Det är dags att hylla de riktiga hjältarna i svensk skola

Vi bör absolut hylla alla legitimerade lärare och rutinerade proffspedagoger som gör ett mycket bra och viktigt jobb i sina klassrum runtom i Sverige.

Men vi riktar alldeles för sällan ett tack till den grupp som verkligen hindrar det svenska skolsystemet från att falla samman: de lärare som går till sina skoljobb utan en svensk lärarlegitimation.

Som nyexaminerad, osäker och konstant stressad lärare förstår jag inte hur de gör det – men det verkar onekligen vara de obehöriga lärarnas hårda arbete som ser till att svenska elever får högre betyg än någonsin.

Jag är själv relativt nyexaminerad ämneslärare i samhällskunskap och svenska och under hösten har jag gjort min första termin som anställd på en gymnasieskola, med ansvar för fem hundrapoängskurser (varav fyra olika!), och jag ska villigt erkänna en sak: jag har tyckt att det varit väldigt svårt.

Allt är ju så nytt, detta det första läraråret. På just min skola är det Google Classroom-system som ska läras in, det är betygsportaler och närvarorapporter, det är elevhälsoformulär som ligger och lurar i mejlen och det är vissa utvalda dokument som ligger kvar i den snart lämnade Microsoft-miljön (ingen mening uppbyggd med hjälp av det svenska språkets byggstenar ger mig samma stresspåslag som ”det ligger på Sharepoint”).

Och så är det ansvaret för att rodda ihop hela kurser, från start till mål: planera hundra timmars undervisning som följer någon slags röd tråd. Jag har läst statsvetenskap och sociologi på universitetet, jag har läst om det svenska språkets struktur, om litteraturhistoria och ungdomslitteratur och jag har läst ett antal terminer didaktik, men nu ska alla mina förvärvade kunskaper plötsligt kokas om och stuvas ner till undervisning som ska struktureras efter fyra kursplaners tydliga ramar.

Frågorna är hela tiden många. Hur matchar den här värderingsövningen med syftet? Limmar den här novellen med det centrala innehållets formuleringar kring vad eleverna ska få möta för skönlitteratur? Hur examinerar jag det här så att jag testar flera kunskapskrav samtidigt? Och var fan går gränsen för vad som är ett godkänt elevarbete i fördjupningskursen ”Globala utvecklings- och rättvisefrågor” i trean?

Jag har ofta ingen aning.

Det är så många frågor och ibland bara snurrar det till sig för mig. Jag blir stressad, jag tycker att jag inte har någon aning om vad jag håller på med, att jag inte är redo, att jag inte är duktig nog för jobbet; att mina ofta underbara elever förtjänar någon med lärarskinn på näsan, mängder med rutin och Skolverket-uppbackat råg i ryggen.

Jag tror vi är många utbildade lärare som känner ganska precis så: att vi inte räcker till. Framför allt kanske nya lärare (som känner sig utkastade i ett väldigt svårt och komplext yrke), men även äldre och mer rutinerade lärare (som kanske fått sig en ökad arbetsbelastning och fler kurser att bolla med): alla som jobbar i skolan verkar sammantaget arbeta väldigt nära bristningsgränsen. Enligt samtliga undersökningar är läraryrket kraftigt överrepresenterat när det handlar om stressrelaterade sjukskrivningar. Det är krävande, läraryrket. Även erfarna lärare rusar huvudstupa in i väggen eller är kloka nog att säga upp sig i tid och lämna för något lugnare kontorsyrke.

Och har man kurser för allra första gången, som jag har den här hösten, känns det stundtals som ett alldeles övermäktigt uppdrag och ett alldeles för stort ansvar. Jag oroar mig väldigt mycket över att det är mitt ansvar att få alla elever i klassrummet att åtminstone klara svenskan och över att jag ska kunna ge de ambitiösa eleverna rätt förutsättningar för att nå så högt de har möjlighet att nå på betygsstegen.

Jag har kommit till insikt om att jag har en lång väg kvar att vandra innan jag är en fullfjädrad och skicklig lärare. Jag tror också att jag har förlikat mig med den tanken och försökt nöja mig med att bara vara ett någorlunda fungerande kugghjul i ett större system som trots allt får svenska elever att lära sig vissa saker och gå ut som fungerande medmänniskor i vårt samhälle.

Jag gör en insats – men det finns de som gör ännu större insatser.

För ju mer jag läser om den svenska lärarbristen och om hur andelen obehöriga lärare ökar så tänker jag på hur det hade varit ifall jag inte hade varit utbildad. Jag tänker på hur det hade varit om jag hade haft motsvarande uppgifter och motsvarande ansvar utan att ha någon lämplig utbildning för att arbeta i svensk skola, med svenska kurser och med en svensk läroplan. Jag tänker på hur det varit om jag trots allt inte hade tränats och förberetts för ganska precis just detta. Tänk att inte bara känna att man är en bedragare som inte kan någonting (det man brukar kalla för imposter syndrome) utan i vissa fall verkligen vara en bedragare som står framför trettio nagelfarande par elevögon och bara låtsas att man kan ämnet tillräckligt bra för att vara lärare, med allt vad det innebär vad gäller lektionsplanering, bedömning och betygsättning.

Tänk dessutom att stå så vid katedern, räddhågsen som ett rådjur i helljusskenet, på en skola som satsat jättesummor på att marknadsföra sig som någon typ av topputbildning. Jag tänkte på det tidigare i vintras, när Lärarförbundets eminenta utredare Lisa Heino lyfte fram siffror vad gäller lärarbehörighet i ett par olika Twitter-trådar. Hon lyfte bland annat fram Jensens skola i Malmö, som på sin hemsida vänder sig till elever som söker ”en skola som värdesätter studiero, lärarledda lektioner och som satsar på högre akademiska studier”, men som bakom den snygga och dyrköpta PR-fasaden har undangömt en del siffror som inte direkt kvalar in till några reklamkampanjer.

Lisa Heino lyfter nämligen fram att bara 38 procent av samtliga lärare på skolan har en lärarlegitimation och att Jensens skola i Malmö inte har någon behörig svensklärare, inte någon behörig engelsklärare, inte någon behörig lärare i samhällskunskap. Vad gäller det naturvetenskapliga (som innefattar ämnen som i alla fall jag känner att jag inte känner att jag skulle vara bekväm med att stå och svamla kring) så hade bara en av tre mattelärare på skolan rätt behörighet och bara en av fyra lärare i ämnena teknik, fysik och kemi besatt det som Skolverket kategoriserar som korrekt kompetens.

Det borde vara svårt att bedriva skola med de förutsättningarna, kan man tycka – men det är det inte. Det går jättebra för Jensens skola i Malmö. De till stor del obehöriga lärarna måste göra ett alldeles otroligt jobb i sina klassrum, för eleverna på Jensens skola i Malmö har skyhöga betyg. Enligt den statistik som Lisa Heino lyfte fram så har eleverna, trots den tämligen flagranta bristen på behöriga lärare, fått otroligt fina betyg i både matematik och svenska – ja, till och med långt mycket högre betyg än de fått på de nationella proven i samma ämnen.

Det är bara att lyfta på hatten. På sin hemsida skriver skolan också att nöjdheten över undervisningen är otroligt hög: inte mindre än 90 procent av alla elever och deras föräldrar rekommenderar skolan å det varmaste. Siffrorna rörande elev- och föräldranöjdhet är till och med högre än den procentsiffra som gäller antalet flickor på skolan som fick ett högre slutbetyg i matematikkurserna än på det nationella provet (81 procent).

Det går inte annat än att konstatera att alla dessa obehöriga lärare verkligen räddar upp den svenska skolan på ett heroiskt sätt – inte bara så att det hela går runt, trots den akut svåra lärarbristen, utan så till den grad att det rent betygsmässigt går bättre än någonsin för svenska elever. På Jensens skola i Malmö har alltså bara fyra av tio lärare en lärarbehörighet – och ändå är föräldrar och elever jättenöjda över den service som lärarna och skolan levererar.

Och jag som är såstressad över att få ihop mina kurser och över att allt ska limma med demokratiuppdrag, med syfte och med centralt innehåll och kunskapskrav. Det finns alltså de som klarar alla dessa uppdrag galant och som med säker hand delar ut idel toppbetyg till eleverna – utan att alls ens ha pluggat till lärare i ämnet. Det är otroligt.

Jag tycker att det är dags att lyfta fram dessa obehöriga hjältar, som bär upp det svenska skolsystemet på sina axlar.

Och då har vi inte ens börjat prata om min fascination för lärarna hos framgångssagan Internationella Engelska Skolan. Den engelskspråkiga skolans excentriska grundare har tjänat hundratals miljoner när bolaget sålts ut till beneluxiska riskkapitalister – trots att skolorna i regel har väldigt låga siffror vad gäller lärare med svensklärarlegitimation. Detta då succébolaget fokuserat på att i väldigt hög utsträckning plocka in utländsktlegitimerade lärare från länder där man i regel inte har någon lärarbrist; inte sällan nyexaminerade lärare som (precis som jag!) är unga och oerfarna. IES har sedan årsskiftet varit i blåsväder på grund av sina regler kring hur elever får klä sig (uppgiften att bedöma lämpligheten i tonåringars klädesval verkar ocksåläggas på dessa utländska lärares arbetsbörda), men i slutet av januari rapporterade Expressen också om hur flera IES-anställda lärare larmar om arbetsmiljön och deras lönevillkor.

Flera utländskt värvade lärare berättar om hur de fått löner som legat omkring 10 000 kronor under vad som är snittlönen för en svensk grundskolelärare (37 000 kronor), att arbetsbelastningen ofta är orimligt hög och att lärarna ofta får undervisa i andra kurser än de kommit till Sverige för. Inte sällan har det handlat om kurser de inte har haft behörighet i.

Och här sitter jag och oroar mig. Jag som undervisar på mitt eget språk, i de kurser jag är utbildad till, till en fullgod lön hos en skola som drivs av en ideell stiftelse. Det går knappt att tänka sig hur orolig jag varit ifall jag, inför detta mitt första läsår som färdigexaminerad lärare, hade behövt åka iväg utomlands och försöka undervisa mina nya elever på ett språk som de små liven i bänkraderna bara behärskar hjälpligt. Jag kan knappt föreställa mig hur stressad jag hade varit om jag själv behövt ta färjan över till Tallinn för att jobba som lärare och direkt få en lunta med oöversatta estniska kursplaner i knät!

Jag tycker att det pratas för lite om det här. Svensk skola av idag hade fullkomligt kollapsat om det inte vore för dessa utländskt inhyrda lärare som får skolvardagen att fungera på Sveriges mest framgångsrika skolkoncern. Internationella Engelska Skolan har ju skyhöga betyg! Mycket högre än vad eleverna presterar på de nationella proven, enligt en rapport från 2018, där skolan stack ut som den som avvek mest vad gäller avvikelser i betygsättningen.

Man skulle förstås – om man är riktigt ogin – kunna misstänka att det ligger en hund begraven här och där i det världsunikt marknadstillvända skolsystem vi har byggt upp, där betygen hela tiden ökar och ökar samtidigt som kunskaperna hos svenska elever verkar minska i den internationella konkurrensen, sett till objektiva mätningar. Och att betygen verkar vara högst på den typ av skolor som i regel ligger mycket lägre gällande de flesta siffror som tidigare borgade för skolkvalitet, som andel lärare per elev samt andelen behöriga lärare.

Men det vore att ha ett par alldeles för ideologiskt rödfärgade glasögon på sig. Vi måste titta på fakta.

Ju färre andel behöriga lärare, desto högre resultat. Det är svårt att inte känna att det här lägger en ännu tyngre press över mig som behörig lärare: varför lyckas inte jag – som har en utbildning – få alla mina elever att nå yttersta toppbetyg? På Internationella Engelska Skolans enhet i Täby har bara drygt var tredje lärare en svensk lärarbehörighet, men samtidigt hade flickorna på skolan samma musikbetyg som de ofta elitsatsande eleverna som går Adolf Fredriks musikklasser!

Jag tycker att vi lyfter fram detta faktum för sällan i den svenska skoldebatten: att de obehöriga lärare är vårt skolsystems allra viktigaste hjältar. Det är de outbildade lärarna som inte bara gör ett mycket tuffare jobb än de utbildade lärarna, utan det verkar framför allt också vara de obehöriga lärarna som hjälper eleverna i den svenska skolan att totalt sett nå högre slutbetyg än någonsin.