Klubbens största försvarstalang på många år går för kaffepengar till en klubb i kris.
Giffarnas viktigaste mittfältare flyttar mitt under brinnande säsong till den fotbollsanalfabetiska studentstaden Uppsala.
Nog för att vi ofta inte räcker till på de allsvenska fotbollsplanerna, men ska vi behöva acceptera att vara så här överspelade även vid sidan av?
Den här portalen slog på den stora allsvenska trumman i maj månad, precis innan sommaruppehållet. Giffarna hade då tappat en 2-0-ledning mot ett gravt decimerat och närmast ovärdigt svagt Degerfors och jag tyckte att 2-3-förlusten borde ha varit droppen som fått den länge kokande Henrik Åhnstrand-kitteln att rinna över.
Jag skrev att han borde ha entledigas från sitt uppdrag efter den historiska kollapsen, där seriens dittills sämsta och mest uddlösa lag tilläts göra tre mål på tio minuter och ta alla tre poängen. Några dagar senare, när Henrik Åhnstrand inte alls fått sparken, kände jag mig tvungen att ta ett än större och vidare kritiskt grepp och ta heder och ära av fler involverade i min favoritförening, i en text som tog fasta på vad den nye ordföranden Stefan Söderlund gick ut och yrade om i Sundsvalls Tidning.
Man får gärna läsa den, om man inte gjort det, för att få veta var den här portalen står i frågor rörande den långsiktiga utvecklingen i GIF Sundsvall.
Båda dessa texter skrevs alltså innan Giffarna klev ut och stod för en av de svagaste defensiva insatser jag någonsin sett ett GIF-lag göra i allsvenskan, när man utan överdrift kunnat släppa in sju-åtta mål i den första halvleken allena borta mot ett formsvagt IFK Norrköping (det blev bara fyra).
Men inte heller att följa upp en Degerfors-kollaps hemma med en pinsam kölhalning på bortaplan räckte för att GIF-ledningen skulle fingra på telefonen till vem som helst som äger ett par koner och någon som helst idé om hur man organisatoriskt försvarar ett fotbollsmål.
Jag tog upp så mycket som var negativt i den där sista texten (en liten skriftlig Airing of Grievances-ritual blev det) att jag beslutade mig för att det fick vara bra på ett tag.
Sedan Degerfors-matchen har den här portalen därför knipit sin annars så pladdrande GIF-näbb. Det har suttits tyst igenom ett par storförluster (1-5 mot Norrköping, 2-5 mot Djurgården), men också bland annat genom en bragdartad 2-1-seger över mästarna Malmö FF (i en match där gästerna skaffade fram 20 hörnor [!], fick komma till 40 avslut [!!], och lämnade som förlorare med en xG-siffra på 4,43 [!!!]*).
Faktum är att på sistone har vi spelat in hela fyra poäng på två allsvenska matcher, så nu framstår man väl som en fullskalig dåre när man fortfarande står kvar vid att man inte alls tror att Henrik Åhnstrand är rätt tränare att leda GIF Sundsvall in i fotbollsframtiden.
Jag är fortfarande den dåren, men jag ska inte tjata mer om varför. Det har jag gjort i ganska precis två år vid det här laget. Däremot måste jag få yppa att jag tycker det är fullskalig dårskap att sitta nöjd i GIF-båten efter den senaste veckans övergångsnyheter.
Giffarna är inte bara rent resultatmässigt indraget i den absoluta bottenstriden, utan även rent spelmässigt är vi ett av seriens odiskutabelt sämsta lag (högst siffra vad gäller förväntade insläppta mål, tredje lägst vad gäller förväntade gjorda mål). Det kommer att bli en otroligt tuff uppgift att rädda kvar det här laget i allsvenskan under hösten.
Vi har dessutom en av de numerärt tunnaste trupperna i allsvenskan, och nu – mitt under säsongen – så släpper vi alltså vår klart bästa försvarsspelare under de senaste åren och vårt klart viktigaste och bästa innermittfältare. Och allt jag hör från GIF-intresserade är att det är rätt och riktigt, enligt ungefär den här Michael Scott-logiken:
Vi har vår plats i näringskedjan, ja. GIF Sundsvall är en säljande klubb, ja.
Men till vilka? Till vilket pris? När som helst?
Hur liten haj ska vi vara?
Det här var första gången jag såg Anton Eriksson spela fotboll för GIF Sundsvall. Det var mars 2020, Giffarna torskade till slut med stora siffror mot Hammarby och jag var (som brukligt) kritisk till det mesta (kanske främst till att Henrik Åhnstrand instruerat sina spelare att spela igång bollen bakåt från målområdeslinjen mot en allsvensk guldfavorit). Men en individ gick det inte att vara kritisk till och det var den unga men fullkomligt orädde mittbacken som klubben plockat ner från Umeå FC. Så här skrev jag om den då nyblivna 20-åringen:
»Han imponerade så mycket på mig som man kan göra som mittback i en 0–4-förlust. Men sättet han tog sig an det före detta Bundesliga-proffset Jóhansson defensivt, hur han hann ikapp, hur han tryckte till, och inte minst hur han skötte spelet med fötterna. Det är inte alla 20-åringar som självklart Beckenbauer-driver upp bollen igenom tre Hammarby-spelare vid 0–0-läge inför nära femton tusen åskådare (hade mitt 20-åriga jag fått chansen att spela en sån match hade jag tjongat iväg varenda boll jag någonsin fått för fötterna) eller hittar in med rätt typ av instick i rätt lägen.
Han är lång, slank, snabb, fin med fötterna och han läser spelet väldigt bra. Känns det igen?
Jag ska inte säga för mycket, men av det han visade idag så skulle jag inte vara så väldigt förvånad om han en dag går till en kinesisk klubb för tiotals miljoner, efter att dessförinnan ha lämnat Giffarna som bosman för någon halvdan storstadsklubb.«
Det var inte helt rätt analys av framtidsläget (Kina har slutat köpa svenska mittbackar?), men låt oss säga så här: det där är en text skriven av en individ som har viss rutin vad gäller att följa GIF-sportchefen Urban Hagbloms förehavanden genom åren.
Anton Eriksson lämnar klubben med ett halvår kvar på sitt kontrakt, precis som så väldigt många framstående GIF-spelare innan honom har gjort genom åren. Vanligtvis brukar många muttra att ”det var då fan att han skulle blomma ut precis i år, när hans kontrakt går ut”, men det går faktiskt inte i det här fallet. Den unge Umeå-talangen har varit ett försvarsmässigt nav i 2020-talets Giffarna sedan dagen han anlände från sin division 1-miljö.
Det har absolut svajat stundtals (den före detta innermittfältaren är i mina ögon mycket skickligare med boll än på att mittbacks-vara i vägen för bollar), men det går inte att säga annat än att alla har sett att den här U21-landslagsmannen har potential att bli en väldigt skicklig mittback; en sådan som i sinom tid kommer att växa sig för bra för en liten klubb från Medelpad.
Så varför ska vi behöva acceptera att en av de största norrländska backtalanger som kommit fram på senare år ska lämna vår allsvenska klubb för en annan allsvensk klubb (tre placeringar framför oss i tabellen) till tonerna av en och en halv miljoner kronor? Varför går hans kontrakt ut inför denna allsvenska säsong? Varför påbörjades inte arbetet med att förlänga hans kontrakt redan förra sommaren, för en jäkla gångs skull: när det stod klart att han som skrivit på ett superettakontrakt som division 1-talang plötsligt vuxit ut till en nyckelspelare för ett lag med ambition att etablera sig i allsvenskan?
Vore det omöjligt? Min gode vän Per Bohman sammanställde för Aftonbladets räkning lönesiffrorna för superettanåret 2020 och kom fram till att Anton Eriksson taxerade 288 000 kronor under sitt första GIF-år. Det är en månadslön på blyga 24 000 kronor. Hans kollegor i försvaret, så som David Myrestam och Alexander Blomqvist, tjänade båda över en halv miljon kronor under samma år: nästan dubbelt så mycket.
Hade det således varit omöjligt att förlänga kontraktet med en de-facto underbetald Anton Eriksson förra sommaren, i ett skede när absolut ingen kan ha missat hans potential och betydelse för laget?
Det är lätt att vara efterklok, absolut, men det är inte så svårt att vara bara pyttelite klok i stunden.
Jag minns en tid när Urban Hagblom sa att om man blivit för bra för GIF Sundsvall så ska man ha vuxit sig tillräckligt bra för att gå utomlands. Nu går vår klart bästa back under de senaste säsongerna, 22 år gammal, till ett lag på den nedre halvan i allsvenskan: en klubb som nyligen släppte iväg Abdulrazak Ishaq, 20, för 45 miljoner kronor till Anderlecht.
Visst att vi har vår plats i näringskedjan, men ska vi vara en så liten haj? Att få 1,5 miljoner kronor för en svensk U21-landslagsman från en klubb som under samma fönster fick trettio gånger mer för en nigeriansk 20-åring kan inte anses bra eller långsiktigt hållbart.
Jag inser att det kanske inte fanns mycket annat att göra just nu (han skulle gått helt gratis efter säsongen), men jag vägrar acceptera att hela händelseförloppet ska anses helt okej om man tar ett steg tillbaka och tittar till vad som hänt sedan Anton Eriksson kom till klubben från Umeå.
På det här sättet blir vi aldrig någonsin allsvenskt hållbara.
Och så har vi försäljningen av vår bästa mittfältare.
Det är inte bara IFK Norrköping som har fått ta del av den internationella toppfotbollens trickle down-effekt på sistone. När exempelvis Malmö FF är på värvningsjakt inför nya Europa-äventyr och fortsatt SM-guldjagande så strösslar de bokstavligen miljoner omkring sig. Plötsligt kan den här statistikraden för en 24-årig offensiv mittfältare i en allsvensk mittenklubb få MFF-sportchef Daniel Andersson att vika upp plånbokslädret på vid gavel:
En offensiv spelare som under en säsong aldrig gjort fler än fyra mål i superettan eller tre i allsvenskan kostar plötsligt tio miljoner svenska kronor. Baserat på siffrorna allena är det där (hittills) ett gäng siffror som lätt kunnat förväxlas med Simon Helgs eller Yussuf Salehs eller vilken menlös allsvensk halvfigur man än vill nämna.
Det är i den verkligheten vi rör oss nu, där Mostafa Zeidan från tabelltian IK Sirius kostar tio miljoner kronor att lösa. Det är en ny verklighet bara jämfört med 2018, då Giffarna inkasserade omkring fem-sex miljoner kronor för en då yngre Romain Gall som hade gjort sju mål och fyra assister på en knapp halvsäsong. Nu går objektivt mycket mindre heta (och äldre!) spelare för det dubbla.
Och att IK Sirius som sålt den poängsvage trixaren Zeidan till de svenska mästarna kan använda en ungefärlig tredjedel av de pengarna till att köpa loss vår klart viktigaste och bästa innermittfältare är i min värld inte den plats i näringskedjan som GIF Sundsvall ska behöva ha i relation till IK Sirius.
Det är klart att 3,8 miljoner kronor för Daniel Stensson som hunnit göra en och en halv skadedrabbad säsong i Giffarna kan låta bra. Men 3,8 miljoner kronor idag är helt klart inte vad 3,8 miljoner kronor brukade vara. Inflationen har drabbat även den allsvenska fotbollen. Den i mina ögon rätt mediokre Abdelrahman Saidi, som bjudits på tre av sina fem allsvenska mål av Giffarnas fembackslinje, kostar enligt uppgifter en bra bit över fem miljoner kronor när nästjumbon Degerfors (den pyttepyttelilla hajen) till slut kommer överens med Hammarby. Ja, till och med allsvenskt oprövade Superettanskyttekungar, potentiella Johan Patriksson-figurer!!!, går för Romain Gall-pengar nu för tiden, när nykomlingar utan publik (Värnamo!) slantar upp.
Ja, jag fattar att beskeden från Tillväxtverket flåsar Giffarnas kanslipersonal i nacken och att ekonomin i klubben är konstant illa däran av en närmast kronisk åkomma, men jag förstår inte hur så många med GIF-sympatier verkar sitta lugna och trygga i båten när klubben i detta utsatta allsvenska läge får sina bästa och viktigaste spelare utrealiserade till fyndpriser.
Visst är GIF Sundsvall en säljande klubb och nog är det en del av femårsplanen att klubben år 2025 ska sälja spelare för hela tio miljoner kronor per år. Jag har sett många (i regel mycket vettiga!) GIF-röster online-yppa att det här är ett sunt steg på den inslagna vägen, men att sommaren 2022 få ihop totalt omkring fem millar för att släppa två helt centrala kotor ur lagets ryggrad är knappast ett steg på någon trapp som leder någonstans alls. Annat än ner i superettan.
– Våra spelare är tillgängliga, om det är så att de vill hitta en ny miljö.
Så sa Urban Hagblom till Sundsvalls Tidning häromdagen, och jag tycker att det är någonting väldigt bakvänt med den logiken. Giffarnas kontrakterade spelare borde förstås i utgångsläget vara fullkomligt otillgängliga för allsvenska konkurrenter, fram till dess att de öppnar portmonnän ordentligt. Men med den logiken (att spelarna alltid är tillgängliga om de vill byta klubb) var ju Daniel Stensson förlorad sedan i vintras, när han lockades av Daniel Bäckströms första Sirius-propå.
Giffarna kan i min värld inte ha sina nyckelspelare tillgängliga till de här priserna samtidigt som de övriga konkurrenterna på den nedre halvan får klart mer pengar för spelare som utgör mycket mindre viktiga delar av de lagens centrallinje.
För om jag trodde att det skulle bli svårt att klara sig kvar innan så kan jag för mitt liv inte se hur vi ska kunna göra det med ett innermittfält bestående av Pontus Silfver (som varit helt okej i allsvenskan), Joe Corona (som varit allt annat än helt okej i allsvenskan hittills) och Paya Pichkah (som ännu inte visat att han håller som regelbunden startgubbe i superettan). Och nog har Alexander Blomqvist och Forrest Lasso gjort det bra tillsammans i två raka matcher, men den som räknar med att det ska hålla resten av säsongen (med bara Teodor Stenshagen som ordentlig back-up) är mer än lovligt naiv.
Det kommer att behöva bli upp till Urban Hagblom att ta på sig den stora trollerihatten, och för den som minns sina senaste somrar av gårdsförsäljning minns hur Pa Dibba och Rúnar Már Sigúrjonsson blev till Joel Enarsson och Mauricio Albornoz (2016) samt hur Linus Hallenius ersattes rakt av med Marc Mas Costa (alldeles för nyss för att inte fortfarande smärta).
Och det var innan inflationen smällt till, och redan då var denna meme högaktuell:
Nu har alla toppklubbar ett krävande dubbelspelande att tänka på i höst (vilket säkerligen betyder ajöss till låne-drömnamn som Elias Andersson i Djurgården) och ingen annan allsvensk klubb förutom Giffarna släpper sina kontrakterade spelare till annat än vad som förefaller vara ockerpriser.
Allt har alltid varit dyrt för Giffarna. Nu har allt blivit ännu dyrare. Det har, för att använda ett Urban Hagblomskt uttryck, aldrig varit dyrare att vara fattig.
Jag hoppas innerligt att det finns en tydlig plan på hur det här ska lösas på ett sätt som ger oss en chans på de allsvenska fotbollsplanerna i höst, men jag har svårt att acceptera att vi ska vara riktigt så här akterseglade i affärsverksamheten runtomkring.
Jag håller med om mycket, men Anton har väl aldrig varit en nyckelspelare för oss. Trots sin talang har han varit väldigt svajig defensivt och även varit lite in och ut ur startelvan. Fast visst, jämfört med Blomqvist skulle min mormor se ut som Franco Baresi. Hade dock varit intressant att se honom i ett försvar med ett visst mått av organisation. Nu i Peking får vi väl se vilken nivå han kan hålla.
Nu kunde man ju hoppas på att Stenhagen, som faktiskt sett bättre ut defensivt, äntligen får sin chans, men honom verkar Åhnstrand sky som pesten.
Tack för en till fin text!
Stort tack för din kommentar. Det uppskattas verkligen. Han har stundtals varit väldigt svajig defensiv, absolut (känns mittbacksoskolad i vissa delar), men ut och in i elvan kan man väl ändå inte påstå? Enligt min minnesbild (och Transfermarkts statistik) har han i princip alltid startat när han varit tillgänglig, sedan han kom 2020. Hur som helst: även jag hoppas förstås att Teodor Stenshagen ska leva upp till de ungdomshögt ställda förhoppningarna, men hittills i Superettan tycker jag faktiskt inte att han visat så mycket som tyder på att han skulle kunna fylla ut ett par allsvenska skor redan nu.