Jag ska börja med att erkänna en sak. Om min koll på GIF Sundsvall varit bristfällig tidigare – och det har den: oerhört många av spaningarna rörande klubben har varit skjutna från höften – så är det ingenting mot hur dålig den varit under denna säsong 2024.
Sitta ner och titta på matcherna i ett kontrollerat svep? Analysera taktiken? Sitta och detaljstudera exakt hur otroligt få av Abdil Halik Hudus passningar som egentligen är klokt överlagda?
(Väldigt, väldigt få.)
Kära bröder och systrar i GIF-engagemang och portalägarskap: skaffa er ett tio månader gammalt barn och kom sedan och säg att Pirkt.se fortsatt borde vara en analytisk fackla i GIF-mörkret.
Matcher har setts i mobiltelefoner under misslyckade försök till läggningar, matcher har setts med en jollrande bebis stående i ens knä framför tv-skärmen, och ett par matcher har jag till och med missat och då inte ens ”flygplanslägat” mig fram till en efterhands-tittning.
Men man behövde tyvärr bara slänga ett halvt getöga på GIF Sundsvalls förehavanden under Douglas Jakobsens andra vår i klubben för att kunna summera en sak: det såg fortsatt dåligt ut. Det såg riktigt, riktigt dåligt ut.
Och från min sida kunde jag därför bara sitta tyst, då jag summerade detta faktum redan ifjol: att Giffarna under Douglas Jakobsens ledning var ett odugligt fotbollslag.
Redan i juli förra sommaren, efter ännu en hundraprocentigt håglös förlustinsats mot J-Södra, summerade jag att ”det här leder raka vägen ner i avgrunden” och att tjatet om att någ-on-ting i klubbens fotbollsspelande ”pekade åt rätt håll” var fullkomligt verklighetsfrånvänt, på gränsen till samtidsrevisionistiskt. Och en dryg månad senare konstaterade jag – världens kanske enda riktigt oberoende analytiker av medelpadsk elitfotboll – att Douglas Jakobsen borde få sparken efter en glasklar förlust borta mot vad som fram tills dess varit den närmast avsågade jumbon Skövde AIK.
Han kan jättemycket om fotboll, han kan säkert allt om hur man periodiserar träningen i teorin och han kan skriva långa rapporter om ”primära assist-placeringar” och ”assist-V:n” som blir jätteuppskattade i coachkretsar. Men han verkar just nu inte kunna sätta en tydlig spelidé, inte få laget att orka springa i nittio minuter och inte få sitt lag att hitta fram till fler än en enda målchans (assist-V:na verkar svårfunna på en så studsig plan) borta mot superettans nyss avsågade jumbo.
Purkt.net, 2023-08-19
Jag tyckte där och då att det var dags, sett till hur fullständigt övertygad jag var om att den väg Giffarna valt att fortsätta vandra skulle leda oss rakt ner i Division 1 Norra. Det var knappast någon mirakulös scenförändring som till slut räddade oss kvar med närmast minsta möjliga marginal, utan ett enda Paya Pichkah-nickmål borta mot Örebro när precis allting stod och vägde på elitfotbollsvågen.
Jag har sedan dess gått genom den här säsongen med vetskapen om att jag hade fel (Giffarna åkte faktiskt inte ner i ettan under Douglas Jakobsens ledning ifjol), men rent analysmässigt har jag inte kunnat ångra ett enda skrivet ord. För även när vår unge Twitter-tränare fick hämta in ett halvt nytt lag, budget-måttsytt men likafullt måttsytt efter hans idé om hur man spelar vägvinnande fotboll, så satt jag där och tyckte fortfarande exakt samma sak: den här unge och säkert jättetalangfulle mannen är än så länge alldeles för dålig på att få ett elitfotbollslag att prestera under nittio minuters fotboll.
Och vet ni den kanske främsta orsaken till att jag valt att inte lägga min ytterst begränsade egentid på att se om matcher som jag missat, under denna småbarnsföräldra-vår och -sommar 2024?
Att jag kände att det inte spelat någon roll. Det kändes länge inte som om det spelade någon roll exakt hur illa det sett ut, hur obefintlig spelidén visade sig vara eller vilken nivå av håglöshet laget uppvisade.
Fotbollsresultat ska spela roll. Att engagera sig och sitt sköra mående i ett fotbollslag är något man gör för att varenda spark kan spela roll. Men när fotboll och fotbollens resultat inte länge verkar spela någon roll eller få några konsekvenser är det väldigt svårt att faktiskt bry sig.
Men känslan var faktiskt under hela våren (och fjolåret, för den delen) att det – kanske mer av ekonomiska orsaker än av ideologiska, vad vet jag – inte fanns någon gräns för hur dåligt det skulle kunna tillåtas se ut innan Giffarna hade agerat och försökt förändra det man kan förändra under pågående säsong.
Det krävdes till slut en helt osannolik skänk från den moderna fotbolls-ovan för att tvinga fram en förändring. Från absolut ingenstans klev den allsvenska toppklubben Hammarby plötsligt in och handplockade en superettantränare som så många velat ge sparken från sitt uppdrag efter att han under en och en halv säsong har misslyckats kapitalt med såväl att sätta en tydlig spelidé som att plocka poäng.
Och som de fick handplocka honom.
”Visst, vi har bara 0,6 poäng per match i snitt, men det här med vår 27-åriga tränare är ett långsiktigt projekt vars svåra men intressanta spelidé, som förvisso många har svårt att skönja än så länge, kommer att betala av sig på sik-HAMMARBY VILL VADDÅ? Ja, självklart får dom ta honom direkt! Jo, jag vet att vi har ödesmatch mot en bottenkonkurrent om två dagar, men ville dom ta honom nu så ska dom få honom direkt. Har inte vi nån assisterande med licens?”
Giffarnas kansli, juni 2024
När vi till slut blivit av med en tränare som under två säsonger visat sig oförmögen att leda ett elitlag så ville föreningen – precis som förra gången en tränare till slut sparkades (även då alldeles för sent!!!) – göra dennes assistent till efterträdare, men fick till slut strul med UEFA pro-licensen och tvingades först då ta in en ny röst. Annars hade vi nog suttit kvar med alla typer av nödvärnshänder bakbundna.
Först efter det fick vi in en turk-finsk 32-åring med halvannan säsong som huvudtränare bakom sig i karriären (vi letar ju ekonomiskt på en marknad av fotbollstränare som ännu inte hunnit skaffa sig dyra bolån). Det blev en helt vanlig tränare av någon form av gammal skola som verkar förstå att fotbollstränarskapet först och främst handlar om att få elva spelare att kämpa så hårt de kan för att vinna matchen medan den pågår. Han har försökt få spelarna att springa mer (en rätt viktig egenskap i fotboll, men som kräver att man tränar konditionsträning), han har försökt sätta ett solidare försvarsspel som faktiskt involverar någon form av aktivt presspel och han har bara på de enkla grejerna lyckats fördubbla poängsnittet.
Vi har nu, även efter kvällens mycket frustrerande förlust mot Helsingborg, chansen att klara kontraktet under de tre sista omgångarna. Frågan är: förtjänar klubben ens den?
Under försommaren började en av superettankommentatorerna hänvisa till Giffarnas 170 centimeter korta mittfältare Marcelo Palomino, handplockad från det nydegraderade hopkoket AFC Eskilstuna (som om någon faktiskt glömt att klubben även ifjol unnade sig en helt menlös och överflödig Dusan Jajic på exakt samma icke-position), som ”Palomini”. Han gjorde det vid säkert fem tillfällen, alla under helt menlösa kvitteringsjakter där mini-amerikanen fått hoppa in i någon luddig semianfallarroll, och det kändes som ett ärligt misstag men ändå så symptomatiskt för det här truppbygget: helt jävla belamrat av små menlösa miniatyrfigurer, men helt utan udd och superetta-behövd tyngd.
Det kan väl knappt ha funnits någon människa på planeten Tellus som inför säsongen trodde att Pontus Engblom, efter förra säsongens insatser, skulle kunna bära det här lagets offensiv på sina axlar. I mitten av juli, i sin blott andra match som ansvarig, insåg Erol Ates med sina turk-finska demontränarögon att man faktiskt behöver peta gravt underpresterande lagkaptener. Vår enda renodlade centertank var petad till bänken (vår snabbe lille rackare Johan Bengtsson gjorde ett bättre jobb, men är ju ingen spelartyp man egentligen vill ha springande helt ensam mot två mittbackar).
[Kort konstpaus där vi alla tar ett djupt andetag och funderar över alla pengar som kommer trilla in när Ronaldo Damus, 25, nu gjort 12 ligamål på 25 spelade matcher i den amerikanska andraligan, under hans andra år som utlånad från klubben han tillhör.]
I somras fanns tid att åtgärda problemet med att kommentatorer freudianskt undslapp sig ”Palomini”-kommentarer under tröstlösa kvitteringsjakter. I somras fanns också tid till att försöka åtgärda faktumet att bara Hugo Aviander (min och alla andra vettiga människors MVP-pristagare den här hösten) har sett ut som en innermittfältare värdig att starta kontinuerligt på ett innermittfält på den här nivån. Ett fungerande innermittfält brukar, så som jag förstått fotboll genom åren, kunna vara ganska centralt när det gäller att vinna fotbollsmatcher.
Det fanns tid att göra någonting. Hela klubbens existens stod på spel.
Så det var.. alltså… dags att plocka in… en ny luddig ”tia” som var två centimeter kortare än ”Palomini”: en gravt matchotränad japan som för sex år sedan imponerade på vår sportchef på ett provspel. Och en inlånad sista-minuten-vänsterback som inte bara är mycket kortare än vår befintliga (vilket, skulle det visa sig mot Degerfors, omöjliggör bortnickningar av inlägg) utan som dessutom kan fylla rollen av att då och då peta den spelare som bryr sig mest om klubbens fortsatta existens (Dennis Olsson), till ingen eller ytterst marginell spelmässig nytta.
Vad är det här? På riktigt: vad är det här? Det är en ding-ding GIF-värld.
När vi mötte Helsingborg i somras låg de i botten med oss. Det var en renodlad ödesmatch som vi kom till utan huvudtränare eftersom ”Bajen” hade velat ha ner vår långsiktiga huvudtränarlösning för att fila på deras defensiva fasta. Ett par dagar innan hörde de av sig till Sveriges mest långsiktigt tänkande klubb och frågade ifall han kunde sätta sig på tåget och det kunde han tydligen plötsligt.
Helsingborg vann då (1-3 efter tappad ledning), de har fortsatt vinna med ganska jämna mellanrum och idag gick sommarens bottenkonkurrent – med det gråbleka spelarmaterialet och den där högst ordinära spelidén – upp på allsvensk plats.
Så dålig är den här serien. Så ofantligt dålig är årets superetta: att det vi såg idag av HIF, och i somras också för den delen, kan räcka till allsvenskt spel 2025. Och vi håller på att åka ur densamma.
Erol Ates är verkligen ingen frälsare eller något geni. Han är en helt vanlig turk-finsk 32-åring som verkar ha tränarhjärtat på det rätta stället, men som konsekvent vägrar spela med två anfallare (man kan ställa klockan efter när han ska ta ut den ena anfallaren och ersätta honom med den andra) och som tar några rent hårresande beslut som matchcoach (in med backbjässen Pontus Lindgren sista fem i kvitteringsjakten för att… bara spela helt vanlig mittback?). Men han är också bakbunden av att han tagit över ett lag som varit dåligt tränat, som fått börja bygga från ett obefintligt presspel och vars spelare har en inbyggd självförstörelsedrift när det gäller att spela svårt i helt uppenbart fel lägen.
Ludvig Svanberg pratade i Sundsvalls Tidning inför kvällens match om att ”ha kul” och att ”fotboll är det roligaste som finns”. Det är det inte när man får ett svårt målvaktsuppspel på sig på en studsig jävla gräsmatta med två rusande HIF:are emot sig. Fotboll är inte roligt då. Då ska fotboll bort. Den ska skjutsas hundra meter bort från planen om så behövs.
Men Svanberg halkade som näst-siste-man, HIF kontrade mot kvarvarande försvarslinje och tre nödvändiga poäng kändes plötsligt ungefär tusen procent svårare att hämta hem när en offsidestående HIF-anfallare Tomas Holmström-täckte in en isare i mål till 1-0.
Jag vet inte hur mycket Erol Ates kan lastas för det. Jag tror att han – som verkar riskminimerande nästan in absurdum – har försökt rensa ut så mycket systematisk dumhet han har kunnat av det som han funnit inbyggt i klubbens 2020-tals-DNA-trådar. Han kan inte rå för ”kloke” Abdul Halik Hudus alla icke-kloka småduttningar på egen sista-tredjedel. Han kan inte rå för att hans enda Hudu-alternativ är en hithämtad division 4-spanjor som egentligen bara håller riktigt genomspansk nivå på en sak (att slänga sig, filma och maska på ett högst osympatiskt men fördomsfullt kontinentalt sätt). Han kan nog inte heller helt rå för Ludvig Svanbergs övermod. Han kan inte rå särskilt mycket för att han bara har en högst icke-fungerande centertank i truppen men nu hela tre vänsterbackar och ungefär tolv offensiva mittfältare.
Det är bara tre omgångar kvar på den värsta och sämsta säsong jag upplevt i mitt 34-åriga liv (att bli kölhalad i allsvenskan, som 2022, är något helt annat än att ligga på nedflyttningsplats i den sämsta superettan i mannaminne). Vi har, sjukt nog (sett till hur usel serien är då HIF kan gå upp), en enorm utmaning framför oss vad gäller att försöka undvika direktnedflyttning i det slukhål som är Division I Norra. Men vi har, sjukt nog (sett till hur den här säsongen har skötts av klubbledningen), en fortsatt chans att klara oss kvar efter att Hammarby räddade oss från den erbarmliga långsiktigheten.
Det känns i alla fall som att saker spelar roll igen. Det är det minsta man kan begära av att hålla på ett fotbollslag. Klubben behövde tvingas dit, vilket är ett stort underbetyg, men vi är till slut där och på något sätt har vi fortfarande chansen att klamra oss över ruinbranten. Örgryte hemma, Sandviken borta, Gefle hemma: vi har ett väldigt felbyggt lag, en genomsyrande dumdristighet i uppspelsfas, men vi har åtminstone äntligen resultat som räknas så där magknipsmycket igen.
Bli först att kommentera