Gästkrönika från Sveriges mest kända GIF-supporter: ”Det är dags att förändra”

Vad händer om rötterna inte alls blir starka när det blåser? Om luften inte alls blir friskare, utan tyngre, varje gång som åskan går?

Om det blåser i Giffarnas försvar, tills ingenting tillslut finns kvar?

Johan Martinsson är inte bara en synnerligen god vän till redaktionen utan också det mediala ansiktet utåt för ett GIF-supporterskap på 2020-talet. Efter förlusten mot Elfsborg i måndags ger denna portal chansen till Sveriges mest poddfrekvente GIF-tyckare att uttrycka vad han känner kring den närmsta GIF-framtiden i en gästkrönika. Åsikterna i texten är skribentens egna, precis som när Pirkt.se intervjuade honom om McDonalds nyöppning på Järnvägsgatan i Sundsvall. 

Det är klart att det för en stund kändes bra, efter segern mot Kalmar i den näst senaste omgången. En nära på hundraprocentigt genomförd defensiv insats som egentligen kom från ingenstans. Efter nio insläppta mål på tre matcher och en målvakt som darrade mer än en förrymd sommarkanin som känt andedräkten från en slug räv så hade egentligen ingenting talat för att den här upplagan av GIF Sundsvall, med den här tränartrojkan, skulle kunna hitta en väg att plötsligt hålla tätt.

Det enda som kunde skänka lite hopp för oss ansatta supportrar var att man inför den matchen bytte spelsystem till 4-2-3-1 och övergav den så kritiserade och resultatlösa trebackslinje som två veckor innan premiär basunerats ut som lagets nya formation. Men nog gav det resultat: Kalmar hade noll avslut på mål under dryga nittio minuter och kapten Pontus Engblom krönte den åtminstone defensivt starka insatsen med att pricka in ett drömmål i bortre krysset och med ens så kändes det som att hoppet om en vackrare framtid ändå inte var en chimär.

Inför matchen mot Elfsborg så stod det tidigt klart att varken Daniel Stensson eller Marcus Burman skulle kunna komma till spel. Båda startade mot Kalmar där Stensson var framträdande medan Burman å sin sida gjorde en slät figur och blev utbytt redan i paus. Oavsett vad så kändes det ändå trist att inte få bygga vidare på segern mot Kalmar med samma elva, eftersom det kändes som att lite kontinuitet hade varit behövligt efter allt hattande. Det är ett hattande som man till viss del kan skylla på skador, men som till stor del också beror på tränarstaben.

Exempelvis är nämnde Burmans första tid i klubben svår att begripa sig på. Mot Sirius i premiären fick han hoppa in som försteinhoppare, därefter fick han inte spela alls, följt av att han var utanför truppen i de kommande matcherna och sen, plötsligt, så var han i startelvan mot Kalmar. Mot Kalmar fick vi också se nyförvärvet Ronaldo Damus göra sina första fyrtiofem minuter då han byttes in i paus – bara för att mot Elfsborg inte spela en enda minut. Istället bytte man in Ludvig Nåvik som knappt spelat alls och Teodor Stenshagen som inte gjort en enda minut i årets allsvenska. Detta vid ställningen 1-1 borta mot ett tippat topplag och med knappa tio minuter kvar på matchuret.

I halvtid byttes Rasmus Lindkvist ut och in kom Johan Bengtsson som senast mot Kalmar fick sitta på sidan till förmån för nämnde Damus. Ja ni ser själva: det är svårt att hänga med.

Det tror jag att det är för spelarna också. Det var det för Niklas Dahlström, som fick sin sedvanliga speltid, och hamnade på efterkälken när Elfsborg i den 85:e minuten lyckades ta sin välförtjänta ledning. Ett hårt inlägg styrdes in med en bröstkorg och något senare kunde Ondrejka också kontra in 3-1 efter en sanslöst svag frispark i ett läge där Giffarna flyttat upp hela laget.

Det var totalt sett ett bombardemang matchen igenom från hemmalaget och en medstulen poäng hem till Sundsvall hade känts på gränsen till kriminellt. Men när det sker så sent är det alltid surt och första tanken var att pressen från Elfsborg ändå mattats av något under den andra halvleken. Men med en återgång till trebackslinje för att skydda sitt mål så blev man återigen låga och till slut var faran framme.

Och när jag så, med lite distans till matchen, började tänka så landade jag till sist i att det kanske hade varit rent av dåligt ifall vi hade fått med oss den där poängen vi hade inom räckhåll. En poäng med hem i bagaget och det här hade fått fortsätta, vilket jag tror hade varit en björntjänst mot oss själva. Det hade varit kontraproduktivt att sitta där med en poäng i näven och summera matchen med att vi lyckades lösa det och att det fanns positiva saker att ta med sig.

Det fanns det inte, i stort sett.

Första tjugo var hyggliga, men överlag så var det plågsamt. Hemmalaget hade runt trettio avslut i matchen och det är förstås helt omöjligt att stå emot tillslut. Jag vet inte hur många mittbackar vi hade på planen på slutet, vem som spelade vart eller vad tanken var. Att tanken var god är jag helt säker på, men att det återigen blev så pass lågt stående och många kockar att en boll in i straffområdet blev som en enda stor tombola. Och vinstnumret skulle bli allt annat än vårt, det visste jag.

Jag vet också att det var vårt elfte insläppta mål på fem matcher och att det tolfte kom strax därpå. Jag vet att vi släppt in flest mål i serien och att nuvarande snitt skulle ge oss 72 insläppta mål under året. Jag vet inte vad det gör med statistiska möjligheter för att hänga kvar men jag killgissar att det blir semisvårt. Och jag slänger dessutom in en liten gissning på att vi måste göra fler mål än vi gjort hittills, men inte heller där kan jag siffror i huvudet. Jag vet också att allt fler tåg börjar lätta från perrongen och att vi tagit poäng i en av fem fotbollsmatcher.

Och att det sannolikt inte kommer att räcka att ha det på det viset.

Jag kan höra åskan mullra i det blå.

Och det blåser så jag knappast kan stå.

Ni ska veta att det inte finns en fiber i mig som vill Henrik Åhnstrand och denna ledartrojka något ont. Tvärtom. Jag älskar att vi har en tränare som har gått på vårt fotbollsgymnasium och som har ett hjärta som är blått. Jag vill heller inte att vi blir en klubb som skriker på tränarbyte så fort det börjar luta emot. Jag tycker inte att det är värdigt eller särskilt konstruktivt oftast, och kanske inte en lösning heller. Man ska komma ihåg att fjolåret var riktigt uselt första halvan, men desto starkare då av tränarduon att kunna vända på det och att under andra halvan lyckas ta tio raka utan torsk och lösa avancemang. Det är starkt och visar också att det finns mycket fotbollskunnande.

Men trots sviten ifjol och avancemanget så var det något som skavde. Taktiken kändes temporär och som något Åhnstrand kanske inte trodde på fullt ut egentligen.

Somliga hävdar att Linus Hallenius på egen hand tog oss upp i allsvenskan. Jag tycker det är orättvist, men det säger samtidigt en del om den allmänna bilden och tilltron. Den känslan återspeglas på något sätt i den tilltagande stressen som upplevdes under försäsongen när vi släppte in massvis med mål och ingenting tycktes stämma. Den mynnade ut i ett byte av formation två veckor innan premiär, till en formation som inte alls varit framgångsrik för oss under de senaste säsongerna. Den fungerade inte heller den här gången, tvärtom så blev det mot Hammarby särskilt tydligt att den är direkt hälsovådlig. Vi blev sönderkörda så till den grad att jag hörde supportrar efteråt som nästan var skärrade, som om dom inte förstod vad det var dom varit med om.

Jag ska göra några sista kalkyler

Och studera förloppet i ett experiment

Om förändringarna stöder teorin

Så kan vatten förvandlas till vin

Matchen efter mot Varberg var avgjord efter dryga tjugo minuter, då vi hade släppt in två mål som man inte får släppa in i allsvenskan. Efteråt handlade snacket om att vi missat lägen och visst hade vi det. Men både nere i Varberg och mot Hammarby var det tydligt att spelarna inte var påkopplade och införstådda med vem som skulle göra vad och när. Sedan kom Kalmar som sagt med det nya systemet och första poängen på kontot. Men det som skulle bli en studs tillbaka blev bara en tillfällig dödsryckning för Elfsborg gårdagsdolk satt i aortan på detta GIF Sundsvall.

Och jag tror tyvärr att det finns en punkt där rötterna inte alls blir starka när det blåser mer, utan att dom går av. Att luften blir tyngre att andas in för varje andetag, och efter igår kände jag så.

När vi väl får en motståndare som sköljer över oss så finns det liksom ingen hejd. Det slutar aldrig. Vårt motdrag blev att återgå till den utfasade 3-5-2-formationen och det hade måhända inte spelat någon roll – men det är symptomatiskt att målet kommer då. Och jag förstår om spelarna skulle börja tvivla på att vi faktiskt vet vad vi håller på med, för det gör jag.

Jag ser inga mönster. Jag ser bara tafatta försök att släcka bränder och det klarar man inget nytt kontrakt på, det vågar jag lova.

Det smärtar mig att skriva allt det här, för jag vill inte tänka ett ont ord om GIF Sundsvall. Jag vill kunna prata med stolthet om den här föreningen och jag försöker att backa varenda spelare och ledare så länge dom inte gjort bort sig på annat vis än på fotbollsplanen.

Jag tycker mig, åtminstone med åren också ha fått en större tålamodsgen. Jag skriker inte rakt ut på samma sätt (nåja). Men det är som så att om man som förening vill att folk ska engagera sig och tycka att det är mödan värt att lägga tid och pengar på att resa halva Sverige runt för att se på fotboll och fixa saker för att lyfta föreningen – då måste man också vara engagerad så att man lever för föreningens ve och väl på ett eller annat vis. Och med det kommer också förväntningar, krav och åsikter.

Dessa är nog jäkligt tröttsamma och säkert orättvisa många gånger. Jag är medveten om bland annat alla skador och sent anlända nyförvärv som vi drabbats av, men jag tycker inte att det är nog för att känna att vi under nuvarande styre kommer få till det här. Jag tycker inte att tillräckligt mycket tyder på att vi har ett sätt att ta oss upp ur de djupa dalar vi hamnar i och jag tycker att kraften i tränarnas förklaringar efter matcherna börjar tappa i trovärdighet och styrka.

Kan det möjligen förhålla sig så

Att det redan är för sent att gå?

Om ett gäng omgångar kan det förhålla sig så: att det redan är för sent att gå. Och vill vi undvika det så tror jag att vi måste förändra. Det är där jag landar. Och det smärtar mig, men jag står för det.

Vi behöver stabilitet och ett grundspel som spelarna kan känna trygghet i och GIF-publiken behöver känna hopp när man går till arenan. 2050 personer kom det senast, en fin vårkväll mot Kalmar, och det är förstås för dåligt av medelpadingarna, men det säger någonting.

Jag kommer vara den första att ställa mig på torget och låta tårtas av hela laget om jag motbevisas, det har ni mitt ord på, men jag har tappat hoppet om att det kommer att ske.

Det kan tyckas tidigt att börja prata avgång när serien knappt startat, men faktum är att dessa farhågor funnits en längre tid: att tränarna kanske inte är redo för den här scenen ännu. Det tycker jag blivit än tydligare i år.

Sportchef Urban Hagblom behöver agera, och han behöver göra det nu. Hur han gör återstå att se, men att vänta mycket längre vore både märkligt och dumdristigt i min värld. Tålamod och hopp är två ting som finns tills det inte finns längre, och hos mig finns det inte längre, och effekten av det blir att hitta en ny tränare, och att göra det nu.

Det här är ett brev till den det vederbör