Jag är inte en särskilt smart person, men med jämna mellanrum kommer jag på sätt som gör att jag kan verka smartare än vad jag faktiskt är. Ett av dessa sätt, och det som kanske är mest effektivt av dem alla, är att jag på mina lediga fredagar brukar strosa iväg ner till Kungliga biblioteket.
Nästan ingenting osar sådan intellektuell verkshöjd som att röra sig bland böckerna och den vördnadsfulla tystnaden inne på Kungliga biblioteket. Där rör sig studenter, doktorander, forskare, mikrofilmsgranskande kufar och – inte minst – hjärnforskaren Anders Hansen. När jag var som oftast på Kungliga biblioteket – under sluttampen av mina lärarstudier – så satt SVT- och Sommar i P1-stjärnan Anders Hansen nästan alltid i cafét intill ingången, mitt i blickfånget för alla som klev in genom portarna, som vore han inhyrd som konsult av biblioteket för att skänka etablissemanget lite extra akademisk tyngd.
Det handlar om att jag försöker ge mig själv intellektuell draghjälp för min trögstartade gamla hjärna, som brukar ha så svårt att hitta dragläget som gör att jag ens kommer igång. Jag tänker att med hyllmeter och åter hyllmeter av gamla ovärderliga böcker i synfältet så skulle min hjärna kunna luras till att få vad neurologerna brukar kalla för intellektuellt gashäng och kunna uträtta stordåd.
Det händer förstås inte, har aldrig hänt, men ändå försöker jag med samma taktik i tron på att den egentligen har någon typ av bäring. Min hypotes till varför den inte burit frukt hittills är att man hinner bli så otroligt mycket dummare på promenaden fram till Humlegården och biblioteket.
På dagens promenad var jag på ett alldeles strålande humör, mycket tack vare den strålande sol jag hade i mitt kisande plyte. Längsmed Birger Jarlsgatan, vid den där korsningen där jag har gått och cyklat säkert tusen gånger vid det här laget, stannade jag – som vore jag hög av en överdos d-vitamin – och beundrade det stora orangefärgade huset som tornade upp sig. ”De har ändå fina hus här på Östermalm”, mumlade jag för mig själv och stannade för en stund och betraktade det majestätiska bygget.
Då såg jag dem. Företagsskyltarna. Den här portalen hade tidigare som tanke att alla veckovisa inlägg under Fredagsveven-flagg skulle förgyllas av en floskeltopp, med de bästa låtsasföretagsnamnen man sprungit på under veckan. Det blev förstås inte av (inget blir av, trots att man bara jobbar sjuttiofem procent), men om det hade blivit av hade detta pampiga bygge bjudit på en fin dubbel denna vecka:
Jag tror att man blir lite, lite dummare och kanske till och med lite, lite mindre en fungerande människa av att tvingas titta på ord som bizview och UNIQRUIT till vardags. När jag kom fram till KB kunde jag inte titta på den pampiga fasaden utan att tänka på att där snart – om vi fortsätter sälja ut samhällsegendom till högstbjudande aktör på marknaden – kommer kunna sitta en liknande skylt.
Men än så länge är inte Kungliga biblioteket utan KingBibz-skylt i neongult på fasaden, så än så länge går det att sitta där och försöka inspireras till att finna ett mentalt dragläge, men jag såg inte Anders Hansen på sin vanliga konsult-inhyrda caféplats idag, vilket kan betyda att den statliga biblioteksekonomin håller på att krackelera.
Men det är allt som allt märkligt vad vi står ut med i denna vår enda omgivning i detta vårt enda liv. En annan av mina knep för att verka vara en smart person är att jag då och då bibliotekslånar riktigt yvigt med min digitala läsplatta. Eftersom allt går på ett enda klick skickar jag ner en del böcker jag aldrig skulle komma mig för att läsa i den lilla manicken. Senast tankade jag ner självaste Stephen Hawkings lilla bok ”Korta svar på svåra frågor”, där han försöker förklara universum, big bang, kvantfysik och AI på ett sätt som vanliga människor förstår. Jag fattade väl fortfarande ungefär var tionde stycke (och även det jag trodde mig fatta har jag vid det här laget glömt), men en sak tog jag fasta på: att Richard Feynman, en av 1900-talets allra största fysiker, dels slagit fast att universum har mer än en historia och dels ägnat en viss del av sin vakna tid – när han inte löste universums stora gåtor – åt att spela bongotrummor på en strippklubb.
Det var inspirerande, tyckte jag, för en som om fredagseftermiddagarna sitter och Kermit-smattrar ner spaningar som slängs upp som flaskpost ut i den stora vida cyberrymden: det här med att även stora tänkare (inte bara små, som jag) kan göra helt menlösa saker, som att spela bongotrumma på en strippklubb. Och det här med att universum har flera historier var också inspirerande, tycker jag, då det kan betyda att universum kanske också har en bättre parallell historia, utan Uniqruit och bizview.
På vägen hem plockade jag fram mitt SL-kort för att spara på mitt onda knä (en dag ska mina meniskproblem dissekeras i ett utförligt inlägg!) och inte blev det mindre dumhet för att man klev ner i det tunnelbanesystem som man betalar omkring tusen kronor i månaden för att få kliva ner i.
Nära vänner av Pirkt.se (och följaktligen av portalens ägare) kan ha noterat att sedan den stora layout-transformationen har portalen lagt sig till med låtsasreklam, där det då och då har varit den allt mer urflippade skolmarknadens alla nya start-ups som varit i skottgluggen. Men det börjar bli svårt att hitta namn att parodisera kring när ett företag med det här namnet och den här estetiken växt sig tillräckligt stort för att ha råd att annonsera över hela tunnelbanesystemet:
Zcooly. Och så den blicken på det stackars lilla statistkidet, som ser ut som att han just lyckats låsa upp barnlåset på paddan, växlat bort Zcooly-fönstret för någon naken Altavista-sökning och för första gången blivit medveten om sin annalkande potens.
Inte ens inne i tunnelbanevagnarna har man betalat nog till trafikborgarrådet Kristoffer Tamsons kassa för att slippa sin beskärda del reklam. Till och med en viss del av fönstren – en uråldrig uppfinning som förr användes bara för att titta ut igenom (vilket slöseri!) – har nu delvis täckts av marknadsföring i täckpapp. På en av dessa fönstertäckande pappskivor skröt begravningsbyrån Fonus om att deras dödskunniga medarbetare har fått alldeles unika insikter i vad som egentligen är vktigt i livet:
Carpe diem. Det är latin, och betyder fånga dagen. Tack, Conny, för din visdom som bara en man som arbetar i dödens närhet kan ha tillskansat sig.
Och knappt hinner man upp ur tunnelbanesystemet innan en ny dum blaffa slår till en över näbben med sin tomma låtsasretorik:
Power your money – vad nu i hela helvetet det ska betyda – med hjälp av en finansiell tjänst som (eftersom företagsnamnen officiellt är slut) tvingats återanvända ett namn på en gammal plattform där man brukade sitta och html-koda krypin.
Den allra bästa spaningen kring det obestridliga faktumet att vi lever i den allra sämsta av möjliga världar år 2022 kommer dock från den erkände contentmästaren Putto, som härom veckan noterade den här reklamen i sitt flöde:
Det är allkonstnären Timbuktu som på ett oöverträffat sätt lyckas sänka ribban för när det kan vara försvarbart att använda ordalydelsen ”helt otroligt”. I den lilla rörliga reklam-gifen som även dykt upp i mitt flöde, sitter Timbuktu och vaggar fram och tillbaka på huvudet med ögonen slutna, som om han på ett närmast religiöst sätt känner efter med fotsulorna mot den fisknätstillverkade golvmattan, som vore han nu ett med naturen i sin nya BMW.
Men att en av världens största bilfabrikatörer år 2022 har lyckats omvandla gamla fiskenät till inte en ny bil, inte en ny kaross, inte en ny motor, inte ens energi!!! – utan till en golvmatta är den absolut minsta framgång jag någonsin kan ha stött på i kampen mot klimatförändringarna. Det är antitesen till ”helt otroligt”. Det är något av det mest icke-otroliga jag hört. Det är absolut ingenting. Det är som att appen Zcooly skulle skryta med om att några av algoritmerna som slungar varierade matteuppgifter ut i ungarnas iPads var återanvända från den kinesiska statens AI-massövervakning av uigurer.
Man behöver nå en helt ny nivå av Hans Rosling-pepp för att kunna säga: ”Ni vet alla de där fiskenäten som förstör haven och tar död på alla fiskarter? Ja, det är illa. Men visste ni om att en mikroskopisk del av dessa fiskenät blir till nya golvmattor i en annan jätteindustri som förstör planeten?”
Man behöver nå Timbuktu-nivån, där man kanske säger just så, sedan inväntar respons och när den uteblir – när det bara blir helt tyst, och man tolkar det som att samtalspartnern blir stum av fascination för hur snabbt världen utvecklas åt rätt håll – så följer man upp med ett ”Ja, det är helt otroligt”.
Det här med att få en septisk chock och vara nära att dö har aldrig varit kul.
Förrän nu.
Robin, 33, och hans familj, rebrandar den septiska chocken och dödsnärheten. Jag har aldrig sett någon familj se så genuint glad ut utan att stå bredvid The Poodles-Kicken och motta ett guldigt kuvert.
Eftersom den här portalens kanske mest trogne contentbidragsgivare, Den Bilburne Befruktaren, varit iväg i ärenden (deltagit i födsel av ännu ett barn, vilket Pirkt.se vill skänka sina allra mest hjärtliga gratulationer till!!!) hade min kran med medelpadska nyheter lätt kunnat sina, om det inte vore för min gode kamrat Johan Martinsson. Som flitig läsare av lokala sportnyheter missar han aldrig när den lokala travbanan försöker lansera nya publikfriande aktiviteter:
Och just isskulpturer kan ju för det icke-medelpadska ögat te sig vara en klok och genomtänkt och familjevänlig investering för en travbana, men vän av medelpadsk lokaljournalistik minns när Sundsvalls kommun satsade på att skulptera en väldig drake i is på torget härom året. Allt var frid och fröjd och stor publiksuccé fram till en helgnatt när någon överförfriskad herre langade på drakens tryne med en rejäl rundpall med högerkroken, varpå dess hela vingsystem havererade och föll ihop.
Jag minns då tydligt hur Facebook-kommentarsflödet till Sundsvalls Tidnings rapportering formligen fylldes av arga medelpadingar i medelåldern som tyckte att ett medborgargarde bestående av mellannorrlänningar som värnar isdrakarnas fortlevnad borde bildas och patrullera omkring med gevär för att skydda den kommunala isdrakens liv och lem. Om jag haft bättre struktur på mina mappar med sparat material (just nu sparar jag fortfarande ner saker i en mapp med det förlegade namnet Content 2021!) så hade jag kunnat leta upp skärmdumparna, men jag minns mycket väl att det talades om ”skottpengar” på den individ som givit sig på den värnlösa draken och att någon borde sätta sig uppe på det norra stadsberget med ett bättre kikarsikte för att skydda isdraken från ytterligare påhälsning.
Jag vet inte om Bergsåkers marknadsavdelning vet vad de gett sig in på när de nu bokat in en skulptör till sina vintertävlingar:
En typ av skulptur som uppmuntrar diverse löst folk att närma sig för att hoppa upp i? Ajajaj. Eftersom väl valda delar av den mer medborgargarde-vänliga delen av travpubliken lär ha laddat bössan sedan juldebaclet på torget härom året så skulle i alla fall jag sätta på mig en skottsäker väst om jag vore Örjan Kihlström i helgen.
Det var länge sedan den här portalen bjöd på ordentliga tips vad gäller spel och dobbel (senast var nog när Lotto-Åke fick tycka till om hans lottobollars chanser inför en jackpottomgång i voltstartad tombola), men hade jag lämnat in en rad till V75-tävlingarna på en isskulpturprydd Bergsåkersbana så hade jag valt att bara strecka krakar med helstängt huvudlag på, och som därmed kan undvika det värsta tumultet när det skjuts efter selfiesugna ungdomar som misstas för skulpturmarodörer.
Jag har den största respekt för urologer sedan tidigare, men det här tyckte jag ändå var otroligt imponerande:
Att kunna säga exakt när din träningsmängd är positiv för din potens. Jag tänker mig att om en urolog bara fått fästa någon typ av mätsnöre runt mitt könsorgan inför ett träningspass så hade de kunnat utläsa exakt när under veckans tredje Friskispass som jag är fullkomligt smällkåt av exakt rätt mängd träning (kan det vara trettiofyra minuter in i Gympa Medel, precis efter bäckenlyften?), för att sedan se min kåthet sakta vittra bort av för många armhävningar.
Bli först att kommentera