Förra torsdagen tänkte jag unna mig en liten tupplur efter arbetsveckan (som för mig tar slut på torsdagar, eftersom jag är kontraktsligen bunden till att publicera Fredagsveven om fredagarna), men fastnade i ett administrativt fotbollsdrama. För att undvika att Gruesome FourFourTwosome skulle behöva kasta in sin första WO-handske i lagets stolta och snart halvdecennielånga historia var jag tvungen att vända ut och in på mina kontaktlistor. En gång i tiden lär kontaktboken ha varit fylld till bredden av människor som kunde kliva in och stå för en habil arbetsinsats på ett mittfält i Korpen Division 7 Vardag, men tiderna har förändrats och nu var jag så pass desperat att jag till och med stack in ett par getögon i Facebook-gruppen för icke-kontrakterade Korpen-spelare som söker Korpen-sammanhang att få springa av sig i.
Det var väl ungefär en lika pigg samling av idrottsliga gigjobbare som GIF-sportchefen Urban Hagblom satt och glåmade in i när han satt och skulle ersätta Runar Sigurjonsson och Pa Dibba med en budget i den typ av rostade plåt som leder till korttidskontrakteringar av Joel Enarsson och Mauricio Albornoz. Och vissa i denna Korpen-grupp för ensamma själar hade en så pass Championship-osande svansföring att de nog kunnat få 2016-upplagan av Urban Hagblom att fingra på mejlskickarfingret:
Hur som helst: i sådana lägen — när man får sin post-jobb-tupplur saboterad av kontaktlistescrollande – borde man ha en meriterad klubbchef till hands, som själv kan snöra på sig skorna och styra upp saker och ting. Hade vi haft den surinamesiske vicepresidenten och mångsysslaren Ronnie Brunswijk som ägare av korplaget hade jag inte behövt känna sådan stress kring hur vi skulle få ihop sju man en torsdagskväll:
Ronnie kliver in och styr upp saker och ting. Det lyckades till slut jag också med, då jag i grevens tid fick tag i två fina bollspelare och människor så att vi blev fullt lag, men jag och Ronnie har också en annan sak gemensamt:
Båda har en fäbless för att låta saker digna ner från ovan. Han har tagit en sida ur den gamla Pablo Escobar-boken och låter surinamesiska dollar singla ner från helikoptrar — jag låter slappa spaningar från veckan drämma ner som hårda och icke-papp-förslutna gräddkolor i backen från taket på en bankautomat.
I dagarna har jag på nytt gått igenom Marcus Larssons nya bok De expansiva för att eventuellt kunna skriva en text där jag väver ihop hans pedagogiska redogörelse för hur aktiebolagskoncerner göder sig feta på svensk skolpeng med en minst lika mörk skoldystopi från andra sidan Atlanten. Hur som helst: jag studsade till vid vissa siffror när jag läste om den relativt nya och ytterst snabbväxande aktiebolagskoncernen Atvexa, vars unika affärsidé är att köpa upp redan befintliga friskolor och bara ta över själva guldtäljandet av skolpengen:
De ska alltså inte generera någon utdelning till sina aktieägare utan istället växa med specifikt 15 procent per år.
Och på just den siffran reagerade jag. Hade jag inte läst något om just en tillväxttakt på 15 procent alldeles nyligen, i ett annat finansiellt projekt som lovade nästan lika trygg och stabil avkastning som den man tydligen kan göra på den skattefinansierade svenska skolpengen?
Jo, till slut kom jag på det:
Det svänger snabbt i kryptobranschen. Det svänger hit och dit, det är höga toppar och låga dalar — och så har vi bevisligen Kaj Linna, som försöker erbjuda en gyllene krypto-medelväg för alla låginkomsttagare och sjukpensionärer som inte har större krav på sin finansiella avkastning än att gå stabila femton procent plus i månaden. I början av förra veckan basunerade Aftonbladet ut att den felaktigt morddömde Linna, som fått sjutton miljoner kronor på fickan, planerade att satsa stora delar av sitt rekordskadestånd i något som absolut inte var ett pyramidspel.
Det bara lät väldigt mycket som ett pyramidspel: det skulle värvas nya medlemmar, alla skulle stoppa in pengar, det fanns en icke-namngiven storspelare i toppen som levde gott (»don’t worry about Kaj Linna, he drives a Corvette, he’s doing just fine«), avkastningen vore otroligt. Men Kaj Linna och hans nya projekt hade ett trumfkort som alla lurendrejare där ute aldrig skulle kunna kopiera. Kaj förklarar för Aftonbladet:
På skolan jag jobbar håller jag på att försöka sätta mig in i Google-systemet som skolan använder. Jag håller på att avvänja mig från mina PowerPoint-presentationer för att istället använda dess fattigare kusin Google Presentationer och i förra veckan fick jag en smäcker mall skickad till mig från en annan Google-arbetande lärarkollega. Jag blev mycket glad och tänkte att jag äntligen funnit ett sätt att lura eleverna att de fortfarande fick presentationer av kvalitativ PowerPoint-design, men via Kaj Linna fick jag nu en påminnelse om hur riktigt snygga presentationer fortfarande kan se ut. Det räckte med en blick på Linnas krypto-presentationer för att förstå att jag som Google-användare fortfarande har sjumilakliv fram till de lyckliga kreatörer som arbetar med de nyaste versionerna i det mer luxuösa PowerPoint-universumet. För så här kan det se ut när Kaj Linnas kommunikatörer varit framme:
Med de där färgkombinationerna och de där pilarna är det slut på ifrågasättandet. Då är det bara att inse att det är det här som gäller. Det där är en presentation gjord på en kraftig jobbdator. Inte tu tal om saken.
Och jag brukar som svensklärare alltid säga det till mina elever: att ofta räcker det med punkt istället för tre, men att man kan använda tre punkter ifall man exempelvis vill antyda en spännande fortsättning — men jag har glömt att förklara att om man vill uttrycka att »det här stycket innehåller absolut inget fuffens utan är att lita på« så bör man gå för de åtta punkterna som avslutning, som kryptoföretagets ansvarige kommunikatör valt att göra.
Samme kommunikatör ligger även bakom denna Facebook-annons, vilket inte är något man slänger ihop om man inte har läst sina högskolepoäng i branded content marketing:
Tyvärr hann Aftonbladet redan i slutet av förra veckan rapportera att Linnas nya kryptoprojekt redan hunnit klappa ihop verksamheten efter tidningens granskning, där reportern nästlat sig in i de interna Zoom-konferenserna för att läcka information från de smäckra presentationerna. Det blev inga 15 procents avkastning i veckan för investerarna, trots att de färgglada pilarna mycket pedagogiskt förkunnade att så skulle ske.
Vill man ha femton procents tillväxt får man sikta in sig på att göra sig ett namn på den svenska skolmarknaden. Just ett namn verkar räcka långt, för Atvexa är inte mycket mer än just ett namn: ett av flera med at-prefix som vuxit fram ur investmentbolaget Atnotera. Bolaget har nämligen Atvexa som köper upp friskolor på skolmarknaden men de har också Atleva som köper upp fristående specialistvårdsinrättningar och de har Atviva som köper upp vård- och omsorgsbolag.
Pirkt.se famlar ju inte sällan i mörkret – som med denna icke-kommersiellt gångbara satsning på Fredagsveven – men jag tror att det långsiktiga hoppet för koncernledningen är att lyckas få sälja sin stundtals kontroversiella och yvigt svingande portal till vad som kan bli Atnoteras nya satsning på mediebranschen: Atveva.
Sedan är det bara att – med eller utan Kaj Linnas konsultation – räkna med den femtonprocentiga tillväxten.
Aftonbladet-reportern som sänkte Kaj Linnas kryptoimperium sade som det var om sin granskning: han skapade ett konto, slängde in någon hundring och fick därför titta in bakom betalväggen och njuta av några riktigt färgstarka PowerPoints. Det var säkerligen väldigt enkelt och det lät också väldigt enkelt. Ett habilt dagsverke för en journalist, som trots att det fick hela det potentiella Kaj Linna-krypto-imperiet på fall inte lär generera några av de mer prestigefyllda journalistpriserna i slutet av året.
Det finns dock andra reportrar som försöker få sitt arbete att framstå som mer än det faktiskt är. Jag slängde under förra veckan ett par trötta ögon på Kalla Faktas reportage om svenska incels: arga män som skyller sitt ofrivilliga celibatleverne på att kvinnor är ytliga och dumma och bara letar efter män med en viss lutning på haklinjen.
Det journalisten gjorde var att försöka skapa ett anonymt konto på en av världens största plattformar för incel-rörelsen, vilket han för en kort stund lyckades med innan han direkt blev utkastad för att han ställde öppna frågor om vad han var där i för undersökande syfte.
Hur han framställde denna habila ++-aktion? Så här:
Gång på gång på gång använde reportern denna Matrix-gif för sitt reportage där han till slut – efter att ha misslyckats med att smälta in i det stora forumet och gått över till att fiska på Reddit och Flashback – lyckades tala med två inte alls särskilt radikaliserade men väldigt ensamma incel-killar som båda inte verkade det tycka att det var nödvändigt att maskera sig till mycket mer än hälften:
Genom hela inslaget klipptes det tillbaka till där denne digitala skjutjärnsjournalist stod vid sin toppmoderna arbetsstation och castade upp rörligt material på små luftburna videoskärmar intill sig:
Jag har inte sett någon som velat verka i sådan digital framkant sedan jag snubblade över reportaget om världens mest uppkopplade man härom året och såg hur han ville framställa sig själv för att han varit (för) tidig med att investera i ett par Google-uppkopplade brillor av tunn modell:
Redan i förra årets årslista slog den här portalen fast att Börje Salming gjorde en otroligt slapp reklaminsats då han verkar ha vägrat på att vänta på att ett påslakan drogs över det Cura-täcke han hade ringts in för att saluföra via en säkerligen välbetald liten rävsovning framför kameran:
Härom veckan var Börje – som hela tiden också finns tillgänglig för video-gigarbete på Memmo.se – tillbaka i reklamtagen, då den före detta hockeytuffingen dök upp utklädd till apelsin i en ICA-reklam:
Börje Salming betonade själv för Expressen hur pengarna absolut inte var den avgörande faktorn när han ställde upp för den mäktiga butikskedja som snart har monopolställning inom den svenska matvaruhandeln. Inte heller var Börjes anledning till att vara med möjligheten att få verka i en stimulerande miljö där skådespelare som Björn Kellman och Suzanne Reuter äntligen, på ålderns höst, får släppa lös all sin kreativa potential och självförverkliga sig själva intill en realiserad plastbytta med litauiska lågprischampinjoner. Nej, det primära, enligt Börje, var glädjen i att få klä ut sig i en riktigt rolig apelsindräkt och skänka sådan otrolig glädje till folkmassorna:
Jag antar att det nästan måste vara uppskattningen från våra nära och kära som till syvende och sist får oss att ta oss för någonting i livet. Oavsett om det gäller idogt Fredagsveven-skrivande när ölsuget faller på under den lediga fredagseftermiddagen eller om det gäller utklädandet till citrusfrukt så är allt man vill här i livet är att kunna bistå med någonting som får en kär vän att okontrollerat skratta sig till harmynthetens gräns.
Börje lyckades, jag tar nya tag, då allt veckans efterforskningar gett vid handen är en pajad Tradera-algoritm:
Till sist fick jag detta material skickat till mig från en person som hade lagt på minnet att jag en gång – för väldigt länge sedan – stått för en stark spaning i farten. Han påtalade att vi än så länge bara kan veta en enda sak om den man som misstänks ligga bakom det hemska bombdådet i Göteborg, efter det att flera tidningar gått ut med en pixlad bild av den misstänkte mannen:
Och det vi kan veta är att det inte är SVT-kommentatorn Staffan Lindeborg som ligger bakom bombdådet:
Staffans nuna hade lyst igenom även Expressens grova tolv-bitars-pixling.
Bli först att kommentera