Ska inte noll poäng kännas värre än såhär?

Förlust i premiären, noll poäng, och ett lika bittert som sent avgörande.

Kan en kroniskt besviken och hopplös individ… få vara lite nöjd och hoppfull?

Efter en försäsong präglad av sista-minuten-flyttade matcher som ingen arbetsför människa kunnat se, ett haitiskt struligt ersättande av den oersättlige Linus Hallenius och fullkomliga utskåpningar mot förmodade bottenkonkurrenter så visste jag inte riktigt vad jag skulle känna när jag satte mig på tåget mot Uppsala.

Giffarna var tillbaka i allsvenskan efter två och ett halvt år i pandemisk superettaexil, men var jag ens särskilt nervös inför bortapremiären mot IK Sirius? Nej. Det var jag faktiskt inte. Och det berodde inte på att jag kände mig lugn och trygg kring hur Forrest Lasso skulle se ut på en fotbollsplan utan field goal-ställningar vid kortsidorna. Det berodde inte heller på att jag var säker på att en Henrik Åhnstrandsk fembackslinje var ett lämpligt allsvenskt verktyg eller på att jag litade till att en felfotad Rasmus Lindkvist fylla ut ett Robert Lundström-tomrum till höger.

Nej, det berodde på att jag sänkt mina förväntningar av vad detta premiärlag skulle kunna åstadkomma till nära nog noll. Jag tror att en del i att överleva som GIF-supporter är att sänka sina förväntningar på vad en mellannorrländsk fotbollsförening kan åstadkomma, men sällan – nej, aldrig hade jag sänkt de sportsliga förväntningarna lika lågt som inför den här säsongsstarten.

GIF Sundsvall kom till spel med tre nyförvärv i elvan, men om vi ska vara riktigt ärliga så har GIF-truppen på pappret bara spetsats ordentligt på en enda position, jämfört med fjolåret. Och hur mycket man än kan berömma Urban Hagblom för att nu på slutet ha trollat med knän och de amerikanska registreringsreglerna (och fått en MLS-stjärna för bara 13 000 kronor i månaden) så är det ett faktum: Joe Corona går (förhoppningsvis) in och förstärker innermittfältet när han är redo för spel (vilket man också kan ha synpunkter kring: att en stjärnvärvning borde vara det i anslutning till en allsvensk premiär), men i övrigt är det här en startelva av sämre kvalitet än den som slutade tvåa i en svag superetta på långtidsskadade Linus Hallenius nåder.

Hur långt skulle ett innermittfält med namn som Pontus Silfver och Daniel Stensson räcka i en allsvenska? Hur skulle Alexander Blomqvist hålla i en Christian Kouakou-miljö? Hur skulle ett Henrik Åhnstrand-trasslande försvarsspel stå pall när det blåser upp till allsvensk storm?

Inte särskilt långt alls, hade försäsongen skvallrat om, via obönhörliga 1-4-förluster mot tilltänkta konkurrenter på den nedre halvan. Giffarna kom till allsvensk premiär med en av de allra sämsta försäsongerna i mannaminne och med en redan på förhand ifrågasatt tränare som kastat om de taktiska siffrorna ett par veckor innan avspark och tagit till den beprövade Fem myror är fler än fyra elefanter-logiken, där en större numerär av försvarsspelare i en fembackslinje är tänkt att generera ett bättre försvarsspel.

Jag var verkligen förberedd på det värsta – men fick se en av de bästa premiärhalvtimmar ett GIF-lag kan ha presterat.

När Pontus Engblom satte pannan till och bankade dit 1-0-bollen i den bortre gaveln såg det precis lika lätt ut som det gjort i superettan – men det som lett Giffarna fram till ledningen såg märkligt nog bättre ut än i de flesta superettanmatcher.

Det tog bara ett par minuter innan Erik Andersson (som inte sällan iklädde sig en osynlighetsmantel i superettan) frispelade Pontus Engblom som djupledssprang sig halvfri, knappa tio innan Adam Hellborg känt sig tvungen att gult-kort-riva ner en framstormande Saku Ylätupa. GIF stormade framåt i offensiva vågor man inte sett tillstymmelse till under varken försäsong eller knappt ens fjolår (hade Ylätupa spelat kvar i AIK hade han kunnat få en straff när Da Graca snubblade ner honom i straffområdet), samtidigt som superetta-Silfver gång på gång behärskat värderade när det var läge att lugna ner och äga lite boll med hjälp av kringrullande i bakplan. Och Pontus Engblom – han som alltid öst in mål i andradivisioner, men aldrig riktigt lyckats bevisa sig på nästa platå – såg ut som en komplett allsvensk anfallare första halvtimmen; halva tiden uppspelspunkt, halva tiden maxlöpande i djupled, hela tiden farlig på inspel i boxen.

Visst kunde man skönja vissa luckor i defensiven (inte minst mellan mittback och ytterspringare, vilket skulle bli fatalt i andra), men det aggressiva och höga presspel som Giffarna satte in mot Sirius brandskattade backlinje har jag inte sett dem lyckas med ens mot bottenlagen nere i superettan. GIF-spelare som sprang i maxfart mot sina motståndare, som jagade i tropp och som – i de fall de blev igenomspelade – slet och rev och tvingade Siriusspelare att stanna upp och vända hemåt.

Det var väl egentligen inte mycket, en allsvensk halvtimme av vad som ska bli totalt nittio styckna, men det var allt jag inte ens förmått mig att hoppas på av en premiär.

Hade inte det allsvenska mittenskiktet mer än så här att komma med?

Till sist visade det sig förstås att Sirius – elva ifjol, fem ganska trygga poäng ner till kvalplatsen – hade mer att komma med. Inte mycket mer, men lite mer, och det räckte tyvärr till att knycka åt sig alla de tre poäng som fanns på spel.

Vi sjönk tillbaka efter den där finfina första halvtimmen (lät bland annat Moustafa Zeidan träffa stolpen innan paus), och i den andra började det på närmast sämsta möjliga sätt. Först genom att en individ ur den stora GIF-klacken (som var otrolig: när jag lyssnar på Discovery nu är det nästan bara vi som stod där som hörs) fick för sig att uppvisa en verkshöjd gällande idioti som jag trodde vi var förskonade från i Medelpads fotbollsdistrikt, då denne kastade in ett stycke pyroteknik på plastgräset.

Strax därefter blev det kollektiv härdsmälta av 5-3-2-modell, när ett enda Kristopher Da Graca-uppspel från bakplan…

… kunde ge Sirius högerspringare (längst uppe i bild där borta) ett rent friläge, eftersom att Forrest Lasso och Dennis Olsson skvalpat upp en liten replika av Atlanten mellan sig. Så där enkelt kan det inte få vara att göra mål på GIF Sundsvall i år, för då är vi precis lika illa ute som jag befarat att vi skulle vara.

Och tittar man på bilden ovan summerar den ganska mycket. Nicklas Dahlström, som hoppat in som vikarie till vikarien som högerwingback, står närmast centralt i banan och ett tag i den andra halvleken undrade jag varför den gamle division 2-potatisen till spelare plötsligt flöt runt i någon sorts egenskapad nummer tio-roll.

Det blev märkligare. Mindre tydligt. Sämre strukturerat. Och när Marcus Burman – som varit så pass anonym under försäsongen att man misstänkt att han är en värvning till kansliet – plötsligt gick före superlöftet Ludvig Nåvik i rangordningen på mittfältet började man misströsta en aning.

Visst ska vi försöka ta poäng mot Sirius med alla till buds stående medel, men har vi inte parallellt med det andra uttalade målsättningar? Vi har två av Sveriges största offensiva talanger i 03- och 04-generationen; riktigt så bra var vi inte över nittio minuter att de ska behöva få noll respektive fem minuter på planen, om vi nu vill slå oss på bröstet och peka på vår trupps norrländska ungdomlighet.

Det var inte därför det blev Christian Kouakou (tolv mål i allsvenskan ifjol) som avgjorde matchen istället för Pontus Engblom, som var jättenära när han sprang sönder Da Gracas ljumskar och skaffade sig ett friläge mot Tommy Vaiho. Det var nog faktiskt mest slumpen (och ett svagt positionsspel av den flängige Nicklas Dahlström) som gjorde att Sirius fick in 2-1-målet.

Men det hade bara känts lite, lite bättre om vi kunnat skylla denna ytterst knappa bortaförlust mot ett lag vi antagligen kommer att ha framför oss i tabellen på att vi satsar ungt och orutinerat; att vi kunnat peka tydligare mot att vi har ett större projekt i gång, som inte bara innefattar en massa sporadiska legoknektar (som den klagosjungande andremålvakten Oskar Linnér, som redan lyckas uttala sig om en premiärbänkning i GIF Sundsvall som ett ”karriärshaveri”).

Nu svajade det lite, kände jag, när Johan Bengtsson (med sin djupledssnabbhet) satt kvar på bänken och Nåvik (med sin internationella förmåga att komma till snabba avslut) fick fem minuter.

Och det blev ju inga poäng. Den lilla detaljen skaver ju också, när jag – som nischat sig som en av den här GIF-upplagans mest högljudda kritiker – sitter och känner mig ganska nöjd efter en bortapremiär mot en förening som jag fortfarande förknippar med möten i division 1-miljö.

Men jag åkte till Uppsala med en faktisk rädsla för att det kunde bli direkt pinsamt, men vände hem med en känsla av att det faktiskt kan bli en del poäng i den här serien, om det fortsätter ser ut så här.

Var det inte mer att oroa sig över än det här?