När min gode vän Sinan Akdag, digital expert hos Sveriges konsumenter, talar om konsumentfrågor så lyssnar medie-Sverige. Den här veckan – några dagar innan alla hjärtans dag – har han, i sin roll som en modern och digital David, plockat fram sin lilla slangbella för att knycka iväg ett hugskott mot självaste kärleksjätten Tinder.
Det handlar om att dejtingappen tar väldigt olika mycket betalt för sin tjänst – beroende på vem det är som vill kliva in på marknaden och svepa bland nunorna i jakten på den stora kärleken. Utspelet om att vissa användare får betala hela tolv gånger mer än andra har slagit ner som en smärre bomb i nyhetsflödet, åtminstone mätt enligt den mätsticka som Pirkt.se använder för medialt genomslag för 1990-födda Sundsvallsbor (där ett ”jag läste det där inlägget du skrivit på din blogg”-tillrop från ens farmor räknas som ett större genomslag än brukligt).
TV4 har plockat upp Sveriges konsumenters anmälan av Tinder i sin nyhetssändning, Morgonpasset i P3 ska ha pratat om samma inslag härom morgonen, och inte minst gjorde SVT en längre förklarande intervju med min käre vän, som där tillåts gå ordentligt hårt åt företagets algoritmiska fuffens:
Det är förstås ingen fel på varken TV4:s eller SVT:s journalistik, men vän av såväl Sinan Akdag som av journalistisk ordning hade här gärna sett några mer djuplodande följdfrågor till min käre kamrat på just det här temat, för att sätta utspelet i en korrekt historisk kontext.
Nu framställs min käre vän som en riddare i ideellt putsad rustning som på en vit liten springare kommer in och drar en lans för den lille kärleksletaren mot den stora internationella marknadsledaren, men en kritisk fråga kring hur och varför denne ideellt engagerade eldsjäl kommit att tänka på att granska just Tinders algoritmer hade nog kunnat fått hans stolt skrittande springare att slå stopp på sig själv, likt vägrande OS-krake framför ett fälttävlanshinder.
För hur kommer det sig egentligen att Sinan Akdag har fått nys om detta med Tinders algoritmer, som nu sägs förfördela vissa och gynna andra? Hur kan just han ha snubblat över information om att där finns mjuggdolda formler som påverkar den kärlekssugnes ve och väl?
Jo, visst har det delvis att göra med en studie från Södertörns högskola, som han snappat upp och satt sin medievänliga nuna intill, men bakgrundsarbetet har nog i hemlighet pågått mycket längre än så. För den intet ont anande mediekonsumenten är det nära nog omöjligt att leta upp denna spricka i den Akdagska fasaden, då den nyblivne familjefadern blivit ansiktet utåt för mysiga hemmakvällar invaggad i tvåsamhetens trygga krubba. Men för den som varit med på nästan hela Sinan Akdags vuxna levnadsresa går det att härleda detta intresse för Tinder-algoritmer till en tidigare och nu nästan historierevisionistiskt utraderad del av historien.
När Tinder nådde Sverige revolutionerade den omgående den svenska dejtingmarknaden. Appen förvandlade på ett närmast osannolikt sätt online-träffande från något hysj-hysj-deppigt som nuckor och åldrade ungkarlar ägnade sig åt på obskyra internetforum, till att bli var ungdoms egendom i fickan. Plötsligt var en dejt med en ny spännande människa av önskvärt utseende aldrig längre bort än en toalettsittning med telefonen i näven.
Då jag var mitt uppe i ett förhållande fick jag följa denna revolution från en position tämligen långt utanför stormens öga, men mitt kanske allra främsta fönster in i denna nya sköna dejtingvärld var det min gode vän Sinan Akdag som öppnade upp. Och jag vet inte hur många år det tog av svajpande det tog – kanske var det bara ett, men eventuellt två – innan han började använda den analytiska hjärna (som han nu viger åt konsumentfrågor) till att ifrågasätta hela det system av ettor och nollor som Tinder byggt sin digitala plattform på.
Efter en längre period där man utan förbehåll fått titta in i hans Tinder-verklighet och med febrigt ivriga förhållandefingrar fått äran att svajpa höger och vänster å hans vägnar var det plötsligt slut med denna svajpmässiga givmildhet.
Ett för yvigt svajpande kunde plötsligt, citat, ”sabotera algoritmen”.
Efter en studie som säkerligen trumfat många C-uppsatser i sin vetenskaplighet så hade min vän fått någonting på kornet: en ”algoritm” som styrde hur många effektiva gillningar man hade till sitt förfogande per dag. Det var en komplicerad matematisk historia som jag bara kunde greppa de yttersta konturerna av, och jag kände mig ofta intellektuellt underlägsen när jag lyssnade till honom och en annan av mina Tinder-aktiva vänner (som vi kan kalla ”Sven”, vilket jag gjorde fram till dess att han – efter hans flytt till Umeå – väste ”du, kalla mig Rille” i mitt öra under en beachvolleybollmatch med hans nya studiekamrater). Det var hypoteser som testades deduktivt i chattgrupper, det var metodologiska förfiningar som gjordes genom att förändra sitt svajpbeteende och det var en aldrig sinande nyfikenhet kring hur den egentligen fungerade: den här mystiska ”algoritmen”.
”Algoritmen”, ”algoritmen”, hela tiden detta snack om den ”algoritm” som (med yttersta försiktighet, likt en vetenskapligt skolad kemist med buteljer och labbprover!) måste matas med ny Tinder-data för att kunna kringgå systemet och få fler gillningar per svajp-capita.
Det måste finnas ett sätt, menade Akdag. Med sin bevisligt mycket tv-vänliga nuna kan han inte ha haft några svårigheter att generera uppskattning på den digitala kärleksmarknadsplatsen, men ändå fanns detta närmast maniska fokus på att lösa Tinder-algoritmens stora gåta – och använda denna till sin fördel.
Sin fördel, ja. För i de tidigare efterforskningarna på området – när han ännu stod och huttrade i 02.47-köer till Under Bron om fredagsnätterna – så fanns det inte på kartan att göra gott för mänskligheten när han väl lyckats knäcka Tinder-algoritmens gåta.
När Sinan nu – iförd fastanställd Sveriges Konsumenter-skrud, med babybärsele över bröstkorgen och tvåsamhetens trygga leende över snoken – kliver ut på den lilla klippavsatsen på det mediala Domedagsberget så gör han det efter att ha sett alla vinterns ”På spåret”-avsnitt i hemmets trygga vrå (man kan nu för tiden ställa den veckovisa klockan efter när han muttrar fram ”det är ju bra, men det är inte Augustifamiljen-nivå” efter att något nytt husband försökt sig på en spexig jingel!). Han är nu mer än redo att kasta ”algoritmen” ner i den bubblande vulkanen och en gång för alla låta den smältas ner till oigenkännlighet för att aldrig någonsin användas.
Han kommer inte ens behöva att någon Samwise Gamgee-figur på Sveriges Konsumenter-kansliet håller ett känsloladdat brandtal om vikten av att förgöra algoritmen, när han står där framför TV4-kameran och förkunnar att Tinder-appens algoritmer måste kastas på historiens skrothög.
Jag tror att Sinans oerhörda mod, vad gäller att inte tveka när det kommer till att försöka förgöra den algoritm som han tillbringat så mycket tid i sällskap med, till mångt och mycket beror på faktumet att han själv aldrig nådde hela vägen fram till lösningen under sina vetenskapliga studier. På samma sätt som Stephen Hawking inte hann lösa vartenda ett av de kvarvarande frågetecknen runt universums uppkomst innan han dog, hann inte Sinan Akdag nå hela vägen fram till svaret på det digitala dejtinguniversumets stora fråga innan han slungades in i en synnerligt lycklig tvåsamhet.
Och vi får nog heller inte underskatta hur denna tvåsamhet etablerades. Sinan Akdag är en av det lyckliga fåtal som fått till stånd ett förhållande genom den typ av organiska möte som är så sällsynt i vårt appdejtande tidevarv. Fortfarande går åsikterna isär om exakt hur förloppet gick till när Sinan mötte sin käresta via en gemensam bekant utanför en biosalong: antingen hade hon haft ett närmast överspänt vibrato i rösten när hon i efterhand frågat sin bekant ”vem var det DÄR?!”, så som Sinan ska ha fått det återberättat för sig av sagde bekant, eller så hade hon helt sonika – vilket är hennes version – ställt ”vem var det där då?”-frågan på ett coolt och avspänt, ja, till och med lite avmätt sätt.
Alldeles oavsett exakt hur fraseringen gick till när Sinan träffade modern till deras tämligen nyfödda barn, så är detta ett faktum: det skedde utanför det Tinder-universum han gett sig på att bemästra. När Sinan till slut fann kärleken så hade allt hans nedlagda arbete på att finna svaret på den olösliga Tinder-algoritm-ekvationen varit förgäves. Alla anteckningsböcker, alla fullklottrade väggar med ekvationer och formler, all nydanande forskningsmetodik: allt medan kärleken organiskt väntat vid popcornförsäljningen på Mall of Scandinavia.
Och det är här – vid detta organiska möte – som jag tror att vi ser en konkret vändpunkt i Sinan Akdags relation till den världsledande dejtingappen. Det är här vi får förklaringen till att han kan stå så grundmurat trygg på Domedagsklippan utan att flacka med blicken när han dinglar med algoritmen över stupet i dessa TV4-sända slutscener. För från att ha behandlat appens alla eventuella nycker och beteenden med den största respekt, likt en urinvånare i någon gammal icke-moderniserad stam som dyrkar solens gång över himlavalvet, så började Akdag nu – i samma veva som han får en anställning på Sveriges Konsumenter, ska sägas – istället kritiskt granska samma”algoritm” som han tidigare varit i färd med att försöka bemästra och Gollum-utnyttja för sin egen personliga vinning.
Jag är helt säker på att Sinan Akdag har fått påhopp från andra män i dejtingför ålder som har sett upp till honom som en pionjär inom den algoritmmaximerande Tinder-forskningen, sedan han bestämt sig för att byta sida och försöka förgöra appens algoritmer på bästa sändningstid. Säkerligen har individer som lystrar till namn som ”Mackan” eller ”Robban” hoppat på honom i sista stund och försökt att, likt Gollum i slutscenerna på klippavsatsen, rädda algoritmens fortlevnad, i tron om att de – genom att stå på Akdag-gigantens axlar inom forskningsfältet – är nära att nå fram till svaret på appdejtandets universella gåta.
Kanske har TV4 klippt bort dessa scener, när någon 25-årig kille med Johan Hulth-uppsyn kastar sig över Sinan Akdag under intervjutillfället, biter honom i hans gamla svajpfinger och skriker om hur nära den kollektiva algoritm-intelligentsian är en lösning (”vi har ju precis kunnat bevisa hur bilder där man poserar med egenfångade abborrar kan ses som Tinder-universums svarta hål!!!”), innan han inser att Akdag är obeveklig och att inslaget ska sändas och algoritmen attackeras och dränkas i konsumentkritikens bubblande lava.
Det är många år sedan jag lämnade nyhetsjournalistiken bakom mig och jag vet att de publicistiska hjulen snurrar snabbare än någonsin och att nyhetscyklerna blivit snävare, och jag klandrar ingen för att man snabbt skyfflar ut en brådskande nyhet i flödet.
Men det är också en av anledningarna till att jag lämnat just den branschen: att det inte längre finns tid och plats åt att skriva 10 000 tecken kritiskt granskande bakgrundshistorik kring hur den digitale experten på den ideella föreningen utvecklats från Gollum-väsande algoritmdyrkare till obeveklig världsförbättrare.
”Det är förstås ingen fel på varken TV4:s eller SVT:s journalistik…”
Hehe. Ibland får du verkligen till det!