Gift vid första ögonkastet: En Jack & Jones-skjort-tröja är bara en Jack & Jones-skjort-tröja

Tre avsnitt har passerat sedan premiäromgångens inledande analys.

Vackra rapsfält har avfärdats, könsstereotyper har befästs och den militäriska kaptenskåtheten har inte vetat sig någon levandes råd.

Det är dags för en ny yvig samling spaningar som bara struktureras upp med hjälp av ett radbrytande gammalt GVFÖ-venndiagram.

Ja, vad har egentligen hänt här sedan sist? Redan i det allra första avsnittet, sedan Arvid ridit in på sin vita springare, har det ju i princip legat en Lützen-tät immighet över kameralinsen varje gång Nato-paret varit i bild; en immighet framkallad av den närmast obehagliga kåthet som präglat varenda blickutbyte mellan militärmannen och den KD-parlamentariker-kompatibla mäklarkvinnan.

Jag satt och vred på mig under hela det andra avsnittet, som kulminerade i ett nakenbad följt av en nakenkram under gemensam handduk som kan ha innehållit någon form av eventuell mjuggpetting*.

(*= Ett delmål jag har med varje Pirkt.se-inlägg är att addera ett nyord till en ytterst lokal ordlista: där tycker jag att mjuggpetting – två av våra allra fulaste ord sammansatta till ett – går in och bidrar.)

Är det för att min egen libido sett sina glansdagar som jag finner det så obehagligt att se en sådan smäktande kåthet på bästa sändningstid? Är det avundsjuka mot att Arvid vidhållit alla sina kroppsliga fluidum i topptrim genom att pressa sin kropp till det yttersta på dagliga pass med rullskidorna?

Kanske.

(Om jag någon gång gifter mig så vill jag kanske också att min bästa vän lyfter fram någon mäktig idrottslig prestation som min allra finaste egenskap, som när Arvids vän lyfte att han ”inte en, inte två, utan tre gånger” slagit Gunde Svans rekordtid i Vasaloppet.)

Men jag tror framför allt att det är någonting mer allmänt obehagligt i den närmast onaturligt strukturerade kåthet som direkt uppstod mellan mäklaren Ida och militären Arvid.

Det känns som att de ligger med varandra med LinkedIn-begrepp som …

… teamkänsla i fokus. Det är någonting med det ceremoniellt militäriska i deras arrangemang, som manifesterades allra tydligast av att han drog i någon jäkla socialt accepterat hederskulturssnöre i sin militärmundering för att bevisa att hon nu tillhör honom:

• 

• 

Och under deras bröllopsresa till Steam Hotel i Västerås var det stundtals svårt att titta när de utan omsvep berättade om sin lust att gång efter annan äta upp varandras respektive TikTok-kroppshets-kroppar. Här tror jag att det bara var ett par hjärnsynapser ifrån att de faktiskt hade lagt till en sägning om att de haft sig ett…

… dunderknull.

Arvid är så fäst vid det kroppsliga att han egentligen motsatte sig att inleda bröllopsresan med ett glas cava, eftersom han egentligen hade velat smyga ner till hotellgymmet och köra ett pass bicepscurl först. Att gå med på att hoppa över ett gympass för att fira in sitt giftermål med ett glas bubbel under sin bröllopsresas allra första stund är en sänkt gräns för vad som går att få in under paraplyet ”galenskap”:

Och är det ens fysiologiskt möjligt för två så sprängkåta människors lust att hinna falna nog för att de inte ska säga ja till varandra efter den dryga månad som de hinner avverka tillsammans innan beslut?

Jag är tveksam. Men mina tvivel efter första avsnittet har trots allt fått en del uppbackning av SVT:s klippare, som lagt ett visst fokus på Arvids självutvecklingsvurm och dess baksidor. Han yppade i ett avsnitt att han var en ”kvalitetsmänniska” och inte en ”kvantitetsmänniska” och sa väl mellan raderna att det kunde bli ett problem om hon var en sådan som ville umgås en massa med andra och mer diffusa slutmål än att putsa sin kilometertid på rullskidor. Och det slog jag ju fast redan efter det första avsnittet: att det är det som kommer att bli problemet i det här förhållandet, om hon vill ha något som liknar en normal vi-är-tillsammans-vardag:

”Det är skillnad på att jobba strategiskt och överlagt mot ett nytt individuellt personbästa på rullskidor och på att ouppvärmd tvingas post-gräl-slänga ihop en tisdags-stroganoff på någon gammal maläten bråte från grönsakslådan och en halvt genomklämd tub tomatpuré.”

Tvåsamheten kan inte bara vara Apollo-reklam-stunder i en pool på ett av Västmanlands coolare hotell.

Och redan i bilen på väg hem från hotellet, mot vardagens korvstroganoff-rester och Netflix-glåmande, så fanns det en oro i Arvids blick när han yppade följande profetia:

Och var det inte så att vi i en liten trailer-synk fick höra Arvid nämna att han ”måste bort” från Ida?

Jag tror att vi har fått se slutet på Arvids och Idas tid i (det Karl Marx kallade) kåthetens rike och att de mörka molnen nu kan hopa sig när de kliver in i (det Karl Marx kallade) par-nödvändighetens rike.

Och jag hoppas innerligt att jag har tvingats se Arvids kåtstirriga blick American Psycho-stirra in i de klarblå mäklarögonen för sista gången. Jag klarar inte mer.

Jag fattar att det här är ett svårt program att delta i, men när det gäller detta par finns bara en rimlig fråga att ställa: vad håller Caroline på med???

Till det tredje avsnittet bjöd jag och min flickvän in till tittning på storbildsskärm på projektorduk. Uppslutningen blev så omfattande (tre personer) att det slank in en person som varken jag eller min flickvän någonsin hade träffat innan. När Caroline var som allra mest avståndstagande gentemot August utbrast jag att ”vafan, jag kommer ju krama dig när du går!!!” i riktning åt denne helt nya men genomtrevliga individ. På detta kanske något märkliga utspel svarade denne nya bekantskap, på sin lugnt lågmälda finlandssvenska, ett enkelt ”ja”.

Det är så man gör nu för tiden, om man träffat en människa – vilken som helst – en enda gång.

Men nygifte Agust verkar – fyra avsnitt in i programmet där han gift sig med en okänd kvinna, i princip bara ha fått ett fåtal kramar av sin gemål – varav en var en (fullt förståelig) ersättning för en kyss vid altaret.

Själva bröllopsdansen fick han gladeligen ta och genomföra med sin ömma moder, eftersom Caroline inte kände sig redo att hålla hand och röra sig till musik tillsammans med sin nya make.

Agust, denne stjärna till progressivt inkännande man, hanterade detta avståndstagande med oerhörd bravur och räddade kvällen så till den grad att han faktiskt fick sig en kram på rummet – men inte utan att han, som dansat yvigt till någon pissig 2000-tals-techno för hennes skull, fick sig en samtidigt känga för sin svettutsöndring:

Sedan dess har pikarna haglat. Efter att Caroline suttit och tom-scrollat ointresserat på sin mobiltelefon på hotellrumssängen under bröllopsresan och i princip tvingat stackars Agust att ta ut sin eventuella ADHD-diagnos på en upptäcksfärd…

… så dröjde det inte länge förrän han kom hem innan hon direkt insinuerade att han åter behövde gå iväg och fräscha upp sig för att vara henne värdig:

Är det hans innehavande av ett utedass utan dörr som spiller över i en känsla av allmän icke-fräschör? Klart är att det inte är särskilt bra för deras relation att hon föreslagit honom en dusch i bitter tvagnings-singular fler gånger än hon har initierat en kram.

(Är det kanske hans ytterst märkliga ryggtatuering som gör honom oattraktiv? Är det en jeans-och-kavaj-kontorsarbetare med vingar? Har han fått den gratis för att göra reklam för det lynnigt IT-baserade HR-företag som heter Simployer?)

Till och med när de i slutet av bröllopsresan då de verkade ha riktigt trevligt (han fortsätter ju göra sitt yttersta, Agust, det måste man ge honom) så lyckades hon hitta saker att störa sig på:

Men det riktigt stora, som gör att jag absolut inte tror att det här går att rädda, var ju förstås situationen när hans spjuvermätare slog i taket, samtidigt som hennes rigida träighet klev fram och frontalkolliderade med hans sprallighet.

Jag kom osökt att tänka på scenen i It’s Always Sunny in Philadelphia när Charlie stör sig ofantligt på allas tjattrande och gnabbande.

Han är där, Agust, i energinivå: högre än vad hon kan nå. Sluta fråga mig spjuveraktiga frågor om favoritkungar och glass, säger hon indirekt: jag vill bara sitta på den här trätronen i tystnad, hålla mig på rätt sida avspärrningarna och sedan sätta mig på en säng och spela mobilspel och glåma ner i en ändlös scrollning.

Jag vill ruska om denna Caroline och påminna henne om att hon faktiskt gått med på ett programupplägg där man gifter sig med en okänd människa. Det ska vara jättekonstigt, men man förväntas åtminstone gå in och ge det en chans. Man kanske ska unna denna motpart – som väl hittills gjort en närmast osannolik kanoninsats vad gäller att vara inkännande, lyhörd och anpassningsbar? – åtminstone den kram-närhet som man brukar skänka halvfigurer man träffat vid ett enda tillfälle?

Men i slutet av det fjärde avsnittet fick vi trots allt se lite närhet (handhållning!!!) och eftersom vi nu för tiden vet hur det kan se ut när två GVFÖ-deltagare har olika lust till närhet (kuddmur!!!) så var det glädjande scener när de låg intill varandra vid det gemensamma korsordslösandet:

Men nej: det är fortsatt mycket svårt att se detta utvecklas åt något håll som leder till ett ”ja”.

Sändningarna från OS-tävlingarna i binära könsstereotyper har gått in i fjärde veckan och vilka insatser vi har fått se från båda håll. Det som redan efter det första avsnittet benämndes som Tjej- och Killparet har gått från klarhet till klarhet när det gäller att visa var det rosa respektive blå skåpet ska stå när det kommer till tjej- och killuppträdande.

Först måste det förstås kommenteras att när kill-killen Fredrik ville försöka bryta mot stereotyperna och laga sin arbetande fru en middag vid hemkomst så gick förstås inte det att genomföra. Där klev istället tjej-tjejen Stina in i leken genom att vägra sitta bekvämt i soffan med sin GT och istället ta över hela tillagningen av anrättningen.

Den genomsnälle Fredrik, som inte vågade fösa bort sin mer beslutsamma hälft tillbaka till sofflocket, har onekligen fått sig en tjej med ”skinn på näsan”, precis som han önskat:

De vägrar sluta prata om detta skinn på näsan, men vad betyder detta eviga tjat om näs-skinn? Är det att man vägrar låta sig bjudas på en enklare kycklingrätt av rädsla för att den ska smaka marginellt sämre en vardagskväll efter jobbet? I så fall tycker jag gott man kan clerasila bort ett par lager skinn, för det var en bra jobbig egenskap.

Ett tips till den som ”känner sig sjukt otrevlig” när man gör vissa saker:

Gör inte dessa saker. Låt Fredde steka sin ++-kyckling och sippa på hans gurkstinna GT som han förberett åt dig. Ta en sida ur Carolines GVFÖ-bok och tom-scrolla lite i mobilen.

Och kommer Fredrik till slut börja reagera mot att han inte längre ens verkar få dofta som han vill? Jag vill tro att jag hade reagerat om jag blivit finlandsfärje-gaslightad till att byta bort min parfym.

Men det verkar som att Fredrik är nöjd och belåten med att bli vallad omkring i detta sitt enda jordeliv.

Det är, som vi alla vet, skönt att inte behöva välja precis allt. Valfriheten är förlamande. Då kan det vara skönt att ha en bättre parfym-hälft som väljer en doft åt en som inte luktar gammal pappa.

För ibland försöker SVT:s klippare få oss att anta att det inte pågår en febril överaktivitet inne bakom pannloben hos produktchefen Fredrik. Min favoritscen med kill- och tjejparet var helt klart när han fick komma in i hennes Mio-utställningsrum till tjejlägenhet – och hur han gick runt och bara kommenterade allt han såg framför sig.

• 

• 

• 

• 

Sägningen ”fjärilar… alltid fint” är inte bara tvivelaktig rent sanningsmässigt (är det alltid fint med fjärilar? intryckta i någon sorts avlång tavla? på en jättesmal vägg?) utan det väcker också frågor om ifall det pågår någon hjärnaktivitet alls bakom den där gladlynta uppsynen. Det är bara ord. Det är bara ord som är för direkt kopplade till det som tapparna och stavarna plockar upp och skickar iväg via synnerven.

Min favoritsägning var dock när någonting i Fredriks hjärna – kanske en symbalspelande apa??? kanske bara en helt vanlig killes synapser som kopplar samman ögonglobens intryck med talcentrat??? – fick syn på en hylla med en dalahäst, varpå han helt sonika bara pekar och säger ”dalahäst”.

”Ja”, svarar hon. ”Dalahäst”, bekräftar hon övertydligt, lite långsammare och mer utdraget än honom, som en logoped som övar ett litet barns språkförmåga.

Och ibland tar orden helt enkelt slut (antagligen när synintrycken inte är lika dalahäst-tydliga), som när de satt i sin åländska stuga och läppjade på varsin kopp te:

Men här måste man vara ärlig mot alla par där ute: hur mycket har man egentligen att sitta och tomprata om efter flera heldagar tillsammans? Jag bara antar att SVT har förbjudit dem att krypa ner och titta på ett avsnitt av någon halvdan HBO-serie tillsammans, utan uppmanat dem till att sitta och snickesnacka till dess att dialogförrådet tryter.

Ingen fyndig SVT-klippare kommer få mig att tro att den tystnad som ibland uppstår mellan de två kommer att vara nog för att det ska finnas tjall på linan mellan killen Fredrik och tjejen Stina. Jag har ångrat mig sedan den första veckans analys: det här kan verkligen hålla.

Han är en kille. Hon är en tjej. Han gillar skinn på näsor. Hon har skinn på sin näsa.

Jag tror att det räcker.

Efter det första avsnittet var jag inne på att Alex och dennes stundtals bockstensmannenåldrade framtoning skulle få svårt att vara tillräckligt cool för den mycket hippare Lina.

Den spaningen vill egentligen jag ge mig själv rätt för. Den stora slitningen (som jag trodde skulle vara mycket mer uppslitande) skedde ju när Lina uppmärksammade ett gult rapsfälts vackra fägring, samtidigt som Alex bemötte det med en ingenjörssnubbig ”ett rapsfält är ett rapsfält”-inställning.

• 

• 

Det här är inte en charmig egenskap: att inte vilja erkänna skillnader mellan ett fint bord och ett fult bord, eller se det vackra i ett blomstrande rapsfält under sommaren.

Och helt uppenbart är det ju också så för Alex att en outfit bara är en outfit.

En blåvitblommig Jack & Jones-skjort-tröja är bara en blåvitblommig Jack & Jones-skjort-tröja. Ett par längre khakishorts och en gubbkeps till är bara ett par längre khakishorts och en gubbkeps till.

Däremot hade han förstås bestämda åsikter om vad som var det optimala höjdavståndet mellan öga och teve. Rörande ämnen där det finns ett objektivt rätt svar så har han förstås bestämda åsikter, men inte vad gäller subjektiva ting som ifall vissa rapsfält är vackra eller ej. Kanske är det utifrån detta rationellt objektiva tänkande han kommit fram till sin sommarlook: värmeutsläppen från de halvlånga khakishortsen kompenseras av gubbkepsens värmehållande effekt över hjässloben.

Han är inte cool, Alex, det är han inte. Som tur var så känner sig inte Lina heller så cool just nu, eftersom att hennes hjärtsnörp fått henne att helt tappa självförtroendet och själva fattningen vad gäller vad som är viktigt att bidra med i en relation. Hon yrade hejvilt om att hon ”inte hade något att erbjuda” eftersom hon varken hade jobb (är det något jag älskar hos en partner så är det dennes jobb!!!) eller en stor familj (är det något som lockar med parlivet så är det att följa med och fira en flickväns semi-avlägsna morbrors 62-årsdag ute i någon riktigt svåråtkomlig villaförort!!!).

Alex, denne fult klädde men genomsympatiske individ, hade svar på tal:

För det finns saker som är långt mycket viktigare än coolhet här i relationslivet – och det är att vara snäll och empatisk.

Och att, som Alex, släppa allt för att direkt sätta sig i ett covid-isolerat väntrum så fort Linas hjärtsnörp slagit till och skickat henne till Sahlgrenska… det kompenserar förstås för alla blåvita Jack & Jones-skjort-tröjor i världen. Är man bara snäll och solidarisk så får man sleva i sig hämtmaten direkt ur papplåda, vilandes på en bädd av tallrik, alla kvällar i veckan.

En bristande coolhet har ingenting på den trygghet och snällhet Alex bidrar med i Linas hjärtsnörpta post-covid-tillvaro:

Det går inte att tror någonting annat än att det fina Hjärtsnörps-paret kommer att hålla.

Vad tycker du? Kommentarsfältet är förstås vidöppet för egna GVFÖ-analyser och svajigt underbyggda tolkningar.