Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fredagsveven: Att finna en antik grekisk myt i Go’ kväll

Jag tar ju tack och lov helg redan på torsdagseftermiddagarna, under detta mitt första år som färdig gymnasielärare. Min sjuttiofemprocentiga tjänst känns ändå stundtals som en hundrafemtioprocentig, när fyra färska hundrapoängskurser ska knåpas ihop med hjälp av mina löst ihopplockade högskolepoäng, några nyckfulla infall av smärtsam »how do you do, fellow kids?«-ighet och en rulle gaffatejp.

Det är en välsignad tur att jag får ta helg på en torsdag, men den där riktiga helgkänslan infinner sig ändå inte riktigt på uppstuds. Detta beroende på att jag har de sena torsdagskvällarna uppbokade av korpfotboll ute på Blackebergs IP vid den oömma tidsbokningen 21.15, vilket skapar en liten innehållslös krater av väntetid i schemat för mig som nybliven helgtagare.

Det är svårt att avgöra skillnaden mellan härlig egentid och segdragen och tålamodsprövande väntetid, men jag är ganska säker på att gränsen kan dras vid ifall man låter SVT-programmet Go’ kväll gå igång på den linjära tablåteven efter den tidiga Rapport-sändningen.

Det gjorde jag igår – men vilken lyckträff det blev för denne contentletande höna som knappt orkar sprätta fram ett endaste korn under sina arbetsveckor. För Go’ kväll innehåller fortfarande segmentet »Gör om mig«, där medelålders män eller nypensionerade tanter stajlas om av SVT:s mode- och skönhetsexperter i en förhistoriskt public service-snäll version av »Fab 5«. Där fann vi igår den gamle hårdrockaren och musikern Håkan från Västerbotten:

Om Håkan fanns egentligen inte mycket att säga; han verkade vara en reko figur som gillade t-shirts och jeans men som av nära och kära fått höra att det inte längre duger i dagens framgångsfokuserade skjort- och blazer-samhälle. Men om SVT-stylisten som tog sig an Håkan finns en del att psykoanalysera.

Som svensklärare på gymnasiet kastas man plötsligt in i att hålla låda om antikens alla verk och upphovsmän, vilket känns ganska tungt och svårt första gången, eftersom jag – trots en gedigen mängd poäng i litteraturhistoria – knappt fått ta mig an ett enda antikt verk i sin helhet. Så man lappar och lagar efter bästa förmåga och försöker göra de gamla grekerna rättvisa – men just att koppla de antika verken till samtidshändelser är ofta synnerligen utmanande.

Tur då att man kan snubbla över ett Go’ kväll-avsnitt som i närmast övertydlig mån spelade an på myten om Narkissos: den sköne unge mannen som blev så förälskad i synen av sin egen spegelbild att till sist han sakta förmultnade till en blomma vid sin spegelblanka damm där han satt och frossade i sitt eget tillbakablickande tryne.

För döm av min förvåning när det klipptes från Håkans bakgrundshistoria om slappa t-shirts och dåligt rumpsittande jeans till den här bilden från studion:

SVT-stylisten hade gjort honom till en exakt kopia av sig själv. Den gamle rockern har fått sig en identisk grå kavaj – och det en gång så stripiga, hängiga och rågblonda håret har klippts ner och färgats till en page av samma smäckra dammodell som SVT-stylisten själv går runt med. Håkan själv är än så länge lyckligt ovetande om hur han ser ut (den stora finalen är ju att han får ställa sig framför en spegel!!!) och ser inledningsvis väldigt lycklig ut över att ha fått göras om av en så fräsch och piffig SVT-stylist-kvinna:

Jag ville genom tv-rutan skrika åt Håkan att han i sin spegellöshet trots allt inte har ett helstängt huvudlag på sig. Du är ingen V75-krake, Håkan, ville jag skrika, utan du borde se att den gråa kavaj du fått på dig är närmast identisk med den som din stylist bär!!!! Jag tycker att han redan här borde ha börjat ana onåd insett att han blivit fångad i en modern och SVT-live-sänd Narkissos-myt.

Men först när de börjar gå in på vad som gjorts med håret verkar den spegellöse Håkan till slut inse vad som är på väg att hända. Titta bara på den här bilden, när SVT-Narkissos-kvinnan har börjat tala om Håkans hår och dragit några lätta fingrar genom den pageformade silvermanen. I egenskap av flintifierad kan jag väldigt lite om hur det känns när någon drar fingrarna genom ens ymniga hårsvall, men att döma av Håkans blick här – när SVT-Narkissos-kvinnan just dragit fingrarna genom hans kalufs – så börjar det verkligen gå upp för honom om vad han blivit utsatt för:

Det är plötsligt ren och skär skräck i den blicken. Det är, gissar jag, den skräck man finner hos vissa medelålders män när de hovrat runt de centrala delarna av en MQ-butik och börjat bläddra runt bland kostymbyxor vid en hängare och plötsligt inser att de inte vet ifall hängaren tillhör dam- eller herravdelningen.

Till slut började Go’ kväll-kvinnan nämna att användningen av torrschampo förvisso är »ganska ovanligt för män« och börja smörja in det en gång så rockigt stripiga håret med hjälp av lite metrosexuellt klegg:

Och ganska precis här, i denna stund, är jag säker på att det började gå upp för Håkan vartåt det hela höll på att barka. Någonstans inser han nog att SVT-Narkissos-kvinnans blick, som han tidigare tolkat som uppmärksamt vaken och trevlig, var den sjukligt forcerade blicken hos den Narkissos-individ som tittar in i ögonen på ett ansikte hen älskar: sitt eget. Det här är tillfället då det går upp för Håkan att han i denna grekiska myt i modern SVT-tappning bara fyller rollen av en spegelblank damm i en långsamt pågående förmultningsprocess:

Till sist var SVT-stylisten klar och nöjd med sin spegelbild och som ett sista försök att försöka dölja sina uppenbara Narkissos-böjelser försökte hon med den gamla taktik man vanligtvis bara finner hos någon som vill utnyttja samma gratiserbjudande två gånger och därför går och ställer sig i samma kö igen efter den första handlingen, men nu finurligt »utklädd« med…

… ett par övertydliga glasögon.

Frågan är verkligen hur Håkan själv hade resonerat ifall SVT-kvinnan själv hade fått föra fram honom till den efterlängtade spegeln iförd hennes egna gråa skrud, men Go’ kväll vore inte Go’kväll om inte programledaren Jovan Radomir skulle kasta in ännu en stylist i leken. För att rädda Håkan från uppenbarelsen av sig själv som en medelålders stylistkvinnas spegelbild kastade SVT därför in en åldrad Café.se-man med ansvar för att visa vilken typ av skinnjacka som är »tuff men dressad«:

Denne man fick ansvaret att klä om Håkan så att Håkan och SVT-Narkissos-kvinnan skulle gå att skilja åt framför spegeln. Håkan slapp därför känna den där uppenbara känslan av att ha blivit utklädd till någon som tycker om sin egen stil och sitt eget utseende väldigt, väldigt mycket.

Och jag tycker att det märks ganska väl på SVT-Narkissos-kvinnans blick att hon hade förväntat sig något annat vid själva spegelblottgörandet av Håkans nya person:

Det där är inte längre en tillräckligt spegellik bild för att förlora sig själv i. Den mörkare kostymen istället för den grå kommer helt klart att göra att SVT-Narkissos-kvinnan inte kommer att kunna stå där framför spegeln i SVT-studion i Umeå till dess att hon förmultnar.

Nej, vi fick aldrig se den där bortom räddning förälskade Narkissos-blicken in i spegeln, som vi antagligen fått se ifall SVT-stylisten fått fullkomligt fria nävar att göra honom till en fotokopia av sig själv. Istället fick vi som tittare en trött halvmesyr till avslutning, där Håkan till slut håglöst viftade med sin blomsterkvast med den skärrade uppsynen hos någon som har den kusliga känslan av att hen blivit utsatt för ett tidigare övergrepp.

Han var i den grekiska mytologin och vände, Håkan, och man ser tydligt besvikelsen i SVT-Narkissos-kvinnans ögon över att åter han lämnat hennes utseende därhän och fråntagit henne möjligheten att stirra sig till blomsterfnöske på en västerbottniskt manlig version av sig själv. Istället räddades Håkan i sista momangen bort från den grekiska mytologin av en manlig SVT-stylist iförd svårt mönstrad skjorta instoppad i ett par »dressade« mjukisbyxor.

Utöver mitt nya lärarjobb så har jag också engagerat mig i styrelsen för Hyresgästföreningen i mitt område. Det är en del ideellt arbete och för att lägga ner den tiden, utöver sitt krävande yrke, så gäller det att man verkligen brinner för frågorna man engagerar sig i. Och visst: jag visade dokumentären »Push« (2019) för mina elever i kursen »Internationell ekonomi« i veckan och jag brinner verkligen för att försöka motverka den fullskaliga marknadiseringen av den sociala rättigheten bostad. Jag brinner för att motverka utförsäljningen av ytterligare hyresrätter i de svenska storstäderna, om att vända trenden med lägenhetshotellifiering och jag drömmer den orealistiska drömmen om att det offentliga en gång för alla skulle spänna musklerna och köpa tillbaka det man har skeppat iväg för spottstyvrar. Allt det gör att jag känner att det är värt att engagera mig i Hyresgästföreningen och försöka dra mitt strå till stacken.

Men i veckan, när jag var som allra mest stressad, kände jag: räcker det?

Behövs det inte ytterligare ett argument till varför jag ska engagera mig ideellt för de svenska hyresgästernas sak? Jo, så kändes det – och då kom plötsligt denna skärmdump upp i mitt Twitter-flöde, som en gudagiven skänk från ovan:

Jag vill att hyresvärdarna ska börja frukta den entreprenöriella hemma-karpodlaren. Jag vill att alla hyresgäster ska kunna känna tryggheten i att »jag betalar hyra för det här boendet – därför ska jag känna mig säker på mina rättigheter att dra igång en hemmaodling av karpfisk i mitt badkar«.

Mitt område, där jag alltså också engagerat mig bostadspolitiskt, är Östermalm i Stockholm. Någon dag ska jag skriva om hur jag – som tillbringat så stora delar av min tidiga vuxendom på existensminimumets studentikosa gräns – lyckats överleva i denna den svenska rikedomens förlovade region; en guide till hur man med en yvigt snokande Zampo-fyndnäsa kan lyckas finna sig en gyllene rabattväg till överlevnad mellan alla NK- och Svenskt Tenn-butiker.

Ett av de tips som inte kommer att finnas med på en sådan framtida guide är beslutet att gå med i Facebook-gruppen »Köp, byt, sälj och skänk på Östermalm«. Som med alla semi-öppna Facebook-grupper är det bara yviga och slängiga förfrågningar och erbjudanden som kastas ut på det digitala torget.

Men en specifik annons (sänkt ribba för begreppet annons!!!) stack ut i den strida strömmen av ensamma utrop så till den grad att den fick mig att stanna till och ta fram skärmklipparverktyget. För visst: det är bra att ibland skriva en förklarande text kring varför varan plötsligt är aktuell på den öppna marknaden. Man kan för all del beskriva hur man vill bli av med en gammal soffa för att man köpt en ny, hur man kan vilja riva ut kylskåpet mot avhämtning för att ROT-renovera köket en fjärde gång på fem år – men jag drar gränsen vid att gå ner på detaljnivå kring varför man säljer ett knappt dussin påsar frukt-, nöt- och fröblandning:

Som lärare i samhällskunskap jobbar man med förstås mycket mer orsaks- och konsekvenstänkande med eleverna, och jag trodde faktiskt inte att man kunde dra det tänkandet för långt, utan jag tänkte nog att det alltid var bra att öva på att identifiera bakomliggande orsaker.

Men när någon beskriver orsaken bakom att han säljer ett tiopack granola-förpackningar med äpple- och kanelsmak så säger jag stopp. Aldrig igen vill jag utforma en skoluppgift utifrån ett letande efter orsaker. Jag är bränd. Orsakssambandet att någon på Östermalm tvingas sälja förpackningar med äppel- och kanelsmakande granola på grund av att de går över till »vanliga gryn« var droppen. Inga fler orsaker.

Bakomliggande orsaker är cancelled.

Till sist ett hedersomnämnande till de moderna Jesus-figurerna i dansbandet Glories. Tack vare min vän Den Bilburne Befruktaren fick jag nämligen reda på att Glories i helgen slog upp portarna för en konsert med endast ovaccinerade individer i publiken:

Det är vad Jesus hade gjort på sin tid: spelat dansbandsmusik för de som inte ville skydda sig mot sjukdom. Jag ska framöver hålla utkik i mina köp- och säljgrupper ifall det kommer upp några vaccinationspass till försäljning med den bakomliggande orsaksmotiveringen att säljaren gärna vill kunna gå på dansbandskonserter.

Kanske har jag lite äppel- och kanelsmakande granola hemma som jag kan byta med, ifall min motpart ännu inte gått över till de vanliga grynen. Det är, tror jag, vad Jesus hade gjort.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.