Om det undgått någon så vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet (men det kan det inte ha gjort: även den som är dövblind har nog fått se de dövblindas mediehus köpa in enorma Fouad Youcefi-plattor vars knottror de stått och tallat på för att få fram röstningssiffrorna från någon bakgata i Maine). Vi som försökt allt*, men ändå lyckas vi inte mota fascismen i den demokratiska dörren.

*= Allt inom en otroligt snäv hegemonisk korridor av nyliberal åtstramningspolitik med målet att försämra reallivschanserna för vanligt arbetande folk och kväsa varenda känsla av gemenskap och sammanhållning, samtidigt som man gläntat på en nagelsmal dörrspringa mot franska 1700-talskonungsliga rikedomar för det väldigt fåtaliga fåtalet.

Det är mycket tråkigt. Fan att det inte har funkat, det vi som världssamfund hållit på med. Att det ska behöva bli fascism trots att man gjort sitt bästa för att sälja in mer av samma politik som med ett sympatiskt och väluppfostrat leende säger ”vi har inte råd att lägga ett enda öre på din farmor eller din unge, fattar du trögt???” till snittväljaren.

Vad ska man ta sig till? Vi har testat att sälja ut allt det gemensamma och att låta några få miljardärer närmast bokstavligen skjuta ut sig i stratosfären. Vad nu?

I veckan råkade jag tablåsnubbla in i den andra delen av SVT:s dokumentär om svensk UFO-rörelse. Det var en berättelse om olika falanger som tävlade om det man – om man läst några högskolepoäng humaniora och väldigt gärna vill skylta med att man läst några högskolepoäng humaniora – gärna kallar för ”diskursen” när det gäller utomjordisk närvaro i universum. Någon yvigare tjomme från aliens-är-här-på-jorden-hela-tiden-och-gör-besök-rörelsen gick runt vid Machu Pichu och yrade fram ”vad ska en människa med den här till???” i riktningen mot ett större stenblock, medan andra mer ville fokusera på det modesta klargörandet att vi nog knappast är ensamma i ett oändligt men samtidigt expanderande universum.

Klart är i alla fall att jag tyckte att avsnittet var ganska segt och långrandigt, tills de kom in på en www-kollega till mig som portalinnehavare: Clas Svahn, ordförande för Ufo Sverige och innehavare av en blogg på sajten UFO.se. Någon form av semi-anonym källa som reportern kommer i kontakt med menar att Clas Svahn har ett CIA-sponsrat syfte med sin blogg:

Från att det har funnits hundratals föreningar som sysslat helhjärtat med UFO-spaning i Sverige, säger de i dokumentären, så finns det nu bara en enda spelare kvar på marknaden: Clas Svahn och hans närmast outhärdligt tråkiga blogg.

Källan, som intervjuas av dokumentärfilmaren i en Alla presidentens män-dunkel bilmiljö, berättar om Clas lilla krypin som ”stället ditt UFO-intresse kommer för att dö” på.

Det var förstås helt omöjligt att inte surfa in på denna bespottade www-plattform direkt under själva dokumentärtittningen, och mycket riktigt: här låg nog en och annan utomjordisk hund begraven. Det är bara att ta er en titt själva på de senaste inläggen (Clas måste ändå ha förstått att när bloggen omnämns i SVT på bästa sändningstid är tillfället att lägga upp sitt allra bästa UFO-content???) och sedan försöka förstå hur det där någonsin kan ha utkristalliserat sig till den enda svenska UFO-portalen på hela den vida webben utan kraftig inblandning av utländsk underrättelsetjänst.

Det här har jag saxat från dagens Clas Svahn-blogginlägg:

För jo, den som vill hålla koll på vilka Haribo-nappar som faller Anneli i smaken har sitt lystmäte säkrat för några år bakåt i tiden. Clas Svahn prånglar varje dag ur sig textmassor om sina förehavanden.

Ibland lövkrattning, ibland bakade pajer, ibland Annelis val av Haribo-påsar. Väldigt sällan, gissar jag, hot takes om huruvida inkafolket kan ha haft användning för riktigt flippiga stenblock.

Och det verkar, enligt källan i dokumentären, fungera. Med hjälp av en riktigt, riktigt tråkig blogg med oläsliga mängder text har Clas Svahn ensamt lyckats lägga en våt filt över svenskt UFO-spekulerande. Med hjälp av spaltkilometer med utläggningar om Haribo-nappval, helt normala currywurst-ätar-tider och andra blogg-oegentligheter, som aldrig någonsin borde få se cyberrymdens ljus, har han lyckats kväsa alla typer av yvigt och CIA-utmanande utomjordingsspanande i sin linda.

Påminner det om något? Känner ni, trogna läsare av Pirkt.se (punkt se, unkt se, se: det ekar alltid när man försöker tilltala den skaran!!!), igen den här taktiken?

I torsdags nåddes jag av nyheten att Sundsvalls kommun ska betala ut ”friskolestraff” till de privata skolaktörerna i kommunen, för att kommunen på nytt dragit över budget och därmed till slut lagt mer pengar på faktisk skola än de hade tänkt i sin budget. Självklart ska då också, i vårt världsunika skolsystem, stadens friskolor ha rätt till motsvarande slant också – trots att de inte har några av de utgifter som kommunen närmast automatiskt drar på sig, då de måste garantera varenda elev inom kommunen en skolplats. En av de som fick pengar var Internatioella Engelska Skolans rektor Pascal Brisson, vars mycket billigare drivna skolkoncern (lägre lärartäthet, lägre lärarlöner) inte har någon egentlig användning för de 6,7 miljoner som skolkoncernen ska få i retroaktiv gåva från Sundsvalls kommun:

Kanske blir det fler lärare (2021 hade IES nationellt 15,1 elever per lärare, att jämföra med kommunens mycket dyrare 12,2), men den verklighet vi lever i, suckar Pascal, är också att vi måste göra en del av de 6,7 miljonerna av skattekronorna till vinst. Jag skrev om det här på twitter och fick en del ryggdunkningar från samma personer som alltid (det är en härlig liten ekokammare att befinna sig i; en som ger en känslan av att ”snart välter vi det här systemet över ända!!!”, till dess att man kliver ut på gatorna och firar årsjubileum av en veckovis manifestation mot skolsystemet och finner att kanske 35 av 15 000 lärare i Stockholmsområdet orkat släpa sig dit). När den virala ekokammarbollen var i rullning blev jag påmind om att jag faktiskt skrivit om Pascal Brisson tidigare, varpå jag sökte upp inlägget ifråga.

Jag klickade. Och scrollade. Och scrollade.

Jag är skolmarknadskritikens Clas Svahn.

I inlägget jag tyckte det var läge att länka till var Pascal Brisson-spaningen helt och fullt inbäddad i för sammanhanget helt irrelevanta svador om, inte hur lång starttid jag har på en currywurst, men väl Samuel Frölers gig-cykel-kompatibilitet och min egen upplevda likhet med en sammanflätning av de två Max-brödernas ansikte.

Det var lite kul, det där om hur Pascal Brisson gick ut och varnade för rödgrön valseger inför föräldrarna, om hur han knappt verkar kunna skriva på engelska (som rektor för en skola vars stora fördel är att eleverna blir tvåspråkiga!!!*) och om hur han LinkedIn-skrutit om att han lanserat kokostoppar i USA tillsammans med Henrik ”Zäta” Zetterberg. Det tycker jag.

Men också fullkomligt odelbart: ett Clas Svahn-slukhål för den med internetuppkoppling och mycket dåligt omdöme. Det är till Pirkt.se du tar din marknadsskolekritik för att dränka den till döds i svaga Samuel Fröler-montage och Max-brödra-sammanslagningar:

Men en tanke väcks ju direkt, i dessa dystra tider när den västerländska fascismen är på frammarsch och vi redan har provat allt (läs: nästan inget annat än hegemonisk åtstramningspolitik). Tänk om man skulle kunna infiltrera denna nyfascistiska rörelse och Clas Svahna den till döds via bloggande?

Om jag skulle svida om till en Pirkt.se-skrud av nyfascistisk modell, bara för att sedan lägga ut en våt Clas Svahn-filt över den livliga idéfloran kring huruvida man löser samhällsproblem genom att skylla på marginaliserade grupper jättemycket eller jättejättemycket ytterligare.

Tänk om allt som behövs är ett idogt uppdaterande i långa dagliga blogginlägg om allt som händer hos de krafter som håller Ulf Kristersson i dennes marionettrådar.

”På samlingen vid Karl XII:s torg hade Sonny och Åke med sig en alldeles underbar smörgåstårta. Jag tog två bitar. Funderade på en tredje men hejdade mig.”

Sakta men säkert försvinner de högerextrema sajterna, en efter en, och allt som återstår är bilder på hur jag väljer mellan Haribo-nappar under färjeturer på väg till olika rasideologiska mässor. Till slut har alla glömt vad de trodde på eller varför de intresserat sig i förstaläget. När en Donald Trump-politiker kandiderar nästa gång kommer ingen ta del av de faktiska talen och utspelen, utan allt alla på extremhögerkanten kommer att kunna läsa är jättelånga textsjok om vilket typ av snacks jag valt att bunkra upp med inför uppesittarkvällarna.

Först då kan vi kanske besegra fascismen, när vi Clas Svahnat den till döds.

(Eller så testar vi med att inte ställa fascismens lockande lögner mot mer av samma ”nej vi har för fan inte råd med paprika på sjukhusmackan, fattar du trögt???”-åtstramningspolitik för det stora flertalet.)

ANNONS:

Den här veckans upplaga av Pappaledighetsveven (Trademark permits are pending) görs i samarbete med Institutet för valfrihetsforskning som är en viktig akademisk aktör när det gäller att studera följderna av att konkurrensutsätta välfärdstjänster.