva komma till spel med en enda Pontus Engblom-vuxen i sin anfallsuppsättning ändrar inte på det faktumet. Att ha snirklat dit en hel del mål är inte, som det kanske var i P9, skäl nog att flytta upp någon i kedjan.

Det går inte att spela med en ensam Yaqub Finey på topp i ett närmast historiskt baktungt GIF-lag.

Hur helstängt huvudlag har Erol Ates?

”Snälla rara, kan jag bara få hålla på ett lag som gör någorlunda normala saker?”

Det är en fungerande fras för den som håller på GIF Sundsvall, men just i söndags yppades den gång på gång under den andra delen av den andra halvleken. Giffarna hade inlett andra halvlek på att bjuda bort ett 1-0-mål efter en bjuda-bort-bollar-bonanza på egen planhalva som sällan är särskilt kompatibel med att ligga extremt lågt och spela ultradefensiv anti-fotboll. De hade fått en straff emot sig som verkligen gick att ifrågasätta, men som fick ett ganska svårifrågasatt 0-2-underläge till följd.

I det läget så väljer Erol Ates att ligga kvar med en i princip helt Pelle Olsson-rak fembackslinje, inför en hemmapublik vars tålamod redan prövats av ett extremt passivt hemmalags icke-ageranden i den första halvleken.

Knappt ens faktumet att Giffarna bjuds in i matchen på ett helt oförtjänt och ”det här kanske matchfixningskillarna ska kolla lite på”-sjukt sätt, när Landskronas målvakt petar in 1-2-reduceringen i egen kasse, verkar få honom att lätta på hängslena och livremmen. BoIS tappade nästan helt strukturen av sin målvakts oförståeliga och Tom Bergeron-kompatibla blunder, men Erol Ates behöll lugnet och lät Giffarna stå med tre mittbackar kvar på egen planhalva genom hela matchen.

Visst, Lucas Forsberg skickades till slut upp på topp, men då klev Malte Hallin in i mittbackstrean och täckte upp så att man alltid säkrade upp en undertalighet framåt. Inte ens med minuten kvar kunde Ludvig Svanberg – planens störste spelare – unna sig att kliva upp och utmana på lyftningarna mot BoIS-målet, utan han skulle stå längst bak och vänta på förlupna bollar vid mittplan.

De bjöds in av en gudagiven en-gång-i-livet-slump i en match de absolut inte förtjänade att bjudas in i, och allt man satt och tänkte under denna sluttamp var det gamla vanliga mantrat:

”Snälla rara, kan jag bara få hålla på ett lag som gör någorlunda normala saker?”

Hur går strategierna ihop?

Jag var den första att ställa mig i ledet och berömma polisstudenten och mittfältaren Amaro Bajitars insats i premiären mot Helsingborg, där han tvingades hoppa in och vikariera som ovan mittback.

Men det var ju till ganska stor del för att det var så imponerande för någon som absolut inte är mittback att hoppa in och agera det för en eftermiddag, när det krisar för laget. Det var mycket skickligt att som 176 centimeter kort innermittfältare, utan vidare snabbhet eller uppenbar styrka, kunna kompensera för sin ovana och sina mittbackstillkortakommanden med spelintelligens och klokskap.

Men… inte är den spelskicklige och rivige innermittfältaren, som mig veterligen inte spelat mittback under hela sin hittills division 1-betonade fotbollskarriär, tänkt att… vara vår mittback nu?

När vi dessutom har en 17-årig mittback av juniorlandslagskaliber som i ett par matcher bevisat att han absolut kan hålla på den här nivån, om han fortsatt får chansen?

Nej, man kanske inte ska stressa unga spelare med att låta dem spela alldeles för många matcher för tidigt, vad vet jag – men hur är det möjligt att som fotbollsklubb undvika att spela med egna mittbackstalanger om alternativet är kortsiktiga lapptäckeslösningar med 26-åriga mittfältare?

Nu blev det kanske extra märkbart då Amaro Bajitar hade en mycket tuff dag på vikariejobbet mot Landskrona och nyss-allsvenske Edi Sulisyfaj, men för en klubb som budgeterat med att sälja spelare för miljonbelopp per år kan det inte finnas någon annan väg än att faktiskt kontinuerligt välja att spela med truppens enda spelare som kan generera något reellt ekonomiskt värde på sikt.

Mitt 20-åriga jag hade blivit jävligt irriterad om Sören Åkeby valt att permanent flytta ner exempelvis Nuri Mustafi som mittback om det hade mittbackskrisat under 2010. 17-årige Malte Hallin verkar genomsnäll och godhjärtad, men han förtjänar att bli behandlad som det bästa mittbacksalternativet för ett GIF Sundsvall som envisas med att spela med tre mittbackar under våren 2025. Åtminstone tills motsatsen bevisats och Hallin med flera raka svaga prestationer spelat sig ut ur elvan.

Jag tror att en och annan av oss hade irriterat oss på den kontrafaktiska värld där en 17-årig Emil Forsberg inte hade fått lika många chanser eftersom Sören Åkeby valt att flytta ut Robert Mambo Mumba, 29, på superettanflanken för att det kändes tryggast och mest rutinerat.

Vi vet förstås inte om kan visa sig vara ett misstag av lika historiska mått att spela den gänglige mittfältaren Yacqub Finey på topp istället för snart 19-årige Mille Eriksson, men att döma av Erikssons pigga inhopp (ribban var lågt satt; vid första maxlöpningen hade han i princip gjort mer än hela laget tillsammans lyckats med) så borde han bara på dagsaktuell kapacitet gå före i den ganska glesbefolkade anfallar-kön.

Och med Hugo Aviander tillbaka i form för startelvan (men bevisligen ännu inte för att nå höstens höga nivåer) har vi äntligen chansen att peta den i vintras oönskade Marc Manchon från innermittfältet – men då flyttar man istället upp inlånade Ture Sandberg på en jätteovan (och helt icke-fungerande) offensiv ytterposition som exempelvis hade kunnat tas av inhoppspigge Abdulahi Shino eller Mille Eriksson (i en naturlig rockad med en nedflyttad Finey).

Det går bara… inte ihop, det här snacket om hur vi ska sälja spelare för si och så många miljoner per år och samtidigt vara så innerligt försiktig med att faktiskt matcha de unga talanger som inte bara finns i truppen (det är en sak; mitt saktfärdiga och egenskapslösa jag visar att nästan vem som helst kan finnas i en GIF-trupp) utan som i närtid faktiskt bevisat att de förtjänar kontinuerliga chanser.

Hur snett ute är Pirkt.se:s nattskiftsarbetande GIF-krönikör den här gången? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.