Visst har man upplevt större förluster och visst går det att fnysa åt cupen, för den som vill. Men jag har knappt någonsin sett mitt favoritlag bli så utspelat som mot Degerfors i söndags. Vad i hela Hälsingland var det där?
Vi hade kunnat släppa in tvåsiffrigt mot ett av de lag som vi hoppas kunna hålla bakom oss i den allsvenska tabellen. Jag erkänner att jag brukar vara en skribent av stora och yvigt överdrivna gester, men jag menar det: med bättre effektivitet framför målet (där Degerfors verkade få tillbringa valfri mängd tid med bollen) hade Degerfors kunnat göra sex-sju mål till på alla de chanser de skapade.
Det var ett under att vi under en period av matchen hade ett 1-2-häng, efter Jesper Carströms drömträff, för redan i den första halvleken så osade det närmast konstant katt runt nye Oskar Linnér i GIF-struten. Både Oskar Linnér och Forrest Lasso är ju purfärska i den medelpadska fotbollen, men ändå höll de redan i matchinledningen på att ställa till det för sig på ett sätt som bara försvarsspelare marinerade i en flerårig Joel Cedergren-marinad brukar kunna göra. Lasso fick till slut en halvbillig frispark med sig när han och Linnér tiki-taka-rullat fast sig vid egen målområdeslinje, men det tidigt bortdömda Degerfors-målet var synnerligen talande för vartåt det skulle barka för det här (förvisso brandskattade) GIF-laget i söndags.
Men jag kunde nog aldrig föreställa mig riktigt hur illa det skulle kunna komma att se ut över nittio minuter.
Absolut: Robban Lundström saknades. Visst: Daniel Stensson och Pontus Silfver likaså. Det är klart att det är tunga avbräck för en erkänt tunn GIF-trupp.
Men det kan, kan, kan, kan inte få se ut som det gjorde under framför allt den andra halvleken, när Degerfors gång på gång på gång tilläts spela ett avslappnat parti kvadraten i offensivt straffområde och när de i anfall efter anfall enkelt lyckades trilla sig igenom alla GIF-lagdelar i en flygande fart.
Ingenstans på den stora vida webben kan jag hitta statistik runt avslut och målchanser eller de här moderna expected goals-siffrorna (kanske gick räknedosan sönder en bit in i den andra halvleken), men jag tycker knappt att jag överdriver om jag påstår att Degerfors hade kunnat göra totalt fem-sex mål ytterligare, med lite tävlingssäsongsskärpa i avsluten.
Det var en utskåpning, en överkörning, en fullkomlig kross. Giffarna hade ingenting – inte spelmässigt, inte idémässigt, absolut inte fysiskt – att sätta emot ett av de lag som de nästan måste hålla lyckas bakom sig ifall man ska kunna ha hopp om en allsvensk framtid efter innevarande år.
Henrik Åhnstrand testade nytt, gick över på någon form av 4-3-3-formation i paus, och att man behandlar cupen som ett taktiskt laboratorium har jag egentligen inte så mycket emot (inte efter en inledande förlust mot Elfsborg och efterföljande underläge mot Degerfors). Men att man från tränar- eller spelarhåll inte gjorde någonting åt det fullskaliga debacle som experimentet visade sig utmynna i har jag väldigt svårt att svälja.
Det hade kunnat bli Skiljebo-pinsamma siffror för oss som allsvensk nykomling. Vi hade nästan kunnat bli Ytterhogdal-utskåpade i en match mot ett lag som tappat allsvenskans viktigaste offensiva pjäs och ersatt honom med en costarican från FK Jerv; en förening så kusinen-från-landet-bortkollrat i de moderna SvFF-salongerna att SVT producerar en hel dokumentärserie om det.
När Henrik Åhnstrand till slut fick vädra sina åsikter i offentligheten (det tar sina tre timmar för den lokala sportjournalistiken att få ut sin efter-match-text, och från Giffarnas egna kanaler får man efter match bara veta vilket lottnummer som vunnit på femtio-femtio-lotteriet) var han som tur var ordentligt besviken:
Det är frustrerande att vi inte kan spela två pass i rad utan att tappa boll. Det är för mycket tekniska misstag. Andrabollar som de vinner. Vi förlorar i duellspelet gång efter gång. Vi måste vara bättre än så här. Det var irriterande.
Henrik Åhnstrand till Sundsvalls Tidning
De måste vara bättre än så här, det är mycket riktigt. (Om de inte är bättre än så här är det i det närmaste ingen idé att ställa upp till tävlan i årets upplaga av allsvenskan.) Men det låter nästan som att det här kunnat vara en jämn match ifall man bara gjort lite färre tekniska misstag och vunnit fler andrabollar och dueller.
Problemet var väl att Giffarna var så bortsprungna och bortvirrade att det aldrig ens blev särskilt många dueller, utan att Degerfors tilläts flöda igenom varenda tillstymmelse till GIF-press och komma i våg på våg på våg och gång på gång avsluta anfallen genom att bolla lite avslappnad försäsongsgris i offensivt straffområde?
Var det på grund av att Forrest Lasso var för klen? På grund av att Nicklas Dahlström spelade istället för Robert Lundström? På grund av att Dennis Olsson plötsligt rensade bollar på en P8-nivå? Eller på grund av att nyförvärvet Marcus Burman från Akropolis (som på sikt förhoppningsvis kan växa in i den allsvenska kostymen) än så länge varit så pass anonym att man fortfarande är lite lur på ifall han egentligen är en värvning till kansliets redovisningsavdelning, men att han fått starta på mittfältet i cup- och försäsongsmatcher bara för att hans höj- och sänkbara skrivbord från Kinnarps ännu inte levererats till kontoret?
Nästan oavsett hur många allsvenska spelare som råkar ha en usel dag på jobbet samtidigt så ska det inte kunna få se ut så som det gjorde i söndags, där Degerfors – som släppte in över femtio allsvenska mål i fjol – tilläts köra vår ytterlösa 4-4-2-diamant-formation genom en mangel utan nödstoppsfunktion.
Sundsvalls Tidning rapporterar nu – efter att ha trålat igenom hela den vida webben, inklusive Joakim ”Ellos” Forsbergs Facebook-sida om Giffarna (där namnet först lyftes fram) – om att den 22-årige haitiern Ronaldo Damus ska vara på Urban Hagbloms radar när det gäller att fylla det tomrum av beprövad allsvensk kvalitet som finns intill Pontus Engblom på topp.
Jag må vara sunt skeptisk till den amerikanska andraligans sportsliga kvalitet, där denne haitiske Ronaldo öst in bollar. Det verkar ju kunna vara lite av en annan sport, där borta. Forrest Lasso räddade exempelvis en boll på mållinjen i söndags (en av alla dessa jättechanser som kunde resulterat i riktigt pinsamma siffror), och just den typen av aktioner bestod typ halva hans Youtube-höjdpunkts-klipp från USL-ligan av: rörliga bilder på hur han med hjälp av sin storlek nickade undan bollar på mållinjen, som på att visa upp någon form av NBA-kodad blocka-dunk-kompetens. Men jag hoppas förstås att det slår rätt ut, om det nu blir namnmässigt fina Rolando Damus: skillnaden mellan två och bara fem gjorda mål från den annalkande Engblom-anfallskollegan kan ju vara skillnaden mellan överlevnad och jumboskap.
Klart är att ingen, oavsett var Urban Hagblom letar, kommer att kunna ersätta Linus Hallenius rent sportsligt (som han såg ut under hösten i fjol tror jag verkligen att han hade tio allsvenska strutar i kroppen), men vad ännu värre är så kommer ingen haitisk Ronaldo eller någon annan ny anfallare att kunna fylla det tomrum som blev allra mest tydligt under söndagens fullskaliga genomklappning: Linus Hallenius förmåga att ställa krav på sina medspelare.
Det verkade inte finnas någon GIF- eller parkasklädd som befann sig på Stora Valla i söndags som vägrade finna sig i att bli fullkomligt förnedrade av en förmodad bottenkonkurrent.
Det blev till slut ”bara” 4-1 på tavlan och den som vill kan skylla på att Degerfors gjorde tre av dessa på straff, samt att ett par viktiga spelare saknades. Men det hade kunnat bli det dubbla – kanske ännu mer! – i en tävlingsmatch mot en allsvensk motståndare utan att någon verkade ha någon plan på att åtgärda något drastiskt.
Det må ha varit cupen, vi må ha haft ett antal spelare borta – men att det tilläts se ut så där i söndags var för mig lika pinsamt som alarmerande inför den allsvenska återkomsten.
Bli först att kommentera