Noll poäng efter tre omgångar, nio insläppta mål och i två av tre matcher har det hela varit avgjort, släckt och låst efter knappa halvtimmens spel. Och efter en 2-0-förlust mot ett reservbetonat Varberg – vars ordinarie startelva är något av det gråare man någonsin sett dra på sig en allsvensk skrud – så sitter Giffarnas huvudtränare och är… nöjd?
Vad var det Gary Lineker sa? Fotboll är ett enkelt spel där Giffarna släpper in ett par enkla mål och förlorar och efter matchen sitter en GIF-tränare och har hittat några moderna siffror från ett statistikverktyg att vara nöjd med?
Varbergs BoIS valde alltså inför hemmamatchen mot GIF Sundsvall att vila flera av sina nyckelspelare, inför det tuffa matchandet som väntar i allsvenskan. De kom därför till spel med 17-årige Montader Madjed och 18-årige Oliver Alfonsi på mittfältet samtidigt som de vilade nyckelspelare som Robin Simovic, Luke Le Roux, Hampus Zachrisson, Robin Tranberg och Jon Birkfeldt (vilket kanske låter som en samling trötta halvfigurer i superettans mittenskikt, men som verkligen är nyckelspelare i ett lag som slutade tia i allsvenskan ifjol).
Varberg borta har under ett par års tid ansetts vara en otroligt tuff match – men jag tror sällan den sett så förenklad ut på förhand. Ett GIF-lag fullt av spelare som borde ha revanschlusta hela vägen upp i tandemaljen skulle få chansen att kriga till sig poäng mot en tippad bottenkonkurrent på en närmast ospelbart studsig vårmatta – och det rutinerade GIF-laget (med en snittålder på respektabla 27,9 år i startelvan!) skulle få göra det mot ett lag som fyllt sitt mittfält med killar som hade nekats på Systembolaget.
Och så var det över innan det börjat. Igen. Ännu en gång.
Efter den pinsamma 1-5-förlusten mot Hammarby senast lät det på tränare Henrik Åhnstrand som att han som tränare inte kan göra någonting för att få sina spelare att göra rätt saker vid fasta situationer. Spelarna gjorde fel saker, förklarade han då, men det användes som en förklaring där det inte var så mycket att göra åt för en tränare; som vore det freak-incidenter som bara inträffar. Det var en hörna där fyra spelare i förstazonen råkade få kollektivt synkroniserad hjärnblödning, det var ett inkast som gjordes på fel sätt på mittplan (då går det ju som det går!!!) och det var en frispark som råkade slås kort samtidigt som hela backlinjen var under förflyttning.
Det var länge sedan jag ögnade igenom en allsvensk tränares kollektivavtal, men jag skulle känna mig tämligen säker på att det i yrkesrollen ingår att få spelarna att kunna hantera olika fasta situationer på ett fungerande sätt. Jag är lite orolig över att vi har en tränare som mest verkar sätta sin tilltro till hoppet när det gäller att hans spelare ska klara av att inte göra bort sig fullkomligt varje gång det singlas in en hörna. Vi verkar ha en huvudtränare som står och tänker ”ajajaj, nu måttar Nahir Besara mot den första ytan – hoppas nu bara att månen står i rätt ascendent så att väduren Lasso kan få undan den”; att det är helt upp till andra makter än honom själv att organisera ett försvarsspel som fungerar även i anslutning till fasta situationer.
I den svenska skoldebatten har man på sistone börjat använda begreppet rådighet i samband med att vi förlorar makt över skolan till utländskt registrerade aktiebolag. Jag tycker att det är ett mycket bra uttryck: vi behöver som samhälle rådighet över situationen i svensk skola – den ska vara vår att kunna påverka och styra över.
GIF Sundsvall behöver en tränare som ser till att han inser att han – i egenskap av huvudtränare – faktiskt har rådighet över hur hans lag uppträder på banan, i alla situationer. Det är Henrik Åhnstrands ansvar att se till att spelarna faktiskt försvarar effektivt på defensiva hörnor eller att inkast inte kastas på det sätt som oundvikligen leder till direkta baklängesmål (även om jag ifrågasätter det kausaliteten däremellan). När matchen mot Hammarby fortfarande levde förra helgen flyttade Giffarna upp nickstarka figurer som Forrest Lasso, Alexander Blomqvist och Pontus Engblom vid en hörna – men en halvminut senare hade Pontus Silfver chippat ut bollen över sidlinjen efter en av de sämre korta ”hörnvarianter” som allsvenskan kan ha skådat. Bollen kom aldrig ens in i boxen, utan en av få chanser som sämre lag får att straffa mycket bättre lag gjordes till intet.
Det var inte Pontus Silfvers eller månens eller tidvattnets fel – det är tränarstabens ansvar att en allsvensk nykomling sjabblar bort lägen med sådana oorganiserade skolgårdsfotbollsfasoner.
Ett fotbollslag som vill klara sig i allsvenskan måste kunna hantera även fasta situationer.
GIF Sundsvall kan det bevisligen inte.
1-0 mot ett b-betonat Varberg kom efter sju minuter, på ett alldeles otroligt enkelt och bjussigt sätt. 2-0 kom efter knappa tjugofem och var inte bara ännu bjussigare utan också ytterligare ett bevis på att vi som oroade oss över Andreas Anderssons allsvenska status inför säsongen hade någonting på känn (jag vet inte vad domaren letade efter för ursäkt att döma bort målet, annat än att han kan ha velat benåda detta GIF-kollektiv från ytterligare pinsamheter).
Och då är ju matchen i princip död. I alla fall för oss som fortfarande är så omoderna att vi räknar mål som det primära mätverktyget inom sporten fotboll. Varbergs reservbetonade elva bjöds alltså på en tidig 2-0-ledning och ett av allsvenskans allra mest väldrillade kollektiv fick i uppgift att försvara en tvåmålsledning: en uppgift de utförde helt utan bravur, men till fullo.
Helvete vilken usel fotbollsmatch det var (när man hyllar allsvenskan tänker man väldigt sällan på de matcher som ett b-betonat Varberg tillåts bluffa bort inför 1800 betalande på en aprilmatta), men det fanns en tränare som borde vara väldigt nöjd med hur eftermiddagen utspelade sig.
Han heter Jocke Persson: en tränare som hållit ett jämngrått Varberg kvar i allsvenskan två år i rad och som nu nått en nivå där han tydligen har råd att vila halva laget och ändå ta tre enkla och trygga poäng mot en tippad bottenkonkurrent, samtidigt som han lät en kille född 2005 göra allsvensk debut från start.
Henrik Åhnstrand däremot får inte vara nära nöjd, om vi ska ha minsta möjlighet att klara oss kvar i serien.
Det känns ibland som att han är tränare i en annan sport än sporten fotboll, Henrik Åhnstrand.
Visst: Pontus Engblom har ett par bra möjligheter (ska han fortsätta hemåtpass-avsluta som vid Erik Andersson-framspelningen kan vi ta och lägga ner redan nu) och Joe Corona bränner ett jätteläge – men vi pratar alltså om närmast sjuttio minuters spel vid tvåmålsunderläge mot ett reservdels-Varberg som (precis som Bajen senast) inte hade en enda anledning att förhäva sig och göra någonting extra.
Man kan inte få summera en 0-2-förlust med att låta ganska nöjd över att man totalt sett – vid själva 0-2-underläget – tilläts äga lite boll och skapa ett par chanser. Även i Discoverys intervju efter matchen var Åhnstrand inne på att han behövde tid att analysera matchen i efterhand, men att ”tar vi bort målen så får vi se lite stats på hur det ser ut”.
Det kan inte vara så man analyserar en fotbollsmatch: genom att ta bort målen. Gör man det så kan man ju påstå att det är osannolikt att Giffarna torskade mot Varberg, eftersom man hade mer boll (61 procent!) och till och med fler avslut (12-9!). Men det är ju just den där lilla detaljen att Varberg ledde nästan hela matchen med två mål.
Tar man bort målen från Hammarby såg andra halvlek ganska jämn ut förra helgen. Tar man bort målen så såg Varberg märkligt mätta och nöjda ut under den här andrahalvleken.
Tar man bort målen ligger vi nog bra till i tabellen.
Just det här fenomenet, att GIF-tränare har en verklighetsuppfattning som inte verkar passa in i den gängse fotbollsmallen (där mål fortfarande är ett rätt intressant mätverktyg), är inget nytt. Redan under sensommaren 2020, när Giffarna föll fritt i superetta-tabellen, slog jag fast att jag mycket hellre har Henke ”Ångbåten” Åhnstrand som tränare för GIF Sundsvall än Henke ”Analytikern” Åhnstrand, ifall det leder till poäng:
Den septembereftermiddagen 2020 hade hans lag grisat till sig tre poäng i en 1-0-seger mot Norrby genom att ligga lågt och försvara tätt och spela fult – ett tydligt brott med den typ av extremistiska tiki-taka-taktik som gått i baklås. Men ”Ångbåten” Henke och hans meriterade superettangäng hade vänt hem med tre poäng, vilket är ganska precis exakt allt som är av intresse för den som följer GIF Sundsvall.
(Eller har vi ett riktigt långsiktigt projekt igång? I så fall är det något som skaver vad gäller att vi startar matcherna med en enda spelare som är under 24 år fyllda.)
Nu tar vi noll poäng på tre matcher, men vi verkar ha en tränare som verkar tycka att mer av detsamma är vägen framåt, efter att ha analyserat statistikverktygen sina. Mer av den aldrig hittills fungerande 3-5-2-formationen, trots att ingen vid sunda vätskor kan tycka att vi har tre allsvenskt dugliga mittbackar eller att vi ens är i närheten av att ha två ”wingbacks” med förmåga att äga en hel kant. Mer av glada förhoppningar om att seriens överlägset bjussigaste lag ska sluta vara så bjussiga på defensiva fasta.
Jag har väldigt svårt att acceptera det.
Det var påskafton igår kväll och rusade iväg på bjudning precis efter att matchen tagit slut och jag hade inte tänkt skriva någonting om den här matchen. Ett 0-2-fiasko är bara ett 0-2-fiasko. Det är inte hela världen. Giffarna har förlorat allsvenska nyckelmatcher förr på liknande sätt.
Men det är någonting i sättet att prata om dessa förlustmatcher från GIF-håll som gör mig så irriterad att jag kände mig tvungen att lägga massa tid och energi på att försöka uttrycka vad det är jag tänker.
Speciellt var det någonting kring det allra sista citatet som Henrik Åhnstrand sa till Sundsvalls Tidnings reportrar efter matchen, när de ifrågasatte klokskapen i att peta Saku Ylätupa efter hans mål senast:
”Jag vänder och vrider på varenda val jag gör, så du behöver inte tänka på om det är något som du har tänkt på som jag inte har tänkt på.”
Henrik Åhnstrand
Han har tänkt på allt. Allt man som GIF-tänkare någonsin kan ha tänkt på har Henrik Åhnstrand tänkt på och – som jag tolkat det – dragit de korrekta slutsatserna av. Ingen kan tänka på något GIF-relaterat som vår huvudtränare inte redan har tänkt på.
Ändå står vi med noll poäng efter tre matcher, skänker bort mål efter mål på fasta situationer (det verkar man inte kunna tänka så mycket kring; där är man utelämnad till krafter som en tränare inte rår på) och fortsätter envisas med en 3-5-2-taktik i allsvenskan som inte för en enda match sett ut som en vägvinnande formation i superettan.
Fortsätter vi så här, vilket vi tydligen ska göra, blir det raka spåret tillbaka ner i superettan, oavsett vad de moderna statistikverktygen må säga GIF-tränarstaben.
Instämmer med exakt ALLT. Du sätter fingret på de problem som Giffarna måste lösa, det vill säga Åhnstrands galaktiskt stora naivitet.
Du är för vänlig, Anders. Tack för din vänliga kommentar. Jag vet inte om det är en galaktisk naivitet, men det är… åtminstone ett märkligt sätt att uttrycka sig efter förluster. Klart man inte ska gräva ner sig helt och fullt, men man måste kunna summera att en klar 0-2-förlust mot ett b-betonad Varberg är alldeles för dåligt. Inte att det är… bra? Eller… på rätt väg?
Tack för du kämpade ned dessa tecken, håller med helt och hållet (liksom i dina analyser kring Hammarby senast). Det kanske är jobbigt att plita ner tecknen ovan men du ska veta att det hjälper oss supportrar i dessa tider!
Många av oss är ju väldigt kritiska till Åhnstrand nu och var det redan förra året. Men det känns som att det inte kommer ur mycket kritik från truppen. Tror du han har tillräckligt stort förtroende där egentligen?
Skönt att höra att det fungerar terapeutiskt på vissa! Jag har ju varit mer eller mindre kritisk sedan sommaren 2020. Hur många matcher storlags-imponerade vi i fjolårets svaga superetta? Jag kommer att tänka på Trelleborg hemma som nästan den enda. Med det sagt: jag tycker han verkar sympatisk och trevlig och jag är helt säker på att han gör sitt allra bästa för Giffarna, men som det har sett ut kan det inte fortsätta se ut. Man får också, tycker jag, helt sonika räkna med att han har spelartruppens förtroende (och har inte hört något annat), för en tränare som tappat det är väl inte kvar på sin post.
Ja där håller jag med helt, vi saknade helt tyngden att dominera matcher förra året som jag tycker man kunde förvänta sig utifrån den truppen som vi hade i jämförelse med de andra lagen. Men å andra sidan är det väl inte helt enkelt att gå från en dominerande fotboll i andraligan till att spela mer cyniskt (älskade hockeyterm) i en förstaliga som nykomling, vilket man kanske måste göra för att nå en 10-13 plats.
Naja, matchen mot Kalmar var i alla fall ett stort steg framåt och vi hoppas nog alla att fyrbackslinjen består framöver. Jag tror också att Åhnstrand ger allt han har för giffers och tycker verkligen om att ha en tränare som brinner för klubben. Men med det sagt är jag inte säker på att han är den bästa tränaren vi kan ha som förstetränare för vårt a-lag.
Mot nya segrar!
[…] då hade jag redan flera gånger dessförinnan – så tidigt som i april, efter 1-3-förlusten mot ett reservlags-Varberg – gått lös med den stora sågklingan över hur fullkomligt håg- och chanslöst mitt […]