Over ’fore it started

Ja, visst gör det ont när korsband brister.

Men har det någonsin smärtat så här mycket för en allsvensk förening?

GIF Sundsvall är åter en allsvensk förening och om någon skulle fråga mig varför, efter den förra säsongens 30 omgångar i superettan, så skulle jag tveka ett par sekunder, innan jag skulle komma på ett lämpligt svar som bara bestod av ett för- och ett efternamn: Linus Hallenius.

Det var han som vände säsongen hemma mot IFK Värnamo i somras, det var han som klev fram och sköt in trovärdighet i uppflyttningsambitionerna via sitt oförtjänta segermål borta mot Vasalund och det var han som bar det här ofta spelmässigt tragglande kollektivets anfallsspel så till den milda grad att de klarade att säkra en andraplats i en synnerligen svag superetta.

Det är till oroväckande hög grad Linus Hallenius som gör att GIF Sundsvall är med och tävlar på en allsvenskt sportslig nivå igen. Och nu, efter att han försökt undvika en februarikollision med en utrusande motståndarmålvakt genom att bromsa in en djupledslöpning, är han plötsligt borta.

Jag satt på Skytteholm i fredags och av allt som var oroväckande med den 0-3-insatsen mot AIK (insatsen, spelet, taktiken, ja, nästan precis allt) så var det som oroade allra mest förstås att Linus Hallenius såg så ledsen ut när han leddes av planen med en linda över sitt vänstra knä. Efter att först ha blivit liggande och omgående viftat på läkarassistans så täckte han för ansiktet med ena handen under hela den långa promenaden mot spelargången. Den riktigt GIF-hoppfulle individen kan kanske ha hoppats att han försökte stoppa ett begynnande näsblod med ett klassiskt snok-knip över näsryggen, men för oss som kan läsa mellan raderna gick en ilning genom hela ryggraden och ner till det främre korsbandsfästet.

Det kan ha varit det, det. Och det var det, visar det sig nu.

På klassiskt GIF Sundsvall-kommunikativt manér basunerade klubben ut att det nu fanns en uppdatering att ta del av rörande lagets skyttekung och odiskutabla ledargestalt. Uppdateringen var att det främre korsbandet var skadad och att han missar stora delar av säsongen i allsvenskan.

Den här fotbollsföreningen känns otroligt icke-allsvensk på väldigt många olika sätt (dagens träningsmatch mot Östersunds FK flyttades från 12.00 till 15.00 på grund av att det sent omsider visat sig att Nordichallen blivit dubbelbokad*), men det av allsvenskt hög kvalitet som vi kunde lita på att vi hade var Linus Hallenius fotbollsförmågor, ledaregenskaper och professionalitet.

*= Vän av ordning var kritisk även mot den initiala starttiden 12.00, mot klubbens rival, i en av totalt bara tre träningsmatcher inför cupstarten. Vad kan ha motiverat den starttiden? Hade någon GIF-startspelare tidig hämtning på förskolan? Ville ÖFK-spelarna hinna hem till Hjärnkontoret?

Det är klart att det inte på nytt hade blivit några 18 mål i serien i år för Linus Hallenius, som det faktiskt blev senast han gjorde en hel allsvensk säsong i GIF-blått. Men för mig har hans närvaro i GIF-anfallet varit det som gjort att jag haft visst hopp om att vi skulle kunna hålla lag som Degerfors och Värnamo och kanske Varberg och Helsingborg (och kanske på ett riktigt bra år Sirius?) bakom oss i tabellen när serien summeras.

Men nu? Om jag sedan tidigare haft svårt att få till hur Henrik Åhnstrand och Brian Clarhaut tänkt formera det här GIF-laget under den allsvenska återkomsten (4-4-2-diamanten har man väl inte sett sedan Rui Costa flöt omkring framför Ambrosini och Gattuso?) så förstår jag faktiskt inte hur de ska tänka om nu. De ägnade ju fjolårsvåren åt att ställa om till en fembackslinje för att försöka maximera potentialen i anfallsduon med Pontus Engblom och Linus Hallenius, och när det baktunga bygget höll på att kapsejsa fullkomligt så känns det mest som att de slängde fram en lös skiss på en alternativ formation som skulle kunna fungera för ett lag som saknade naturliga yttrar och samtidigt var tvunget att spela med två anfallare.

Nu tänker jag på Seinfeld-scenen när Kramer och Newman spelar ett parti Risk på tunnelbanan, men får hela sitt bräde kullkastat av en bestämd näve mitt i spelplanen.

Precis allt ska inte kunna kullkastas om en enda spelare i en fotbollstrupp går sönder och missar säsongen, men det här kan inte ses som något annat än ett fullskaligt jordskred mitt i spelplanen.

Det var redan en mycket tuff uppgift att hålla GIF Sundsvall kvar i allsvenskan 2022 igår, men det är en närmast obeskrivligt mycket tuffare uppgift idag, efter att uppdateringen om Linus Hallenius främre korsband kom under eftermiddagen. Det var ju – oavsett vem som hade haft kaptensbindeln runt armen – han som skulle leda det här laget, både på planen och vid sidan om; han som skulle ta det här skraltiga bygget och bära det över den poänggräns som gäller för nytt allsvenskt kontrakt.

Men hur tråkigt det än må vara för oss som håller på GIF Sundsvall så är dagens nyhet förstås allra tråkigast för Linus Hallenius, som fyller 33 om en dryg månad och som tvingas byta allsvensk fotboll med sin favoritklubb mot urtråkiga rehabiliteringsövningar i gymmets sittande lårcurl.

(Det är tur att han redan hunnit med att visa upp hur bra han kan vara på en allsvensk nivå och att han redan hunnit med att skriva in sig i alla GIF Sundsvalls historieböcker som klubbens bäste allsvenske målskytt genom tiderna. Det kan ingen konstgräsmatta på Skytteholms IP ta ifrån honom.)

Det är förstås lätt att tappa allt hopp om framtiden i ett sådant här läge, men jag gissar att det antagligen finns en Joe Hill-parafraserande paroll bland mellannorrländska sportchefer för just den här typen av blytunga motgångar innan seriestart: ”Sörj inte – paniklåna!”.

Urban Hagblom lär förstås direkt ha greppat telefonluren: den som i ett krisläge av den här typen, i mitten av februari med en vecka till cupstart, närmast går att likna vid en gammal konservburk fäst vid ett snöre. För kan nog vi känna oss ganska säkra på vem eller vilka som står och lyssnar i en andra plåtburken i den andra delen av snörstumpen. Det skulle, i min värld, vara väldigt förvånande ifall inte Bosse Andersson skulle få ett samtal.

Har vi maximalt flyt kanske det kan bli en åsidosatt Kalle Holmberg, har vi oflyt (vilket vi verkar ha i år, då Linus Hallenius går sönder direkt, i ett läge där han lyckas undvika kollision) så står vi där i en allsvensk premiär med Adam Bergmark Wiberg, 24, som gjorde sju strut på lån i Superettan ifjol.

Kanske finns där – nu när Forrest Lasso hoppade in och såg rejäl ut mot AIK (och idag mot ÖFK, som jag förstått det?) – ett fortsatt nordamerikanskt spår som kan resultera i ett Ali Gerba-hugskott.

Klart är att ingen lösning kommer att kunna ersätta Linus Hallenius betydelse för det här laget och att den här GIF-säsongen blev mycket mer hopplös redan innan den drog igång på riktigt.

Jag tror ingen fotbollsklubb i allsvenskans historia har varit så beroende av en enda spelare och samtidigt fått en så lumpen skada på samma spelare i ett så uselt skede. Av alla GIF-orättvisor man tyckt sig uppleva genom åren så är detta en av de absolut värsta.

Allsvenskan berövas en återvändande Linus Hallenius, Linus Hallenius berövas möjligheten att leda sin klubb genom återkomsten till allsvenskan – och GIF Sundsvall berövas samtidigt en väldigt stor del av chanserna till allsvensk överlevnad.