Konsten att vara Po Tidholm utan att alldeles för ofta utbrista »nämen för i helvete, Po«

Vad ska man göra av denna sin enda portal i detta sitt enda liv på denna vår enda och allt mer illa tilltygade planet?

Världen brinner, välfärden raseras, sverigedemokratin sverigedemokratiserar i rask takt landet vi bor i – och jag, som inte hinner med att skriva något om någotdera, sitter och håller mig över näsryggen som John Lundvik när någon medelst självmord saboterat hans förberedelser inför giget i Motala.

Hur är man sig själv utan att alldeles för ofta behöva muttra ljudligt över faktumet att man är sig själv?

Hela sommaren har passerat utan att jag en enda gång slagit mig ner för att skriva någonting; utan att jag med hjälp av .se-magstöd försökt skrika ut någon tanke i den här lilla tratt jag skapat för mig själv och riktat ut i den vida cyberrymden. Delvis har det varit på grund av just sommaren (av alla dåliga årstider att vara en portalägare – och det finns ungefär fyra riktigt dåliga – är sommaren den allra sämsta) och delvis beror det också på att jag dessutom lagt nästan hela mitt Stockholmsförlagda sommarlov på att flytta och därefter orkestrera alla de bisysslor som följer i kölvattnet av en flytt.

(Apropå flytten: om det, mot all sans och förmodan, finns någon som följt mitt skrivande sedan det tidiga vuxenblivandet och som fastnade för den här portalens sätt att frikostigt bjuda på riktigt sorgliga hemma hos-reportage-bilder från Pensionat Björnen i Östersund och solkigt oinredda grävlingsgryt i Umeå så är jag rädd att jag i framtiden kommer att behöva göra den personen besviken. Jag bor nu för tiden alldeles för ståndaktigt för att kunna erbjuda sådant innehåll.)

Delvis beror mitt uteblivna skrivande också på grund av att jag försökt sitta mindre vid en dator och att jag åtminstone försökt minska tiden jag tillbringar med dumtomt innehållsscrollande på techmiljardärernas olika plattformar. Jag har gjort ett ärligt försök.

Och delvis beror det på att jag inte haft någonting att skriva om, vilket i sin tur delvis beror just på grund av det inte lika frekventa dumscrollandet på techmiljardärernas plattformar.

För det är ju bara genom att dumscrolla runt på plattformar som man snubblar över hur någon har skärmdumpat den gamle Mello-vinnaren John Lundviks Instagram-story:

Tidigt under sommaren blev det här min favoritgrej att skicka in i olika konversationer, när man åkt på ett besked som blivit lite, lite, alltså pyttelite jobbigt för en själv men som det kanske inte riktigt är läge att belysa: precis som när John Lundvik sitter på ersättningsbussen och inser att han nu kommer tvingas skynda på förberedelserna inför showstarten i Motala bara på grund av att någon obetänksamt nog tagit sig av daga på spåret.

Ett tag var det där sorgsna John Lundvik-ansiktet och tillhörande näsryggsnypet så pass frekvent i mitt liv att jag började se det överallt. När jag i somras besökte Guggenheim-muséet i Bilbao så stod jag förstås som förstummad inför den här kolteckningen:

Är det inte…? Det kan väl inte…? Hur har de… hunnit? Jo, för den som lyckas zooma in på den lilla informationsrutan i nedre högre bildkant ges mycket riktigt svaret: tavlan heter faktiskt The Sad Face of John Lundvik when getting the message about replacement bus to Motala. 2023. Charcoal on canvas.

Den där John Lundvik-känslan har alltså följt mig och mina känslor, hela sommaren. Vi har en del gemensamt, jag och John Lundvik. Inte minst var det nog så att vi under en period i somras skickade ungefär samma mängd bilder på John Lundvik till andra människor, men framför allt delar jag den gamle schlagervinnarens fäbless för att känna väldigt starkt för mig själv och min situation i lägen där det kanske egentligen inte alls är särskilt lämpligt.

För i princip genom den gångna sommaren har det ju haglat hemskheter och idiotiska utspel och världsomvälvande världsförsämringar, från världens alla hörn. Det är klimatförändringarnas konsekvenser som eskalerar, det är sverigedemokrater i ledande politiska befattningar (bara det!) som i rask takt (ja, ungefär den där Nanna Johansson-bildsatta takten) sverigedemokratiserar landet och det är krig och konflikt, det är svältkatastrofer (i stor skala på Afrikas horn, i mindre skala bland barnen runt Tellusgruppens hänglåslåsta kylar) och det är den bestämda känslan av att det pågår ett sakta men säkert nedmonterande av allt det som vi genom åren i någon mån försökt bygga upp tillsammans.

Och mitt i allt detta har jag inte sällan suttit och tänkt att det där måste jag skriva om. För att sedan ganska omgående inse att jag inte kan. Eller inte har tid. Eller inte orkar. Då kommer näsryggsnypet.

Barn svälter och jag kan inte skriva en text om det som ger mig delningar och virtuella ryggklappningar på nya Elon Musk-Twitter. Jag sitter fast i en mental ersättningsbuss. Det har trasslat till sig med showstarten på Pirkt.se.

Den svenska rasismen blommar upp i en fullskaligt prunkande handelsträdgård av xenofobi inför öppen ridå och på bästa sändningstid – och allt jag kan göra är att greppa min John Lundvik-näsrygg, knappt ens över att det sker, utan över faktumet att jag inte förmår mig skriva en bra och läsvärd text om det.

Och varför kan jag då inte skriva? Sommaren är en delförklaring, det myckna flyttandet och kånkandet och iordningställandet är en annan, men det klart tyngst vägande skälet är att jag greppar min näsrygg närmast direkt när tankeprocessen kring en text börjar nu för tiden.

Det där har jag redan skrivit. Så där har jag redan uttryckt mig. Det där är redan gjort, hundra gånger om med bara mycket små, närmast obefintliga variationer i uttryckssätt.

Det där ämnet har jag redan rafsat ner över hundra tusen – kanske miljoner!!! – tecken om genom åren.

Hur gör man för att inte då och då bli närmast outsägligt trött på sig själv?

Scrolla igenom den här portalens digra historik och du kommer att finna ungefär femtio texter som i allt väsentligt innehåller ganska precis samma sågning av GIF Sundsvalls nuvarande skick. Hur många gånger har jag inte skrivit ungefär samma text där kontentan är att Giffarnas tränare efter en miserabel insats sagt något till Sundsvalls Tidning som inte tillräckligt belyser svagheten i lagets insats? Hur många gånger har jag inte sågat GIF-tränare för att de försökt uttrycka sig diplomatiskt efter en match i detta deras enda tränarliv?

Det är alltid samma brösttoner, utackorderade efter samma mönster. Jag skriver något om att »ifall det där är rätt väg, unge herr Douglas Jacobsen, så…«, gärna kursiverat precis så där, och så sitter jag i en ungefärlig timme och funderar över hur jag ska kunna få till den inledningen till en ingress-vänlig (och inte sällan också knyta-ihop-säcken-i-slutet-kompatibel) oneliner.

Efter en timme har jag krystat fram: » … ja, då vill jag inte ens veta vilken väg som är fel.«

Det är inte bra, det vet väl jag också, men efter den där timmens krystande efter en slutkläm som kan fungera i en ingress så känner jag så slutligen att »där satt den tillräckligt« för att jag ska få vika ihop datamaskinens lock och gå och lägga mig. Jag har lyckats drämma ännu en GIF-tränare över tassarna och samtidigt paketerat det på ett sätt som vid en snabb genomläsningsblick – den jag gissar att man har när man surfar in på en portal där någon alltid skriver alldeles för långt – kanske skulle kunna verka lite insiktsfullt. Jag hade kunnat lura ett barn att det finns en insiktsfullhet där, lite som man lurar ett barn att det alltid funnits en liten peng i det lilla barnaörat när man smyger upp ett mynt från örloben.

Kanske lägger jag in något om att det är dags att avgå. Eller: jag skriver kanske inte avgå ordagrant, men jag gör det med andra ord. Det gör jag ofta. Det har jag gjort när det har handlat om Sören Åkeby, Joel Cedergren, Henrik Åhnstrand, Brian Clarhaut och nu Douglas Jacobsen. Den uppmärksamme noterar att det är samtliga individer som haft ett permanent huvudtränaruppdrag i min favoritklubb under 2010-talet och framåt. Jag är en entricksponny nischad på att försöka göra livet riktigt surt för en av det svenska samhällets allra mest marginaliserade grupper (medelpadska elitfotbollstränare).

Det är samma text om Giffarna, år ut och år in. Skulle en AI-tjänst kunna anonymisera alla spelarnamn i alla mina GIF-inlägg skulle man kunna scrolla igenom det GIF-taggade arkivet och inte ha endaste aning om ifall inläggen rörde 2012, 2017 eller 2022. Allt är samma.

Och allt är nog, när det kommer till kritan, ganska ofta lite elakt. I jakt på att inte stanna vid att någon gjorde en »dålig match« så försöker man använda sin destruktiva kreativitet för att i någorlunda nysydd språkdräkt försöka döma ut någons undermåliga arbetsinsats eller allmänt bristande fotbollskvaliteter.

Varför i hela världen är det något jag obetalt och i många fall ouppmärksammat lägger delar av min fritid på? Jag har ju själv spelat fotboll. Jag har ju själv, inte minst, haft stora brister.

Jag minns fortfarande hur en användare någon gång under senhösten 2011 hade letat sig in i Umeå FC:s forum på supportersajten SvenskaFans.com för att på ett ambitiöst sätt försöka summera succésäsongen där Västerbottens fotbollsstolthet på herrsidan tagit sig upp i superettan. Jag minns det som att forumanvändaren var sammantaget positiv till min insats som mittback under säsongen, men jag minns att hen – i ett infall av vad som säkerligen var ren och skär formuleringsglädje – beskrev det som att min saktfärdiga löpstil såg ut som »en åldrad Johan Mjällby som iförd flytfäst försöker springa sig igenom en tjugofemmetersbassäng«.

Det var mycket roligt beskrivet, minns jag, kanske roligare än något jag själv någonsin har skrivit – men det gick rakt in i mitt 21-åriga jags sköra fotbollspsyke. Rakt in!!! Nog kunde jag vara hård mot mig själv i text och ösa på med självironin på den portal jag hade då (och som fortfarande ligger uppe för den som vill se att mitt sätt att uttrycka sig är ännu äldre skåpmat än de tidigare trott) – men att någon annan!!! Någon okänd lustigkurre!!! Johan Mjällby i flytväst!!! Nej nu!!!

Att jag elva år senare nästan helt ordagrant kan återge den ordalydelsen säger något om att jag, om någon, borde veta bättre än att ösa ur mig okvädesliknelser till höger och vänster.

Men ändå fortsätter jag med exakt samma typ av text efter mången GIF-matcher, kanske på sin höjd utsmyckad med någon enstaka nymodighet till smädelse som jag prövar att skicka iväg som en liten giftpil mot något nytt skört fotbollspsyke. »Om det där är rätt väg«, smattrar jag maniskt ner efter att upprörd ha läst den nuvarande GIF-tränarens uttalanden efter en svag insats borta mot Brage, »så vill jag inte ens veta (alltid detta kursiverande!!! i brist på kapacitet att utföra verklig semantisk förstärkning!!!) vilken som vore fel väg.«

När ni stör mig på mitt sätt att skriva så ska ni veta en sak: ni kan inte störa er mer på mitt sätt att skriva än vad jag stör mig på mitt sätt att skriva. Jag kan nu för tiden nästan skrika rakt ut om jag märker att mina fingrar, som av sig själv, har löpt amok över tangentbordet och påbörjat detta mitt enda skrivande livs fyrtiotusende mening med »Döm av min förvåning…«. Rakt ut. Varje gång. Nu för tiden har jag kommit till insikt om att jag då behöver trycka på backspace-tangenten och sudda ut.

Gärna allt. Radera. Vik ihop locket. Spara kanske en rubrik som utkast ifall andan skulle falla på igen.

Det här går inte.

Och ändå: denna känsla av att jag borde skriva något. Om allt. Hela tiden.

Academedia presenterar nya rekordvinster. Tellusgruppen sätter hänglås på kylskåpen för att inte riskera vinsterna de gör genom att på marginalen undernära barnen de fått ansvaret att ta hand om. Marknadsskolan marknadsskolar sig i nyheterna. Hela tiden kommer det nya skandaler inifrån det världsunika svenska skolexperiment som gjort betyg till en vara som föräldrar bör inhandla till sina barn genom att gå runt som välinformerade kunder i ett glättigt shoppingcenter.

Och jag har skrivit… om allt. Oftast på ett väldigt halvdant sätt eftersom det lätt blir så när man skyfflar ut redaktörslösa texter i etern från ett fritidsskrivbord, men ändå: texter om nästan precis varenda avart har jag försökt skicka ut i etern.

Varenda formulering känns skriven. Skriver jag »världsunika marknadsexperimentet« en gång till tror jag att tangentbordets fackliga företrädare tar till de stridsåtgärder jag gång på gång på gång uppmuntrat de svenska lärarfacken att börja snegla mot.

Jag är färdig. Det känns inte som att det finns några formuleringar kvar, bara olika typer av upprepningar av mig själv från tidigare texter. Bara en snabb genomscanning av den här portalens skolpolitiska textmassor skulle snabbt ge vid handen att jag redan upprepat mig själv otaliga gånger och att flera texter är i princip samma text, bara lite olikt disponerade. Samma tes, samma argumentation, mer eller mindre likadana försök till fyndigheter.

Marknadsskolan är dålig. Den måste bort. Facken borde göra något. De har gjort något i USA. Vi borde blicka ditåt.

»Om det där är rätt väg, Johanna Jaara Åstrand«, smattrar jag maniskt ner efter att ha läst ett uttalande från Sveriges Lärares ordförande, »så vill jag inte ens veta vad som vore fel väg.«

Andra skribenter klarar det ju. De är alla mycket skickligare än mig, förstås, det är de flesta och det är därför jag sitter och smattrar ut jättelånga meningar med jättetungt inskjutna bisatser rakt ut i den ekande cyberrymden, men det finns också många som faktiskt också borde bli trötta på sig med jämna mellanrum.

Jag gillar verkligen Po Tidholms sätt att skriva. Hans essäsamling Norrland läste jag med stor behållning – så pass stor att jag faktiskt köpte den där fina postern som gavs ut i samband med boksläppet. Den satt på väggen i ett par år, till dess att jag såg att alla som hade minsta påbrå från norr om Dalälven satte upp den i sina hem för att signalera norrländskhet.

Åter igen: jag gillar verkligen Po Tidholm. Han är toppen. Han skriver fint. Han är en skicklig reportageskribent. Han kommer ofta med vettiga inspel i det offentliga rummet.

Men.

Men när jag såg den här nyheten flimra förbi i somras så tänkte jag en tanke som jag inte kunnat släppa sedan dess: hur i hela friden lyckas Po Tidholm med konststycket att inte bli trött på sig själv och sin roll i den svenska offentligheten?

Det bara måste vara så att Po Tidholm ganska ofta John Lundvik-nyper sig över näsryggen och mumlar »nämen för i helvete, Po« när han ser en ny rubrik i SVT om något han varit ute och sagt om Norrland och det norrländska. Det måste mumlas fram mellan tandraden med jämna mellanrum, när han varit ute och sagt något som lika gärna kunnat vara framgenererat via den allra enklaste AI-bot-imitation som fått träna bara någon halvminut på hans samlade offentliga yttranden.

Det är för mig omöjligt att tänka mig att inte exakt den formuleringen, att någon norrlänning har ansvar för att nyansera bilden av den norrlänningen, redan har Po-använts i offentligheten för, säg, Roger Pontare under pågående Melodifestival-cirkus eller Lennart Jähkel efter premiären av första Jägarna-filmen (eller i hundra andra lägen där norrländska män figurerat i den rikstäckande offentligheten).

Hur är man Po Tidholm utan att då och då John Lundvik-ta sig för sin näsrygg och väsa fram »nämen för i helvete, Po«?

Hur är man sig själv utan att då och då börjar famla efter näsryggen?

Vi behöver förstås inte stanna vid Po Tidholm. Vi kan mellanslaga oss vidare och gå till en av mina absoluta favoritförfattare genom tiderna, P O Enquist. Jag läste om Magnetisörens femte vinter alldeles nyss, då jag mindes den som väldigt bra. Och den är mycket riktigt fängslande, berättelsen om den magnetiserande semi-schamanen Meisner som slår sin nya och delar av dess läkarskrå med häpnad, men den är också så otroligt mycket P O.

Har man läst de romaner han skrivit så återkommer ju vissa formuleringar gång på gång på gång på gång. När han, en av Sveriges allra främsta och mest uppburna författare, såg sina fingrar dansa över tangentbordet och för ännu en närmast oräknelig gång i ordningen knappa fram en mening i stil med »vi kan inte förklara kärleken«, eller världen, eller döden, eller vad det nu må vara, men allt som oftast kärleken, för att sedan fullfölja den med »men vilka vore vi, om vi inte försökte?« – ja, hur kan han då inte ta sig för sin näsrygg och börja fingra efter backspace-tangenten?

Det är klart att det är en fin mening, P O. Jag har nog strukit under och hundörat just precis den meningen i flera olika av hans utgivna böcker. Den är lika fin varje gång för oss som läser böcker kanske framför allt för att bära med oss små munsbitar av textstycken. Men hur kunde du inte muttra fram ett »nämen för i helvete, P O« när du märkte att just den formuleringen – eller den om mamman som sitter i bussen, helt ensam, och hör busschauffören ropa om ingen kan »förbarma sig över kvinnan« – höll på att åka med i vad som måste ha varit en fjärde, kanske femte, kanske till och med sjätte bok?

Han blev nog trött på sig själv. Po blir nog trött på sig själv. Med jämna mellanrum blir vi nog alla trötta på oss själva och våra, när det kommer till kritan, på vissa sätt begränsade sätt att uttrycka oss i skrift.

Tangentbordet har bara så många knappar. Hjärnan har bara så många synapser. Överföringen däremellan, mellan tanke och fingertopp, kommer att ha en tendens att ta samma inkörda vägar.

Vi kan inte skriva, men vilka vore vi om vi inte försökte?

Men det är väl det som är grejen: varför försöker just jag? Skrivande är i allt högre utsträckning för de som arbetar med att skriva. De som får betalt. De som säkrar hyrespengarna med hjälp av just dessa synapser som skickar tankeverksamhet ut i de tangentbordssmattrande fingertopparna.

Förut var det inte så. Förut blomstrade den vida webben av diverse obskyra portaler där någon för sitt eget höga nöjes skull slog sig ner för att försöka smattra ut en obetald spaning ut i cyberrymndens www-mörker. Ett kändes det som att det fanns väldigt många som satte sig ner på sin dyrbara fritid, vid sidan om sina dagtidsarbeten, för att skicka digital flaskpost via en .blogspot.com-omloppsbana, i hopp om att det skulle nå någon alls.

Några av de absolut roligaste texter jag någonsin läst – innehållandes vissa formuleringar som jag tänker på säkert minst en gång i veckan – kom från den typen av helt redaktörslösa portaler där människor bara satt sig ner och smattrade ur sig det de hade bubblande inom sig.

Nu?

Härom veckan gjorde jag mitt för den levande stockholmska stadsbilden när jag – till skillnad från precis alla andra innerstadsstockholmare som betalar ett par uzbekiska asylsökande några hundringar via TippTapp-appen – pirrade en jättehög garderob över en halv stadsdel, tillsammans med en kompis.

När vi passerade Victoria-bion och svängde in på Åsögatan gick vi förbi Jack’s Burger, som precis som alltid hade en skylt ute med någon ny typ av specialburgare i samarbete med någon kändis som ofta inte ens tagit sig upp på bokstav-prefix-kändis-nivån. Han tittade på skylten, där det salufördes någon typ av knock-out-burgare med en helt okänd jujutsu-man, och frågade ifall jag tänkt på ”att dom där alltid har så otroligt luddiga samarbeten?”.

Om jag tänkt på det? Jag har skrivit omkring 15 000 tecken text om det. Jag har, i detta mitt enda liv, på denna min enda fritid, slagit mig ner vid datorn för att författa ett bokkapitel om Jack’s Burgers rekordluddiga samarbeten och hundraprocentigt icke-speciella specialburgare. Jag har dissekerat burgare efter burgare, gått omvägar för att ta bilder på skyltarna och sedan smattrat och smattrat och smattrat i hopp om att få till en enda mening som någon skulle kunna tycka var rolig. Sedan har jag skickat ut det medelst digital flaskpost ut i den stora vida cyberrymden med denna enda vetskap: textmassan kommer att nå min farmor och min mor.

»Ja«, sa jag och skrattade till lite. Det var ju kul att fler har noterat att Jack’s Burger har riktigt luddiga hamburgarsamarbeten. »Dom är väldigt luddiga.«

Sedan gick vi vidare i livet, balanserandes på min garderobfyllda pirra. Jag vågade inte, ens för en nära vän, medge att jag ägnat denna enkla i-förbi-farten-notering flera timmar av omsorg och skrivit tusentals och åter tusentals tecken om faktumet att Jack’s Burger har märkliga samarbeten.

Det är för konstigt. Ingen gör så längre.

Jag har säkerligen ett ytterst begränsat antal roligt formulerade meningar i mig i mitt skrivande liv. Och jag har nog redan bakat in hälften av dessa i jättelånga och bångstyriga – ja, rentav svårläsligt yviga, med massor av menlösa inskott – blogginlägg som nästan ingen har läst. Hälften av mitt livs samlade mängd finurliga formuleringar ligger insmugna i textstycken som bara ligger där och guppar i sin väl förseglade flaskpostsflaska.

»Om det är rätt väg, kära portalinnehavare«, vill mina fingrar smattra iväg som av sig själva, bara för att läget uppstår och de går på autopilot, »så vill jag inte veta vilken väg som är fel.«

Men behöver allt man ägnar sig åt ha ett mål och en mening? Det är förstås en retorisk fråga, när den kommer från en som just smattrat ihop ytterligare tio tusen tecken baserat på en John Lundvik-bild han tyckte var rolig i somras. Nej, allt behöver inte ha en mening. Jag ska framöver försöka att inte känna att jag hela tiden borde skriva om svälten på Afrikas horn eller i Tellusgruppens förskoleklasser utan bara försöka känna efter när det känns som att jag kan ha peggat upp för att järnsjua iväg en av mitt livs få roliga formuleringar ut i cyberrymdens mörker via ett riktigt bångstyrigt portalinlägg.

Man får försöka vara snäll mot sig själv och därför bara bli lite lagom trött på sig och sitt sätt att skriva. Man behöver vara Po Tidholm utan att för ofta och för mycket muttra »nämen för i helvete, Po«.

Jag kan inte skriva, har aldrig riktigt kunnat, men vem hade jag varit om jag inte försökt?