En korttidsinhyst grek-australiensare på mittfältet, ett gäng obrydda amerikaner i centrallinjen och en håglös GIF-upplaga som låter sig bli förödmjukad vecka ut och in genom en hel säsong?
Jag känner inte igen det som mitt Giffarna, men det må vara hänt med jämna mellanrum.
Ibland slår det fel. Det måste få slå fel.
Men ett GIF Sundsvall utan Urban Hagblom som klubbens ansikte utåt?
GIF Sundsvalls allra viktigaste pjäs lämnar klubben efter 28 års tjänst, och här sitter man slutkörd efter jobbet en måndagskväll och stirrar in i ett blankt papper; just den typ av blanka papper som medelpadska fotbollsfilosofer alltid gillar att dividera om huruvida det existerar eller ej. Härstammar värvandet av en ugandisk vänsterback alltid från ett gediget underrättelsearbete från en sportchef, eller kan man tala om att ett ugandiskt vänsterbacksnamn bara dykt upp i ett Abubaker Tabula rasa?
Vi vet inte. Men vi har alltid kunnat fråga Urban Hagblom.
Framöver kommer det finnas gott om tid att dividera kring huruvida det var rätt beslut att låta någon annan ta över sportchefssysslan i GIF Sundsvall i november 2022, efter att klubben precis avslutat av de absolut värsta allsvenska säsongerna i någon allsvensk klubbs historia.
14 inspelade pinnar, 80 insläppta mål och ett projekt byggt på värdeord som långsiktighet och lokal förankring som Sundsvallspubliken helt verkat ha tappat tron på när spelare som Joe Corona och Peter Makrillos bildat ett högst mediokert men ytterst icke-lokalt innermittfält.
Det är klart att huvuden kan rulla i ett sådant läge. Giffarna är nu – som alla konstaterat – utan tränare, klubbchef och sportchef – men det är bara en av de organisatoriska förändringarna som gör att klubben tappar en stor del av dess själ och hjärta.
Kommer det att vara värt det?
Från det att jag såg mina första GIF-matcher i slutet av 1990-talet och fram till nu har det varit Urban Hagbloms lagbyggen jag hejat på. Från det att jag började skriva texter om Giffarna, på det sena 2000-talet, har det framför allt varit Urban Hagblom jag alltid har kunnat ringa för att få hänga lite med.
Det har, i en fotbollsvärld som blir allt svårare att tycka om, varit föredömligt lätt att få stövla in i en allsvensk fotbollsförenings inre, där Urban Hagblom alltid tagit emot med ett stort leende; inte sällan framför en whiteboardtavla fullklottrad i diffust formulerade halvhemlisar.
Det har inte spelat någon roll om det varit för en portal som bara de allra närmast sörjande har förbarmat sig över och som varit fylld till bredden av alldeles för långa texter och dumma rörliga bildserier:
Dörren har alltid stått vidöppen, whiteboardtavlan har varit tillgänglig för dechiffrering, det entusiasmerande leendet har alltid varit påkopplat och ambitionen att bjuda på sig själv och på en inblick i stadens fotbollsförening har alltid funnits där.
"Det skulle gå att driva en partikelaccelerator enbart på Urban Hagbloms vilja att entusiasmera människor kring GIF Sundsvall och ändå få lite kräm över till en bordsfläkt."
Jag tror att jag har hunnit säga det jag vill säga om Urban Hagbloms betydelse för fotbollsklubben GIF Sundsvall utspritt över diverse inlägg på den här portalen under många års tid.
Efter två decennier av supporterskap är det svårt att säga vad som är mitt GIF Sundsvall. Var det när laget sparkade långt på naturgräs? Är det när laget tiki-taka-tar allsvenskan med storm? När Linus Hallenius leder laget? När IP är fullsatt?
Det har bara funnits en enda konstant i mitt supporterskap: mitt GIF Sundsvall har alltid varit Urban Hagbloms GIF Sundsvall. Nu är det inte det längre.
Urban Hagblom har varit direkt dålig på att få betalt för de stjärnor han plockat in och förädlat i GIF Sundsvall. Det går inte att säga mycket annat än det. Vad har det bara under de senaste åren kostat klubben att inte få riktigt ordentligt betalt för spelare som Rúnar Már Sigurjonsson, Romain Gall, David Batanero, Eric Larsson och Marcus Danielsson?
Det går säkert att mäta i kronor och ören i något nytt analysverktyg.
Men vad kommer det att kunna kosta klubben att inte ha Urban Hagblom som ansikte utåt framöver?
Jag hoppas styrelsen har lyckats göra ett överslag.
En fotbollsförening är inte ett företag. Elitlicensen ska förstås säkras, siffrorna ska inte vara röda, men det är mycket i en fotbollsförening som inte går att mäta i kronor och ören. I veckan briserade en liten men ganska typisk GIF-skandal där klubben bestämt sig för att starta upp ett nytt P13-lag för att då förstås bjuda in alla distriktets pojkar till veckor av provspel som utmynnade i en Bachelor-liknande tillställning där väldigt många nyblivna tonåringar blev utan en elitfotbollsfärgad ros.
Giffarnas nya akademichef klev ut i medierna och stångades om att klubben förstås behövde ha ett P13-lag, dels för att ge ambitiösa fotbollskillar någonstans att rikta sin ambition, men dels också eftersom GIF-akademin annars skulle rankas lägre i Svenska Fotbollförbundets ranking av akademier.
Rankingen är säkert viktigt (antar jag), men det är också lokalbefolkningens bild av en fotbollsförening som alldeles nyss rasat ut ur allsvenskan med direkt pinsamma siffror vad gäller insläppta mål och publiksnitt.
Det är svårt att balansera i en mellanstor svensk stad, som elitförening i fotboll. Urban Hagblom var inte prickfri i det arbetet, men gudarna ska veta att han försökte. När jag satte mig ner ikväll sökte jag i Pirkt.se-arkivet efter den avgående GIF-sportchefens namn och fastande för dessa stycken som jag skrev ner inför den snöhärjade allsvenska hemmapremiären 2018:
"I vissa lägen verkar Sundsvallspubliken tolka GIF Sundsvall som en förening som är alldeles för professionellt elitinriktad. Att det är som att någon, med ordföranden Johan Nikulas ord, »placerat en ostkupa över Idrottsparken«; en ostkupa under vilken det spelas elitfotboll, helt frikopplat från resten av stadens ve och väl.
I andra lägen är det inte snöfritt i tid till den allsvenska premiären, där Giffarnas bristande professionalitet får bära hundhuvudet (även om det handlar om en kommunal snöbudget som inte ens varit nära att räcka till).
Mitt i allt detta står Urban Hagblom, med en fot på varje sida. Med ena handen ringer han samtal som ordnar ett iranskt riskkapitalistprojekt som placerar tilltänkte VM-målvakten Alireza Haghighi i Sundsvall, med den andra walkie-talkie-styr han en vattensprinkler som kanske ändå råkar skvätta ner någon stackars biljettköpare på den nedersta läktarraden."
Giffarna har inte varit perfekta under tiden klubben varit med Urban Hagblom. Urban Hagblom har inte varit perfekt under tiden han lett det sportsliga arbetet i GIF Sundsvall.
Men de har varit ett och samma under hela den tid då jag brunnit för GIF Sundsvall. Urban Hagbloms Giffarna har varit det enda Giffarna jag hejat på. Det enda Giffarna jag brytt mig om.
Känslan är att mitt Giffarna precis blev lite mindre mitt.
Och nu vet vi ingenting om GIF-framtiden. Oroväckande mycket ingenting. Mer ingenting än kanske någonsin tidigare.
Vi vet inte vad denna styrelse har tänkt sig hitta för ersättare på sportchefsposten i GIF Sundsvall.
Vi kan bara vara väldigt säkra på att den personen inte kommer att vara som Urban Hagblom.
Tack för allt.
Fin text och visst kommer Urban vara otroligt saknad
Men allt har ett slut, tyvärr blev det väldigt dålig timing och ovärdigt slut så abrupt och sen saknas både ny tränare och klubbchef :(
Men bara hoppas på att ledningen har en plan klar, för det får inte ta för lång tid att få fram en sportchef och ny tränare!
Ja, det ska verkligen sägas att även den här portalen varit kritisk mot sportchefskapet under året (och för oförmågan att inkassera pengar för multimiljon-skickliga spelare genom åren). Men att Urban Hagblom inte ska vara kvar i föreningen GIF Sundsvall på något sätt är… svårt att smälta för en som aldrig hållit på en förening utan Urban Hagblom. Jag hoppas också de vet vad de gör, vilka de nu är som faktiskt är kvar i föreningen just nu.