Det är fredag, det är ledighet, det är dags att sitta i kalsonger hela förmiddagen med en bärbar dator över magen för att krysta fram några spaningar från veckan genom det som många kallar för ”hjärna”, men som vi riktiga innehållskreatörer gärna kallar för vår ”content-livmoder”.
Att jag ska sätta mig ner i någon timme av denna min enda lediga vardag i mitt sjuttiofemprocentiga arbetsliv och försöka skapa innehåll av skärmdumpar från den gångna veckan är av allt att döma ett väldigt dumt beslut, men har man en gång utlovat veckovis läsning till sina närmsta vänner så kan man vara säker på att de kommer att fylla chattgrupperna med anklagelser om portalen gapar tom på fredagseftermiddagen. Så det är bara att säga som Ylva Johansson om beslutet att en gång för alla kommunalisera skolan och göra läraryrket till ett vanvårdat dussinyrke utan status:
Nu är det så här. I förra veckan var min kära syster på besök i Stockholm och det gladde mig väldigt att höra att Pirkt.se nu har en internationell läsarkrets, då hon kunde recitera flera inlägg som hon läst från sitt säte i Holland. Annars är ju känslan av att flera av mina allra närmsta vänner med kirurgisk precision lyckas kringelkroka sig igenom den vida cyberrymden utan att någonsin snubbla in på just den här portalen. Och jag vet inte vad som skulle ske ifall jag konfronterade dem med detta faktum och formligen ställde dem mot väggen och krävde svar på varför de har negligerat portalen i alla dessa år.
Antagligen hade de känt sig väldigt pressade och i sitt famlande efter en godtagbar ursäkt tagit till den ursäkt som rektorn på Sorgenfriskolan i Malmö tog till i veckan, när Kalla Fakta kom och knackade på deras gistna dörr upp till skolans vindsvåning:
Han sade upp sig, men inte av vilken orsak som helst. Det var nämligen inte alls kopplat till faktumet att det plötsligt blivit rikskänt att hans skola förvarat stökiga elever i ett litet fönsterlöst kyffe på vinden:
Han hade drabbats av akut hörselnedsättning i veckan, och tvingades därför avgå. Hans nedsatta hörsel, så illa däran att han inte längre kan lönearbeta, slog tyvärr till i exakt samma tidpunkt som Kalla Fakta riktade sina kameralinser mot Mickael (vars föräldrar verkade så pass måna om att deras barn skulle få smeknamnet Micke att de unnade honom ck-stavningen redan i originalnamnet).
Jag misstänker att mina vänner, ställda mot väggen med kritiska frågor smattrandes mot sig apropå sitt Pirkt.se-intresse, säkerligen skulle ha kunnat akut-skylla på grav synnedsättning eller andra åkommor på syn- eller läsnerven innan de erkände att det faktiskt handlade om ett konkret ointresse av att ägna fredagarna åt att läsa krystade spaningar radbrutna med en linje av gråtskrattgubbar.
Var går egentligen gränsen för att någonting är ”olyckligt”? Semantiska gränsdragningar är alltid vanskliga, men jag vill hävda att det kan ha gjorts ett betydelseövertramp här, när SVT Nyheter summerar att två ton (två tusen kilo!!!) av utrotningshotad pigghaj trålats upp och bifogar ett litet citat från utredaren på ämnet i den nedre högra bildkanten:
Jag är sannerligen ingen expert på pigghajsmängder, men jag misstänker att det är att tänja på ”olyckligt”-innebörden när man beskriver hur tiotals ton av en utrotningshotad hajsort kasseras som oönskad bifångst varje år.
Jag har nu läst igenom Andreas Cervenkas ”Girig-Sverige” inte mindre än två gånger, för att till fullo kunna ta in all ammunition och ordentligt kunna ladda min ”hela 2020-talsekonomin är ett luftslott!!!”-kulspruta med solid argumentation om hur centralbanker och vanliga affärsbanker (med det samhällsnyttiga samhällsuppdraget att maximera sina egna vinster) fortsatt pumpa upp enorma tillgångsbubblor sedan finanskrisen 2008.
Först nu, när den amerikanska centralbanken börjat höja räntorna, börjar det skaka lite i fogarna för alla dessa unga vinnare som under hela sin levnad fått lära sig att det i princip bara finns vinnare på börsen.
Bara otroliga förlorare, som jag, har stått vid sidan och sett sina ihopsparade tillgångar rasa i realt penningvärde under det senaste decenniet, medan precis alla andra blivit rika på att äga fastigheter eller aktier. Men för den allra senaste generationen som kastat sig in i leken efter inspiration från de finansiella rådgivningsplattformar vi känner som TikTok och Instagram har det nu faktiskt börjat gå riktigt dåligt:
Ja, vem kunde någonsin anat att man kunde förlora stora delar av sina pengar när man gett sig in i finansiella uppgörelser på basis av vad denna man har sagt till en på nätet?:
Jag har sett mejl från nigerianska prinsarvingar som jag snabbare skulle besvara med en kvick banköverföring än jag skulle göra ett enda Avanza-klick baserat på ett råd från denne man.
Det är någonstans ett sundhetstecken när människor inte blir miljonärer på något man hört från en man i en limegrön pikétröja, en lilablå keps med kycklingar på[källa saknas] samt ett par brillor jag inte sett sedan jag var på solsemester på Gran Canaria senhösten 2005 och efter en bagageförlust tvingats ersätta mina solglasögon med ett par från en bahrainsk herre i ett stånd på torget.
Vad gör man inte för att bara framstå som helt normal? Hela dagarna ägnar man väl mer eller mindre åt att försöka få andra människor att tolka en som en helt normal person i 30-årsåldern. Stora delar av det vuxna livet går åt att försöka gömma undan faktumet att man på det stora hela är ett fortsatt mycket litet barn som efter bästa förmåga spelar vuxen i en gammal kropp med meniskproblematik och att man i mjugg då och då längtar tillbaka till en tid utan bilagor att deklarera och livsavgörande: en tid där fullkomlig och allomslutande lycka inte krävde mer än att få fram ett gulddraperat hockeykort på Ray Bourque ur ett litet paket och där olyckorna sällan var mer omfattande än att man kom ner till ett färdigdukat bord och muttrade över att det åter igen var den ananasbelupna rätten ”Kassler Africana” som stod på middagsbordet även denna blanktisdag.
Man gör vad man kan för att dölja detta och för att verka vara normal. Det är i ganska hög utsträckning anledningen som ligger bakom det mesta vi gör i vår vardag. Jag lever bara en gång: varför går jag då alltid bara helt vanligt, höger framför vänster, vänster framför höger, rakt fram bara, när jag vart femte steg skulle kunna unna mig en gläjdande Christer Ulfbåge-hoppklack från Hello Sidney-studion?
För att jag vill verka normal, är svaret. Jag går rakt fram. Jag Ulfbåge-klackar i princip aldrig.
En som gått extra långt för att visa att han är väldigt normal är dock författaren och dyslektikern Staffan, 73, som blivit omskriven i ganska precis samtliga medier vid det här laget:
Jag vet inte jag, Staffan: men jag tror mig bestämt ha hört om tillvägagångssätt som låter rimligare ifall ens slutmål är att inte uppfattas som en tok, än att sätta sig på en åkgräsklippare vid Treriksröset och så sakteliga börja puttra neråt.
Att vi under många decennier har haft ett bristfälligt underhåll av det svenska vägnätet visste jag, men att många av dem har blivit så dåliga att de inte ens är lämpade för åkgräsklippare var dystra nyheter.
En av mina absoluta favoriter bland Torgny Lindgrens romaner är Övriga frågor, denna lilla munsbit till romandebut, där den gravt funktionsnedsatte Evan till slut tröttnar på att sitta igenom ändlösa möten inom den ytterst lokala socialdemokratin och istället ger sig iväg på ett socialistiskt korståg genom riket på ett egentillverkat åkdon av ganska precis samma begränsade kaliber som Staffans åkgräsklippare.
Det är nästan kusligt likt, förutom att där Staffan föreläser om dyslektikernas svårigheter med virrvarret av bokstäver så bjuder Evan de massor som samlas vid hans torgmöten på socialdemokratisk agitation och ibland också en vacker fuga som han lyckas frambringa genom konvulsioner i sitt vanställda köttstycke till kropp. Strax efter avresan skriver den efterlämnade kamraten Aron, som suttit intill honom på alla dessa möten och dittills fungerat som gemensamt språkrör för de båda under punkten ”Övriga frågor”, ett brev till honom på färden: ”Du är ful, det vet du; vi har pratat om det förut och du tycks ha accepterat det. Du ser ut som en oformlig köttklump med korsstygnsbroderade armar. Och solen kommer att göra dig glödgande röd. Många människor kommer att uppleva dig som frånstötande. En del kommer att bli upprörda och blockerade.”
Men resan blir en formidabel succé: ett ärevarv genom Småland och vidare genom södra Sverige.
Ibland har jag tänkt att man ibland borde unna sig en Evan-resa en sommar: att oerhört saktfärdigt bara tuffa längsmed svenska landsvägar i någon form av ombyggd golfbil och stekas glödgande röd av solen samtidigt som man då och då, likt Evan, plockar fram en falukorvsring som man snaskar på och sköljer ner med ett par läskande klunkar lättöl. Inte ha större ambitioner än att ta sig fram hel- men rödskinnad till nästa lilla byatorg för att där försöka frambringa en fuga och lite socialistisk agitation inför en liten ansamling människor.
Evan ger sig ut på sin resa efter att han och Aron inte fått gehör för sina protester mot den socialdemokratiska linjen i flyktingfrågan. Tillsammans konstaterar de att utvisningarna som den socialdemokratiska regeringen är i stånd att göra under det tidiga 1970-talet strider mot själva idén om solidariteten som ska vara det fundament som självaste partiprogrammet vilar på. Hela partiprogrammet blir ”ett narrstycke”, har jag för mig att Aron pläderar i ett glödgande tal framför de fåtaliga åhörarna på mötet (jag har skrivit om det här någon gång tidigare [det har jag alltid]), om man inte har råd med solidaritet med dessa stackars flyktingar som regeringen vill utvisa.
Och med tanke på det kanske sommaren 2022, som man ännu inte kommit sig för att planera eftersom man är fast i en pandemisk tanke om att somrar inte kan planeras, är ett alldeles perfekt tillfälle att ge sig ut som en glödgande köttklump längs vägarna – för sällan har hela den svenska politiska debatten känts som ett enda stort narrstycke som just nu.
Jag såg en morgon på hur Liberalernas nya partiledare Johan Pehrson bli intervjuad av SVT:s Morgonstudion och på frågan varför någon någonsin skulle vilja lägga sin röst på Liberalerna bara för att de bytt ut Nyamko Sabuni (som, säga vad man vill, åtminstone ville starta allsvenskan!) mot honom.
Här nämner han först något om att han är ännu tuffare mot kriminaliteten än Sabuni (kanske innebär det vid det här laget att han fingrar på införandet av dödsstraff, jag vet inte, men det är väl ungefär där vi är), men ganska snabbt landar han i den här slutsatsen:
Det är väl ett skäl så gott som något: att han ser ut som gemene väljare som Liberalerna vill locka till sig. Hans ansikte och hela uppenbarelse har en härlig ”honom kan jag se stå vid en gasspis som liknar min i ett radhusområde som liknar mitt!”-kvalitet som politiker tydligen behöver.
Är inte det en valvinnare, att vara en medelålders man från en medelstor stad, så vet inte jag.
Annars har ju Johan Pehrson satsat stort på att lansera sig som en man med jättejättegamla värderingar som ingen gillat förrän just nu: typ att han påstår sig ha varit för ett NATO-medlemskap, i strid med folkviljan, sedan en jätteful slips var senaste mode. Och han har också alltid trott på den här gamla Lars Leijonborg-idén om att bara utdela svenska medborgarskap till den som kan klara av att namnge nog många satsdelar i en grammatisk stencil:
Pirkt.se har ju på sistone blivit en reklamfinansierad portal (stort tack till YOLOANS, RiskYourLifeCasino och Schoolidoolidoolio, med flera) och jag är väldigt sugen på att försöka få till ett samarbete med Liberalerna inför höstens val, där man skulle kunna tapetsera sajten med en (bara lite) omgjord variant av denna:
Till sist: några väl valda skärmdumpar från veckans avsnitt av Gift vid första ögonkastet. Jag må fortfarande vara skadad av den alldeles otroliga styrkan i det första avsnittet, men det var väl ännu ett ganska långsamt mellanavsnitt? Det var ännu ett avsnitt där jag, som inte lyssnar på P3, lär mig mer om vilka nya svenska poplåtar som existerar än om hur paren verkar fungera.
Att Märtha och Axel skulle gå skilda vägar kändes som något ”Hundramiljonersmannen” kunnat tipsa sina följare på TikTok om att satsa alla sina besparingar på ifall någon sajt erbjudit marginellt mer än pengarna tillbaka. Och jag har ju tyckte lite synd om denna Märtha tidigare, för en stor del av att vara med i programmet är ju ofrånkomligen att man får någon form av objektivt kvitto från en expertpanel på vilken attraktionsmässig nivå man rör sig på – och när hon tittade ut och såg den rödlätte rödtunge Axel så fick hon en rättmätig ”är jag på den nivån???”-chock.
Men: på grund av att jag känt så mycket för Märtha på grund av denna svårhanterliga ”är jag på den nivån???”-chock så har jag nog varit för snäll mot henne. Jag har tidigare fått hård kritik för mina Catherine Zeta-Jones-liknelser (jag sa inte att hon hade Catherine Zeta-Jones-utseende, jag sa bara att hon var på Catherine Zeta-Jones-spektrat!!!) och nu måste jag nog krypa till korset: Märtha verkar inte vara toppen. Jag är nu, efter att ha sett det senaste avsnittet, av åsikten att det snarare är Axel som kan få någonting bättre än vad som erbjöds i den här SVT-given:
Hon verkar alldeles sällsynt jobbig, så till den grad att den här otroligt hårda kommentaren…
… verkar ganska förståelig.
Men det stod klart tidigt: det här var inte ett lyckat matchande utan måste ha varit ett snabbt hugskott som SVT tvingade sig själva till i panik över att Bodil drog sig ur Hans-giftermålet tätt inpå säsongen.
En av få saker som dock lämnades okommenterat av SVT och därmed öppet för tolkning, rörande Axel och Märtha, var dock varför Axel plötsligt lämnade lägenheten…
… med en flaska cava i näven. Jag har ju svängt till Team Axel här, men om det är så att han i denna dystra uppbrottsstund har kommit sig för att påtala att ”du, jag tror att jag har glömt en flaska bubbel här” så är det nästan så att jag svänger igen. Det vore för lumpet att nypa med sig från någon som man nyss lämnat med ordalydelsen ”du blir mindre intressant ju mer jag lär känna dig”.
Jag vill säga att jag vet mindre om hur man knyter an till en häst än nästan någon annan, men:
Det här kan inte vara sättet att bli bästis och bundis med en hästkrake: att drapera den i ett helomslutande huvudlag som gör att den måste famla i fullkomlig blindo och knappt kan förstå att en personlig människotränare varit och klappat hen på mulen???
Annars har jag ingenting annat än lovord över till Hans och Bodil, men kanske kan Bodils djurkännedom i egenskap av hundpsykolog göra att hon verkligen värdesätter hur hennes partner ”bondar” med diverse tamdjur – och att Hans fejk-bondande med den häst-niqab-klädda kraken därför skulle kunna bli problematiskt.
En annan farhåga är ju själva faktumet att Bodil är hundpsykolog. Alla människor vid sunda vätskor applicerar ju en sund skepsis runt individer som förkunnar att de jobbar som psykologer åt diverse djur. Jag tror att det finns ett spektra från mindre rimligt till mer rimligt och som i fallande rimlighetsordning rör sig från stora kreatur (där Victory Tilly närmast borde få lägga sig i en terapisoffa efter att ha blivit utmanövrerad från andrapar utvändigt i Elitloppet) till mindre vädurar och hamstrar (som är fullkomligt omöjliga att psykologisera), och där hundar således hamnar någonstans i mitten, på en inte helt rimlig nivå att vara psykolog för.
Och jag vet att det inte finns några gränser för hur många gånger man kan klämma in ordet ”hund” i en mening.. men det här… från Bodils egen hemsida… är i mina ögon för många gånger:
Nästan ingenting förvånar mig längre vad gäller urlakandet av de högre studiernas status, där universiteten blivit till ett femårigt bollhav för nära nog samtliga ungdomar som vill kunna ansöka till en tjänst med provanställning, men… jag studsade ändå till på orden ”inom hund”.
Till sist så tror jag att den sällsynt levnadsglade Martin hade kunnat råka kliva in på ett begravningsfika fullt av sörjande främlingar och inom timmen kunnat övertala de efterlevande att spraka igång någon gammal Lena PH-dänga på högsta volym i högtalarsystemet. Ge honom en timme av sitt mästerminglande i vilken miljö som helst och han har, i alla fall enligt hur SVT gestaltar honom, skapat sig själv den här den här positionen:
Var hans nyblivna partner Jonas befinner sig? Det är inte lika viktigt. Jag kan, i egenskap av levnadsglad av normalgraden, tycka att det är lite märkligt att så ogärna tillbringa lite tid med en person som man nyss lärt känna och nyss gift sig med, men framför allt kan man ju som inflyttad i Stockholm verkligen känna med Jonas där i terapisoffan.
Det här är jag, fem minuter efter att jag skickat iväg ett ”någon som vill hitta på något?”-meddelande i en chattgrupp och ännu inte fått ett ja-svar:
Bli först att kommentera