Det är ganska ofta jag säger till mig själv att jag en gång för alla borde logga av från Twitter helt och fullt. Jag har redan avinstallerat Instagram och plockat bort Twitter-appen från telefonen, men ändå är det alldeles för ofta som jag tycker mig fastna i det ändlösa scrollandet. Och sedan Twitter ändrat på sina algoritmer har det blivit ännu mer av en infinity-pool av otjänligt vatten, för nu är det så att bara för att jag följer exempelvis den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman – för att få ta del av de allra dummaste inläggen från den mörkblå sidan – så fylls plötsligt mitt flöde med varannan tweet som denne gästrikländske poolförsäljare har gillat. Det är outhärdligt, men ibland – bara ibland!!!, men med någorlunda jämna mellanrum – hittar man ett litet guldkorn som får en att dra litet på smilbanden, och så stannar man kvar ytterligare en dag och vecka och månad.
Och de senaste veckorna tycker jag att de roliga uppdateringarna kommit i en stridare ström än vanligt. Kanske är det för att man i alldeles för stor utsträckning letat sig ut på den vida webben i jakt på nya uppdateringar om kriget i Ukraina, men kanske är det också så att cyberrymdens olika lustigkurrar har gått samman för att kraftsamla ihop skojigheter för att försöka stilla oron i världen. För är det något man behöver när det känns som att världen skakar i dess grundvalar så är det ett riktigt dumt klipp som får en att skratta med den lilla krigsnyhetsfrånkopplade delen av hjärnan.
Jag har under våren trappat upp mitt användande av mitt Friskis-kort och länge tänkt att jag ska avancera från Gympa Medel, där jag förvisso fortfarande är en av de mer osynkade i hopp-och-studs-i-takt-övningarna, till mitt gamla favoritpass som innehåller boxning.
Men sedan jag sett det här klippet så är jag rädd att jag kommer att bli besviken när jag kliver in i salen och ser att det är en enda 45-årig hurtbulle i röd Friskis-mundering som står redo att leda passet – och inte den här välsynkroniserade trion:
Jag vill aldrig mer stå och jabba mot något objekt som inte vevats på rätt plats av en entusiastisk och taktfast brunbjörn.
I förra veckan såg jag nyheten om att Ulf Brunnberg, i sin jakt på ett politiskt sammanhang som revolutionärt vill störta det DDR-samhälle vi byggt upp gällande synen på sjöfylleri, letat sig till högerextrema miljöer och att den före detta Jönssonligan-stjärnan nu kopplat armkrok med nazister.
Det krävs ju en del råg i ryggen för att ställa sig upp och säga ifrån när någon vräker ur sig någon dumhet som kan vara rasistisk eller sexistisk eller vad det nu må vara, oavsett om det är i fikarummet på jobbet eller bordet på släktmiddagen. Men Ulf Brunnberg måste känna sig synnerligen säker på den mängd råg han spänt i ryggslutet sitt, som aktivt väljer att delta i ett sammanhang där man med nittionio komma nittionio procents säkerhet kan förvänta sig att någon kommer att vräka ur sig något som i civiliserade kretsar inte ses som försvarbart. Det är någonstans imponerande, om det nu är så att han varje gång den nazistiske konstnären målar något nazistiskt ryter ifrån med ett bestämt ”nämen sådär målar man inte!”; att han vid nästan varje påbörjat nazistiskt penseldrag direkt är där och ”hörru du, var är det där penseldraget på väg?”-tjoar eller ”du målar väl inget dumt nu?”-tjimmar.
Men i veckan lärde jag mig att man kan försvara sin medverkan i obskyra högerextrema miljöer på andra sätt än det Ulf Brunnberg valde. Den republikanske politikern Paul Gosar skrädde inte med orden när han förklarade hur dum kritiken mot hans medverkan i en högerextrem podd tedde sig:
Man kommer inte åt Paul längre. Ingenting biter.
(Som lärare har jag dessutom en föraning om hur otroligt långt det skulle vara till dess att man någonsin skulle säga till en elev att hen är dum.)
I mitt arbete som svensklärare håller jag just nu på med ett litet moment om hur det svenska språket hela tiden utvecklas, inte minst genom att ungdomar lanserar nya begrepp och uttryck från deras olika miljöer. Jag har redan lärt mig att ”gähda” nu för tiden betyder ”fest” för en tonåring och att ”chorba”, vilket verkar vara namnet på en linsgryta från Nordafrika, betyder ”kaos”. Jag har förklarat för eleverna att det är en typ av utveckling jag finner spännande och intressant, men vi har pratat desto mindre om den språkutveck-, nej, språkavveckling vi ofta finner inom företagssektorn. Den här portalen har tidigare försökt att göra en sammanställning med Stockholms innerstads allra mest bluff- och båg-kompatibla företagsnamn och försökt komma fram till vilken som är huvudstadens allra minst samhällsnyttiga husfasad utifrån företagsnamnen (här kan man läsa den granskningen, för den som känner att ens språkcentra i hjärnan är för välmående), men att det är slut på vettiga företagsnamn på marknaden är inte hela världen. Det må vara hänt. Härom dagen snubblade jag över den här digitala reklamskylten på Södermalm och vänner över menlösa företagsnamn studsar väl direkt till på de fyra stackars hoptryckta konsonanterna:
Men hlpy må vara hänt (jag antar att Lukas Jung sökte på alla namn runtikring med vokaler insprängda, men att de var slut). Anledningen till att jag stannade vid skylten var inte företagsnamnet, utan frågan som Lukas ställer till den förbipasserande. Det är mycket att reagera på där (jag fick läsa frågan två-tre gånger och samtidigt höja ena handen innan jag kunde känna mig säker på att jag inte fått en stroke), men det kanske allra mest frapperande är nog användandet av ordet också. Behöver du också – alltså i likhet med många andra, som påståtts ha uttryckt samma önskan – hjälp med digital signage?
Jag vägrar tro att någon enda människa inom det svensktalande språkområdet någonsin frågat en medmänniska något i stil med ”kan du hjälpa mig med digital sajnedcsh?”. Inte ens på själva hlpy-kontoret kan någon anställd ha låtit den meningen jollra omkring i gomseglet offentligt.
Den här portalen har ännu inget debattprogram, men om den hade haft det så hade jag väldigt gärna sett att utformningen var av det här indiskt yviga slaget:
Oavsett om debatten hade handlat om det svenska skolsystemets utformning eller om Giffarna Sundsvalls förehavanden i allsvenskan så hade jag väldigt gärna haft ett litet segment där jag skrikit oavbrutet på fel gubbe i fel lilla länkruta till dess att personen som man tror sig ha skällt ut i två minuter skriker ”JAG ÄR ULLA HAMILTON!” eller ”JAG ÄR HENRIK ÅHNSTRAND!”, och avslöjar att man under två intensiva tv-minuter värmt upp helt fel individs fiskar.
Det här med att lokaltidningar i väldigt hög utsträckning har rationaliserat bort fotografer och istället låtit sina reportrar åka ut och både intervjua och fotografera för ett nyhetsinslag har lett till många otroligt svaga ”stå här framför den här grejen det handlar om”-bilder genom åren, i bland annat Sundsvalls Tidning. Men jag tycker att det har något alldeles extra att knäppa en trött mobilbild i vissa journalistiska sammanhang. Härom dagen publicerade Sundsvalls Tidning ett längre reportage om uppsvinget som stadens lokala sexbutik har fått under pandemin. Butiken hette tidigare Vuxenvideo a la carte, av någon anledning, och låg nere i en källare vars ingång var försedd med en skylt (det man brukar kalla för analog signage) som föreställde en liten vingförsedd penis med en kokgubbe över sitt lilla ollonansikte (även det faktumet finns omskrivet i det omfångsrika Pirkt.se-arkivet). Nu har de utvidgat lokalerna och erbjuder ett mycket större utbud av sexleksaker och jag tyckte att reportaget var upplysande om vad medelpadingarna unnar sig för kryddning mellan lakanen, men det var någonting med det här fotot som skavde mer än vanligt, vad gäller bortrationaliserandet av fotografer:
Det är någonting alldeles extra sorgligt över fotograflösheten just när det resulterar i en halvgrumlig bild på en taffligt uppställd man som håglöst står och tomstirrar framför ett habilt men inte översvallande utbud av batonger, piskor och analpluggar.
Bli först att kommentera