För att vinna tillbaka skolan från den saboterande pseudomarknaden behöver vi de verkliga vännerna av en fri marknad med oss. Vi behöver de som värnar verklig konkurrenskraft och ett näringsliv som förses med nya förmågor med faktiska kunskaper. Vi behöver de som vill att Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation.
Några torra svenska kostymnissar borde ta chansen att kliva fram som sexiga Hollywood-stjärnor och avslöja den gigantiska bubbelbluff vi blåser upp i den svenska skolan.
Jag älskar filmen ”The Big Short” från 2015, trots att den är så invecklad att jag – trots flera omtittningar – knappast förstår precis allt i dess helhet. Filmen handlar om spelet bakom den amerikanska finanskraschen 2008: ett ekonomiskt svindleri i en omfattning som är svår att greppa även för den som läst nationalekonomi på universitetsnivå (hur många gånger kan jag ha googlat ”sub-prime mortgages”?). Men det är, oavsett kunskapsnivå, otroligt rafflande att följa hur några inom denna finansbransch – som själva har som mål och mening med denna sin enda jordefärd att tjäna maximalt med pengar – börjar inse att någonting är ordentligt skumt med hela upplägget. Fler och fler av de som själva har haft intressen i snabba stigningar i pris på olika typer av luddiga värdepapper börjar ifrågasätta rimligheten i att hela pengamaskineriet rusar på i en aldrig tidigare skådad takt mot nya toppnivåer.
De är några få vänner av ett fritt näringsliv och konkurrensdriven kapitalism som börjar tänka kritiskt och fråga sig ifall 2000-talets postmoderna form av finansialiserade hyperkapitalism verkligen är långsiktigt hållbar. Genom filmen blir de sakta men säkert mer och mer övertygade om att det inte kan vara möjligt att den är det – och att allt kommer att (spoiler alert) falla samman.
En av nyckelscenerna utspelar sig när Steve Carells huvudrollsinnehavare, finansmannen Mark, träffar en kvinna som arbetar som strippa. När han följer med in i strippbåset inser han en gång för alla att finansbranschen blåst upp en av världshistoriens allra största bostadsbubblor av väldigt stora mängder luft och ännu större portioner kortsiktig girighet. Under hennes dans är finanshajen nämligen mycket mer intresserad av strippans finansiella ägodelar än hennes kroppsliga, och till slut avslöjar hon – en strippa med en strippas begränsade och nyckfulla lönenivå – att hon via olika låneupplägg äger hela ”fem hus och en lägenhet”.
Den luttrade finansmannen lutar sig påtagligt förbluffad tillbaka i sin leopardmönstrade och eventuellt sekretbelupna strippklubbssoffa och suckar djupt. Därefter klipps det blixtsnabbt till hur han ringer upp sina kollegor som också börjat tvivla på den amerikanska bostadsmarknadens sundhet.
”It’s a bubble”, säger han uppjagat på sitt rappa Ivy League-manér. Det är bekräftat. Allt är bluff och båg. Allt är ett enormt pyramidformat korthus och allt kommer att falla. Nu gäller det att vara först ut genom dörren – och tjäna storkovan på fallet.
Filmen ”The Big Short” är snabb, den är spännande, den är sexig – den har allt som behövs för en riktig Hollywood-succé. Filmen vi skulle kunna göra om hur några avslöjar svindleriet i svensk skola har inte alls samma kvaliteter, men den vore verkligen på sin plats.
Det är dags att intellektuellt hederliga individer inom näringslivet ser vad vi håller på att göra med den svenska skolans kvalitet och svenska ungdomars framtida förmåga att konkurrera internationellt.
Det ”The Big Short” gör bra är att den på ett lättfattligt och Hollywood-sexigt sätt paketerar sådant som är extremt snårigt och teknokratiskt torrt. När de ska förklara de snirkliga uppläggen kring de amerikanska bolånefonderna – där strippors och andra diversearbetares blanco-bolån ompaketerats till att se ut som trygga statsobligationer – så placerar de sexsymbolen Margot Robbie i pedagogrollen, liggandes naken i ett bubbelbad läppjandes på ett glas champagne.
Hon förklarar att det de har gjort, höjdarna i finansvärlden, är att sätta olika former av betygen A och B på allt. De har delat ut högsta betyg till varenda produkt på finansmarknaden, alldeles oavsett vad den är värd.
Den svenska skolpolitiken har inte tillgång till några Margot Robbie-figurer. Vi har inga Ryan Gosling-snygga finansmän i skräddarsydda kostymer som talar in i kameran med sug i blicken.
Vad har vi? Vi har en 76 år gammal tant som heter Barbara Bergström, född med det ännu osexigare namnet Bärbel Röder, som nästan omärkligt långsamt dränerar svensk skola på all dess kvalitet inifrån, tillsammans med en gammal fryntlig DN-farbror.
Barbara Bergström skulle, på sin karga tysk-engelsk-svenska, kunna berätta om att hennes skolkoncern minsann har jättegoda resultat i deras betygskataloger – trots att deras elever har sällsynt knapp tillgång till lärare med en svensk lärarlegitimation.
De som tagit upp jakten och försökt avslöja hur vår skola kastats in i en ohelig Bermuda-triangel av marknadisering, politikerpåtvingad självsvält och rent och skärt utbildningssvindleri är en gammal hjärntrött SO-majje iförd svampplockarskjorta och en före detta utbränd ekonomiassistent som driver semi-ideell tankesmedja på halvtid. Marcus Larsson och Åsa Plesner intervjuar inga strippor utan skärmdumpar utdrag från kommunala budgetrapporter: svart Times New Roman-text på vit bakgrund med knastertorra ord som ”kostnadseffektivitet” och ”generella effektiviseringskrav” i centrum. Den lilla tankesmedjan Balans har heller ingenting monetärt att vinna på att avslöja det svenska utbildningssystemets systematiskt framavlade avarter; de kan själva inte göra sig några Hollywood-sexiga klipp på att vårt världsunika skolbygge skulle rasa samman.
Vi behöver oss en Steve Carell-figur. Vi behöver oss en kapitalist och näringslivsvän som är intellektuellt hederlig nog att vara öppen med att det vi håller på med i skolsystemet mycket mer liknar en systematisk plundring än ett innovativt sätt att bedriva kostnadseffektiva kvalitetshöjning.
Vi behöver någon som börjar säga sanningen innan det är för sent. Innan korthuset har rasat och allt som återstår är fullkomligt innehållslösa A-betyg på helt värdelösa papper.
Den svenska skolmarknaden har idag uppenbara likheter med den amerikanska finansmarknad som bedrev bubbelblåsning under mitten av 2000-talet (oroar er inte, dyra låntagare av idag: de har lovat att de inte ska göra det igen!). I USA satte pengakåta finansvalpar och hedgefondmäklare olika former av toppbetyg på nästan varenda form av finansiell tillgång, smackade ihop ett genomruttet innehåll till något som liknade någonting tryggt och positivt i marknadens ögon – och använde dessa egensatta betyg som säkerhet för att expandera verksamheten i sällan skådad takt.
Nya landvinningar, kraftigare expansion, ökade vinster.
Känns det igen? I Sverige har vi i dag en skola där i princip vem som helst tillåts starta skola i princip när och var som helst. De får anställa vilken gynnare som helst till att vara lärare i deras klassrum – och de kan, i princip, uppmana dessa obehöriga lärare att sätta hur höga betyg som helst på vilka prestationer som än har tagit plats innanför skolväggarna.
Vi har ordnat oss en marknad där den mest hyllade och effektiva av aktörerna, Internationella Engelska Skolan, är den som har lägst lärartäthet och lägst grad av svensk lärarbehörighet. Vi hyllar en koncern som ägs av okända riskkapitalister i Benelux-området och som pedagogiskt drivs runt på en marknadsförd idé om ”ordning och reda” (även om mätningar visat att just ordningen och redan är högst alldaglig) och på att utländska daglönare till icke-legitimerade lärare är här i Sverige på nåder, så länge som de sätter höga och fina betyg på eleverna. Det är också en pedagogisk idé som går ut på att ingen svensk elev talar svenska, trots att all skolforskning pekar på hur viktigt det är för inlärningsprocessen att få ta sig an ämnen på det förstaspråk man behärskar överlägset mycket bättre än den ungdomliga Netflix-engelskan.
Överallt blir förutsättningarna för lärarnas arbete och därmed elevernas lärande sämre. Både i kommunal regi, där man hela tiden svälter de kommunala skolnämndernas budget via ”generella besparingskrav”, och hos friskolorna, som försöker tjäna maximalt med tusenlappar på den skolpeng de får för varje elev som de pressar in i sina ofta överfulla klassrum.
Vi satsar som samhälle mindre och mindre pengar på att undervisa våra barn och våra svenska elevers kunskaper släpar efter i den internationella konkurrensen – ändå visar våra inhemska betygsystem att eleverna blir bättre och bättre.
Det går inte ihop. Till och med en borgerligt sinnad älskare av marknadskrafterna måste inse det. Den obehöriga 21-åringen som ersatte den utbrända eller uppsagda historieläraren har inte magiskt nog lärt eleverna mer om franska revolutionen. Det fattar ni också. Den intellektuella spänsten tillskriver jag även er.
Och ni borde reagera.
När jag läste nationalekonomi på Stockholms Universitet minns jag framför allt en sak som professor John Hassler belyste när det kom till länders tillväxt på lång sikt: satsningen på humankapital. Att vi satsar pengar på att människor faktiskt lär sig nya saker är i princip det enda som kan få ett land att på lång sikt säkerställa fortsatt tillväxt. Bara om ett land satsade ordentligt på just humankapitalet – om man investerade i ordentlig utbildning för sina invånare – så skulle man som nation kunna vara säker på att det skulle kunna fortsätta gå bra även på lång sikt. Dessa nationalekonomiska rön verkar fortfarande stämma. I en rapport från 2019, döpt till ”Kunskapsskola för tillväxt”, skriver Svenskt Näringsliv följande:
”Utöver att en bra utbildning är viktig för den enskilde vet vi att humankapital är viktigt för tillväxten i ett land. En bra fungerande grundutbildning är också en förutsättning för en fungerande kompetensförsörjning.”
Men det verkar inte fungera så bra, det där med att leka marknad med utbildningsväsendet och samtidigt trygga nationens humankapital.En rapport från 2021, som gjordes på uppdrag av LO och dåvarande Lärarnas Riksförbund, visade dystert nog att detta var ett faktum av den svenska skolans marknadsutsatthet: ”Lite förenklat kan man säga att ju större behov av en behörig lärare en elev har, desto lägre är sannolikheten att hen undervisas av en sådan.”
Det är min kursivering, men den bär framför allt den totala dysterhetens prägel. Vi har riggat vår ”marknad” så att eleverna med de största behoven – de som vi kanske skickar till våra yrkesgymnasium, de som vi säger åt att bygga våra hus och fixa våra nya elbilar, de som vi framför allt vill hålla borta från kriminalitet och trassel – inte får den hjälp och det stöd de behöver.
Sverige fuskar. Sverige faller i mätningarna. Och eleverna får allt högre betyg. Men ingen av de näringslivsvurmare som verkligen borde bry sig om det svenska humankapitalet gör någonting.
Ta av era ideologiska skyddslappar och sätt er ner öga mot öga med en faktiskt verksam lärare. Fråga läraren huruvida vårt humankapital är troligt att växa på sikt. Fråga ifall vi som kunskapsnation är på väg åt rätt håll. Fråga om det funkar, det vi håller på med.
Jag spår att det kan bli en sorglig kalldusch för hela näringslivet om ni vaknar för sent, när korthuset byggt på papperstunna A- och B-kort väl börjat falla samman.
Passa därför på att lyssna till berättelserna från hästgymnasierna som inte har några hästar alls (men som lämpligt nog, för resultaträkningen, får betalt för att ha det):
”Tre av Realgymnasiets skolor var med i granskningen och samtliga fick anmärkning. Bland annat berättade elever som läste inriktning med djur att de fick besöka Skansen en dag på våren och en på hösten, i övrigt fanns inga praktiska moment med djur.”
Detta är tänkt att vara vår kunskapsnations framtida veterinärer.
Lyssna till lärare på skandalkoncernen Thoréngruppens skolor, som av skolledningen tvingas smälla in samhällskunskapskurser på hundra poäng under en enda veckas utbildning, där eleverna får hela kursen godkänd (eller mer därtill) via en enda liten stencilerad inlämningsuppgift.
Ta er tid till att lyssna till den rutinerade räv till matematiklärare som fått se sin löneutveckling abrupt stanna av för att hen inte satt närmelsevis lika höga betyg som sin 26-åriga nya kollega som plockats in från en vikariepool och blivit kvar för att hen älskas av eleverna. Lyssna på berättelserna från lärare som sett elever komma in med A-betyg i matematik från hyllade friskolor i grundskolan för att sedan mötas av F-varningar i den kartläggande diagnosen på det kommunala gymnasiet.
Prata med nyexaminerade lärare om hur otroligt svårt det är att hitta jobb, mitt i den akuta lärarbristens tidevarv, eftersom skolorna inte har minsta budgetmöjlighet att fylla sina skolor med idel behöriga lärare utan måste förlita sig på en viss mängd obehöriga.
Prata med lärare på koncernskolorna som ägnar mötestid åt att lägga upp strategier för att undvika att Skolinspektionen ska lyckas avslöja att de på ett systematiskt sätt inte ger eleverna deras lagstadgat garanterade undervisningstid. Prata med yrkeslärarna hos de allra mest vinstjagande bluffmakarskolorna till praktiska gymnasium – de stackare som tvingats sätta godkända betyg på elever de knappt sett utföra ett handtag.
Vi måste bli ännu bättre på att nå ut med dessa historier från skolans beckmörka baksidor, men ni måste faktiskt börja lyssna och plocka av de ideologiska skygglapparna.
Sluta vara bubbelblåsande nyttiga näringslivsidioter. Fråga en lärare om utvecklingen går åt rätt håll. Fråga två, fråga tre. Fråga en elev som i brist på fysiska läromedel sitter och försöker få överblick i arton olika Google Classroom-flikar inför provet hur hen tycker det går med magsåren.
Fråga någon i svensk skola om vad vårt sätt att organisera skolsystem håller på att leda oss. Fråga sedan dig själv om det här världsunika sättet att bedriva utbildningssystem låter som ett förstärkande av humankapitalet och den internationella konkurrenskraften för denna vår enda lilla exportberoende kunskapsnation.
Ta chansen att förvandlas till en klarsynt Steve Carell eller en sexig Ryan Gosling.
Ni har inga snabba miljoner att tjäna – men ni har en kunskapsnation att rädda på längre sikt.
[…] Jag skrev en text i våras om hur marknadsskolan urholkar hela vår kunskapsnations trovärdighet oc…, men efter ytterligare ett halvår av att ha fått följa hur det ser ut i olika vinstjagande skolenheter i vårt världsunika system så känner jag att jag tog i alldeles för lite. […]
[…] (och inte ens det vet jag om ni ska) så är jag nöjd över att jag till slut fick ihop en text där jag kopplade ihop filmen The Big Short med det sköra bluffbygget av den svenska markna… Det var nog portalens överlägset mest lästa text, om jag får gissa (nyckeln för att kunna […]